För mig är det den jag kan tänka mig att bli gammal ihop med.
För mig med. Jag kan se mig och min älskade sambo bli gamla ihop.
Jag väljer varje dag att leva med min sambo och visst finns det dagar då jag är arg på honom, konstigt vore det väl annars, men jag skulle aldrig vilja vara utan honom.
Min sambo jobbar mycket borta och det gör att man får längta och det tror jag är bra för oss. Jag skulle aldrig kunna leva såhär om vi hade haft barn ihop som var små men nu går det alldeles utmärkt
Hur man vet om det är den rätte/rätta beror nog på en själv. Hur man ser på sitt liv och på hur man lever och vill leva. Jag tror inte att det bara finns en som är den rätte/rätta heller utan jag tror att det finns fler.
Jag och min sambo träffades ute på krogen i februari -00. Jag dejtade hans kompis först
vilket inte var seriöst för fem öre just för att jag inte ville ha något seriöst förhållande. Vi träffades lite då och då och i början av maj gjorde jag slut med hans kompis men det nyblivna exet hade lovat mig att hjälpa mig att flytta i slutet av maj och han ville hålla det löftet och tog då med sig sin kompis, min blivande sambo som bärhjälp. Det blev att exet mest satt och flåsade och tyckte att det var jobbigt medans jag och min blivande sambo bar allt vad vi orkade. Vi träffades någon gång där på sommaren men det var alltid något som hindrade oss ifrån att fortsätta prata. Två månader efter han hade hjälpt mig att flytta träffades vi ute igen och jag frågade om han kunde följa mig hem eftersom gatlamporna var släckta åt mitt håll och det var fest i hela stan så jag ville inte gå ensam hem i mörkret och riskera att bli våldtagen precis. Jag bodde då i ett hus strax utanför stan med gångavstånd dit vi var. Han tog min hand och sen släppte han mig inte
Två veckor senare insåg vi att det var vi efter mycket tvekande ifrån min sida. (Han hade varit kär i mig sedan första gången vi sågs men inget sagt!) Jag hade det ju så bra som ensamstående med mina barn och jag orkade verkligen inte med allt krångel som följer med på köpet med ett förhållande. En kompis fick mig dock att inse att han var inte som alla andra utan han ställde min värld på ända och vände den åt rätt håll.
Det tog ungefär ett halvår innan vi lät våra barn träffa den andre parten och att barnen träffades eftersom vi verkligen ville vara säkra själva först så i början träffades vi bara varannan helg när barnen var hos den andre föräldern men efter det sov han hos mig varje natt utom på helgerna då vi var hemma hos honom.
Efter 1 år och 4 månader förlovade vi oss och efter ytterligare ett halvår flyttade vi ihop.
Vi letade hus i nästan 5 år innan vi hittade vårt hem och vi har bott här i 8,5 år nu.
Vi har inga gemensamma barn och det var aldrig aktuellt heller. Jag har två barn sedan tidigare och han har två barn sedan tidigare och vi är båda nöjda med det.
Jag var 28 och han 37 när vi träffades och trots att jag numera är svårt sjuk och med allt extra jobb det blir för honom så vill han fortfarande leva ihop med mig
Många undrar vad det är som håller oss samman för de tycker att vi är så olika men sanningen är den att jag vill inte ha någon som är lik mig. Jag är så extremt mycket känslomänniska och det hade blivit alltför mycket om han hade varit likadan.
Vi fortsatte leva varsina liv och skapade ett tillsammans när det blev vi. Det var förutsättningen för att jag skulle ge mig in i ett förhållande igen och han kände tack och lov likadant. Man måste inte ha allt gemensamt utan det går utmärkt att ha kärleken för varandra ihop och intressera sig för vad den andre gör. Man måste inte dela alla sin partners intressen. Man måste inte heller ha en hel massa intressen ihop och göra allt ihop. Det fungerar utmärkt ändå. Iallafall har det gjort det för oss i 14 år
Idag är han t ex och fiskar och jag skulle inte fiska om jag så fick betalt men självklart frågar jag honom när han kommer hem om han fick något och om han har haft det trevligt.
Han har två jänkare ståendes i garaget varav den ena är nedmonterad i molekyler för renovering och jag fattar i stort sett ingenting men det hindrar mig inte ifrån att hålla lite här eller där när det behövs eller att glädjas med honom när någon ny del äntligen kommer ifrån USA. Och självklart följer jag med på crusingar. Numera orkar jag bara en per år och då den som är i stan men då är det också en av de roligaste kvällarna på året. Särskilt med en så bra chaufför som vi hade förra året
Förr, innan sjukdomarna invaderade min kropp blev det ju desto flera crusingar men nu finns det bara ork för en tyvärr för det tar så enormt mycket på mig. Och även fast han inte delar mitt hästintresse alls så lastar han upp hö varje sommar på loftet (han har dessutom byggt så att det går enkelt att lyfta upp rundbalar och en hel del andra smarta lösningar i stallet) och tar ned rundbalarna en och en efter hand och han hjälper mig att hämta torv och annat foder när det behövs utan gnäll. Vi finns där för varandra och det tror jag är det viktigaste av allt. Sen att jag ibland önskar att han hade lite av den känslan jag har för vad andra behöver, ja, det har jag ju valt att leva med så det får jag ju bara ta. Man kan ju inte välja ut bara de perfekta delarna på en människa. Det kan ju inte han på mig heller. Jag tror faktiskt att det är att verkligen älska någon. Att kunna se personens dåliga sidor men att älska henom iallafall. Det kanske är att ha träffat den rätte?