Plötslig barnlängtan - vad är det som händer?

[MML]

Jag har en nu 18-årig dotter. Hon är min mans och mitt andra barn, men vår första flicka hann aldrig börja leva, så dottern har hela livet levt som ensambarn, och vi har varit väldigt nöjda med att ha ett barn. Ingen av graviditeterna var särskilt enkel, och det var aldrig något tal om att försöka skaffa fler syskon.

På julafton var min syster här med sina två flickor, som är lite äldre respektive lite yngre än min dotter. Det var vår första jul tillsammans på några år, och jag drabbades plötsligt av, jag vet inte, skuldkänslor? Jag kände att det varit/är "fel" mot dottern, som inte har något syskon. Hon har förstås sina kusiner, och de har en fin relation alla tre, men det är ju ändå inte samma sak som att ha syskon. Det kommer ju kanske en dag när varken jag eller mannen finns kvar, och då blir dottern "den enda kvar" ur vår familj. Givetvis kan det hända saker i alla familjer som gör att en blir ensam kvar, men jag har helt plötsligt börjat tänka en hel del på alla aspekter av att hon är ensambarn, och där är förstås det att något händer oss föräldrar en stor oro för mig.

I och med de här tankarna har barnlängtan slagit till hos mig - och det rejält! Jag gissar att det inte "bara" är på grund av de här tankarna, utan även att människor i min bekantskapsgrets nyligen fått barn eller är gravida, att dottern är på väg mot vuxenlivet, och hur livet i stort ser ut nu. Lite grann kan jag också tänka mig att det kan hänga i hop med att jag under hösten gått i samtal och då (bland mycket annat) pratat om vår första dotter, som inte fick leva. Kanske att min hjärna på något sätt tänker sig att en bebis kan "läka såren" som delvis kommit närmre ytan i och med detta? Jag tycker ändå att det är lite märkligt - jag har alltså aldrig haft någon särskild längtan efter fler barn efter dottern föddes - förrän nu!

Finns det någon biologisk förklaring till att det blir så här? Kan förklimakteriet ställa till med sådana här tankar och funderingar, om kroppen s. a. s. känner att det börjar "dra i hop sig"?

 

[Midsommarblomster]

Det låter som att det kan vara flera saker som spelar in i ditt fall, men på ett generellt plan så tror jag absolut att det definitiva avslutet kan skapa en barnlängtan. När man liksom oundvikligt måste möta det faktum att det inte blir fler. Själv är jag säker på att jag inte vill ha fler barn. Av många skäl som jag skulle kunna rabbla upp utan att det bidrar till diskussionen, men jag har i varje fall bestämt mig. Två är perfekt för mig. Så jag bestämde mig i somras för att sterilisera mig. Men av någon anledning lyckas jag inte ringa vårdcentralen utan att en enorm sorg väller över mig. Den är verkligen helt ologisk. Jag har inte förlorat något barn. Jag fick två, på ett enkelt vis. ”En av varje”. Inget mer att önska. Allt är perfekt och det är, trots det, tungt att möta det definitiva avslutet. På något vis. Varje gång jag tänker på det känner jag doften av ett spädbarns mjuka hjässa.

 

[Dorinda]

Inte svar på din fråga. Men är det inte väldigt vanligt med skuldkänslor som förälder?
Jag har två, då har man istället skuldkänslor för att den första inte längre får lika mycket fokus och uppmärksamhet. Vilket han ibland utrycker att han saknar.
Sen har man skuldkänslor för att den andra aldrig får samma uppmärksamhet som den första fick. Både två får ju ständigt jämka på sina behov.

Poängen är mest, är inte det helt normalt?

 

[Bilburen]

Jag har en nu 18-årig dotter. Hon är min mans och mitt andra barn, men vår första flicka hann aldrig börja leva, så dottern har hela livet levt som ensambarn, och vi har varit väldigt nöjda med att ha ett barn. Ingen av graviditeterna var särskilt enkel, och det var aldrig något tal om att försöka skaffa fler syskon.

På julafton var min syster här med sina två flickor, som är lite äldre respektive lite yngre än min dotter. Det var vår första jul tillsammans på några år, och jag drabbades plötsligt av, jag vet inte, skuldkänslor? Jag kände att det varit/är "fel" mot dottern, som inte har något syskon. Hon har förstås sina kusiner, och de har en fin relation alla tre, men det är ju ändå inte samma sak som att ha syskon. Det kommer ju kanske en dag när varken jag eller mannen finns kvar, och då blir dottern "den enda kvar" ur vår familj. Givetvis kan det hända saker i alla familjer som gör att en blir ensam kvar, men jag har helt plötsligt börjat tänka en hel del på alla aspekter av att hon är ensambarn, och där är förstås det att något händer oss föräldrar en stor oro för mig.

I och med de här tankarna har barnlängtan slagit till hos mig - och det rejält! Jag gissar att det inte "bara" är på grund av de här tankarna, utan även att människor i min bekantskapsgrets nyligen fått barn eller är gravida, att dottern är på väg mot vuxenlivet, och hur livet i stort ser ut nu. Lite grann kan jag också tänka mig att det kan hänga i hop med att jag under hösten gått i samtal och då (bland mycket annat) pratat om vår första dotter, som inte fick leva. Kanske att min hjärna på något sätt tänker sig att en bebis kan "läka såren" som delvis kommit närmre ytan i och med detta? Jag tycker ändå att det är lite märkligt - jag har alltså aldrig haft någon särskild längtan efter fler barn efter dottern föddes - förrän nu!

Finns det någon biologisk förklaring till att det blir så här? Kan förklimakteriet ställa till med sådana här tankar och funderingar, om kroppen s. a. s. känner att det börjar "dra i hop sig"?

Jag fick frågan varför jag bara hade ett barn för länge sedan, svarade att jag var glad för det barn jag hade och undrade varför frågan kom upp.... Svaret jag fick var att man borde ha minst tre barn för om ett dog hade dom två andra barn varandra när föräldrarna dog.... ?!

Skall man skaffa flera barn bara för att man som förälder vet att man ( förhoppningsvist dör innan barnet) och barnet inte blir ensamt?

 

[Sel]

Jag tycker att det verkar bli mer bekymmer ju fler syskon det är när föräldrarna går bort.

 

[Midsommarblomster]

Jag tycker att det verkar bli mer bekymmer ju fler syskon det är när föräldrarna går bort.

Ja, begreppet arvstvist kommer ju någonstans ifrån.

 

[Midsommarblomster]

Jag fick frågan varför jag bara hade ett barn för länge sedan, svarade att jag var glad för det barn jag hade och undrade varför frågan kom upp.... Svaret jag fick var att man borde ha minst tre barn för om ett dog hade dom två andra barn varandra när föräldrarna dog.... ?!

Skall man skaffa flera barn bara för att man som förälder vet att man ( förhoppningsvist dör innan barnet) och barnet inte blir ensamt?

Det är ju också konstigt det där med att ha någon när föräldrarna dör. Nu har ju jag hela fyra syskon men jag vill anta att den som kommer stå mig allra närmast när mina föräldrar dör är min man. Han står ju mig närmast i livet oavsett händelse. Så jag vill hoppas att även ensambarn har någon att dela sorg och få hjälp av när den dagen kommer. Partner, vän, släkting, barn.

 

[nullo-modo]

Jag fick frågan varför jag bara hade ett barn för länge sedan, svarade att jag var glad för det barn jag hade och undrade varför frågan kom upp.... Svaret jag fick var att man borde ha minst tre barn för om ett dog hade dom två andra barn varandra när föräldrarna dog.... ?!

Skall man skaffa flera barn bara för att man som förälder vet att man ( förhoppningsvist dör innan barnet) och barnet inte blir ensamt?

Eller som min fasters sambo som förlorat alla sina tre barn, tre olika incidenter.

 

[hastflicka]

Det är ju också konstigt det där med att ha någon när föräldrarna dör. Nu har ju jag hela fyra syskon men jag vill anta att den som kommer stå mig allra närmast när mina föräldrar dör är min man. Han står ju mig närmast i livet oavsett händelse. Så jag vill hoppas att även ensambarn har någon att dela sorg och få hjälp av när den dagen kommer. Partner, vän, släkting, barn.

Jag ar ensambarn och jag sorjer lite att det inte finns nagon som jag kan prata med om min uppvaxt. Det finns ingen som minns, mer an 2-3 speciella handelser med kusiner som jag inte har nagon kontakt med i dag, da vi ocksa bodde langt fran all slakt nar jag vaxte upp.

Nar jag tittar pa mina tre barn sa ar de varandras basta vanner ... de har mycket att gora, den som bor i Florida ser vi inte sa ofta, men sonerna tjattar och textar hela tiden sins emellan. Har nagon det svart sa vander de sig alltid till varandra forst och den som har problem far all stotning och hjalp han behover och vare sig de har problem eller inte ar de ar alltid i kontakt flera ganger om dagen. De forsta de vander sig till om svara problem ar varandra. Jag alskar att se hur nara varandra de ar.

Sjalvklart ar deras "spouse" narmast, men det ar ofta andra saker som kan kannas battre att prata med nagon annan om och de tre har alltid varandras back.

 

[Midsommarblomster]

Jag ar ensambarn och jag sorjer lite att det inte finns nagon som jag kan prata med om min uppvaxt. Det finns ingen som minns, mer an 2-3 speciella handelser med kusiner som jag inte har nagon kontakt med i dag, da vi ocksa bodde langt fran all slakt nar jag vaxte upp.

Nar jag tittar pa mina tre barn sa ar de varandras basta vanner ... de har mycket att gora, den som bor i Florida ser vi inte sa ofta, men sonerna tjattar och textar hela tiden sins emellan. Har nagon det svart sa vander de sig alltid till varandra forst och den som har problem far all stotning och hjalp han behover och vare sig de har problem eller inte ar de ar alltid i kontakt flera ganger om dagen. De forsta de vander sig till om svara problem ar varandra. Jag alskar att se hur nara varandra de ar.

Sjalvklart ar deras "spouse" narmast, men det ar ofta andra saker som kan kannas battre att prata med nagon annan om och de tre har alltid varandras back.

Det är jättefint, och jag hoppas att mina barn också kommer att utveckla en stark relation.

Det där med att sörja att inte ha någon att prata om sin barndom med känner jag igen från min egen pappa. Dock en annan historia. De var fyra syskon. En dog ung i cancer, mamman i sprucken aorta kort därefter och sedan pappan i cancer några år senare. De andra två syskonen undviker jag att skriva om av integritetsskäl men låt säga att kontakten inte finns kvar. Så min pappa är ensam kvar från sin familj, och har ofta uttryckt just sorgen över att inte ha någon kvar att dela sin historia med. Det kan jag förstå, oavsett om man är ensambarn eller förlorat alla. Men det är ju en annan sak än att ha stöd den dagen föräldrarna dör. Man kan alltid utveckla nära relationer som vuxen, och dela sorg och få hjälp. Att ha någon som har delat ens barndom kan man ju dock aldrig skaffa, men trots det så är det ju aldrig det perspektivet vi hör konstigt nog. Sen vet jag inte om det är så mycket bättre att ha en svår eller bruten relation med sitt syskon, jag ser att det grämer honom, än att inte haft något syskon alls. Och några garantier på relationen kan man ju tyvärr aldrig få.

 

[mars]

Jag tänker att det är en tanke som kan komma när man vet att tiden håller på att rinna ut. Kanske ännu mer när man har ett barn. Annars är det bara man själv som kan reda ut om det är något man ska agera på. Nu är jag långt över de fertila åldrarna, men personligen skulle jag aldrig velat/orka börja om i högre ålder.

 

[hundtant]

Jag tänker att man bara bör försöka få barn av ett enda skäl: att man vill ha barn. Barnet ska inte behöva komma till världen för att ett befintligt barn ska få ett syskon eller för att fylla ett tomrum efter ett förlorat barn. Det är inte schyst mot barnet att födas till nåt slags ”funktion”.

@MML om du inte under 18 år på allvar övervägt att försöka få barn igen skulle jag mest se den där plötsliga längtan som ett litet mindfuck när den fertila delen av livet snart är slut.

 

[Lickety]

Jag har en nu 18-årig dotter. Hon är min mans och mitt andra barn, men vår första flicka hann aldrig börja leva, så dottern har hela livet levt som ensambarn, och vi har varit väldigt nöjda med att ha ett barn. Ingen av graviditeterna var särskilt enkel, och det var aldrig något tal om att försöka skaffa fler syskon.

På julafton var min syster här med sina två flickor, som är lite äldre respektive lite yngre än min dotter. Det var vår första jul tillsammans på några år, och jag drabbades plötsligt av, jag vet inte, skuldkänslor? Jag kände att det varit/är "fel" mot dottern, som inte har något syskon. Hon har förstås sina kusiner, och de har en fin relation alla tre, men det är ju ändå inte samma sak som att ha syskon. Det kommer ju kanske en dag när varken jag eller mannen finns kvar, och då blir dottern "den enda kvar" ur vår familj. Givetvis kan det hända saker i alla familjer som gör att en blir ensam kvar, men jag har helt plötsligt börjat tänka en hel del på alla aspekter av att hon är ensambarn, och där är förstås det att något händer oss föräldrar en stor oro för mig.

I och med de här tankarna har barnlängtan slagit till hos mig - och det rejält! Jag gissar att det inte "bara" är på grund av de här tankarna, utan även att människor i min bekantskapsgrets nyligen fått barn eller är gravida, att dottern är på väg mot vuxenlivet, och hur livet i stort ser ut nu. Lite grann kan jag också tänka mig att det kan hänga i hop med att jag under hösten gått i samtal och då (bland mycket annat) pratat om vår första dotter, som inte fick leva. Kanske att min hjärna på något sätt tänker sig att en bebis kan "läka såren" som delvis kommit närmre ytan i och med detta? Jag tycker ändå att det är lite märkligt - jag har alltså aldrig haft någon särskild längtan efter fler barn efter dottern föddes - förrän nu!

Finns det någon biologisk förklaring till att det blir så här? Kan förklimakteriet ställa till med sådana här tankar och funderingar, om kroppen s. a. s. känner att det börjar "dra i hop sig"?

Vi har ett barn. Snart är det kört åldersmässigt för fler, och jag känner av en ganska stark mindfuck i vissa lägen, där jag helt orationellt tänker att ett barn till vore en bra idé - fast jag vet att det med största sannolikhet inte alls är det. Jag skulle tro kombination av sista chansen/snart är det definitivt/hormoner/40-års kris som får mig att vackla.

 

[MML]

Inte svar på din fråga. Men är det inte väldigt vanligt med skuldkänslor som förälder?
Jag har två, då har man istället skuldkänslor för att den första inte längre får lika mycket fokus och uppmärksamhet. Vilket han ibland utrycker att han saknar.
Sen har man skuldkänslor för att den andra aldrig får samma uppmärksamhet som den första fick. Både två får ju ständigt jämka på sina behov.

Poängen är mest, är inte det helt normalt?

Det har du förstås rätt i. Skuldkänslor för än det ena, än det andra, är nog en ständig följeslagare för många föräldrar, hur ologiskt det än är.

 

[MML]

Jag ar ensambarn och jag sorjer lite att det inte finns nagon som jag kan prata med om min uppvaxt. Det finns ingen som minns, mer an 2-3 speciella handelser med kusiner som jag inte har nagon kontakt med i dag, da vi ocksa bodde langt fran all slakt nar jag vaxte upp.

Nar jag tittar pa mina tre barn sa ar de varandras basta vanner ... de har mycket att gora, den som bor i Florida ser vi inte sa ofta, men sonerna tjattar och textar hela tiden sins emellan. Har nagon det svart sa vander de sig alltid till varandra forst och den som har problem far all stotning och hjalp han behover och vare sig de har problem eller inte ar de ar alltid i kontakt flera ganger om dagen. De forsta de vander sig till om svara problem ar varandra. Jag alskar att se hur nara varandra de ar.

Sjalvklart ar deras "spouse" narmast, men det ar ofta andra saker som kan kannas battre att prata med nagon annan om och de tre har alltid varandras back.

Det är jättefint, och jag hoppas att mina barn också kommer att utveckla en stark relation.

Det där med att sörja att inte ha någon att prata om sin barndom med känner jag igen från min egen pappa. Dock en annan historia. De var fyra syskon. En dog ung i cancer, mamman i sprucken aorta kort därefter och sedan pappan i cancer några år senare. De andra två syskonen undviker jag att skriva om av integritetsskäl men låt säga att kontakten inte finns kvar. Så min pappa är ensam kvar från sin familj, och har ofta uttryckt just sorgen över att inte ha någon kvar att dela sin historia med. Det kan jag förstå, oavsett om man är ensambarn eller förlorat alla. Men det är ju en annan sak än att ha stöd den dagen föräldrarna dör. Man kan alltid utveckla nära relationer som vuxen, och dela sorg och få hjälp. Att ha någon som har delat ens barndom kan man ju dock aldrig skaffa, men trots det så är det ju aldrig det perspektivet vi hör konstigt nog. Sen vet jag inte om det är så mycket bättre att ha en svår eller bruten relation med sitt syskon, jag ser att det grämer honom, än att inte haft något syskon alls. Och några garantier på relationen kan man ju tyvärr aldrig få.

Det är just det här med att inte ha någon annan kvar från "ursprungsfamiljen" som jag tänker på. För att ta mig själv som exempel, så är jag förstås allra närmast min man och min dotter. Från min uppväxt är det dock min syster som är närmast, och hon är i många områden den första jag vänder mig till för att prata om saker. Hon förstår mig, och jag förstår henne, på ett sätt som inte min man kan göra, eftersom hon och jag delat uppväxt och erfarenheter. Våra föräldrar är inte kvar i livet, och för mig känns det väldigt värdefullt att ha min syster att dela alla minnen från uppväxten med.

 

[sassiball]

Vi hade två barn och var nöjda med det. Jag närmade mig 40 och fick plötsligt också en sådan barnlängtan!

Trodde två var lagom men det blev en tredje.

Varför det plötsligt blommade upp var kanske lite olika omständigheter, min ålder, min syster skulle ha barn. Men jag vet inte om det egentligen spelar någon roll varför längtan dök upp?

Är det något som hindrar din längtan?

 

[Mabuse]

Jag fick frågan varför jag bara hade ett barn för länge sedan, svarade att jag var glad för det barn jag hade och undrade varför frågan kom upp.... Svaret jag fick var att man borde ha minst tre barn för om ett dog hade dom två andra barn varandra när föräldrarna dog.... ?!

Skall man skaffa flera barn bara för att man som förälder vet att man ( förhoppningsvist dör innan barnet) och barnet inte blir ensamt?

Men barnet skaffar väl förhoppningsvis egen familj? Det är ju märkligt att utgå från att barnen aldrig kommer ha någon annan än föräldrar och syskon.

 

[MML]

Jag tänker att det är en tanke som kan komma när man vet att tiden håller på att rinna ut. Kanske ännu mer när man har ett barn. Annars är det bara man själv som kan reda ut om det är något man ska agera på. Nu är jag långt över de fertila åldrarna, men personligen skulle jag aldrig velat/orka börja om i högre ålder.

Jag tänker att man bara bör försöka få barn av ett enda skäl: att man vill ha barn. Barnet ska inte behöva komma till världen för att ett befintligt barn ska få ett syskon eller för att fylla ett tomrum efter ett förlorat barn. Det är inte schyst mot barnet att födas till nåt slags ”funktion”.

@MML om du inte under 18 år på allvar övervägt att försöka få barn igen skulle jag mest se den där plötsliga längtan som ett litet mindfuck när den fertila delen av livet snart är slut.

Vi har ett barn. Snart är det kört åldersmässigt för fler, och jag känner av en ganska stark mindfuck i vissa lägen, där jag helt orationellt tänker att ett barn till vore en bra idé - fast jag vet att det med största sannolikhet inte alls är det. Jag skulle tro kombination av sista chansen/snart är det definitivt/hormoner/40-års kris som får mig att vackla.

Det är kanske så pass enkelt att det är kroppens/hjärnans reaktion på att möjligheten att få barn snart är förbi.

Att försöka få ett till barn finns inte på kartan, så det är "bara" tankar och en plötslig (och högst oväntad) längtan.

 

[MML]

Vi hade två barn och var nöjda med det. Jag närmade mig 40 och fick plötsligt också en sådan barnlängtan!

Trodde två var lagom men det blev en tredje.

Varför det plötsligt blommade upp var kanske lite olika omständigheter, min ålder, min syster skulle ha barn. Men jag vet inte om det egentligen spelar någon roll varför längtan dök upp?

Är det något som hindrar din längtan?

Jag vet inte om det direkt är något som hindrar så sett, men i och med att båda tidigare förlossningarna var ganska dramatiska (det var nära att vi skulle ha förlorat även andra dottern) bestämde vi oss för att inte försöka skaffa fler barn. Graviditeterna var inte heller helt enkla, och jag tror inte att det skulle vara lättare nu när jag är "gammal".

Sedan är vi väl helt enkelt på en helt annan plats i livet nu. Vi har gård med hundar och hästar som tar upp mycket tid och energi. Dessutom håller vi på att renovera och få ordning på gården, och det tar förstås också sitt. Och så har vi haft några turbulenta år kring dottern, och har nu äntligen landat i ett lugn där vi kan "vara en familj" igen. Att lägga till en liten bebis i det tror jag inte skulle vara bra för någon.

Och så har jag varit utbränd, och jag tror inte att småbarn är en bra kombination med utbrändhet.

Så sammanfattningsvis är det väl inget direkt hinder rent krasst, men flera saker som gör att det inte är rätt att försöka skaffa ett till barn.

 

[Nordthor]

Kanske låter konstigt, men ett syskon nu blir nästan som ett nytt ensambarn (tänker jag).

Tillägg: Det är inte heller någon förklaring till varför du börjat känna som du gör men kanske en aspekt att tänka på när man vill att det första barnet ska "ha" någon om man själv försvinner.