Hur vet man om man hittat rätt partner?

Men vad betyder det? Och varför skulle den bilden av framtiden säga något om nuet? Varför skulle ens den bilden av framtiden säga något om framtiden?
Det känns ju lättare att göra sig omaket med att ha en partner om man tror att man kan stå ut med varandra under lång tid.
Jag tar definitivt med det i beräkningen om jag skall göra mig omaket att ha ett förhållande.
Om det ser ut att bli kort så kan jag nog sätta mig på mina händer och se till att stå emot det hela.
 
Ungefär så tänker jag också.
Mer än just NU kan jag ju inte veta och det räcker bra.

Så vi kör på i 180 blås.

Efter mindre än två år bor vi på gård med fyra ponnyer, tre hundar och försöker utöka den tvåbenta flocken (som eg redan är ganska stor eftersom han har tre vuxna barn och snart två barnbarn). Hundarna fanns iofs med vid starten så att säga.

Men!
Hade vi varit yngre hade det nog tagit längre tid att göra allting.
Ålder är definitivt en faktor i den höga farten just nu även om jag inte är så mycket för att vänta överlag.
 
Det känns ju lättare att göra sig omaket med att ha en partner om man tror att man kan stå ut med varandra under lång tid.
Jag tar definitivt med det i beräkningen om jag skall göra mig omaket att ha ett förhållande.
Om det ser ut att bli kort så kan jag nog sätta mig på mina händer och se till att stå emot det hela.
Om jag såg förhållandet som ett omak, hade det fått vara i vilket fall som helst. Hur en relation med en annan människa utvecklar sig, dels visar sig ju allt eftetsom, dels har man ändå lite möjlighet att påverka.

Hur lång relationen blir ser jag inte som ett kvalitetstecken överhuvudtaget.
 
Det känns ju lättare att göra sig omaket med att ha en partner om man tror att man kan stå ut med varandra under lång tid.
Jag tänker att det snarare känns främmande att ana att man kommer börja ogilla personen i framtiden. Att "just nu är det bra men om en vecka/en månad/ett år/ett decennium kommer jag nog inte stå ut". Rent känslomässigt alltså, praktiska omständigheter är lite en annan sak.
 
Har du träffat mannen/kvinnan i ditt liv?
Jag tycker att det sättet att tänka kring andra människor, kärlek och relationer är väldigt främmande och faktiskt rätt löjligt. Überromantiserade föreställningar om tvåsamhet.

Jag tror varken på tvåsamhet eller ödet och anser inte att jag behöver en partner för att vara en komplett individ.

Just nu har jag en sambo som jag trivs mycket bra med. Vi blev nära kompisar och började ha sex med varandra nästan direkt efter att vi träffade varandra första gången. Skaffade gemensamt boende ungefär ett år senare. Trivs fortfarande med att leva tillsammans.
 
För mig är det den jag kan tänka mig att bli gammal ihop med.

För mig med. Jag kan se mig och min älskade sambo bli gamla ihop.

Jag väljer varje dag att leva med min sambo och visst finns det dagar då jag är arg på honom, konstigt vore det väl annars, men jag skulle aldrig vilja vara utan honom.

Min sambo jobbar mycket borta och det gör att man får längta och det tror jag är bra för oss. Jag skulle aldrig kunna leva såhär om vi hade haft barn ihop som var små men nu går det alldeles utmärkt :)

Hur man vet om det är den rätte/rätta beror nog på en själv. Hur man ser på sitt liv och på hur man lever och vill leva. Jag tror inte att det bara finns en som är den rätte/rätta heller utan jag tror att det finns fler.

Jag och min sambo träffades ute på krogen i februari -00. Jag dejtade hans kompis först :o vilket inte var seriöst för fem öre just för att jag inte ville ha något seriöst förhållande. Vi träffades lite då och då och i början av maj gjorde jag slut med hans kompis men det nyblivna exet hade lovat mig att hjälpa mig att flytta i slutet av maj och han ville hålla det löftet och tog då med sig sin kompis, min blivande sambo som bärhjälp. Det blev att exet mest satt och flåsade och tyckte att det var jobbigt medans jag och min blivande sambo bar allt vad vi orkade. Vi träffades någon gång där på sommaren men det var alltid något som hindrade oss ifrån att fortsätta prata. Två månader efter han hade hjälpt mig att flytta träffades vi ute igen och jag frågade om han kunde följa mig hem eftersom gatlamporna var släckta åt mitt håll och det var fest i hela stan så jag ville inte gå ensam hem i mörkret och riskera att bli våldtagen precis. Jag bodde då i ett hus strax utanför stan med gångavstånd dit vi var. Han tog min hand och sen släppte han mig inte :love:

Två veckor senare insåg vi att det var vi efter mycket tvekande ifrån min sida. (Han hade varit kär i mig sedan första gången vi sågs men inget sagt!) Jag hade det ju så bra som ensamstående med mina barn och jag orkade verkligen inte med allt krångel som följer med på köpet med ett förhållande. En kompis fick mig dock att inse att han var inte som alla andra utan han ställde min värld på ända och vände den åt rätt håll.

Det tog ungefär ett halvår innan vi lät våra barn träffa den andre parten och att barnen träffades eftersom vi verkligen ville vara säkra själva först så i början träffades vi bara varannan helg när barnen var hos den andre föräldern men efter det sov han hos mig varje natt utom på helgerna då vi var hemma hos honom.

Efter 1 år och 4 månader förlovade vi oss och efter ytterligare ett halvår flyttade vi ihop.
Vi letade hus i nästan 5 år innan vi hittade vårt hem och vi har bott här i 8,5 år nu.

Vi har inga gemensamma barn och det var aldrig aktuellt heller. Jag har två barn sedan tidigare och han har två barn sedan tidigare och vi är båda nöjda med det.

Jag var 28 och han 37 när vi träffades och trots att jag numera är svårt sjuk och med allt extra jobb det blir för honom så vill han fortfarande leva ihop med mig :love:

Många undrar vad det är som håller oss samman för de tycker att vi är så olika men sanningen är den att jag vill inte ha någon som är lik mig. Jag är så extremt mycket känslomänniska och det hade blivit alltför mycket om han hade varit likadan.

Vi fortsatte leva varsina liv och skapade ett tillsammans när det blev vi. Det var förutsättningen för att jag skulle ge mig in i ett förhållande igen och han kände tack och lov likadant. Man måste inte ha allt gemensamt utan det går utmärkt att ha kärleken för varandra ihop och intressera sig för vad den andre gör. Man måste inte dela alla sin partners intressen. Man måste inte heller ha en hel massa intressen ihop och göra allt ihop. Det fungerar utmärkt ändå. Iallafall har det gjort det för oss i 14 år :love:
Idag är han t ex och fiskar och jag skulle inte fiska om jag så fick betalt men självklart frågar jag honom när han kommer hem om han fick något och om han har haft det trevligt.
Han har två jänkare ståendes i garaget varav den ena är nedmonterad i molekyler för renovering och jag fattar i stort sett ingenting men det hindrar mig inte ifrån att hålla lite här eller där när det behövs eller att glädjas med honom när någon ny del äntligen kommer ifrån USA. Och självklart följer jag med på crusingar. Numera orkar jag bara en per år och då den som är i stan men då är det också en av de roligaste kvällarna på året. Särskilt med en så bra chaufför som vi hade förra året :love: Förr, innan sjukdomarna invaderade min kropp blev det ju desto flera crusingar men nu finns det bara ork för en tyvärr för det tar så enormt mycket på mig. Och även fast han inte delar mitt hästintresse alls så lastar han upp hö varje sommar på loftet (han har dessutom byggt så att det går enkelt att lyfta upp rundbalar och en hel del andra smarta lösningar i stallet) och tar ned rundbalarna en och en efter hand och han hjälper mig att hämta torv och annat foder när det behövs utan gnäll. Vi finns där för varandra och det tror jag är det viktigaste av allt. Sen att jag ibland önskar att han hade lite av den känslan jag har för vad andra behöver, ja, det har jag ju valt att leva med så det får jag ju bara ta. Man kan ju inte välja ut bara de perfekta delarna på en människa. Det kan ju inte han på mig heller. Jag tror faktiskt att det är att verkligen älska någon. Att kunna se personens dåliga sidor men att älska henom iallafall. Det kanske är att ha träffat den rätte?
 
@TinyWiny: Så bra beskrivet! Min särbo är inte perfekt (gör mig vansinnig ibland) och det är inte jag heller (gör honom vansinnig ibland) men mitt i allt det VILL vi verkligen vara med varandra. Vi har gemensamma intressen men också helt skilda intressen och pratar mycket jobb. Vi blev ihop rätt snabbt, det tog mindre än en månad, men det har ju faktiskt hållit i 4 år nu.

Vi träffades första gången 2008 men det kommer han inte ihåg! :D Jag kom dock ihåg honom, en karl som berättar att han ska iväg på björnjakt och samtidigt är iförd Stetsonhatt och ormskinnsboots glömmer man inte bort. 2010 träffades vi igen på samma ställe och samma jobb. Jag ville inte ha någon karl för att jag var rätt bränd av tidigare misstag så jag begravde mig i jobb. Men det började ta rätt lång tid när jag hämtade kärnorna när han jobbade, det var ju trevligt att prata. Tillslut bjöd han hem mig till påsk, när jobbet var klart. Sedan dess har det varit vi. Jag är ju lite korkad så hans hjälpare (och min kollega) insåg att jag var kär innan jag insåg det :o
 
Jag lever ihop med mannen jag hoppas på att få spendera resten av mitt liv med. Jag tror inte på "The one and only" och jag tror inte på att ödet förde oss samman, men jag kan konstatera att jag lever ihop med en människa som gör mitt liv bättre, som nästan alltid kan få mig att le och som jag "klickar" med på fler plan än med någon annan människa jag träffat.

Vi har varit ett par i tio år, vi har bott ihop i nio, varit gifta nästan lika länge och vi har en son tillsammans sedan åtta år (jag är 28, maken några år äldre). Under de här åren har jag ärligt talat inte vid något tillfälle funderat på att lämna förhållandet. Jag tror inte vi har haft en enda betydande konflikt sedan vi träffades och det beror förmodligen på att vi har i princip samma värderingar, trots att vi på många sätt är väldigt olika.

Samtidigt är jag realist. Kanske vill han lämna mig en dag. Kanske blir jag galet förälskad i en annan man vid 60 års ålder, vad vet jag om det idag? Jag njuter medan det varar och är innerligt glad att vi träffade varandra av en ren slump för ett decennium sedan.
 
Jag lever ihop med mannen jag hoppas på att få spendera resten av mitt liv med. Jag tror inte på "The one and only" och jag tror inte på att ödet förde oss samman, men jag kan konstatera att jag lever ihop med en människa som gör mitt liv bättre, som nästan alltid kan få mig att le och som jag "klickar" med på fler plan än med någon annan människa jag träffat.

Vi har varit ett par i tio år, vi har bott ihop i nio, varit gifta nästan lika länge och vi har en son tillsammans sedan åtta år (jag är 28, maken några år äldre). Under de här åren har jag ärligt talat inte vid något tillfälle funderat på att lämna förhållandet. Jag tror inte vi har haft en enda betydande konflikt sedan vi träffades och det beror förmodligen på att vi har i princip samma värderingar, trots att vi på många sätt är väldigt olika.

Samtidigt är jag realist. Kanske vill han lämna mig en dag. Kanske blir jag galet förälskad i en annan man vid 60 års ålder, vad vet jag om det idag? Jag njuter medan det varar och är innerligt glad att vi träffade varandra av en ren slump för ett decennium sedan.
Har du träffat mannen/kvinnan i ditt liv?
Hur vet du att det är mannen/kvinnan i ditt liv?
Lever du tillsammans med denna person?
Hur snabbt gick ni från att först träffats, till förhållande, delat boende, giftermål, barn, hus, you name it... (kan vara intressant att veta ålder på er oxå :) )


:)
 
Jag och min man träffades på diskotek,allt gick väldigt snabbt,han flyttade ner till mig och första barnet kom inom ett år,vi gifte oss efter två år,fick ytterligare två barn,flyttade till litet hästställe efter tre år tillsammans och här bor vi fortfarande kvar. Nu är barnen vuxna och utflugna,vi har begåvats med 6 härliga barnbarn! Jag är 52 och min man51 år och ja,han är mannen i mitt liv!
 
Försöker skriva något fint och förklara men det går liksom inte. Det låter så jävla cheesy men vi bara ska vara ihop, vi är som pusselbitar. Varje gång jag ser honom känns det så självklart. Jag förstår såklart också att saker och ting kan ändras men vem fan orkar tänka så? Låter liksom inte som kärlek.

Har aldrig trott på ödet eller så men finner det ändå ganska lustigt att min pappa träffade hans farmor genom äldreboendet där han jobbade och hon (och min farmor) bodde. Att han dessutom inte stack när jag försökte ta livet av mig (trots att vi bara träffats ca 4 gånger) utan öppnade upp gör mig bara mer säker. Vi kommer verkligen inte alltid överens, vi tycker olika om mycket och ibland har det varit svårt men varje gång jag tvivlat så säger känslan i kroppen att vi ska vara tillsammans.

Annars så träffades vi första gången på en utekväll, ett år senare träffades vi igen, juni månad. I september flyttade jag in och till sommaren har vi varit tillsammans i tre år. Vi har nu flyttat till en gemensam lägenhet och pratar om att förlova oss. Jag 24 år, han 27 (idag).
 
Ni som skriver att er partner kompletterar er, vad menar ni med det? Jag förstår inte.

För mig betyder det att han är bra på sånt jag inte är så bra på. Han har tex lätt för att ta kontakt med nya människor, vilket gjort att vi är goda vänner med alla våra grannar. Jag tycker det är jobbigt och hade inte växlat två ord med dem i onödan utan hans draghjälp.

Jag har dock bättre minne och vet vad som sagts i olika situationer, vad folk heter och hur de hör ihop.

Sen vill jag gärna planera och tänka framåt, se den stora bilden och drömma. Han föredrar här och nu, är bra på hur detaljerna ska passa ihop. Så han är mitt ankare så jag inte försvinner bland molnen och helt tappar fokus, och jag hjälper honom att inte gräva ner sig och fastna i saker som inte är perfekta.

Kort sagt vi kompletterar varandra.
 
Har du träffat mannen/kvinnan i ditt liv?
Hur vet du att det är mannen/kvinnan i ditt liv?
Lever du tillsammans med denna person?
Hur snabbt gick ni från att först träffats, till förhållande, delat boende, giftermål, barn, hus, you name it... (kan vara intressant att veta ålder på er oxå :) )


:)

Ja det har jag!! Är sambo, förlovade och gifter oss i sommar! Barn på g inom något/några år! Vi träffades i februari i år första gången. Blev officiellt tillsammans 2 v efter första gången. Han flyttade in hos mig på heltid efter 1månad. Förlovade efter 3 månader. Flyttar in i vårt gemensamma boende nu i helgen! Gifter oss i augusti! Vi är 22 och 23 år :-)

Vi träffades på en stor bilparkering/köpcentrum i Sthlm, jag frågade efter tändare typ haha.
 
Senast ändrad:
@Hyacinth Aha! Som i "jag lagar mat när jag hinner för hästen", och partner lagar mat övriga dagar (de flesta)?

Men skämt åsido: Självklart är partner och jag bra på lite olika saker och så där, men det gäller ju för alla människor. Det finns ju inte två personer som har exakt samma kompetensområden. Jag ser inte det som något särskilt intressant för vårt förhållande. Eller för förhållanden överhuvudtaget.

Och det kommer ju ändå att finnas massor av saker som ingen av de båda parterna är särskilt bra på - varken min partner eller jag kan brodera särskilt fint, tex. Och ingen av oss pratar kinesiska. Och så vidare i all oändlighet.
 

Liknande trådar

Relationer Jag fick för ett par månader sedan veta, efter ett par år långt förhållande, att min partner inte vill ha barn. Jag har själv aldrig...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
6 595
Senast: Roheryn
·
Relationer Visste inte vad jag skulle döpa tråden till... Men normen är väl i stora drag att man har en relation oftast med en person. Kanske...
2 3
Svar
57
· Visningar
4 368
Senast: gullviva
·
Relationer Jag går och funderar och undrar lite om det finns roliga solskenshistorier om relationer som återuppstått? Jag har tex ett ex sen...
2
Svar
22
· Visningar
2 493
Senast: lingonben
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 135

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp