Hur vet man om man hittat rätt partner?

[Hyacinth]

Det är är ju intressant!


Jag fick frågan senast förra veckan vad jag och partnern egentligen ser hos varandra, då vi är så fullständigt olika på många plan.
Vi "kompletterar" absolut inte varandra, jag är neurotisk och han kolerisk...

Jag kan faktiskt inte svara på det rakt av, men vi har roliga diskussioner, kul i vardagen och bra sex. Det räcker rätt långt för min del.
Sen att vi aldrig kommer hitta en soffa båda gillar eller rösta på samma parti eller se en film båda tycker är bra är rätt underordnat.

 

[Petruska]

Vi "kompletterar" absolut inte varandra, jag är neurotisk och han kolerisk...

Åh, så uuuunderbart det låter!

 

[Hyacinth]

Åh, så uuuunderbart det låter!

Vitaliserande brukar jag kalla det

 

[Sleepy]

den där Fantastiska Tvåsamheten. Just för att den framställs som något bättre än, något upphöjt över att vara ensam.

Visst är det så. Fick nyligen en kommentar till mitt nedlagda dejtande; "men du som är både vacker och begåvad..." Jaha?

Komplettering är både målet och förutsättningen.

Det passar väldigt bra in i Lagom-land också; man ska inte vara för mycket eller för lite, tillsammans blir båda "lagom".

 

[LenaH]

Apropå komplettering så brukar jag se det som att min partner berikar mitt liv, han fyller däremot inget tomrum eller hål hos mig för jag är alldeles enastående i mig själv!

 

[Kattennizze]

Det är är ju intressant!

Min partner och jag kompletterar inte varandra ett skit faktiskt när jag tänker efter, jag har nog inte ens tänkt på det tror jag, jo det är bra att han är superbra på matte för att han räkna ut yatzyresultaten snabbt när vi brukar spela det...men annars så, nä.
Om jag ville ha nån som kompletterade mig så skulle jag letat efter en praktisk, ordningssam, pedantisk, och rik snubbe, men ack nej. Således får jag nöja med det här stökiga, kaosartade, politiska grälsjuka förhållandet....och rodda runt tre barn också och vara glad om vi får med alla hem från dagis, eller från affären där hälften av varorna glömdes bort. Ungefär så. Men det funkar ju eller vi trivs bra ihop och har gjort i 20 år nu. Men komplettering då tänker jag mera på jobb och sånt som Petruska skriver om. Förutom matte då men den behövs ju inte så ofta till vardags gudskelov.

 

[Kattennizze]

Min partner och jag kompletterar inte varandra ett skit faktiskt när jag tänker efter, jag har nog inte ens tänkt på det tror jag, jo det är bra att han är superbra på matte för att han räkna ut yatzyresultaten snabbt när vi brukar spela det...men annars så, nä.
Om jag ville ha nån som kompletterade mig så skulle jag letat efter en praktisk, ordningssam, pedantisk, och rik snubbe, men ack nej. Således får jag nöja med det här stökiga, kaosartade, politiska grälsjuka förhållandet....och rodda runt tre barn också och vara glad om vi får med alla hem från dagis, eller från affären där hälften av varorna glömdes bort. Ungefär så. Men det funkar ju eller vi trivs bra ihop och har gjort i 20 år nu. Men komplettering då tänker jag mera på jobb och sånt som Petruska skriver om. Förutom matte då men den behövs ju inte så ofta till vardags gudskelov.

 

[Kattennizze]

Försöker lära mig buke och på ny sån här padda och är en teknikidiot....

 

[Tora]

@Tora Jag tycker att du idealiserar ett slags symbios, som jag inte kan se något bra med. Hur parterna blandas med varandra så att individerna blir otydliga. Du lägger till och med ansvaret för den enas beteende på den andra, när du säger att någon tar fram eller inte tar fram det bästa hos den andra.

Så att konfliktfyllda förhållanden i din beskrivning handlar om bristande kompmettering där parterna gör varandra sämre. Varför räcker det inte att konstatera att de troligen inte älskar varandra och inte trivs ihop?

För övrigt är ju dina exempel med räkningar osv rätt jämförbara med jobbfrågor.

Vilka räkningar?

Jag idealiser inget alls. Varför skulle jag leva med någon som inte kompletterar mig? Har gjort det och det fungerade inte alls.

Jag ställer höga krav på mina förhållanden. Ett av dom är att min partner jag väljer att leva med kompletterar mig. Annars lever jag hellre ensam.

För övrigt så tycker jag att du komplicerar det för mycket helt i onödan. Det är faktiskt inte speciellt komplicerat.

Jag vill att den partner som jag lever med kompletterar mig som människa. Har levt i ett förhållande där detta inte fanns och det tyckte jag inte fungerade. Svårare än så är det inte.

 

[Raderad medlem 6459]

Vilka räkningar?

Jag idealiser inget alls. Varför skulle jag leva med någon som inte kompletterar mig? Har gjort det och det fungerade inte alls.

Jag ställer höga krav på mina förhållanden. Ett av dom är att min partner jag väljer att leva med kompletterar mig. Annars lever jag hellre ensam.

För övrigt så tycker jag att du komplicerar det för mycket helt i onödan. Det är faktiskt inte speciellt komplicerat.

Jag vill att den partner som jag lever med kompletterar mig som människa. Har levt i ett förhållande där detta inte fanns och det tyckte jag inte fungerade. Svårare än så är det inte.

Men vad betyder det då när någon kompletterar en? Kanske är dum men förstår inte.

 

[Kattennizze]

Vilka räkningar?

Jag idealiser inget alls. Varför skulle jag leva med någon som inte kompletterar mig? Har gjort det och det fungerade inte alls.

Jag ställer höga krav på mina förhållanden. Ett av dom är att min partner jag väljer att leva med kompletterar mig. Annars lever jag hellre ensam.

För övrigt så tycker jag att du komplicerar det för mycket helt i onödan. Det är faktiskt inte speciellt komplicerat.

Jag vill att den partner som jag lever med kompletterar mig som människa. Har levt i ett förhållande där detta inte fanns och det tyckte jag inte fungerade. Svårare än så är det inte.

Jag tror inte jag förstår vad du menar med att komplettera varandra? Hur var det när din partner inte gjorde det? Den enda gången jag tycker det är bra att dra nytta av andras kunskaper är nog inom jobbet där jag med fördel jobbar med dem som är duktiga på sånt jag gillar mindre. Annars fattar jag inte det här med komplettering, jag känner mig rätt komplett i mig själv. Eller visst fasiken drar jag nytta av min partners intelligens, utbildning och yrke också varje dag men jag ser det inte som en komplettering av mig direkt, utan mer som att det är ju bra att vi har olika perspektiv på saker och ting. jag hade ju gillat honom ändå även fast han inte var professor liksom. Fast det kanske inte är vad du menar, utan du kanske menar hur man är, alltså lugn eller mera nervöst lagd? Både jag och min partner är lika nervöst och neurotiskt lagda och lika jäkla kaotiska så där har jag ju fasiken ingen hjälp alls av honom heller. Dags att dumpa kanske!

 

[Tora]

Men vad betyder det då när någon kompletterar en? Kanske är dum men förstår inte.

Det betyder nog olika för olika personer.

Precis som jag skrev förut så är det många gånger subtilt och svårt att förklara (det är ju bara min upplevelse och känsla av förhållandet).

Har försökt att förklara vad det betyder mer exakt för mig men det är svårt. Folk har en tendens att komplicera och krångla till det. Och dessutom läsa in saker som inte finns där.

Jag upplever att när min partner kompletterar mig så förstärker denne mina bra sidor och förminskar mina dåliga sidor på ett sätt som inte förändrar mig som person (låter det väldigt flummigt? Ledsen att jag inte kan ge en bättre förklaring men det är svårt att förklara en känsla )

 

[Tora]

Jag tror inte jag förstår vad du menar med att komplettera varandra? Hur var det när din partner inte gjorde det? Den enda gången jag tycker det är bra att dra nytta av andras kunskaper är nog inom jobbet där jag med fördel jobbar med dem som är duktiga på sånt jag gillar mindre. Annars fattar jag inte det här med komplettering, jag känner mig rätt komplett i mig själv. Eller visst fasiken drar jag nytta av min partners intelligens, utbildning och yrke också varje dag men jag ser det inte som en komplettering av mig direkt, utan mer som att det är ju bra att vi har olika perspektiv på saker och ting. jag hade ju gillat honom ändå även fast han inte var professor liksom. Fast det kanske inte är vad du menar, utan du kanske menar hur man är, alltså lugn eller mera nervöst lagd? Både jag och min partner är lika nervöst och neurotiskt lagda och lika jäkla kaotiska så där har jag ju fasiken ingen hjälp alls av honom heller. Dags att dumpa kanske!

Som sagt komplicera och överanalysera det inte för mycket.

Det är vad jag upplever och mina känslor. Inte säkert att någon annan förstår.

 

[Sleepy]

förstärker denne mina bra sidor och förminskar mina dåliga sidor på ett sätt som inte förändrar mig som person

Är det bra då? Vore det inte bättre att du försökte göra nåt åt de sidor hos dig själv du tycker är dåliga?

 

[Kattennizze]

Men jag tycker inte jag överanalyserar då jag inte förstår, ärligt. Alltså vissa människor triggar säkert i gång sidor hos mig som jag kanske är mindre nöjd med, så är det ju. Däremot ser jag det inte som en komplettering av mig, utan mer som att jag får skavsår av vissa människor, typ. Men faktum är att jag nog umgås med en hel sådana människor eftersom de också intresserar mig. Jag ser inte mig som en del av ett förhållande, jag är jag liksom, och jag råkar hänga ihop med en snubbe för att jag gillar att vara med honom, och tycker han är kul att hänga med om man ska uttrycka sig ungdomligt. Den enda skillnaden mellan vår relation och andra relationer jag har, är att jag är attraherad av honom, fast det kan jag iofs vara av andra med, men ändå lever jag monogamt för att jag vill det. Så vad sjutton är den här kompletteringen för något, känns som jag missat nåt? Jag har nog aldrig känt mig som ett "vi" som är ett oslagbart team liksom, jag känner mig rätt oslagbar i mig själv...

 

[Aroma]

Jag tror inte jag förstår vad du menar med att komplettera varandra? Hur var det när din partner inte gjorde det? Den enda gången jag tycker det är bra att dra nytta av andras kunskaper är nog inom jobbet där jag med fördel jobbar med dem som är duktiga på sånt jag gillar mindre. Annars fattar jag inte det här med komplettering, jag känner mig rätt komplett i mig själv. Eller visst fasiken drar jag nytta av min partners intelligens, utbildning och yrke också varje dag men jag ser det inte som en komplettering av mig direkt, utan mer som att det är ju bra att vi har olika perspektiv på saker och ting. jag hade ju gillat honom ändå även fast han inte var professor liksom. Fast det kanske inte är vad du menar, utan du kanske menar hur man är, alltså lugn eller mera nervöst lagd? Både jag och min partner är lika nervöst och neurotiskt lagda och lika jäkla kaotiska så där har jag ju fasiken ingen hjälp alls av honom heller. Dags att dumpa kanske!

Ja precis, jag förstår inte heller det här uttrycket med att komplettera varandra i ett förhållande. Men om det betyder att man trivs ihop och gillar att umgås och vara i varandras närhet så visst, men det är likväl ett märkligt uttryck i mina öron.

Fast i och för sig förstår jag inte riktigt heller hur en människa "skulle ta fram det bästa i mig", eller jag känner inte alls igen det hos mig själv. Jag gissar att jag lär och utvecklas av de flesta människor på ett eller annat sätt, men det finns ingen som person vars närvaro gör mig till en bättre människa, blir jag sämre om personen försvinner då? Det ger mig känslan att man lägger över ansvaret på någon annan för hur man är.

 

[Tora]

Är det bra då? Vore det inte bättre att du försökte göra nåt åt de sidor hos dig själv du tycker är dåliga?

Ja för mig är det bra.

Jo och alla vet hur lätt det är att jobba på sina dåliga sidor. Det gör man ju bara så där på några minuter. Många gånger vet man ju inte ens om sina sämre sidor. Så lite stöd och hjälp är ju inte fel.

Sen är det ju inte några radikala förändringar vi pratat om här. Ingen göra om min hela min personlighet stuket.

Många gånger är det något så otroligt enkelt som när vi hjälps åt med något. Jag kan ha lite dåligt tålamod med saker och ting men när min man är med och hjälper till så är bara hans närvaro lugnande.

Som sagt inga stora saker och inget komplicerat.

 

[Tora]

Men jag tycker inte jag överanalyserar då jag inte förstår, ärligt. Alltså vissa människor triggar säkert i gång sidor hos mig som jag kanske är mindre nöjd med, så är det ju. Däremot ser jag det inte som en komplettering av mig, utan mer som att jag får skavsår av vissa människor, typ. Men faktum är att jag nog umgås med en hel sådana människor eftersom de också intresserar mig. Jag ser inte mig som en del av ett förhållande, jag är jag liksom, och jag råkar hänga ihop med en snubbe för att jag gillar att vara med honom, och tycker han är kul att hänga med om man ska uttrycka sig ungdomligt. Den enda skillnaden mellan vår relation och andra relationer jag har, är att jag är attraherad av honom, fast det kan jag iofs vara av andra med, men ändå lever jag monogamt för att jag vill det. Så vad sjutton är den här kompletteringen för något, känns som jag missat nåt? Jag har nog aldrig känt mig som ett "vi" som är ett oslagbart team liksom, jag känner mig rätt oslagbar i mig själv...

Det är ju hur du upplever det jag upplever det på ett annat sätt. Ingens upplevelser är ju rätt eller fel. Man är ju olika som människor och känner och tolkar saker på olika sätt. Jag försöker bara förklara hur det är för mig. Men det är ju svårt. Hur förklarar man en känsla?

Jag ser min man och mig som ett team. Under 15 år har vi hunnit med en hel del motgångar men även givetvis framgångar. Tror aldrig att vi hållit ihop i de värsta av tiderna om vi i grund och botten inte kompletterat varandra som vi gör.

 

[Kattennizze]

Det är ju hur du upplever det jag upplever det på ett annat sätt. Ingens upplevelser är ju rätt eller fel. Man är ju olika som människor och känner och tolkar saker på olika sätt. Jag försöker bara förklara hur det är för mig. Men det är ju svårt. Hur förklarar man en känsla?

Jag ser min man och mig som ett team. Under 15 år har vi hunnit med en hel del motgångar men även givetvis framgångar. Tror aldrig att vi hållit ihop i de värsta av tiderna om vi i grund och botten inte kompletterat varandra som vi gör.

På ett sätt förstår jag vad du menar, men jag tycker det är så intressant att läsa hur du tänker eftersom jag aldrig tänkt så kring relationer! Jag ser inte alls min partner och mig som ett team (vad är det egentligen, vad betyder det i det här sammanhanget?) jag hade lätt kunnat leva med både kvinnor och män i en storfamilj om jag inte ville leva monogamt med min man. Det hade varit bra ur många aspekter tror jag.
När du skriver att ni har hållit ihop eftersom ni kompletterat varandra så får jag, rätt eller fel, känslan av att det är att hålla ihop som är det viktiga. Trots allt jämmer och elände har ni hållit ihop och ni har tillsammans nått framgångar, vad är det för framgångar som man når som par? Barn? Överhuvudtaget har jag så svårt för den här par-känslan eftersom jag inte känner mig som en del i ett par, ett team eller vad man nu väljer för begrepp. Hur känner man sig då? Är det därför som kvinnor i de allra flesta fallen vill heta som sin man om man gifter sig? För att förstärka den här team-känslan eller vad det kan vara för nåt? Jag menar om man nu undantar patriarkatet.
Jag ifrågasätter inte alls dina upplevelser utan är ärligt talat bara fascinerad av hur olika man är.

 

[Petruska]

Jag tycker också att det där med att vara ett team som par är en intressant idé. Just därför att jag själv inte tänker så. Dels vet jag inte riktigt vad ett team är i sammanhanget, dels vill jag helt enkelt att vi är två separata individer som (tills vidare) lever tillsammans - inte något slags enhet.