Hur vet man om man hittat rätt partner?

[Trani]

Jag är förundrad över att det är flera människor här inne som anser sig vara kompletta - är man någonsin det? En komplett person känns outvecklingsbar, vilket jag inte tror att någon är.

Från SAOL,
Komplett: Fullständig, fullkomlig
Komplettera: Utfylla, fullständiga

Självklart betraktar jag mig som en komplett människa! En fullständig individ!

En inkomplett människa är någon som behöver bli utfylld av någon annan för att bli fullständig - bli en hel egen individ.

Sedan blir jag såklart som alla andra till i samspel med omgivningen. Men det betraktar jag som att vi alla är dynamiska och sociala. Inte som att vi föds inkompletta och måste fyllas med mening av andra (eller det borde inte vara så).

Att utvecklas har ingenting med att bli kompletterad att göra. Utvecklas är att själv förändras (ibland med hjälp av andra), att bli kompletterad är att passivt ta emot och låta någon annan fylla ut dig.

Som i Petruskas exempel med statistik: att bli kompletterad är att låta en statistiker göra den statistiska delen och sedan själv tolka det. Att utvecklas är att själv lära sig att utföra den statistiska undersökningen.

 

[Trani]

Och i fallet med relationen till en partner så handlar komplettering om att man måste ha en partner för att bli en fullständig individ - bli kompletterad i tvåsamhet. Det bygger bara på detta kräksiga upphöjandet av tvåsamheten. Som att man måste ha det för att vara lyckad/hel/komplett.

 

[Trani]

Jag är ju inte mer än en människa alltså kan jag inte vara perfekt på alla sätt och vis.

Men du blir lite mer prefekt med en (passande) partner? Eller ni blir lite mer perfekta tillsammans som en enhet?

 

[Trani]

Och förresten:

Komplettera: Utfylla, fullständiga
[...]
sett från mitt eget perspektiv kompletterar han mig.

Du känner dig helt oförmögen till utveckling numera då?

 

[lil-sis]

Och i fallet med relationen till en partner så handlar komplettering om att man måste ha en partner för att bli en fullständig individ - bli kompletterad i tvåsamhet. Det bygger bara på detta kräksiga upphöjandet av tvåsamheten. Som att man måste ha det för att vara lyckad/hel/komplett.

Jag och min kan nog inte påstås komplettera varandra. Det är samma kaos som om vi hade varit var för sig. Eller kanske lite värre ändå

 

[Tora]

Men du blir lite mer prefekt med en (passande) partner? Eller ni blir lite mer perfekta tillsammans som en enhet?

Både och. Samtidigt som vi blir bättre som en enhet så färgar det ju av sig även på mig som person.

Tex om det är något som behöver göras. Jag hade gjort saken med en gång. Min man tar lite längre tid på sig att göra det då han gärna vill tänka igenom saken en gång till.

Så resultatet blir ett snabbt men väl genomtänkt beslut.

Ingen av egenskaperna är ju dåliga, vare sig snabba beslut eller att tänka efter ett varv till.

Risken kanske är att beslutet är lite väl snabbt fattat eller att det fattas för sent (om vi inte hade varit tillsammans).

Det här är ju jättesvårt att beskriva. Hur beskriver man tex samarbetet i en grupp som fungerar sådär ruskigt bra? Inte är det för att alla fungerar och tänker exakt likadant. Då stagnerar ju gruppen. Inte räcker det heller att alla har sin specialitet. Det krävs mer än så för att gruppen skall bli så där ruskigt bra. Det är ju en dynamisk process som inte är helt enkel att beskriva och som ändras över tiden.

Jag har i alla fall levt i båda slags förhållanden och aldrig att jag skulle vilja leva utan igen.

 

[Trani]

@Tora det sättet du beskriver komplettering på är liksom... resultatfokuserat. Som att man i sin relation med sin partner ska prestera något (vad?).

Jag menar, jag är en vuxen myndig individ som klarar av att rodda runt mitt liv och mitt hushåll själv. Jag behöver inte en partner (eller en arbetsgrupp) för att klara av mitt liv (om vi fokuserar på tvåsamhet - singel). Något annat vet jag inte vad jag borde åstadkomma med min partner? "Målet" är att ha ett gött liv tillsammans. Men jag tvivlar inte på att jag hade kunnat uppnå det resultatet utan min partner (ha ett gött liv alltså).

Så hur jag än vänder på det kan jag inte följa resonemanget till någon annan punkt än att det handlar om att tvåsamhet är det allra bästa/nödvändigt. Att man inte kan komma till samma nivå av lycka(?)/normalitet utan en partner. Och den idén är jag jävligt skeptisk till.

 

[Petruska]

Jag kan inte heller se annat än att själva ordvalet, att prata om det som just komplettering, går tillbaka till idéer som upphöjer den heterosexuella, monogama tvåsamheten till ideal samt att ordet komplettering betonar och bekräftar vikten av Olikhet (mellan man och kvinna).

Jag ser inte så på kön, och jag ser inte så på relationer.

 

[Tora]

@Tora det sättet du beskriver komplettering på är liksom... resultatfokuserat. Som att man i sin relation med sin partner ska prestera något (vad?).

Jag menar, jag är en vuxen myndig individ som klarar av att rodda runt mitt liv och mitt hushåll själv. Jag behöver inte en partner (eller en arbetsgrupp) för att klara av mitt liv (om vi fokuserar på tvåsamhet - singel). Något annat vet jag inte vad jag borde åstadkomma med min partner? "Målet" är att ha ett gött liv tillsammans. Men jag tvivlar inte på att jag hade kunnat uppnå det resultatet utan min partner (ha ett gött liv alltså).

Så hur jag än vänder på det kan jag inte följa resonemanget till någon annan punkt än att det handlar om att tvåsamhet är det allra bästa/nödvändigt. Att man inte kan komma till samma nivå av lycka(?)/normalitet utan en partner. Och den idén är jag jävligt skeptisk till.

Saken är den OM jag har ett förhållande så vill jag att den andra personen kompletterar mig.

Det är inte krångligare än så.

Jag har levt i ett förhållande där vi inte kompletterade varandra och så vill jag inte ha det igen.

 

[Tora]

Jag kan inte heller se annat än att själva ordvalet, att prata om det som just komplettering, går tillbaka till idéer som upphöjer den heterosexuella, monogama tvåsamheten till ideal samt att ordet komplettering betonar och bekräftar vikten av Olikhet (mellan man och kvinna).

Jag ser inte så på kön, och jag ser inte så på relationer.

För mig har det inget med det att göra. Vilket förhållande jag än väljer att leva i så vill jag att min partner kompletterar mig. Om jag nu vill leva i ett förhållande.

 

[Petruska]

Må så vara. Men vi ser ju i tråden hur många uppenbarligen gärna vill använda just ordet komplettering, och samtidigt verkar det ju som att man lägger lite olika betydelser i det. Själva ordet, verkar med andra ord vara viktigt. Det verkar också vara viktigt att just den där förhållandekompletteringen skiljer sig från tex att man kompletterar varandra kompetensmässigt på jobbet.

 

[mino]

Sedan blir jag såklart som alla andra till i samspel med omgivningen. Men det betraktar jag som att vi alla är dynamiska och sociala. Inte som att vi föds inkompletta och måste fyllas med mening av andra (eller det borde inte vara så).

Precis min uppfattning, att det är en dynamisk process, det finns inget som ÄR i en relation utan snarare att det är ett konstant GÖRANDE i så fall. Och görandet är beroende av omständigheterna. I lyckade stunder kan jag känna att personer runt omkring mig (inte bara min partner) förstärker den identitet jag tycker om hos mig själv och bekräftar mig på sätt som känns bra. Det gör att jag orkar och klarar mer än jag hade klarat ensam, utan stöd och bekräftelse. Men det är verkligen inget permanent tillstånd, det skulle i så fall förutsätta att folk runt mig var nån sorts tankeläsare och alltid förstod vad jag behöver och så är det ju inte. Man måste själv aktivt söka det man behöver och ibland uttryckligen be om det. För mig handlar det inte överhuvudtaget om att jag är kompletterad rent socialt, utan snarare
något annat. Man gillar varandra, slår följe och gör så gott man kan.

Sen är det i största allmänhet intressant med den här tron på förhållanden som något speciellt och idealt tillstånd. Jag kan ärligt säga att jag känner inte till något förhållande på nära håll som jag är avundsjuk på. De förhållanden som verkar mysiga är bara de man ser på längre håll, företrädesvis med personer som man inte likställer sig med. Min farmor och farfar tex hade det mysigt och kärleksfullt, men att ha dem som nån sorts riktmärke är omöjligt, det säger för lite om mitt liv och mitt sätt att vilja ordna relationer på.

 

[Tora]

Må så vara. Men vi ser ju i tråden hur många uppenbarligen gärna vill använda just ordet komplettering, och samtidigt verkar det ju som att man lägger lite olika betydelser i det. Själva ordet, verkar med andra ord vara viktigt. Det verkar också vara viktigt att just den där förhållandekompletteringen skiljer sig från tex att man kompletterar varandra kompetensmässigt på jobbet.

Men det är väl inte så konstigt att det skiljer på kompletteringen på jobbet och i ett förhållande även om de liknar varandra till viss del?

Ett tag så jobbade jag och min man mot varandra. Vårat jobbförhållande och hemförhållande var ju inte alls samma sak.

Bara för att man jobbar bra ihop så behöver man inte leva bra ihop och tvärtom.

 

[Sleepy]

Är det här kompletterandet hjälpande eller stjälpande? På kort sikt, på lång sikt.

Stöder det den egna utvecklingen av de sidor som man känner att partnern kompletterar en på; eller gör det att man låter bli att utveckla de sidorna eftersom man har tillgång till dem i tvåsamheten?

Hur påverkar det de sidor man är nöjd med hos sig själv? Blir de förstärkta eller verkar den andre bromsande?

 

[Aroma]

@Tora det sättet du beskriver komplettering på är liksom... resultatfokuserat. Som att man i sin relation med sin partner ska prestera något (vad?).

Jag menar, jag är en vuxen myndig individ som klarar av att rodda runt mitt liv och mitt hushåll själv. Jag behöver inte en partner (eller en arbetsgrupp) för att klara av mitt liv (om vi fokuserar på tvåsamhet - singel). Något annat vet jag inte vad jag borde åstadkomma med min partner? "Målet" är att ha ett gött liv tillsammans. Men jag tvivlar inte på att jag hade kunnat uppnå det resultatet utan min partner (ha ett gött liv alltså).

Så hur jag än vänder på det kan jag inte följa resonemanget till någon annan punkt än att det handlar om att tvåsamhet är det allra bästa/nödvändigt. Att man inte kan komma till samma nivå av lycka(?)/normalitet utan en partner. Och den idén är jag jävligt skeptisk till.

Jag har också jättesvårt att relatera till det där att "vi kompletterar varandra" eller "tillsammans bli vi bättre" i ett parförhållande. Jag försökte tänka mig in i det men jag kan inte alls förstå det i den innebörden. Det känns som att det är något man siktar mot, typ ett mål som ska uppnås, resultat som ska nås. Jag har nog aldrig känt att jag har några direkta mål när jag är i en relation, eller att något ska uppnås, tror jag. Inom arbetslivet däremot känns det fullt rimligt att säga att vi inom projektgruppen kompletterar varandra och blir bättre ihop, där förstår jag innebörden.

Men jag vet inte, kanske är det annorlunda om man har barn och hus och att man ska rodda ihop hela det livet. Fast då känns det mer som innebörden att vi är team som ska klara av att få ihop vardagslivet så bra som möjligt, inte specifikt relationen mellan mig och min partner.

 

[Tora]

Är det här kompletterandet hjälpande eller stjälpande? På kort sikt, på lång sikt.

Stöder det den egna utvecklingen av de sidor som man känner att partnern kompletterar en på; eller gör det att man låter bli att utveckla de sidorna eftersom man har tillgång till dem i tvåsamheten?

Hur påverkar det de sidor man är nöjd med hos sig själv? Blir de förstärkta eller verkar den andre bromsande?

För mig är kompletteringen positiv men den behöver nödvändigtvis inte se likadan ut hela tiden. Den utvecklas och ändras som allt annat i livet.

I mitt förra förhållande fanns ingen komplettering direkt och det som fanns var negativt. Inget som jag tycker funkar i ett förhållande.

 

[TinyWiny]

Jag har också jättesvårt att relatera till det där att "vi kompletterar varandra" eller "tillsammans bli vi bättre" i ett parförhållande. Jag försökte tänka mig in i det men jag kan inte alls förstå det i den innebörden. Det känns som att det är något man siktar mot, typ ett mål som ska uppnås, resultat som ska nås. Jag har nog aldrig känt att jag har några direkta mål när jag är i en relation, eller att något ska uppnås, tror jag. Inom arbetslivet däremot känns det fullt rimligt att säga att vi inom projektgruppen kompletterar varandra och blir bättre ihop, där förstår jag innebörden.

Men jag vet inte, kanske är det annorlunda om man har barn och hus och att man ska rodda ihop hela det livet. Fast då känns det mer som innebörden att vi är team som ska klara av att få ihop vardagslivet så bra som möjligt, inte specifikt relationen mellan mig och min partner.

Men det handlar ju inte om att man har direkta mål utan att man blir bättre som människa ihop med sin partner. Vissa människor tar fram det värsta hos en och vissa det bästa. Mina barns kusiners föräldrar t ex tog fram det absolut värsta hos varandra. Det var ständigt bråk och sura miner. Var för sig var de jättetrevliga men fy sjutton för att umgås med dem tillsammans en hel kväll. Det var outhärdligt! Nu har de nya partners och är helt andra människor. Deras nya partners tar istället fram det bästa hos dem

Jag och min sambo kompletterar också varandra precis som @Tora och hennes man. Jag vill t ex att saker ska hända genast, helst igår och vill gärna springa iväg lite medans min sambo kan börja på flera olika projekt och aldrig bli färdig med något av dem. Tillsammans får vi en riktigt bra balans eftersom jag pushar på så att han blir färdig med det han har påbörjat och han lugnar mig så att jag tänker efter före. Bara en så enkel sak som att han alltid har haft stenkoll på sina pärmar och papper medans jag gärna samlade dem på hög förr. Visst betalade jag räkningarna i tid förr med men de låg blandat med diverse reklam och tidningar så att jag fick leta efter dem. Han tyckte däremot inte att det var så viktigt att städa under och/eller bakom saker och ting utan kunde tycka att han hade städat när han hade dragit ett varv med dammsugaren rakt fram men inte under möbler och så. Numera sitter mina papper snyggt och prydligt i pärmar och han dammsuger under möblerna. Enkla konkreta saker som gör att vi hjälper varandra till bättre eller enklare liv. Det handlar ju inte om att sträva efter målet att bli perfekta människor utan små enkla saker som gör livet enklare att leva helt enkelt.

 

[Poxz]

Har du träffat mannen/kvinnan i ditt liv? Ja, det vill jag påstå.
Hur vet du att det är mannen/kvinnan i ditt liv? Jag har inte funderat så mycket på definitionen av det, det är bara självklart.
Lever du tillsammans med denna person? Ja.
Hur snabbt gick ni från att först träffats, till förhållande, delat boende, giftermål, barn, hus, you name it... (kan vara intressant att veta ålder på er oxå.
Från att vi började prata tog det ca 3-4 månader innan vi var tillsammans.
Jag flyttade in permanent ca 6 månader efter det.
Vi har varit tillsammans i 5 år och gifta i 2 år, ganska precis.
Vi letar hus och har gjort det ett bra tag. Barn vill vi inte ha.
36/43

 

[Aroma]

Men det handlar ju inte om att man har direkta mål utan att man blir bättre som människa ihop med sin partner. Vissa människor tar fram det värsta hos en och vissa det bästa. Mina barns kusiners föräldrar t ex tog fram det absolut värsta hos varandra. Det var ständigt bråk och sura miner. Var för sig var de jättetrevliga men fy sjutton för att umgås med dem tillsammans en hel kväll. Det var outhärdligt! Nu har de nya partners och är helt andra människor. Deras nya partners tar istället fram det bästa hos dem

Jag och min sambo kompletterar också varandra precis som @Tora och hennes man. Jag vill t ex att saker ska hända genast, helst igår och vill gärna springa iväg lite medans min sambo kan börja på flera olika projekt och aldrig bli färdig med något av dem. Tillsammans får vi en riktigt bra balans eftersom jag pushar på så att han blir färdig med det han har påbörjat och han lugnar mig så att jag tänker efter före. Bara en så enkel sak som att han alltid har haft stenkoll på sina pärmar och papper medans jag gärna samlade dem på hög förr. Visst betalade jag räkningarna i tid förr med men de låg blandat med diverse reklam och tidningar så att jag fick leta efter dem. Han tyckte däremot inte att det var så viktigt att städa under och/eller bakom saker och ting utan kunde tycka att han hade städat när han hade dragit ett varv med dammsugaren rakt fram men inte under möbler och så. Numera sitter mina papper snyggt och prydligt i pärmar och han dammsuger under möblerna. Enkla konkreta saker som gör att vi hjälper varandra till bättre eller enklare liv. Det handlar ju inte om att sträva efter målet att bli perfekta människor utan små enkla saker som gör livet enklare att leva helt enkelt.

Okej, ja men där är en skiljelinje, jag kan inte säga att jag blir en bättre människa ihop med den människan som varit min partner. Bara att jag har trivts väldigt bra och gillar att umgås med denne. Men det kanske beror på att jag inte träffat rätt än då

Men när du beskriver hur du och din sambo kompletterar varandra beskriver du ju ändå det med ett ganska tydligt mål och resultat, du uppnådde att få ordningar på pärmar och din man blev bättre på att dammsuga under möbler, till ett enklare och lättare liv. Ganska direkta mål tycker jag (Perfekta människor har jag aldrig talat om, det var ju du som nämnde att du blev inte bättre människa ihop med din partner)

Och ja, jag ser ju också att vissa människor bråkar mycket och inte trivs tillsammans, så är det ju, vissa människor trivs man bättre med än andra. Men jag skulle inte kalla det "att de inte kompletterade varandra".

 

[mino]

Mina barns kusiners föräldrar t ex tog fram det absolut värsta hos varandra. Det var ständigt bråk och sura miner. Var för sig var de jättetrevliga men fy sjutton för att umgås med dem tillsammans en hel kväll. Det var outhärdligt! Nu har de nya partners och är helt andra människor. Deras nya partners tar istället fram det bästa hos dem

Men jag antar att de en gång i tiden tog fram det bästa hos varandra? Kanske innan barnen och andra projekt? Jag kan mycket väl tänka mig att man efter en skilsmässa släpper en hel del normer kring hur man bör leva som barnfamilj och att man därmed släpper en hel del krav och förväntningar på alla plan. Man har kanske också bara barn på halvtid vilket kan göra trycket på vardagen mindre, om man ska vara helt krass. Jag är inte övertygad om man kan utgå ifrån att det är relationerna och de nya kärlekarna som har förändrat dem till det bättre.