Hur vet man om man hittat rätt partner?

[Kattennizze]

Fast jag tror att det handlar både om olika sätt att se på relationer OCH om olika sätt att leva relationer. Jag tror dock inte att skiljelinjen går vid om man tänker sig att man vill utvecklas eller inte. De skillnader jag tänker mig handlar snarare om hur man ser på kön och hur man ser på gränser mellan individer. Vad man tycker att det är att göra en relation och hur man gör det.

Ja så kan det säkert vara. Frågan blir då hur skillnaderna ser ut när det gäller olika sätt att leva i relationer, jag får en känsla av att det inte bara handlar om kön.

 

[Kattennizze]

Jag tror tvärtom, att vi är olika till sättet därför vill vi olika.

Jag ser det inte som en prestation utan som en rolig del, att utvecklas ihop.
jag utvecklas fortfarande mycket, kommer utvecklas ännu mer när vi får familj tänker jag. Självklart förändrar det relationen också.
Jag är särbo i veckorna sen 2 månader tillbaka och det har gett mig insikter om att vi nog hade fastnat i vardagsträsket innan, att vi liksom skjöt upp den där kramen till imorgon, att man lät gnället komma ut istället för att tänka efter.
Små saker men som jag ser som att jobba på förhållandet och utvecklas.

Så kanske det är. Jag pallar inte att jobba i en relation det verkar alldeles för besvärligt, jobbigt och onödigt. Antingen funkar det eller så funkar det inte helt enkelt inom rimliga gränser. Jag tycker det är så mycket annat i livet som kräver så mycket.

 

[Teilani]

Gud vad ni analyserar ord och relationer, vart tog kärleken vägen?

Jag tror man måste gå lite djupare än tvåsamhet och hetronormer när man tittar på kärleksrelationer. Det känns som om ni gärna vill blanda in andra typer av relationer, vänner och arbetskollegor. Jag tycker inte att det går att dra bra liknelser den vägen. För i en kärleksrelation är vi så mycket mer sårbara. Ingen annan kan göra mig så ledsen eller glad som den jag älskar.

Våra olika livserfarenheter gör att vi hanterar den sårbarheten på olika sätt, eller upplever den olika starkt. Hur vi beskriver våra relationer talar minst lika mycket om våran egen sårbarhet som samhällsnormer.

Kan troligen vara en anledning till att inlägg upplevs som väldigt kritiska i debatten.

 

[Kattennizze]

Gud vad ni analyserar ord och relationer, vart tog kärleken vägen?

Jag tror man måste gå lite djupare än tvåsamhet och hetronormer när man tittar på kärleksrelationer. Det känns som om ni gärna vill blanda in andra typer av relationer, vänner och arbetskollegor. Jag tycker inte att det går att dra bra liknelser den vägen. För i en kärleksrelation är vi så mycket mer sårbara. Ingen annan kan göra mig så ledsen eller glad som den jag älskar.

Våra olika livserfarenheter gör att vi hanterar den sårbarheten på olika sätt, eller upplever den olika starkt. Hur vi beskriver våra relationer talar minst lika mycket om våran egen sårbarhet som samhällsnormer.

Kan troligen vara en anledning till att inlägg upplevs som väldigt kritiska i debatten.

Det tycker inte jag, att mitt förhållande skulle vara något särskilt med en särställning direkt i mitt liv. Jag kan vara och är precis lika sårbar i andra relationer också, tycker jag nog. Sen tycker jag att det är viktigt att diskutera hur vi ser på relationer, det säger så mycket om de rådande normerna och värderingarna som vi har, och jag tror inte bara för att man nämner ordet kärlek så försvinner normer och värderingar ut genom något slags mystiskt fönster, jag tror med andra ord, inte alls på att kärleken med stort K övervinner det mesta, men däremot samtal, glädje, närhet osv. Det gäller i alla mina relationer, inte bara i mitt förhållande. Som sagt, jag hade mycket gärna levt i en slags storfamilj med både män och kvinnor om jag inte av andra skäl ville leva monogamt.

 

[Teilani]

@Kattennizze nä kärleken övervinner verkligen inte allting.

Jag skulle aldrig orka vara så sårbar i resten av livet som jag är med min partner. Jag tar en tillsägelse från min chef på ett helt annat sätt än om min man har en åsikt om nåt jag gjort.

Som sagt vi är olika i vår sårbarhet och hur vi hanterar den. Mitt sätt att hantera närhet är mer definierande för min intima relation än kön eller absolut antal.

 

[monster1]

@Kattennizze nä kärleken övervinner verkligen inte allting.

Jag skulle aldrig orka vara så sårbar i resten av livet som jag är med min partner. Jag tar en tillsägelse från min chef på ett helt annat sätt än om min man har en åsikt om nåt jag gjort.

Som sagt vi är olika i vår sårbarhet och hur vi hanterar den. Mitt sätt att hantera närhet är mer definierande för min intima relation än kön eller absolut antal.

Fast den proffesionella relationen man har till sin chef kanske inte går att jämföra med den man har med sin partner (hoppas jag). Snarare kanske du skulle kunna likna relationen du har till din partner med en relation man har till sina närmaste vänner eller till någon annan familjemedlem. Alltså digniteten i känslorna man har för varandra.

 

[Teilani]

Fast den proffesionella relationen man har till sin chef kanske inte går att jämföra med den man har med sin partner (hoppas jag). Snarare kanske du skulle kunna likna relationen du har till din partner med en relation man har till sina närmaste vänner eller till någon annan familjemedlem. Alltså digniteten i känslorna man har för varandra.

Det var det jag var inne på i mitt tidigare inlägg, att man i tråden tog upp alla möjliga relationer och jämförde dem med partner-relationer.

Jag tänker inte på digniteten i känslorna utan sårbarheten. Att en partner-relation faktiskt kan ta slut. Visst kan man bli dumpad av en vän eller välja att bryta med en släkting, men då är det sällan en sund relation från början. I en kärleksrelation kan kärleken ta slut och relationen avbrytas, trots att det inte finns nåt uppenbart fel på den. Människor växer ibland ifrån varandra.

Vi har diskuterat att vårda relationen förut och där finns också olika teorier om det är nödvändigt eller om det hjälper för att hålla kärleken vid liv.

 

[Pontevecchio]

Jag hänger inte med. Vad har kön med saken att göra?

 

[Pontevecchio]

Ja uppenbarligen ser andra det jag ser som stimulerande och utvecklande som jobbigt och besvärligt. Om jag visste hur resten av livet skulle vara och det skulle vara exakt samma som idag skulle jag nog lägga mig på spåret av leda.

 

[Anna]

Jag träffade mannen i mitt liv - trodde jag - 2007. Vi levde tillsammans i yttersta harmoni och 2009 friade han och jag sa ja.

Men - efterräkningarna av förlovningen, som i hysterisk bröllopsplanering från hans sida av familjen inklusive vänner och bekanta levererade total panik för min del (inte panik som i att "det här var ju jobbigt" utan panik-panik) och i slutändan var det nog det som gjorde att vi kollapsade som ett "vi". Det var inte "vi" längre, det var hans mamma och pappa och bästa polare till mamma och pappa och deras fastrar och mostrar och lillbrorsans alla klasskamrater och då har vi inte ens räknat med alla från Sverige.

Hade det inte varit för det hade vi förmodligen fortfarande levt ihop, vi var väldigt sammansvetsade och samkörda. Vi var mycket bra på att respektera varandras privatliv så att säga, och trots att vi jobbade tillsammans försökte vi att inte ta med det hem.

 

[Teilani]

En annan sak jag tycker missas är människans grundläggande behov av tillhörighet.

Vi är sociala varelser, vi vill ha relationer med andra. När människor använder ord som kompatibel och komplettera så tror jag att det för många handlar om känslan av att höra ihop med sin partner. Att känna tillhörighet, att vara en del av ett sammanhang.

Jag tror inte vi kommer att sluta använda de orden när samhället förändras och normerna luckras upp. Att även om kärleksrelationen involverar x antal personer av olika kön kommer ord som beskriver samhörighet att dyka upp.

Jag tycker det är enögt att ta beskrivningarna av människors relationer i början av tråden och bara titta på dem ur normperspektiv. De speglar flera saker och jag tror det är därför ffa trani och petruska får sånt mothugg.

Jag kommer inte att öppna tråden igen den här veckan. Jag är ensam med barnet som inte sover och jobbar heltid. Jag blir för förbannad när folk vill ha specifika ord förklarade eller jag måste försvara sånt jag inte sagt. Jag kommer att skriva saker jag ångrar i så fall. Men det är svårt att inte lägga sig i alls när det diskuteras ett ord jag själv använder.

 

[Kattennizze]

En annan sak jag tycker missas är människans grundläggande behov av tillhörighet.

Vi är sociala varelser, vi vill ha relationer med andra. När människor använder ord som kompatibel och komplettera så tror jag att det för många handlar om känslan av att höra ihop med sin partner. Att känna tillhörighet, att vara en del av ett sammanhang.

Jag tror inte vi kommer att sluta använda de orden när samhället förändras och normerna luckras upp. Att även om kärleksrelationen involverar x antal personer av olika kön kommer ord som beskriver samhörighet att dyka upp.

Jag tycker det är enögt att ta beskrivningarna av människors relationer i början av tråden och bara titta på dem ur normperspektiv. De speglar flera saker och jag tror det är därför ffa trani och petruska får sånt mothugg.

Jag kommer inte att öppna tråden igen den här veckan. Jag är ensam med barnet som inte sover och jobbar heltid. Jag blir för förbannad när folk vill ha specifika ord förklarade eller jag måste försvara sånt jag inte sagt. Jag kommer att skriva saker jag ångrar i så fall. Men det är svårt att inte lägga sig i alls när det diskuteras ett ord jag själv använder.

Jag skulle känna mig livegen om jag hörde ihop med någon, som en slags slav liksom. Det är litegrann som det där talesättet om att det finns någon speciell för alla, det gäller bara att hitta den rätte och liknande trams. Jag vet inte riktigt vilka normer du menar ska luckras upp, om du syftar på normen om kärnfamiljen så är jag nog tveksam, åtminstone inte i det här ekonomiska systemet, tror jag.
Givetvis är vi sociala varelser, vi skapas i samspelet med varandra. Men för mig betyder inte det att vi måste höra ihop med Någon Speciell, eller kanske jag ska skriva Han med stort H.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag träffade mannen i mitt liv - trodde jag - 2007. Vi levde tillsammans i yttersta harmoni och 2009 friade han och jag sa ja.

Men - efterräkningarna av förlovningen, som i hysterisk bröllopsplanering från hans sida av familjen inklusive vänner och bekanta levererade total panik för min del (inte panik som i att "det här var ju jobbigt" utan panik-panik) och i slutändan var det nog det som gjorde att vi kollapsade som ett "vi". Det var inte "vi" längre, det var hans mamma och pappa och bästa polare till mamma och pappa och deras fastrar och mostrar och lillbrorsans alla klasskamrater och då har vi inte ens räknat med alla från Sverige.

Hade det inte varit för det hade vi förmodligen fortfarande levt ihop, vi var väldigt sammansvetsade och samkörda. Vi var mycket bra på att respektera varandras privatliv så att säga, och trots att vi jobbade tillsammans försökte vi att inte ta med det hem.

Men gud så tråkigt

 

[Pontevecchio]

Måste och måste.. jag hör ihop med honom. På samma sätt som jag hör ihop med min familj. Jag har täta familjeband och jag har täta band med honom.
Familjen är megaviktig för mig. Det är den för oss allihopa men samtidigt är vi väldigt självständiga och rätt egensinniga allihopa.
Jag fattar inte varför det är så märkligt?
varför skulle jag vara en slav? då kan de lika gärna vara mina slavar?

 

[Trani]

Ett typexempekl på hur du drar iväg med din tolkning.
För egen del har jag nämnt komplettering i positiva ordalag. Men att därifrån göra det till att det är något åtråvärt som jag ser som någon form av uppfyllelse...?

De som har nämnt komplettering som något positivt har ju tagit upp det som exempel på vad som är bra i relationen till partnern. Trycker man på det som en positiv och viktig funktion/effekt i förhållandet så borde väl det betyda att det i någon mån är eftersträvansvärt?

För egen del känns en relation som meningslös om den inte tillför något i mitt liv. Om mitt liv är exakt lika bra som utan relationen så är jag nog hellre utan. Du kanske inte ser det så - men då begriper jag inte heller varför du har någon relation över huvud taget.

Min relation till min sambo ser ut som den gör för att vi trivs tillsammans. Vi är mycket nära vänner och gillar att även vara fysiskt och sexuellt nära varandra. Det vore ärligt talat både skitkonstigt och oschysst att stänga ute min sambo ur mitt liv bara för att min tillvaro inte står och faller på relationen. Varför skulle jag vilja göra så när vi har roligt tillsammans?

Du kopplar ihop detta med "komplettering" med en massa annat - ursäkta - dravel.

Ursäkta själv men det som du refererar till som dravel är inget som jag har dragit ur min egen röv. Att du inte håller med om de kopplingar jag gör är en sak, men "dravlet" är forskningsbaserad kunskap.

 

[Trani]

Jag uppfattar en något nedlåtande ton om att det finns en kollektiv massa som är offer för könsroller och romantiska normer.

Aha du blandar ihop strukturer och individer. Inte konstigt att du lackar om du tror att kritik mot en struktur, ett perspektiv, är kritik mot dig som person. Varken jag eller Petruska har snackat om att folk är offer för något.

Det verkar vara väldigt svårt för en del att se analytiskt på känslomässiga (sexuella?) relationer. Det stärker mitt intryck av att många kopplar ihop sig själva, sin egen person, med sina relationer: Kritik mot sättet att beskriva sin relation tas som kritik mot relationen som i förlängningen blir kritik mot ens egen person.

Jag betraktar det inte så. När jag kritiserar ett perspektiv så gör jag just det. Jag kritiserar ingens person eller relation.

 

[Enya]

Utan att ha läst andras svar svarar jag på rubriken.
Måste man veta?
Måste man ha svar på livets alla frågor? Kan man inte bara vara och njuta av den man har vid just nutillfället? Måste man veta om man har den perfekta partnern, den enda rätta? Måste man veta om NU är den bästa tiden för familj? Måste man veta alt redan nu?

Jag läser många trådar på buke där man ser ett problem som egentligen inte behöver vara något problem. Klart det kan upplevas som ett problem för just den personen som lider av det, men ibland, för utomstående, kan problemet tyckas vara överdrivet, att det görs större än det är. Kanske för att kraven om att allt ska vara perfekt finns där?

Så jag återgår till frågan i rubriken och mitt svar:
Måste man veta?

 

[Trani]

[...]känns som det handlar om att maximera vinsten i ett företag liksom.

Håller med! Och jag fattar inte vad det är vi i tvåsamheten kan tänkas producera? Hur drar vi in profit och vad består den av?

 

[Trani]

Jag tycker det är enögt att ta beskrivningarna av människors relationer i början av tråden och bara titta på dem ur normperspektiv. De speglar flera saker och jag tror det är därför ffa trani och petruska får sånt mothugg.

På vilket sätt är det enögt? Själv tycker jag att det är förbaskat intressant. Och uppenbarligen nödvändigt eftersom det väcker ett sådant motstånd, anser jag.

Jag blir för förbannad när folk vill ha specifika ord förklarade [...]

Varför då?

 

[Trani]

Ja uppenbarligen ser andra det jag ser som stimulerande och utvecklande som jobbigt och besvärligt. Om jag visste hur resten av livet skulle vara och det skulle vara exakt samma som idag skulle jag nog lägga mig på spåret av leda.

Nu vet jag inte riktigt vad detta var ett svar på, men om du menar det som alternativet till Tvåsamhet AB så vill jag opponera mig. Att man inte betraktar relationen som ett projekt som jobbas på/i innebär såklart inte att den är konstant och aldrig förändras.

Jag stimuleras av min sambo -dennes person- inte relationen i sig. Klart att vi utvecklas tillsammans eftersom vi båda är eh, människor. Men vi utvecklar inte relationen på ett uttänkt vis (vet inte ens hur det skulle se ut). Ingen av oss betraktar vår interaktion med varandra, vårt liv tillsammans, som ett projekt.