Hur vet man om man hittat rätt partner?

[Kattennizze]

Jag menar att jag kan ha djupa relationer med andra, även fast vi inte har en kärleksrelation som den som menas mellan Man och Kvinna. Till exempel har jag väldigt djupa relationer till mina barn t ex. Varför ska just Kärleksförhållandet mellan Man och Kvinna få en slags mytisk särställning? Just i den relationen ska det finnas komplettering, djup, jobb, utveckling, mål, och whatever. Just den relationen med den enda rätta ska tillfredsställa alla dina behov och vara av någon slags mytisk nästan religiös natur nästan som om man ska jobba mot målet(ingen verkar kunna förklara vad dessa mål är för några) så ska man sammansmälta i en fantastisk varelse med två ben och två armar där man kompletterat varandra till att bli en och samma person. Bullshit tycker jag om jag ska sammanfatta det hela, jag tror inte på det.

Att vi blir till i möten har jag skrivit hela tiden, jag har till och med skrivit att vi skapas i möten med varandra, så det tycker jag också i allra högsta grad. Men jag tror då inte att det sker med den enda rätta, Mannen med stort M i mitt fall då. Självklart mår man bättre med positiva relationer omkring med människor som man tycker om, men det tycker jag gäller för alla mina relationer, tom den med chefen.

 

[Pontevecchio]

I min mening så arbetade du @kattenizze när ni gick igenom IVF. Det var väl verkligen ingen räkmacka eller tänket "går det så går det annars skiter det sig bara".

Jag har skrivit vad mina "mål" är. Och också förklarat att för mig innebär "jobba på förhållandet" att inte bara gräva ned sig i barn, familj och vardag utan stanna och tänka "åha hur mår min partner? har vi pratat och rått om vår kärlek?".

 

[tanten]

Jag menar att jag kan ha djupa relationer med andra, även fast vi inte har en kärleksrelation som den som menas mellan Man och Kvinna. Till exempel har jag väldigt djupa relationer till mina barn t ex. Varför ska just Kärleksförhållandet mellan Man och Kvinna få en slags mytisk särställning? Just i den relationen ska det finnas komplettering, djup, jobb, utveckling, mål, och whatever.

Sådan särställningen har väl inte så många talat nåt om. Har du hittat på det själv?

Just den relationen med den enda rätta ska tillfredsställa alla dina behov och vara av någon slags mytisk nästan religiös natur nästan som om man ska jobba mot målet(ingen verkar kunna förklara vad dessa mål är för några) så ska man sammansmälta i en fantastisk varelse med två ben och två armar där man kompletterat varandra till att bli en och samma person. Bullshit tycker jag om jag ska sammanfatta det hela, jag tror inte på det. .

Ja, bullshit. Hittar du nån i tråden som tycker nåt annat?

Att vi blir till i möten har jag skrivit hela tiden, jag har till och med skrivit att vi skapas i möten med varandra, så det tycker jag också i allra högsta grad. Men jag tror då inte att det sker med den enda rätta, Mannen med stort M i mitt fall då. Självklart mår man bättre med positiva relationer omkring med människor som man tycker om, men det tycker jag gäller för alla mina relationer, tom den med chefen.

Överens.
Vad bråkar du om?

 

[Raderad medlem 6459]

Och också förklarat att för mig innebär "jobba på förhållandet" att inte bara gräva ned sig i barn, familj och vardag utan stanna och tänka "åha hur mår min partner? har vi pratat och rått om vår kärlek?".

Fast alltså, jag har aldrig förstått just detta argumentet (och varianter på det) som jag sett på Buke många gånger. Jag vill ju vara med någon som tänker på hur jag mår för att det är viktigt för denne att jag mår bra, för att den har ett intresse för mig. Inte att den tänker "Åhå, dags att investera i relationen och jobba på kärleken, kanske borde fråga hur det är mena". Likaså att vi pratar och har kul ihop för att vi tycker om att prata med varandra och för att vi tycker om att umgås med varandra, inte för att vi ser det som nåt form av arbete vi måste utföra för att i framtiden nå mål xx; långvarig relation.

Den dagen min sambo måste anstränga sig för att bry sig om mig, älska mig, umgås med mig, prata med mig kan jag ju spontant känna att det då också är dags för oss att göra slut.

 

[martha]

@niphredil
det är ganska vanligt med förhållanden över typ 5-7 år att man slutar se varandra , det kommer du märka själv om du har ett sånt.
Det är så enkelt o sitta o skriva saker när man är nykär o varit ihop några år , det är sen när vardagen kommer som man faktiskt får anstränga sig lite för att allt ska funka , spec med barn , jobb , djur, skolor etc etc ..och det är just där man brukar tappa bort varandra

 

[Pontevecchio]

Självklart är det för att man bryr sig men det är lätt att hamna i vardagen även om man inte vill, man tar saker för givet. När livshjulet snurrar fort är det lätt att glömma stanna upp och hinna prata med varandra, skratta och se varandra.

 

[Gimlan]

Fast alltså, jag har aldrig förstått just detta argumentet (och varianter på det) som jag sett på Buke många gånger. Jag vill ju vara med någon som tänker på hur jag mår för att det är viktigt för denne att jag mår bra, för att den har ett intresse för mig. Inte att den tänker "Åhå, dags att investera i relationen och jobba på kärleken, kanske borde fråga hur det är mena". Likaså att vi pratar och har kul ihop för att vi tycker om att prata med varandra och för att vi tycker om att umgås med varandra, inte för att vi ser det som nåt form av arbete vi måste utföra för att i framtiden nå mål xx; långvarig relation.

Den dagen min sambo måste anstränga sig för att bry sig om mig, älska mig, umgås med mig, prata med mig kan jag ju spontant känna att det då också är dags för oss att göra slut.

Vardagen, livet och dess motgångar brukar ha effekter på relationer efter några år - och vore det enkelt att undvika skulle vi alla göra det...

 

[Raderad medlem 6459]

Vardagen, livet och dess motgångar brukar ha effekter på relationer efter några år - och vore det enkelt att undvika skulle vi alla göra det...

Jag har själv varit i en relation länge så jag har viss erfarenhet och jag kan för min del säga att nej, jag vill inte vara med någon som känner sig nödgad att fråga hur jag mår för att vårda vår relation. Det känns för mig helt absurt.

Jag tror inte att alla relationer tar slut på grund av vardagen, jag tror att många relationer i grunden är jävligt kassa faktiskt och att de tar slut på grund av detta. Likaså så kan jag helt ärligt säga att den dagen då min sambo inte frågar mig hur jag mår för att han är genuint intresserad utan bara för att han känner att han borde - ja, då får han gärna dumpa mig. Oavsett om detta är något som bukefalister tycker är normalt efter några år eller ej så är det inte en sån relation jag vill leva i. Livet är för kort.

 

[Gimlan]

Tar slut skrev jag inte... Påverkar, lite skillnad.

 

[Raderad medlem 6459]

Tar slut skrev jag inte... Påverkar, lite skillnad.

Jo men givetvis påverkas individer och deras relationer av livet de lever? Det säger ju sig självt. Och det jag skrev kan ju appliceras på detta oavsett: jag ser hellre att min sambo lämnar mig en stannar för att han tänker att nu jävla ska här kämpas och jag ska börja bry mig igen och kanske känner jag mig kär igen om jag jobbar tillräckligt hårt.

Jag tror att det hela kokar ner till hur man ser på relationer; om målet i första hand är att det ska hålla för evigt eller om målet är att man ska vara lycklig och må bra. Jag är inte typen som tror på att "jobba på relationen", "vårda kärleken" etc etc. För mig är inte en långvarig relation ett självändamål i sig, jag tror inte att en relation nödvändigtvis är bättre eller mer värd bara för att den varar länge.

 

[escodobe]

Jag är helt enig med dig. Och jag har haft ett par längre relationer. Jag älskar min partner, vi har väl varit ihop i 4½år nu (eller är det 5½?) , vi har jättekul ihop och vill idag gärna vara ihop med honom tills vi är gråhåriga pensionärer som hytter med käpparna åt tonåringar. Men skulle jag inte känna så för honom som jag gör nu är det meningslöst. Det finns inget egenvärde i en lång relation "bara för att" utan den ska vara meningsfull. Sen är jag för konkret som person för vara rosaögd nykär mer än ett par veckor (tacka gudarna för det, det är ju jättejobbigt) och även om jag kan bli frustrerad eller irriterad ibland så överväger ju allt bra. Den dag det inte gör det så är det nog dags att fundera på om man inte ska gå skilda vägar.

 

[Trani]

@niphredil
det är ganska vanligt med förhållanden över typ 5-7 år att man slutar se varandra , det kommer du märka själv om du har ett sånt.

Håhå väntar med spänning på att min sambo blir osynlig! (Och jag med?) Det borde vara dags när som helst enligt din tidsangivelse.

---
Annars tänker jag som niphredil och escodobe; den dagen jag inte bryr mig om min partner är den dagen som vi börjar se oss om efter andra boenden på varsitt håll och typ slutar umgås.

Öht förstår jag inte detta med att se förhållandet istället för personen. Tror aldrig jag skulle kunna tänka att jag ska göra något för mitt förhållande med sambon. Däremot kan jag göra något för honom. Typ baka kanelbullar åt honom om han har varit lite nere eller om jag känner att jag vill visa extra omtanke. För att ta ett väldigt praktiskt och osnuskigt exempel.

 

[Tora]

Vem sa att det var lätt?
Hm, så vem talar om dina sämre sidor? Partnern? Samma partner som därefter hjälper dig att "bli bättre"?

Nej har inget alls med det att göra. Vet inte hur jag skall förklara mer.

Antagligen är det väldigt lätt. Har man upplevt känslan så vet man vad jag menar. Har man inte upplevt känslan så är det svårt att förstå.

Jag har som sagt levt i förhållanden där både känslan har funnits och där den inte har funnits. I de förhållanden där den inte fanns saknades det en stor bit. Vill aldrig ha det så igen. Men jag visste inte innan jag upplevde denna känslan vad det var som saknades. Nu när jag vet så lever jag hellre ensam än i ett förhållande utan. För det blir resultatet av det ändå. Dvs man är ensam i en tvåsamhet och då lever jag hellre själv.

 

[Sleepy]

@Tora Du behöver inte förklara, huvudsaken du vet själv. Ibland kan det dock vara givande att sätta ord på sina känslor, då blir de mer greppbara och förståeliga. Både för en själv och för andra. Men är du nöjd så är det ju bra.

 

[Authorsandraselling]

Har du träffat mannen/kvinnan i ditt liv?
Hur vet du att det är mannen/kvinnan i ditt liv?
Lever du tillsammans med denna person?
Hur snabbt gick ni från att först träffats, till förhållande, delat boende, giftermål, barn, hus, you name it... (kan vara intressant att veta ålder på er oxå )

Ja jag vet att det är den rätta, kan inte tänka mig ett liv utan honom, vi stöttar varandra i allt, vi känner varandra utan och innan och vi har delat både glädje sorg, medgång och motgång och kärleken växer och växer. Vi lärde känna varandra relativt länge, var "bara kompisar" till en början. Sen när vi väl blev ett par gick det snabbt. Giftermål och barn inom ett år. Nu har vi varit gifta i nio år och ser fram emot många till.