Hur vet man om man hittat rätt partner?

[Sassy]

Okej, ja men där är en skiljelinje, jag kan inte säga att jag blir en bättre människa ihop med den människan som varit min partner. Bara att jag har trivts väldigt bra och gillar att umgås med denne. Men det kanske beror på att jag inte träffat rätt än då

Det där är väl olika hur man är som person också? De flesta människor jag kommer nära påverkar mig på olika sätt, och förstärker olika drag. Det är väl ganska givet att då föredra en partner (eller kollega, vän, whatever) som förstärker det positiva och jämnar ut det negativa istället för tvärtom? En människa som berör mig så lite att jag inte blir påverkad lär inte väcka några intensivare känslor heller.

Sen är det väl olika vad man har för vardag. Jag gör liknande saker med vänner och partners; driver projekt, håller event av olika slag, funderar på företagsidéer (och gör ibland slag i saken). Vi tränar mot uppsatta mål, går kurser, utvecklas på olika sätt. Om ett förhållande handlade mer om att äta frukost ihop och dela hushåll blir det mindre viktigt hur man "arbetar" ihop men det vore ett sjukt ointressant förhållande för mig. Vi är olika

Även i de situationer vi inte uttryckligen gör saker tillsammans vill jag gärna att mina närmaste ska kunna pusha och lyfta ibland, precis som jag vill kunna göra det för dem. Det känns snarast märkligt att utesluta en av de viktigaste människorna i livet från de viktigaste funktionerna?

Sen tycker jag det är lite synd att säga att man som människa ska vara så oberoende av andra. Vi är sociala djur, i ett samhälle. Om vi vore solitärer skulle vi vara bäst på egen hand, men det är vi inte. Den romantiska idén i det hela är väl inte att vi funkar bäst i samverkan med andra, utan att en enda person ska vara den där andra?

 

[Petruska]

@Tora Jag tycker att du idealiserar ett slags symbios, som jag inte kan se något bra med. Hur parterna blandas med varandra så att individerna blir otydliga. Du lägger till och med ansvaret för den enas beteende på den andra, när du säger att någon tar fram eller inte tar fram det bästa hos den andra.

Så att konfliktfyllda förhållanden i din beskrivning handlar om bristande kompmettering där parterna gör varandra sämre. Varför räcker det inte att konstatera att de troligen inte älskar varandra och inte trivs ihop?

För övrigt är ju dina exempel med räkningar osv rätt jämförbara med jobbfrågor.

 

[TinyWiny]

Men jag antar att de en gång i tiden tog fram det bästa hos varandra? Kanske innan barnen och andra projekt? Jag kan mycket väl tänka mig att man efter en skilsmässa släpper en hel del normer kring hur man bör leva som barnfamilj och att man därmed släpper en hel del krav och förväntningar på alla plan. Man har kanske också bara barn på halvtid vilket kan göra trycket på vardagen mindre, om man ska vara helt krass. Jag är inte övertygad om man kan utgå ifrån att det är relationerna och de nya kärlekarna som har förändrat dem till det bättre.

Nej du kan ju omöjligt veta det men jag som levde nära dem och kände dem båda innan de blev ett par vet ju hur det var. Det var ingen som förstod varför de fortsatte hålla ihop och dessutom skaffade tre barn ihop för det var bråk ifrån första början till slutet. Och nej, det var inga varannan veckas barn där. Jag skrev inte heller att det var de nya kärlekarna som förändrade dem utan jag skrev att var för sig var de jättetrevliga även när de var tillsammans men när de var på samma plats på samma gång så var de fruktansvärda men att de nu med sina nya respektive är trevliga. Det jag menade var alltså att det inte var just att de var i ett förhållande som gjorde dem mer eller mindre trevliga utan att det var just de två som tog fram det sämsta hos varandra.

 

[tanten]

Jag kan inte heller se annat än att själva ordvalet, att prata om det som just komplettering, går tillbaka till idéer som upphöjer den heterosexuella, monogama tvåsamheten till ideal samt att ordet komplettering betonar och bekräftar vikten av Olikhet (mellan man och kvinna).

Jag ser inte så på kön, och jag ser inte så på relationer.

Drar du inte väl långtgående slutsatser nu?
Jag använder ordet i brist på bättre formulering.

Dessutom tycker jag inte att det på något ställe i tråden betonats att det ska gälla heteronormativ tvåsamhet. Om jag skulle leva med flera så skulle jag också göra det för att de "kompletterar" mig. Vore jag homo eller bi skulle jag också vilja att mina kärlekar "kompletterade" mig.

Ska man se till motsatsen till det - partner/partners som vore alldeles likadan som jag - så skulle jag nog inte stå ut.

 

[TinyWiny]

Okej, ja men där är en skiljelinje, jag kan inte säga att jag blir en bättre människa ihop med den människan som varit min partner. Bara att jag har trivts väldigt bra och gillar att umgås med denne. Men det kanske beror på att jag inte träffat rätt än då

Men när du beskriver hur du och din sambo kompletterar varandra beskriver du ju ändå det med ett ganska tydligt mål och resultat, du uppnådde att få ordningar på pärmar och din man blev bättre på att dammsuga under möbler, till ett enklare och lättare liv. Ganska direkta mål tycker jag (Perfekta människor har jag aldrig talat om, det var ju du som nämnde att du blev inte bättre människa ihop med din partner)

Och ja, jag ser ju också att vissa människor bråkar mycket och inte trivs tillsammans, så är det ju, vissa människor trivs man bättre med än andra. Men jag skulle inte kalla det "att de inte kompletterade varandra".

Ja alla är vi olika. Du kanske inte tar till dig smarta saker som din partner gör eller så har du redan allt så smart ordnat för dig att du inte behöver det.

Jag tycker inte att det handlar om mål. Det handlar om att underlätta vardagen för båda. Min sambo insåg ju att om han dammsög som han brukade så virvlade dammråttorna fram igen första gången någon gick igenom rummet eftersom de låg kvar under soffan/bordet/bakom tv;n eller vad det nu var och jag insåg ju hur mycket enklare det var att lägga alla räkningar på ett ställe genast. Det var inte så att vi stod och domderade att nu ska du göra si eller så utan vi såg ju hur mycket smidigare det var att göra som den andre gjorde. Det förenklar vardagen och det ser jag inte som ett mål. Ett mål är att renovera köket och när det är klart så är målet nått eller att köpa ett hus och när huset är köpt så är målet nått.

Fast grejen är ju att vissa människor verkar trivas med att bråka mycket. Det är som om deras förhållande är så uppbyggt på passionen så att den går ut i bråk också. Jag vet flera som lever i förhållanden där bråken är dagligt förekommande men anser att deras förhållande är jättebra och att de absolut inte har en tanke på att gå isär. Jag skulle ju aldrig stanna i ett förhållande där det ska bråkas varenda dag. Sådant orkar jag helt enkelt inte med.

Jag vet inte vad du menar med att de inte skulle kunna komplettera varandra om de bråkar för det har inte jag skrivit något om.

 

[Petruska]

@tanten Att den där kompletteringstanken är en del av en kulturell föreställning om Den Romantiska Kärleken är inte mitt påhitt, direkt. Givetvis kan även samkönade par forma sina relationer efter samma ideal. Det tycker jag mig se flera exempel på i min omgivning.

Det här att man inte vill ha en likadan partner som sig själv, vad betyder det? Inte ens enäggstvillingar är ju riktigt likadana. Jag tycker kort sagt att den risken verkar vara obefintlig.

 

[Aroma]

Ja alla är vi olika. Du kanske inte tar till dig smarta saker som din partner gör eller så har du redan allt så smart ordnat för dig att du inte behöver det.

Jag tar nog till mig saker av alla människor i min närhet, ingen lever väl som en isolerad ö utan samspel med andra människor? Men isåfall kompletterar väl alla människor man har ett socialt samspel med varandra hela tiden, och inte specifikt jag och partnern? Jag vet inte, det kanske bara är olika sätt att beskriva saker? För mig är det iallafall helt främmande att säga att jag och partnern kompletterar varandra, precis som att säga att jag kompletterar mina vänner, eller mina föräldrar eller mina barn (om jag haft sådana). Jag tycker det låter märkligt i den betydelsen.

Jag tycker inte att det handlar om mål. Det handlar om att underlätta vardagen för båda. Min sambo insåg ju att om han dammsög som han brukade så virvlade dammråttorna fram igen första gången någon gick igenom rummet eftersom de låg kvar under soffan/bordet/bakom tv;n eller vad det nu var och jag insåg ju hur mycket enklare det var att lägga alla räkningar på ett ställe genast. Det var inte så att vi stod och domderade att nu ska du göra si eller så utan vi såg ju hur mycket smidigare det var att göra som den andre gjorde. Det förenklar vardagen och det ser jag inte som ett mål. Ett mål är att renovera köket och när det är klart så är målet nått eller att köpa ett hus och när huset är köpt så är målet nått.

Varför skulle inte ett mål kunna vara att underlätta vardagen? Ett mål kan ju vara något som pågår, inget nödvändigtvis något som konkret uttalas, som ska avklaras och sen är det över.
Eller iallafall har ett resultat nåtts i relationen, en förenkling av vardagen, det var det jag pekade på. Jag säger inte att jag tycker det är fel - jag känner bara inte igen det hos mig själv. Klart att det kan underlätta vissa praktiska saker om man är två så som du beskriver men jag skulle inte beskriva min relation utifrån det.

Fast grejen är ju att vissa människor verkar trivas med att bråka mycket. Det är som om deras förhållande är så uppbyggt på passionen så att den går ut i bråk också. Jag vet flera som lever i förhållanden där bråken är dagligt förekommande men anser att deras förhållande är jättebra och att de absolut inte har en tanke på att gå isär. Jag skulle ju aldrig stanna i ett förhållande där det ska bråkas varenda dag. Sådant orkar jag helt enkelt inte med.

Inte jag heller, låter sjukt jobbigt.

Jag vet inte vad du menar med att de inte skulle kunna komplettera varandra om de bråkar för det har inte jag skrivit något om.

Jag tänkte att du menade i motsats till när människor som kompletterade varandra, att här var ett exempel på motsatsen?

 

[tanten]

@tanten Att den där kompletteringstanken är en del av en kulturell föreställning om Den Romantiska Kärleken är inte mitt påhitt, direkt. Givetvis kan även samkönade par forma sina relationer efter samma ideal. Det tycker jag mig se flera exempel på i min omgivning.

Fast nu diskuterar vi här och nu, på buke.
Att då generaliseera och säga att ute i Det Riktiga Livet är det så - känns inte helt tillämpbart. Åtmionstone jag blir en smula stött över att jag - bara genom att inte finna bättre ord - räknas in i den kulturella föreställnigen om den romantiska kärleken.
Diskutera med oss är du snäll - inte med generella uppfattningar. Hr & fru generell uppfattning hänger nog inte på buke.

Det här att man inte vill ha en likadan partner som sig själv, vad betyder det? Inte ens enäggstvillingar är ju riktigt likadana. Jag tycker kort sagt att den risken verkar vara obefintlig.

Men jösses - Nog har väl även du gjort övningar för att få reda på vilken gruppersonlighet du har, om du är drivande, förvaltande, eller vad de olika sorterna nu heter. Visst finns det olika typer. Och nog måste även du medge att tvillingar som växt upp tillsammans sannolikt har väldigt många personlighetsdrag gemensamma?
Jag tror inte att det är lyckat att två/tre/fyra lika mesiga eller lika långsamma personligheter slår sig ihop. Man behöver olika personlighetstyper och drag i firma familjen för att den ska blir lyckad/lycklig.

 

[monster1]

Fast nu diskuterar vi här och nu, på buke.
Att då generaliseera och säga att ute i Det Riktiga Livet är det så - känns inte helt tillämpbart. Åtmionstone jag blir en smula stött över att jag - bara genom att inte finna bättre ord - räknas in i den kulturella föreställnigen om den romantiska kärleken.
Diskutera med oss är du snäll - inte med generella uppfattningar. Hr & fru generell uppfattning hänger nog inte på buke.

Men jösses - Nog har väl även du gjort övningar för att få reda på vilken gruppersonlighet du har, om du är drivande, förvaltande, eller vad de olika sorterna nu heter. Visst finns det olika typer. Och nog måste även du medge att tvillingar som växt upp tillsammans sannolikt har väldigt många personlighetsdrag gemensamma?
Jag tror inte att det är lyckat att två/tre/fyra lika mesiga eller lika långsamma personligheter slår sig ihop. Man behöver olika personlighetstyper och drag i firma familjen för att den ska blir lyckad/lycklig.

Men alla bedriver ju inte firma familjen med syfte och mål lyckad/lycklig. Man kan ju ha kärleksrelationer som går ut på att ha trevligt och trivsamt här och nu med möjlighet till förlängning på obestämd framtid så länge det känns just trevligt och trivsamt för alla inblandade parter. Då blir det mindre viktigt att "kompletera varandra" eftersom man inte driver ett företag med prestationkravet lyckad/lycklig. Det känns nästan lite som att man beskriver ett rollspel där alla har sin roll som de måste fylla. Jag skulle nog bli lite klaustrofobisk i en sån relation/familj. Där om något är risken att man fastnar i en roll och inte kan ta sig ur den. För vad händer när jag inte längre är motpol, då kanske vi inte kompleterar varandra längre?

Jag har sett många relationer där personerna är väldigt lika varandra som fungerar lika bra och till och med bättre än de som är väldigt olika varandra.

 

[Sleepy]

Man behöver olika personlighetstyper och drag i firma familjen för att den ska blir lyckad/lycklig.

Tvärtom säger jag. Man behöver vara samma typ, för att undvika ett ständigt anpassande och jämkande av sig själv. Är man den Drivande tex så är det skönt med nån som är likadan och hänger med i svängarna, så man kan turas om att ta täten, så man slipper bromsandet, så man istället kan njuta av fartvinden tillsammans.

 

[mino]

@Sleepy Intressant egentligen, det är tvärtemot den stereotypa bild som jag plötsligt insåg att jag burit med mig om att det finns något lyckat och lagomt med en som bromsar och en som gasar. Jag tror att du har helt rätt, även om jag tror att för de bromsande skulle bli helt hopplöst stiltje med en lika bromsande partner. Men det är ju helt klart roligare med någon som är beredd att ta ut svängarna på samma sätt som man själv vill, snarare än att man måste invänta sköldpaddan bakom.

 

[Sleepy]

@mino Precis. Jag har insett med åren att lika barn leka bäst. Jag föredrar samspel med nån som är som jag; vare sig det är en partner, en arbetsgrupp, en häst, en hund. Det blir bra mkt roligare och oh, så mkt lättare.

 

[monster1]

@Sleepy Intressant egentligen, det är tvärtemot den stereotypa bild som jag plötsligt insåg att jag burit med mig om att det finns något lyckat och lagomt med en som bromsar och en som gasar. Jag tror att du har helt rätt, även om jag tror att för de bromsande skulle bli helt hopplöst stiltje med en lika bromsande partner. Men det är ju helt klart roligare med någon som är beredd att ta ut svängarna på samma sätt som man själv vill, snarare än att man måste invänta sköldpaddan bakom.

Nej det kan faktiskt vara ganska skönt, dessutom så upplever/upplevs man inte som bromsande när man umgås med någon som lever i samma tempo som en själv./hälsar bromsklossen

 

[Petruska]

Fast nu diskuterar vi här och nu, på buke.
Att då generaliseera och säga att ute i Det Riktiga Livet är det så - känns inte helt tillämpbart. Åtmionstone jag blir en smula stött över att jag - bara genom att inte finna bättre ord - räknas in i den kulturella föreställnigen om den romantiska kärleken.
Diskutera med oss är du snäll - inte med generella uppfattningar. Hr & fru generell uppfattning hänger nog inte på buke.

Men jösses - Nog har väl även du gjort övningar för att få reda på vilken gruppersonlighet du har, om du är drivande, förvaltande, eller vad de olika sorterna nu heter.

Jag tror inte att det är lyckat att två/tre/fyra lika mesiga eller lika långsamma personligheter slår sig ihop. Man behöver olika personlighetstyper och drag i firma familjen för att den ska blir lyckad/lycklig.

Ja, och här på buke driver flera personer en idé om komplettering inom parförhållanden, som är mycket svåra att skilja från den romantiska idé där De Tu Bliva Ett. Jag trodde att den idén var mer förlegad vid det här laget, än den tycks vara i den här tråden.

Nej, jag har aldrig gjort någon sådan övning vad jag kan påminna mig. Jag har gjort någon övning om kognitiva och lingvistiska förmågor, det är allt. Jag tror att min partner och jag skulle få nästan identiska resultat på sådana övningar.

Just de egenskaper du nämner, tänker jag inte så mycket på, men utifrån egenskaper som jag själv tycker är viktiga, så lever jag helt klart lättast och mest kärleksfullt tillsammans med någon som är rätt lik mig. Jag som tex är lite slarvig, brukar bli vansinnig av dåligt tålamod medan jag väntar på att pedanter ska bli klara med saker och ting.

 

[Petruska]

@Sleepy Men det är ju helt klart roligare med någon som är beredd att ta ut svängarna på samma sätt som man själv vill, snarare än att man måste invänta sköldpaddan bakom.

Ja, om båda tar ut svängarna ungefär lika mycket och helst ungefär samma svängar, så att säga, så slipper man ju mycket småtjafs.

 

[Raderad medlem 6459]

Just de egenskaper du nämner, tänker jag inte så mycket på, men utifrån egenskaper som jag själv tycker är viktiga, så lever jag helt klart lättast och mest kärleksfullt tillsammans med någon som är rätt lik mig. Jag som tex är lite slarvig, brukar bli vansinnig av dåligt tålamod medan jag väntar på att pedanter ska bli klara med saker och ting.

Åh men jag med! Däremot funkar jag inte med någon som är lika känslosam och har lika mycket temperament som jag har - det bara går inte. Därför uppskattar jag att min sambo är mer sansad än jag för tillsammans med en lika orolig och stressad själ skulle jag nog gå under.

Men - sånt där tycker jag inte handlar om att komplettera varandra eller inte, utan mest om huruvida man har det bra ihop eller ej. Likaså så är ju jag och min sambo lika i många andra aspekter; vi blir lika arga när vi diskuterar politik eller orättvisor, vi är passionerat intresserade i samma saker, vi är lika laid-back när det gäller många saker etc etc etc. Alltså kan jag tycka att det är svårt att generalisera rakt av jag är si och hen är så.

Aaaaah vilket jädra babbel och ointressant resonemang. Sorry, kan verkligen inte få fram nåt vettigt av det jag vill säga.

 

[Trani]

Åtmionstone jag blir en smula stött över att jag - bara genom att inte finna bättre ord - räknas in i den kulturella föreställnigen om den romantiska kärleken.

Den föreställningen är ju förhärskande - en dominerande diskurs. Att du inte finner "bättre" ord beror väl kanske på att den diskursen är så förhärskande att de är de ord vi (och du) har att tillgå. Så fungerar ju normer och språk: språket är en väsentlig del av den normerande diskursen och den hålls ihop av vissa ord med specifika betydelser. Det är de ord vi "får" och de ord som finns tillhanda, de ord vi upplever att vi kan använda - och på så sätt för vi vidare diskursen (normen).

Att du, likt alla andra, har tagit del och blivit påverkad av en förhärskande kulturell föreställning är väl inget att bli stött över?

Men jösses - Nog har väl även du gjort övningar för att få reda på vilken gruppersonlighet du har, om du är drivande, förvaltande, eller vad de olika sorterna nu heter. Visst finns det olika typer.

OT men jag ogillar verkligen sådana personlighetstester. Finns det ens någon vettig vetenskap bakom det? De jag har tittat på har sett ut som ren smörja faktiskt.

 

[Trani]

Sen är det i största allmänhet intressant med den här tron på förhållanden som något speciellt och idealt tillstånd.

Verkligen. Den tron är så otroligt dominerande. Även om många inte uttryckligen tänker så, betraktar relationer och livet så, så är det svårt att värja sig från föreställningen. Jag upplever att det hos många ändå långt där inne finns en önskan, ett hopp, om att hamna i (uppnå) den där Fantastiska Tvåsamheten. Just för att den framställs som något bättre än, något upphöjt över att vara ensam.

 

[Petruska]

Jag tycker inte heller att diskussionen tyder på brist på bättre ord, @Trani. Snarare tycker jag att det verkar som att man gärna vill använda just det ordet, och man vill använda det om något som man ser som bra i sitt eget förhållande. Sen varierar det ju något vad man verkar mena med ordet.

Jag tolkar det som att ordet ses som nåt bra som man gärna vill ska gälla det egna förhållandet och att man anpassar ordets betydelse utifrån det.

 

[Trani]

Jag tolkar det som att ordet ses som nåt bra som man gärna vill ska gälla det egna förhållandet och att man anpassar ordets betydelse utifrån det.

Jepp. Jag skulle säga att just ordet "komplettera" kan betraktas som en nod i tvåsamhetsdiskursen. Begreppet är positivt laddat och beskriver på samma gång resultatet av tvåsamheten (man uppnår den fantastiska kompletterande effekten) och förutsättningen för en lyckad tvåsamhet (den kompletterande effekten som en möjlighet att uppnå andra resultat, som folk i tråden har beskrivit). Komplettering är både målet och förutsättningen. Just det begreppet ser jag alltså som väldigt starkt sammanhängande med tvåsamhetsnormen.