Hur vet man om man hittat rätt partner?

[Pontevecchio]

Jag tror att Sassys sista rader är det som egentligen lyser igenom.
Du verkar döma och förutsätta massa saker som jag inte känner igen från mitt förhållande.

 

[Petruska]

Vad menar ni att Trani "dömer"?

 

[Trani]

Jag tror att Sassys sista rader är det som egentligen lyser igenom.
Du verkar döma och förutsätta massa saker som jag inte känner igen från mitt förhållande.

Nej jag resonerar om det som uttrycks. Hur ni beskriver era relationer till partners (ni som vill bli kompletterade). Mina inlägg här i tråden handlar mer om övergripande syner på tvåsamhet (partners, förhållanden, kärleksrelationer, hur en nu vill uttrycka det) och mindre om era faktiska relationer. Jag har liksom inte uppmuntrat någon att DUMPA! eller på annat sätt sagt vad någon ska göra i sitt relations-liv.

 

[tanten]

Nej jag resonerar om det som uttrycks. Hur ni beskriver era relationer till partners (ni som vill bli kompletterade). Mina inlägg här i tråden handlar mer om övergripande syner på tvåsamhet (partners, förhållanden, kärleksrelationer, hur en nu vill uttrycka det) och mindre om era faktiska relationer. Jag har liksom inte uppmuntrat någon att DUMPA! eller på annat sätt sagt vad någon ska göra i sitt relations-liv.

Som jag har läst det har du faktiskt uttryckt dig ganska svepande och fördömande om tvåsamhet och det som jag - med flera - uttryckt som "komplettering".
För egen del har du läst in saker i mina inlägg som ligger långt ifrån min verklighet.
Det har liksom inte spelat någon roll hur vi har försökt förklara, du har blivit kvar i din beskrivning, som du överför på oss.

Vem har skrivit att vi strävar efter att bli kompletterade eller att vi är okompletta utan partner?
Jag ser det nog som att du och även i viss mån @Petruska kategoriserar och fördömer utan att ens försöka ta till er vad vi andra försöker förklara.

 

[sthu]

Har du träffat mannen/kvinnan i ditt liv?
Hur vet du att det är mannen/kvinnan i ditt liv?
Lever du tillsammans med denna person?
Hur snabbt gick ni från att först träffats, till förhållande, delat boende, giftermål, barn, hus, you name it... (kan vara intressant att veta ålder på er oxå )

Jaa, hur vet man? Vill man verkligen veta definitivt? Jag är väldigt mycket för att leva i nuet (eller kanske några månader framåt på sin höjd), händer det så händer det.

Min man i livet sitter just nu på sitt jobb. Han är helt underbar på många sätt, även om han gör mig vansinnig ibland. Speciellt när jag hittar hans svettiga sockar lite här och var i lägenheten
Han gör mig glad, arg, ledsen, lycklig, nöjd.. Allt! Just därför tror jag att han är rätt för mig.
Vi träffades på en fest, blev tillsammans tre dagar senare, förlovade oss efter tre år, flyttade ihop efter fyra (och då var jag tvungen att lämna min underbara lillstuga utanför Skara ). Sedan dess har vi haft två hyresrätter på två platser i världen. Vi har börjat spana lite så smått efter ett hus, men i och med att jag fortfarande pluggar och kanske måste flytta för att få ett jobb har vi inte kommit längre än till spanande. Vi behöver lite mer pengar också förstås.

Vi är båda 26 i år, varit tillsammans i tio år. Eller om det är 9. Vet inte riktigt, men det är länge.

 

[Trani]

För egen del har du läst in saker i mina inlägg som ligger långt ifrån min verklighet.

Men tanten, det enda inlägg som jag har riktat till dig var detta:

Den föreställningen är ju förhärskande - en dominerande diskurs. Att du inte finner "bättre" ord beror väl kanske på att den diskursen är så förhärskande att de är de ord vi (och du) har att tillgå. Så fungerar ju normer och språk: språket är en väsentlig del av den normerande diskursen och den hålls ihop av vissa ord med specifika betydelser. Det är de ord vi "får" och de ord som finns tillhanda, de ord vi upplever att vi kan använda - och på så sätt för vi vidare diskursen (normen).

Att du, likt alla andra, har tagit del och blivit påverkad av en förhärskande kulturell föreställning är väl inget att bli stött över?


OT men jag ogillar verkligen sådana personlighetstester. Finns det ens någon vettig vetenskap bakom det? De jag har tittat på har sett ut som ren smörja faktiskt.

Vad är det jag läser in menar du? Att du är påverkad av förhärskande normer?

 

[Trani]

Som jag har läst det har du faktiskt uttryckt dig ganska svepande och fördömande om tvåsamhet och det som jag - med flera - uttryckt som "komplettering".
För egen del har du läst in saker i mina inlägg som ligger långt ifrån min verklighet.
Det har liksom inte spelat någon roll hur vi har försökt förklara, du har blivit kvar i din beskrivning, som du överför på oss.

Jag är själv i en tvåsamhet så jag bör väl ha lika stor rätt till tolkningsföreträde som er andra?

Vem har skrivit att vi strävar efter att bli kompletterade [...]?

Kompletterade i relationen - typ alla som har omnämnt komplettering i positiva ordalag.

 

[tanten]

Kompletterade i relationen - typ alla som har omnämnt komplettering i positiva ordalag.

Ett typexempekl på hur du drar iväg med din tolkning.
För egen del har jag nämnt komplettering i positiva ordalag. Men att därifrån göra det till att det är något åtråvärt som jag ser som någon form av uppfyllelse...?

För egen del känns en relation som meningslös om den inte tillför något i mitt liv. Om mitt liv är exakt lika bra som utan relationen så är jag nog hellre utan. Du kanske inte ser det så - men då begriper jag inte heller varför du har någon relation över huvud taget.

Du kopplar ihop detta med "komplettering" med en massa annat - ursäkta - dravel.

 

[Petruska]

@tanten Och du tycker att trani och jag är nedlåtande!? Du däremot presenterar den sakliga sanningen, förstår jag.

 

[tanten]

@tanten Och du tycker att trani och jag är nedlåtande!? Du däremot presenterar den sakliga sanningen, förstår jag.

Nej.
Jag försöker se att det finns varianter. Något jag inte uppfattat att ni två gör.

Jag uppfattar en något nedlåtande ton om att det finns en kollektiv massa som är offer för könsroller och romantiska normer.

De finns, men även hela skalan av andra. Månne jag läst dåligt men jag tycker att varje gång "K-ordet" nämns så finns det en nedlåtande ton

 

[Pontevecchio]

jag håller med Tanten, när vi förklarar hur vi menar kommer det alltid kommentarer som jag tolkar som att ni anser att vi är klängiga personer som inte klarar oss själva utan jobbar och sliter på ett dåligt förhållande.

Jag kan erkänna att jag skulle vara fullständigt förkrossad om min sambo försvann på ett sätt. Jag skulle känna att nåt saknades och troligen känna mig halv. Trots det anser jag att jag styr mitt eget liv och gör det jag vill.

 

[Pontevecchio]

Jag antar att jag kanske är svårare än ni är men jag måste jobba på mina relationer, jag måste tänka efter och ibland hejda mig och kan inte bara åka räkmacka. Inte i nån relation.

 

[Petruska]

De finns, men även hela skalan av andra. Månne jag läst dåligt men jag tycker att varje gång "K-ordet" nämns så finns det en nedlåtande ton

Kan ju ha något med hur man läser att göra, också. För mig framstår det hela snarast som att det finns ett motstånd mot vissa sätt att diskutera frågan. Och för mig är det som blir kvar, om jag böjer mig för det motståndet, så lite och så oanvändbart att jag inte riktigt ser poängen med att diskutera alls, inom en sådan ram.

Jag är helt övertygad om att det finns många varianter. Och att det alltså inte handlar om olika sätt att använda orden eller något slags begreppslig oenighet. Jag tror att det finns betydligt mer än ett sätt att se på relationer, och att de ord man använder för det säger något om hur man ser det.

Sen behöver ju skilda sätt att relatera och skilda sätt att se på förhållanden inte innebära att man direkt blir oense (så länge det inte är varandra man försöker leva med), men det fascinerar mig att möta ett sådant motstånd mot försöken att analysera så etablerade idéer som att parterna kompletterar varandra.

 

[Kattennizze]

@Sassy om jag skulle betrakta mig och sambon som ett team så sträcker det sig till att vi splittar hyran och hjälps åt med hushållssysslorna. Dvs inget som vi inte hade klarat av på egen hand (förutom att bostaden är avhängig att vi delar på den, men vi hade inte behövt vara i en kärleksrelation för att göra det även om det underlättar att vi delar säng) eller som blir särskilt mycket bättre av att vi gör det tillsammans. Disken blir inte renare eller ens oftare diskad, tvätten blir inte mindre jobbig, bostaden blir sannerligen inte renare av att vi är två som skitar ner.

Min partner ska vara någon som jag trivs med och har roligt med. Inte att vi är Team Tvåsamhet som jobbar mot ett mål. Jag fattar inte vad det är vi borde jobba mot? Vi ror runt vår tillvaro och har det bra tillsammans. Vilket i sig är ett konstant görande. Men det finns ingenting att prestera. Ingenting som vi tillsammans lyckas med för att vi är så enastående som team.

Jag betraktar inga andra relationer på det där team och resultat-sättet heller. Bara om det verkligen är en relation där det uttalade syftet är att vi ska uppnå ett mål, dvs rena arbetsrelationer. Jag tänker aldrig att en person eller en relation tar fram något i mig, eller att vi uppnår något tillsammans. Vi trivs och har roligt ihop eller inte. Punkt, typ.

Detta håller jag verkligen med om, jag avskyr det där talet om att jobba mot mål och sånt eftersom jag bara inte vill och tänker betrakta relationer i ekonomiska termer som det ju ytterst handlar om. Vi trivs och gillar varandra, räcker inte det? Jobb,resultat, team-building, 1 plus 1 blir 3 osv känns som det handlar om att maximera vinsten i ett företag liksom. Här ska det inte jobbas, alltså i min egen relation, den duger som den är. Och gör det inte det, är det inte heller en stor katastrof.

 

[Petruska]

jag håller med Tanten, när vi förklarar hur vi menar kommer det alltid kommentarer som jag tolkar som att ni anser att vi är klängiga personer som inte klarar oss själva utan jobbar och sliter på ett dåligt förhållande.

Det tror jag inte. Jag tror nog att de flesta trivs fint. Men jag tror att det handlar om väldigt olika idéer om hur man tycker och önskar att relationer fungerar, olika sätt att se på relationer - och på familjer. Skiter sig gör ju relationer ibland hur man än ser på dem, det är ju en helt annan fråga.

 

[Pontevecchio]

@Kattennizze Det handlar kanske om att man är olika? Jag är aldrig nöjd, jag har det bara inte i mig. Vill alltid vidare, framåt. Min relation är inte perfekt (det är inget) och kommer troligen aldrig bli perfekt men jag tänker inte låta den dö ut för att vi mister den på smågrejer vi kunde gjort nåt åt.
Om det en dag kräver att vi tar hjälp utifrån, gärna!

 

[Kattennizze]

@Kattennizze Det handlar kanske om att man är olika? Jag är aldrig nöjd, jag har det bara inte i mig. Vill alltid vidare, framåt. Min relation är inte perfekt (det är inget) och kommer troligen aldrig bli perfekt men jag tänker inte låta den dö ut för att vi mister den på smågrejer vi kunde gjort nåt åt.
Om det en dag kräver att vi tar hjälp utifrån, gärna!

Jag tror nog inte jag förstår det här med att vara nöjd, jag ser inte på relationer på det viset. Vi är så präglade av att prestera och vara duktiga hel tiden, kanske är det det som smittar av sig på våra relationer? Hur menar du att du vill komma vidare i en relation? För mig är en relation, den bara är och har ett värde i sig, men har inga mål i sig, vilka skulle de vara liksom? Självklart både skapas jag och andra i mina sociala interaktioner, men det är ju inga mål eller prestationer, utan det bara är liksom. Givetvis utvecklas jag som människa genom att jag mer fler erfarenheter men jag kan inte se det som några mål. Jag vill inte se min familj som ytterligare ett projekt, det har jag jäkligt nog av inom arbetslivet.

 

[Kattennizze]

För övrigt vet jag inte om vi är så olika egentligen, utan jag tror mera att vi har olika synsätt på relationer och familj som Petruska är inne på.

 

[Pontevecchio]

Jag tror tvärtom, att vi är olika till sättet därför vill vi olika.

Jag ser det inte som en prestation utan som en rolig del, att utvecklas ihop.
jag utvecklas fortfarande mycket, kommer utvecklas ännu mer när vi får familj tänker jag. Självklart förändrar det relationen också.
Jag är särbo i veckorna sen 2 månader tillbaka och det har gett mig insikter om att vi nog hade fastnat i vardagsträsket innan, att vi liksom skjöt upp den där kramen till imorgon, att man lät gnället komma ut istället för att tänka efter.
Små saker men som jag ser som att jobba på förhållandet och utvecklas.

 

[Petruska]

För övrigt vet jag inte om vi är så olika egentligen, utan jag tror mera att vi har olika synsätt på relationer och familj som Petruska är inne på.

Fast jag tror att det handlar både om olika sätt att se på relationer OCH om olika sätt att leva relationer. Jag tror dock inte att skiljelinjen går vid om man tänker sig att man vill utvecklas eller inte. De skillnader jag tänker mig handlar snarare om hur man ser på kön och hur man ser på gränser mellan individer. Vad man tycker att det är att göra en relation och hur man gör det.