Ja.
De flesta föräldrar som har större barn säger ju just det; ta vara på tiden. Det går fort, snart vill de inte gulla, gosa och vara nära längre. Så jag tror också att man kanske kan försöka fokusera på att ge barnet ganska stor plats när den behöver stor plats.
(men duscha och prata med vuxna finns det nog plats för för de flesta).
Fast det var inte det jag menade - anledningen till att jag tycker man gott kan vika en månad eller två till bebisen när den kommer är inte att man ska hinna pussa och gosa på barnet snabbt innan han/hon blir tonåring och inte vill bli gosad med längre (jag skulle säga att man hinner pussa och gosa alldeles tillräckligt ändå, min erfarenhet är inte att föräldrar har mycket större närhetsbehov till barnen än tvärtom). Utan mer att när man nu får ett barn, en ny människa att ta hand om och lära känna - vilket händer de flesta människor bara en eller två gånger i livet, om över huvudtaget, så kan man inte vika lite tid till att just lära känna och ta hand om bebisen då?
Det jag menar är väl att det känns ganska så fantastiskt att få uppleva alla de där känslorna man får för sitt barn. Och att just den känslan kan göra att man egentligen inte känner sig så oerhört rastlös hela tiden med en liten. Och på så sätt är det ju ett mirakel eller under även om det är en vanlig människa. Att just JAG får uppleva det där.
Att känna barnet sparka i min mage (som det gör hela tiden nu) ger mig en känsla av att det är otroligt (också med hänsyn till att jag inte trodde vi skulle kunna ha en till.... trådar finns ju härinne om den saken). Och samtidigt är det ju inte ett minsta dugg fantastiskt, det händer ju hela tiden jorden runt att människor skapar, väntar och får barn.
Det är väl mest jargongen som blir lite mycket ibland - det är häftigt att få barn, och de allra flesta tycker ju alldeles förskräckligt mycket om sina barn. Fast kan de inte få vara just barn, snarare än underverk och mirakelprinsar? Anledningen till att man inte blir rastlös i början är i mitt tycke inte de fantastiska känslorna för underverket därhemma, utan kanske snarare att man faktiskt har rätt mycket att göra när man ska ta hand om en bebis. Inte beroende på att man är så upptagen med att sucka av hänförelse över underverket, utan för att en bebis helt enkelt tar rätt mycket tid, den vill bli buren, underhållen, matad, bytt på, osv.
