Jag är sämst på en sak (säkert flera saker men just nu har jag en specifik i åtanke). Att neka män som är intresserade av någon form av romantik eller fysisk aktivitet när jag själv inte är det
På riktigt. Sämst i världen tror jag. Vanligtvis brukar jag komma undan med förhalande. "Jag har inte tid att ses i veckan, "Det är lite mycket just nu" eller till och med "Jag är inte ute efter att dejta just nu". Dom flesta grabbar hajar vibben och frågar inte igen. Andra gör det inte. Här om veckan skulle jag tacka nej till en dejt med en kille som velat ses ungefär sådär 26384682 gånger och jag har sagt det mesta för att komma undan. Då slog det mig att det är hög tid att säga rakt ut att jag faktiskt inte är intresserad av honom på det viset, och aldrig kommer att bli heller. Jag laddade, men vad kommer ur min mun? Jo, "Visst vi kan ses, jag har lite mycket i veckan men nästa vecka kanske"
Jag har kysst en hel del män som jag inte velat kyssa, av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte avbrutit dom där jag borde.
Det här har varit ett problem alltid, till och från i mitt liv. Men igår stötte jag på en situation då jag förstod hur illa det var. En person kysste mig igår, inte en utan flera gånger. Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att det var fruktansvärt opassande att det här personen gjorde så. Jag blev chockad, och lite arg. Men vad händer? Jo, jag ger karlajäveln en snabb puss och sen minglar mig ur situationen. Varje gång. Den berörda tredje parten i den här situationen var väldigt arg på karln idag, och vi pratade ut. Nu fick jag aldrig frågan hur jag själv hade agerat, för hon var så fokuserad på hans dåliga beteende (med all rätt) att hon tog allt fokus från mig. Men vad hade jag sagt om hon frågat? Att jag faktiskt nästan kysste tillbaka, mer än en gång, trots att jag borde ha gett honom en rak höger i stället?
Jag har funderat på varför jag gör såhär, och det är helt enkelt för att jag inte vill sätta någon i en obekväm situation eller göra någon skamsen. Jag tror att personen kommer bli sårad/skamsen/ta illa upp om han blir avvisad och.. avvisar därför helt enkelt inte på det sättet som jag borde. Trots att jag egentligen förstår att det är snällast att vara ärlig från början och inte vilseleda. Men jag kan bara inte förmå mig.
Nu är jag singel och "ute i svängen", och jag har förstått att jag måste lära mig det här illa kvickt för att dels skydda mig själv men också för att inte vara den som ger falska förhoppningar.
Är det någon som känner igen sig?
Har några tips på vägen?
Å säg nu inte att "det är väl för tusan bara att" för av någon outgrundlig och märklig anledning så är det här jättesvårt för mig.
MVH,
Hon som har fått smeknamnet "teaser" av sina kompisar