Hur vet man om man hittat rätt partner?

[Tramptass]

Har du träffat mannen/kvinnan i ditt liv?
Ja
Hur vet du att det är mannen/kvinnan i ditt liv?
Jag bara "vet". Det går inte riktigt att sätta ord på det vi har tillsammans men jag vill inte vara utan det och jag ser oss bli gamla tillsammans. Skrattet, lugnet, samtalet, rackartygen, kärleken, galenskapen, känslorna, respekten, tystnaden, ja allt.
Lever du tillsammans med denna person?
Ja
Hur snabbt gick ni från att först träffats, till förhållande, delat boende, giftermål, barn, hus, you name it... (kan vara intressant att veta ålder på er oxå )
I april/maj 2010 började vi maila, juni gick min dator sönder så jag gav honom mitt nummer så då blev det lite sms fram och tillbaks men inte så intensivt, under hösten tilltog det och samtalen blev många, november kom han upp första gången, sedan blev det 2.5 år av pendlande och i maj 2013 kunde jag äntligen flytta ner "på riktigt" och i november föddes vår son.

 

[Inte_Ung]

Som jag ser det har situationen enormt mycket att göra med om en relation är den rätta eller inte.

En sådan relation vill inte jag ha.
Då så kan det vara.

Jag hamnar inte i en relation som jag kan leva utan.
För då så skulle jag vara just utan.

 

[Otter]

Ja. Jag träffade honom redan 2004 men det dröjde nästan 8 år innan vi blev ett par. Det är svårt att förklara, men det känns rätt i hela kroppen och han skänker mig ett sådant lugn. Jag känner mig komplett med honom, och han förstår mig på ett sådant vis ingen annan gör.

Vi träffades som sagt 2004 på ett lokalt community, och känslor uppstod väldigt snabbt för min sida, men då han var "populär" och jag var "tönten" så vågade jag aldrig säga något, och det dröjde 8 år innan vi blev ett par. Under dessa år var han min bästa vän och mina känslor försvann aldrig för honom, utan växte sig starkare. Är inne på vårt tredje år tillsammans, och är förlovade sedan 1 år tillbaka, vi har bott tillsammans sedan dag 1. Giftermål kommer väl så småningom, vi har börjat planera lite, och barn kanske kommer när vi är i 30 - års åldern då varken han eller jag är sugna på barn nu. Han blir 25 i år och jag blir 26.

 

[DarkInNight]

I dagsläget känns det som att jag vill leva ihop med min sambo resten av livet, den känslan räcker tycker jag. Även om jag också är inne på att livet kan förändras, det jag känner idag kanske jag inte känner sen.

Men JUST NU så älskar jag honom, jag mår bra av honom. Ibland blir jag också helt tokig på honom också... men det ingår tycker jag (helst när jag själv inte är helt enkel ).
Vi har tillsammans tagit oss igenom en del svårigheter som i slutändan svetsat oss samman även om det under en period var på väg att bryta isär oss

Jag är 29 och sambon 30.
Vi råkade på varandra lite då och då under ett år, till slut började vi dejta lite under någon vecka och sen satt vi fast.
Från att vi uttalat blev ett par så tog det ett halvår innan jag flyttade in hos honom och ett halvår senare köpte vi första huset.
Förra året sålde vi det huset och köpte vårt nya hus som jag hoppas vi kan leva ihop tillsammans i resten av livet.

Det var sju år sedan vi blev tillsammans, fick första barnet för två år sedan och barn nr två kommer till hösten.

Skyller på graviditetshormonerna för nu blir jag alldeles gråtmild, åh vad jag älskar min fina, underbara och helt hopplösa karl.

 

[Andromedae]

Vi träffades när vi var 17 resp 18. Flyttade ihop 1,5 år senare. Gifte oss vid 20/21. På dagen sjutton månader därefter föddes vårt barn. Något hus har vi inte (än).

Är idag 22 resp 23 och är alltså inne på vårt femte år tillsammans. Fortfarande gör han mig så vansinnigt, otroligt glad.

 

[Jannice]

Ja det hoppas jag i alla fall

Han gör mig lycklig, får mig att skratta, är en underbar bonuspappa till mina barn, jag känner att jag kan lita på honom och han får mig att känna mig älskad

Ja, vi äger en liten gård tillsammans sedan 2 år tillbaks. Vi har vart tillsammans i 5 år och flyttade ihop efter 4 månader. Vi är inte gifta och har inga gemensamma barn, däremot två barn var sen tidigare förhållanden.

 

[mino]

En sådan relation vill inte jag ha.
Då så kan det vara.

Jag hamnar inte i en relation som jag kan leva utan.
För då så skulle jag vara just utan.

Jamen så kan det väl vara, för stunden. Jag menar att man kan ju känna att man inte vill leva utan en person, men det betyder inte att man tror på livslång kärlek och ödesmättade idéer om "den rätta". Den är rätt just nu och det är härligt. Mer kan man egentligen inte säga, tänker jag.

 

[Kilauea]

Har du träffat mannen/kvinnan i ditt liv? Ja, det känns så
Hur vet du att det är mannen/kvinnan i ditt liv? Det vet jag inte, men jag går på känslan
Lever du tillsammans med denna person? Ja
Hur snabbt gick ni från att först träffats, till förhållande, delat boende, giftermål, barn, hus, you name it... (kan vara intressant att veta ålder på er oxå ) Fick kontakt via nätdejting. Många mail, sen msn och sen telefon i en månad tills vi till sist träffades. Han skjutsade mig hem efter träffen och blev kvar. Ett halvår senare köpte vi ett hus gemensamt och där bor vi fortfarande (det är 3,5 år sedan vi träffades nu). Jag hade med mig en hund och lite smådjur in i förhållandet, de har nu utökat sig med bland annat en hund till och en katt. Barn planeras inom de närmaste 2 åren.
Vi är nu 32 resp 30 år.

 

[SweetSelene]

Jag lever med en man som jag definitivt ser en framtid med, men jag är också så krass att se att ingen kan garantera framtiden... Vi blev ett par snabbt. Träffdes på en fest och efter tre månader hade han flyttat in hos mig. Till att börja med så ville ingen av oss ha förhållande. Han hade nyligen separerat och jag såg inget mer än en fling. Vi var och är ganska olika men har med tiden växt samman och kompletterar varandra bra. Vardagen innehåller gemensamma aktiviteter samtidigt som vi har egna intressen

Efter 9 månaders förhållande var vår dotter på väg. Oplanerat men ändå välkommet Vi valde att ta en dag i taget. Efter 5 år tillsammans förlovade vi oss och nu när vi går mot vårat 7:e år tillsammans väntar vi vårt andra barn. Giftemål tror jag kommer så småningom men även där är vi olika om hur vi vill ha en ceremoni/fest. Så det får bli den dagen när vi kommit fram till vad som skulle funka bäst för oss :P Jag är 33 och han 31.

 

[Sol]

Jag är gift med en man jag vill leva med nu. Är han mannen i mitt liv? Det vet vi när mitt liv är slut.

Vi har varit tillsammans i 12 år, bott ihop i 11,5 år och fick det första barnet för snart 6 år sedan. Vi är 31 och 34 år nu.

Jag tror ju inte att det finns en som är "den rätta". Jag tror att man kan ha flera rätta i sina liv. Samtidigt eller efter varandra. Det som är viktigt för mig är att vi vill leva med varandra nu.

 

[Squie]

Har du träffat mannen/kvinnan i ditt liv?
Hur vet du att det är mannen/kvinnan i ditt liv?
Lever du tillsammans med denna person?
Hur snabbt gick ni från att först träffats, till förhållande, delat boende, giftermål, barn, hus, you name it... (kan vara intressant att veta ålder på er oxå )

3 mån dravel över nätet.
1 date
dygnet efter daten, blev sambos
fortfarande ihop ca 10 år senare.
idag är vi båda snart 40.

hur man vet? man vet det bara. för oss är det inte svårare än så.

 

[LilaTiger]

Som det känns just nu så har jag träffat mannen i mitt liv. Visst kan jag leva utan honom, men det vill jag inte...det är väl så som jag kan känna att det ska kännas. Allt är så mycket roligare och mysigare när han finns i mitt liv.

Vi lever ihop, är gifta sen tio år tillbaka och har en dotter som är 8 år. Han blir 37 och jag är 35.

Vi träffades för 15 år sedan, via ICQ när jag pluggade i USA och han var hemma i Sverige. Jag kände på en gång när vi blev tillsammans att det var HAN och ingen annan...
Vi förlovade oss efter ett år - men det året var jag fortfarande i USA pluggandes (det var jag våra två första år ihop) och flyttade ihop så fort att jag pluggat färdigt i USA och var hemma i Sverige igen, och det var nog många som tyckte att det gick lite väl fort...För att inte prata om min mamma som tyckte det var läskigt att jag träffat någon via Internet...
Idag så är det ju vanligt att man träffas så, men för 15 år sedan var Internet fortfarande rätt nytt och inte alls särskilt vanligt att man träffades på....

 

[Gimlan]

Han fick mig knäsvag på SMS, trots att jag var helt inställd på att han inte på nått sätt var en man för mig. Fel ålder, fel sort, fel intressen... Jag ville inte ens träffa nån. Jag hade en älskare och var nöjd med det.

Han var inte ens ute efter att flörta eftersom han inte trodde att jag skulle vara intresserad och han var nyseparerad. Men det tog bara några dagar så visste jag att honom skulle jag ha! Han var helt med på noterna.

Bara sex månader än så länge - men han är mannen jag vill gifta mig med. Jag tror han är Han är Mannen i mitt liv!

 

[Teilani]

Rätt och rätt, jag har hittat en människa som jag tycker väldigt mycket om och som jag helst inte vill klara mig utan. Han kompletterar mig och överraskar mig, är mitt stöd och min vän. Vad jag än planerar framåt så finns han med i bilden. Kommer vi att orka med varandra till tidens ände? Ingen aning, men min grundinställning är att vi gör det.

Träffades för tio år sedan, via internet, chattade i två månader innan vi sågs. Efter det var det vi, bodde isär de första fyra åren, två av dem i olika länder. Sen köpte vi ett hus och flyttade ihop, gifte oss för fyra år sedan hemma i trädgården. Första barnet är drygt 15 månader, och vi är nog nöjda med ett.

Vi är 35 och 34 år gamla och känner oss väldigt hemma med varandra och vårat hus. Vi har det väldigt bra på många sätt, och hoppas att det ska fortsätta så länge till.

 

[Karfitsa]

Vad är rätt partner?

För mig är det den jag kan tänka mig att bli gammal ihop med.

 

[em-pirre]

3 mån dravel över nätet.
1 date
dygnet efter daten, blev sambos
fortfarande ihop ca 10 år senare.
idag är vi båda snart 40.

hur man vet? man vet det bara. för oss är det inte svårare än så.

Haha, så gjorde vi också. Pratade i telefon i ett par månader, han var hos mig över veckoslutet på första dejten. På andra dejten flyttade vi i hop. Har varit sambos i 6 år, förlovade i 4

Båda är straxt under 30.

 

[AVB]

Är rätt skeptisk till idén med "rätt person". Jag tänker mig att både jag och mina killar är personer som gärna fortsätter utvecklas/förändras även i vuxen ålder, och då får man väl bara tacka för de små stunder där ens riktning verkar vara likadan.

Har tänkt att jag träffat "den rätte" flera gånger, med jätteolika typer av killar:

Först med en som var jätteduktig på att väcka min empati, ta fram min mjukare sida, vågade vara intim och svag med mig, som tittade på mig och grät och sa att jag var vacker typ dagligen. Det tog slut.

Sen med en som jag hade jätteroligt med, som jag kände att jag verkligen kunde leva ihop med, allt var kul om vi var där tillsammans, vi var så lika. Det tog slut.

Sen med en som verkligen fattade mig, retades och provocerade men stod bakom mig jämt, var min livvakt och älskade allt med mig. Det tog slut.


Nu har jag träffat en som är "den rätte", just nu iallafall. Vi får väl se, det är ganska nytt än. Funkar vi ett tag så är jag glad för det, men jag vågar inte hoppas på att vi ska funka för livet. Även om jag tror att vi båda letar efter någonting sådant, egentligen. Kommer åtminstone försöka anstränga mig, den här gången.

 

[Petruska]

För mig är det den jag kan tänka mig att bli gammal ihop med.

Men vad betyder det? Och varför skulle den bilden av framtiden säga något om nuet? Varför skulle ens den bilden av framtiden säga något om framtiden?

Jag ser det som väldigt troligt att min partner och jag håller ihop ett bra tag till, men jag ser samtidigt den frågan som rätt ointressant. Att det känns bra nu är hela grejen för mig.

 

[lil-sis]

Jamen så kan det väl vara, för stunden. Jag menar att man kan ju känna att man inte vill leva utan en person, men det betyder inte att man tror på livslång kärlek och ödesmättade idéer om "den rätta". Den är rätt just nu och det är härligt. Mer kan man egentligen inte säga, tänker jag.

Ungefär så tänker jag också.
Mer än just NU kan jag ju inte veta och det räcker bra.

Så vi kör på i 180 blås.

Efter mindre än två år bor vi på gård med fyra ponnyer, tre hundar och försöker utöka den tvåbenta flocken (som eg redan är ganska stor eftersom han har tre vuxna barn och snart två barnbarn). Hundarna fanns iofs med vid starten så att säga.

 

[Inte_Ung]

Jamen så kan det väl vara, för stunden.

Jo så kan det säkert vara.
Jag har inte analyserat det så djupt alls.
Men att det skulle ha med situationen eller sammanhanget att göra kan jag inte hålla med om.
När jag blir kär så blir det bara oavsett situation och sedan så har jag varit tvungen att hantera det hela på något vis.