Hur vet man om man hittat rätt partner?

[Pepson2]

Jag tycker också att det där med att vara ett team som par är en intressant idé. Just därför att jag själv inte tänker så. Dels vet jag inte riktigt vad ett team är i sammanhanget, dels vill jag helt enkelt att vi är två separata individer som (tills vidare) lever tillsammans - inte något slags enhet.

Jodå, jag har väldig många i bekantskapskretsen som verkligen "teamat upp" med sin partner= de kan inte tänka sig att göra någon slags aktivitet på egen hand, de raderar ut sin egen person och adapterar fullständigt till sin partners önskemål.

 

[Petruska]

@Pepson2 Det låter ju, ehh.... helt underbart.

Men jag gissar att det inte är exakt så de själva skulle beskriva det?

 

[Tora]

På ett sätt förstår jag vad du menar, men jag tycker det är så intressant att läsa hur du tänker eftersom jag aldrig tänkt så kring relationer! Jag ser inte alls min partner och mig som ett team (vad är det egentligen, vad betyder det i det här sammanhanget?) jag hade lätt kunnat leva med både kvinnor och män i en storfamilj om jag inte ville leva monogamt med min man. Det hade varit bra ur många aspekter tror jag.
När du skriver att ni har hållit ihop eftersom ni kompletterat varandra så får jag, rätt eller fel, känslan av att det är att hålla ihop som är det viktiga. Trots allt jämmer och elände har ni hållit ihop och ni har tillsammans nått framgångar, vad är det för framgångar som man når som par? Barn? Överhuvudtaget har jag så svårt för den här par-känslan eftersom jag inte känner mig som en del i ett par, ett team eller vad man nu väljer för begrepp. Hur känner man sig då?
Jag ifrågasätter inte alls dina upplevelser utan är ärligt talat bara fascinerad av hur olika man är.

Oj det blir inte enkelt det här. Till att börja med så är våran syn på förhållande väldigt olika. Jag ryser (och det är inte av välbehag ) bara över tanken på någon form av kollektiv.

Jag trivs utmärkt med tvåsamhet men det är inget måste. Jag är väldigt petig när det kommer till förhållanden och lever hellre ensam i så fall (och har inga som helst problem att vara det).

Skall jag leva i ett förhållande så skall det vara bättre än att leva själv. Så på sätt och vis är ett förhållande ett mål i sig men det är inget måste. Jag vill bara ha ett förhållande om det får mig att må bra och då räcker det inte med bara ett förhållande i sig.

Men ingen människa är perfekt (inte ens jag ) och det gör att man ibland fattar fel beslut när det kommer till saker och ting och detta påverkar många gånger förhållandet.

Så när vi kom till en av vägskälen i vårt förhållande så var frågan om det vi hade var värt att försöka få tillbaka.

Efter många turer fram och tillbaka och några turer till Familjerådgivningen så blev vårat förhållande ännu bättre än innan kriserna.

Så ja på sätt och vis var tvåsamheten ett mål men det var bara för att det i grund och botten fick oss båda att må bra men ibland tappar man det och varandra lite på vägen.

Men däremot är inte ett förhållande ett måste för mig. Dock när det fungerar bra så mår jag väldigt bra och jag trivs med det. Och det känslan kan vara värd att kämpa för.

Jag längtar hem till min man och mina barn av den enkla anledningen att de får mig helt enkelt att må bra.

 

[Tora]

Jodå, jag har väldig många i bekantskapskretsen som verkligen "teamat upp" med sin partner= de kan inte tänka sig att göra någon slags aktivitet på egen hand, de raderar ut sin egen person och adapterar fullständigt till sin partners önskemål.

Har några sådana också i min närhet men det är inte så jag skulle definiera ett team på. Det är snarare någon form av assimilering som jag ser det.

 

[Kattennizze]

Ja, man kan ju vidareutveckla det hela och fråga sig vad det här med att "leva tillsammans" innebär? Jag känner inte heller att jag lever tillsammans med någon annan, jag lever bara med mig själv om man ska dra det till sin spets. Alltså det låter som jag är en solitär med noll relationer men så är det förstås inte, tvärtom. Vissa brukar säga att de känner någon slags djup samhörighet med någon annan människa, på något andligt vis, typ kärlek vid första ögonkastet och sånt eller att man mött den "rätte". Det är väl det som ingår i det här med att bilda en enhet och team och sådana saker. Jag tycker mera att det handlar om kontroll och äganderätt i många många fall.
Eftersom jag varit konvalescent efter en operation har jag roat mig med att titta på ett program som handlar om en amerikansk mormonfamilj där en man har fyra fruar. Alldeles bortsett från de patriarkala aspekterna, verkar de fyra fruarna ha det jäkligt bra tillsammans! Snubben är mera som ett bihang i deras liv, där bildar de fyra kvinnorna en enhet tillsammans, ett superteam, utan mannen....
Team och par och enheter kan nog komma i väldigt olika former och skepnader tror jag där även antalet kan variera i allra högsta grad.

 

[Kattennizze]

Oj det blir inte enkelt det här. Till att börja med så är våran syn på förhållande väldigt olika. Jag ryser (och det är inte av välbehag ) bara över tanken på någon form av kollektiv.

Jag trivs utmärkt med tvåsamhet men det är inget måste. Jag är väldigt petig när det kommer till förhållanden och lever hellre ensam i så fall (och har inga som helst problem att vara det).

Skall jag leva i ett förhållande så skall det vara bättre än att leva själv. Så på sätt och vis är ett förhållande ett mål i sig men det är inget måste. Jag vill bara ha ett förhållande om det får mig att må bra och då räcker det inte med bara ett förhållande i sig.

Men ingen människa är perfekt (inte ens jag ) och det gör att man ibland fattar fel beslut när det kommer till saker och ting och detta påverkar många gånger förhållandet.

Så när vi kom till en av vägskälen i vårt förhållande så var frågan om det vi hade var värt att försöka få tillbaka.

Efter många turer fram och tillbaka och några turer till Familjerådgivningen så blev vårat förhållande ännu bättre än innan kriserna.

Så ja på sätt och vis var tvåsamheten ett mål men det var bara för att det i grund och botten fick oss båda att må bra men ibland tappar man det och varandra lite på vägen.

Men däremot är inte ett förhållande ett måste för mig. Dock när det fungerar bra så mår jag väldigt bra och jag trivs med det. Och det känslan kan vara värd att kämpa för.

Jag längtar hem till min man och mina barn av den enkla anledningen att de får mig helt enkelt att må bra.

Jag får inte bort citaten i mina inlägg....tur att de inte är så stora numera! Du skriver om förhållanden, men jag ville nog ändra på det och säga relationer i allmänhet stället eftersom jag inte är så fixerad just vid mitt förhållande till min man. Jag vill aldrig ha några relationer som jag inte mår bra av öht. Det är ju bara destruktivt liksom. Skulle jag känna att jag och min partner skulle behövs dra till familjerådgivningen hade jag nog avslutat vår relation, det är absolut ingen kritik mot dem som tar hjälp av dem, men jag hade inte gjort det. Varför? För att jag inte vill kämpa för något på det viset, antingen gillar vi att vara tillsammans eller inte. Givetvis så är det ju inte svart eller vitt men på det stora hela känner man ju om en relation funkar eller inte. Jag ser inte min relation till min partner som relationen med stort R liksom, det tror jag är en viktig och fundamental skillnad mellan våra synsätt. Jag ser det som en relation av många andra som jag har i mitt liv.
Ja, man är olika när det gäller storfamiljer, jag hade som sagt gärna levt med både män och kvinnor om jag nu inte var så fixerad vid att leva monogamt.

 

[Kattennizze]

Det där med längta hem förstår jag inte, vad är hemmet symbol för? Jag längtar till många olika platser, varav jag nog inte sett de flesta, tror jag. Min partner får inte mig att må bra, men däremot känner mig ofta behaglig till mods i hans sällskap.

 

[Tora]

Jag får inte bort citaten i mina inlägg....tur att de inte är så stora numera! Du skriver om förhållanden, men jag ville nog ändra på det och säga relationer i allmänhet stället eftersom jag inte är så fixerad just vid mitt förhållande till min man. Jag vill aldrig ha några relationer som jag inte mår bra av öht. Det är ju bara destruktivt liksom. Skulle jag känna att jag och min partner skulle behövs dra till familjerådgivningen hade jag nog avslutat vår relation, det är absolut ingen kritik mot dem som tar hjälp av dem, men jag hade inte gjort det. Varför? För att jag inte vill kämpa för något på det viset, antingen gillar vi att vara tillsammans eller inte. Givetvis så är det ju inte svart eller vitt men på det stora hela känner man ju om en relation funkar eller inte. Jag ser inte min relation till min partner som relationen med stort R liksom, det tror jag är en viktig och fundamental skillnad mellan våra synsätt. Jag ser det som en relation av många andra som jag har i mitt liv.
Ja, man är olika när det gäller storfamiljer, jag hade som sagt gärna levt med både män och kvinnor om jag nu inte var så fixerad vid att leva monogamt.

Hade vi gett upp så hade vi inte haft det så bra som vi har det nu.

Jag tror inte att ett förhållande kan rulla på utan problem hela tiden. Inget förhållande kan vara perfekt eftersom ingen människa är perfekt. Ibland tappar man varandra på vägen lite grann.

Alla förhållanden är inte värda att försöka få att fungera. Kanske tom de flesta förhållanden inte är värda det, vad vet jag? Men just denna gången sa min magkänsla mig att man kanske skulle ge det ett försök.

För mig är inte ett förhållande ett mål i livet i sig. Jag lever gärna ensam och har inga problem med det.

Ibland kan det vara svårt att bara omge sig med bra förhållanden. Ibland kan man inte välja tex på jobbet, familjen och andra situationer så när jag verkligen har möjlighet att välja (som den jag lever med) så är jag väldigt petig i mitt val.

 

[Ems]

Jag tycker också att det där med att vara ett team som par är en intressant idé. Just därför att jag själv inte tänker så. Dels vet jag inte riktigt vad ett team är i sammanhanget, dels vill jag helt enkelt att vi är två separata individer som (tills vidare) lever tillsammans - inte något slags enhet.

I det här sammanhanget tolkar jag team annorlunda och tänker att det handlar mer om vilken typ av relation man har, till skillnad från kompletteringsstanken som snarare verkar handla om respektive persons egenskaper.

Utifrån hur du skriver så handlar alltså teamkänslan om HUR två separata individer lever tillsammans.

Tolkningen kanske beror på vad man har för utgångspunkt, själv har jag behövt öva på att få till teamkänslan i relationer, vilket för mig handlat om känslan av att vara i samma lag istället för motståndare ("bygga relation istället för position") och att på något slags känsloplan kunna vara generös mot min partner.

 

[Tora]

Det där med längta hem förstår jag inte, vad är hemmet symbol för? Jag längtar till många olika platser, varav jag nog inte sett de flesta, tror jag. Min partner får inte mig att må bra, men däremot känner mig ofta behaglig till mods i hans sällskap.

Nu är det inte frågan om en fysisk plats utan min familj. Där min familj finns där är mitt hem. Det är alltså dom jag längtar efter.

Jag skulle aldrig vilja spendera mitt liv med någon som inte får mig att må bra. Att någon får mig att ofta känna mig behaglig till mods i dennes sällskap är inget jag hade nöjt mig med. Inte när det gäller ett kärleksförhållande. Däremot kan det ju vara en bra början när man precis träffats.

 

[Tora]

Ja, man kan ju vidareutveckla det hela och fråga sig vad det här med att "leva tillsammans" innebär? Jag känner inte heller att jag lever tillsammans med någon annan, jag lever bara med mig själv om man ska dra det till sin spets. Alltså det låter som jag är en solitär med noll relationer men så är det förstås inte, tvärtom. Vissa brukar säga att de känner någon slags djup samhörighet med någon annan människa, på något andligt vis, typ kärlek vid första ögonkastet och sånt eller att man mött den "rätte". Det är väl det som ingår i det här med att bilda en enhet och team och sådana saker. Jag tycker mera att det handlar om kontroll och äganderätt i många många fall.
Eftersom jag varit konvalescent efter en operation har jag roat mig med att titta på ett program som handlar om en amerikansk mormonfamilj där en man har fyra fruar. Alldeles bortsett från de patriarkala aspekterna, verkar de fyra fruarna ha det jäkligt bra tillsammans! Snubben är mera som ett bihang i deras liv, där bildar de fyra kvinnorna en enhet tillsammans, ett superteam, utan mannen....
Team och par och enheter kan nog komma i väldigt olika former och skepnader tror jag där även antalet kan variera i allra högsta grad.

Jag tycker mest att de bara har problem. Snacka om att de måste jobba på sina förhållanden för att få det att fungera. Där får man verkligen inget gratis.

 

[Tora]

Har några sådana också i min närhet men det är inte så jag skulle definiera ett team på. Det är snarare någon form av assimilering som jag ser det.

Sen är det ju mycket möjligt att dessa människor är nöjda och lyckliga med sina liv och har det jättebra. Men jag hade inte velat ha det så.

 

[tanten]

Jodå, jag har väldig många i bekantskapskretsen som verkligen "teamat upp" med sin partner= de kan inte tänka sig att göra någon slags aktivitet på egen hand, de raderar ut sin egen person och adapterar fullständigt till sin partners önskemål.

Nog låter det en smula vidrigt... Var och en är en enskild person även om man har en gemensam spelplan också.

Men ändå. Jag är ett utpräglat flockdjur. Jag funkar bäst, är intelligentast, mest kreativ och mest kapabel i samklang med andra. Ensam krymper jag, stagnerar och blir passiv.
Just nu är jag ensam anställd på min arbetsplats och det är inte kul. Ja, det är helt enkelt inte bra.
Fast det måste vara en bra arbetsrelation för att få mig att bli en bättre person. Där vi - faktiskt - kompletterar varandra.

Samma regler gäller alla typer av relationer. Människor där jag liksom kuggar i, där tankar och funderingar kan utveckla mig och den andre bara genom att vi samagerar, samverkar.

Exet och jag funkade så när vi hade det bra. Vi kompletterade varann och blev bättre tillsammans. 1+1 blev 3. Vi gjorde stordåd
Vi kunde ringa varann och det tutade upptaget eftersom den andre ringde tillbaka exakt samtidigt. Vi kunde avsluta varandras meningar eftersom vi begrep precis. Det blev som en sorts dans där ingen av oss förde.

Vonnegut har två romanfigurer som var för sig var lallande idioter men tillsammans blev högst intelligenta.
Lite så. Det blir vad jag benämnt som "kompletterar". Om nån annanhar ett bättre ord adopterar jag det gärna.

 

[mino]

@tanten det du beskriver handlar väl snarare om att man stimulerar varandra och har lätt att hitta varandras våglängd? Alltså snarare att man möts i likheterna än olikheterna (som jag uppfattar krävs för att det ska bli tal om komplettering)?

 

[tanten]

@tanten det du beskriver handlar väl snarare om att man stimulerar varandra och har lätt att hitta varandras våglängd? Alltså snarare att man möts i likheterna än olikheterna (som jag uppfattar krävs för att det ska bli tal om komplettering)?

Njae?

En som är precis lika mig skulle jag itne kunna "kugga i" på samma sätt med *tror jag* ??

Dvs den som har samma kuggar skulle jag bara krocka med. Jag föreställer mig att de behövs att vara olika (förstås med samma grundvärderingar, men det är inte värderingar jag talar om) för att det ska bli mer än just bara 1 + 1?

Äh, det här behöver jag reda ut. Känns svamligt.

 

[Petruska]

Att vara precis lika (vad det nu är) och att mötas i likheterna, är väl inte alls samma sak?

Tanken om komplettering verkar ju bygga på olikhet och på att olikheterna är själva poängen.

För mig funkar det inte så. Jag gillar att vara ganska lik varandra och i ett vettigt förhållande är det företrädesvis i likheterna vi möts. Så är det i alla mina bra och nära relationer, inte bara förhållandet.

Jag gillar närhet och dekaktighet och det tycker jag enklast och oftast uppstår mellan personer som är lika (dvs lika på sätt som känns centrala för dem det gället). Att man är så pass lika att man är nära varandra utan ansträngning.

 

[tanten]

Att vara precis lika (vad det nu är) och att mötas i likheterna, är väl inte alls samma sak?
...
För mig funkar det inte så. Jag gillar att vara ganska lik varandra och i ett vettigt förhållande är det företrädesvis i likheterna vi möts. Så är det i alla mina bra och nära relationer, inte bara förhållandet.

Jag gillar närhet och delaktighet och det tycker jag enklast och oftast uppstår mellan personer som är lika (dvs lika på sätt som känns centrala för dem det gäller). Att man är så pass lika att man är nära varandra utan ansträngning.

Nu får jag problem
Jag begriper vad du menar. Tror bara att vi är oense i semantik inte i sak.

Jag vill också ha någon som är lika mig. Men det ska finnas saker där vi är olika just för att vi ska kunna kugga i och - sorry - komplettera varann. Jag är en labil hysterika. Med någon stabilare och mer eftertänksam person invid mig så lugnar min oro och häftighet sig. Jag tankar sådant jag saknar från den personen. Och hoppas att denne gör motsvarande.

Jag är så långt ifrån perfekt man kan tänka sig. Men jag har både goda och sämre sidor. Jag gillar tanken att tillsammans med en god "sparringpartner" så skärps de goda sidorna hos mig.

 

[Sleepy]

Jag tankar sådant jag saknar från den personen. Och hoppas att denne gör motsvarande.

Vad är det denne tankar från dig?

 

[Sleepy]

Jo och alla vet hur lätt det är att jobba på sina dåliga sidor. Det gör man ju bara så där på några minuter.

Vem sa att det var lätt?

Många gånger vet man ju inte ens om sina sämre sidor. Så lite stöd och hjälp är ju inte fel.

Hm, så vem talar om dina sämre sidor? Partnern? Samma partner som därefter hjälper dig att "bli bättre"?

 

[Trani]

Hm, så vem talar om dina sämre sidor? Partnern? Samma partner som därefter hjälper dig att "bli bättre"?

Du är något på spåret där. Allt detta om komplettering, fungera som team, ta fram de bästa sidorna, 1+1=3, osv - det är ju den ökända piedestalen. Man är bäst i världen men bara när ens partner säger det. Man blir helt beroende av partnern för att behålla sitt värde.

Jag får inte ihop det där med att man är åh-så-mycket-bättre med (tack vare) sin partner men samtidigt fantastiskt och och bra (hel, fullkomlig?) även ensam. Det blir ju en skillnad i värde oavsett. Bra - ännu bättre.