Alltså mannen i mitt liv har berott på vart jag befinner mig i livet. Jag kan inte säga att det är min senaste sambo/pojkvän som är det bästa jag träffat. För om vi gör slut så blir förmodligen nästa kille den bästa, man stannar förhoppningvis inte kvar när förhållandet är dåligt och man inte länge har känslor för varandra. Men han är bäst hittills, och jag hoppas att det förblir samma känsla livet ut Jag är anti mot att säga att senaste killen alltid är den bästa eller att han är just mannen i mitt liv. Först på min dödsbädd kan jag säga vilken karl som var bäst
1a mannen i mitt liv träffade jag när jag var 18, han var 17. Han hjälpte mig ur min ätstörning, vi fick oplanerat barn men vi gick isär då hans släkt styrde mer över vårt förhållande än vad jag hade åsikter om. Jag får än idag trots vårt uppbrott för 9 år sen leva med att höra hur hemsk jag är medan de oftast är helt oskyldiga. Låt vara så, nu har jag kommit längre än att bry mig om deras åsikter. Vi var ihop till och från i 2 och ett halvt år.
2a mannen i mitt liv träffade jag när jag var 25, han var 34. Herrejäklar vad vårt förhållande var intensivt. Antingen var vi som klistrade på varandra eller så bråkade vi. Vi hade inget mellanläge men tack vare förhållandet med honom så insåg jag att skvaller inte betyder nånting och att min kamp till egen ekonomi övervinner allt. Vi var ihop i 1 och ett halvt år.
3a mannen i mitt liv träffade jag när jag var 27, han var 26. Det är mannen jag lever med idag. Vi hade till och från förhållande i 1 och ett halvt år innan vi bestämde att vi satsar "all-in". Blev gravid direkt, han flyttade in omgående och nu väntar vi på att hans hus ska säljas så vi kan köpa ett gemensamt hus. Vi har även svagt pratat om fler barn och giftermål i vår framtid ihop. I sommar är det 3 år sen som vi började dejta, vår lille skrutt föddes i december 2013.
Jag har haft fler förhållande men dessa 3 killar är de som jag trott/tror att jag skulle/ska leva med.
1a mannen i mitt liv träffade jag när jag var 18, han var 17. Han hjälpte mig ur min ätstörning, vi fick oplanerat barn men vi gick isär då hans släkt styrde mer över vårt förhållande än vad jag hade åsikter om. Jag får än idag trots vårt uppbrott för 9 år sen leva med att höra hur hemsk jag är medan de oftast är helt oskyldiga. Låt vara så, nu har jag kommit längre än att bry mig om deras åsikter. Vi var ihop till och från i 2 och ett halvt år.
2a mannen i mitt liv träffade jag när jag var 25, han var 34. Herrejäklar vad vårt förhållande var intensivt. Antingen var vi som klistrade på varandra eller så bråkade vi. Vi hade inget mellanläge men tack vare förhållandet med honom så insåg jag att skvaller inte betyder nånting och att min kamp till egen ekonomi övervinner allt. Vi var ihop i 1 och ett halvt år.
3a mannen i mitt liv träffade jag när jag var 27, han var 26. Det är mannen jag lever med idag. Vi hade till och från förhållande i 1 och ett halvt år innan vi bestämde att vi satsar "all-in". Blev gravid direkt, han flyttade in omgående och nu väntar vi på att hans hus ska säljas så vi kan köpa ett gemensamt hus. Vi har även svagt pratat om fler barn och giftermål i vår framtid ihop. I sommar är det 3 år sen som vi började dejta, vår lille skrutt föddes i december 2013.
Jag har haft fler förhållande men dessa 3 killar är de som jag trott/tror att jag skulle/ska leva med.