Omplacera problemhund?

[musicmakesit]

Jag är full av beundran för alla kämpar på i åratal med en vovve som TS's.
Jag vill skicka stora kramar till er och vad ni än beslutar så har ni försökt och gjort så gott ni kunnat.

 

[Blyger]

En hund är inte ett barn. Att kunna hjälpa dem att slippa en tillvaro som de inte mår bra av, är att ta ansvar och göra dem en tjänst.

Jag håller med helt och fullt, även om det är svårt för man kan alltid tänka tänk om.

 

[athena_arabians]

Jag ska ringa veterinär imorgon och fråga vad de säger, är så rädd att ta ett beslut och sen ångra det. Trodde jag hade bestämt mig för att det nog är snällare att låta henne somna, men så pratade jag med en vän om det idag som sa att "vadå skulle du ta bort ditt barn om hon mår dåligt" och det tog hårt på mig. Känns som att jag sviker henne.. Men vet inte heller vad nästa steg är, jag "vet" ju på något sätt att de inte kommer hitta något på undersökningarna eftersom de inte gjort det tidigare. Så då är det mer för min skull att jag ska kunna ta ett beslut med "gott samvete" i vetskap att jag "testat allt".. men som sagt, är det för min skull eller hennes. Jättesvårt.

Tack för alla kloka svar! Det har på något sätt känts som en "lättnad" att få så mycket förståelse och tankar, är så rädd att jag är en hemsk person som funderat på att låta henne somna men känns som det kanske inte är en så hemsk tanke ändå – även om det känns fruktansvärt.

Din vän är enormt okunnig och helt ärligt korkad. Det går inte att jämföra en hund med ett barn!

Vi gör inte våra djur någon tjänst när vi förmänskligar dem. De fungerar inte som vi gör och vi måste utgå ifrån hur de fungerar och vad som är bäst för dem.

Utifrån vad du berättat hade jag inte tvekat en sekund att ta bort hunden. Du har verkligen kämpat för att få det att fungera men ibland lyckas en inte hur gärna en vill. Den sista tjänsten vi gör för våra djur är den svåraste men vi accepterar den när vi skaffar våra djur, det är priset vi betalar för att få ha djur i våra liv. Det enda jag personligen är rädd för är att jag försöker för länge för min skull och inte för djuret.

 

[hollypolly]

Fast det står ingenstans om att den aggressionen har funnits från början, bara att hunden varit nervöst lagd hela livet.

Jag tycker oavsett att nummer ett bör vara att se till att hunden är smärtfri, för att utesluta allting. För det är ett enormt stort beslut att ta bort en älskad hund, för ens egen skull också bör man utesluta allting först.

Vi läser nog texten olika

Jag ska ringa veterinär imorgon och fråga vad de säger, är så rädd att ta ett beslut och sen ångra det. Trodde jag hade bestämt mig för att det nog är snällare att låta henne somna, men så pratade jag med en vän om det idag som sa att "vadå skulle du ta bort ditt barn om hon mår dåligt" och det tog hårt på mig. Känns som att jag sviker henne.. Men vet inte heller vad nästa steg är, jag "vet" ju på något sätt att de inte kommer hitta något på undersökningarna eftersom de inte gjort det tidigare. Så då är det mer för min skull att jag ska kunna ta ett beslut med "gott samvete" i vetskap att jag "testat allt".. men som sagt, är det för min skull eller hennes. Jättesvårt.

Tack för alla kloka svar! Det har på något sätt känts som en "lättnad" att få så mycket förståelse och tankar, är så rädd att jag är en hemsk person som funderat på att låta henne somna men känns som det kanske inte är en så hemsk tanke ändå – även om det känns fruktansvärt.

En människa kan få hjälp och till och med medicin mot psykiska besvär en hund blir bara mer och mer stressad av sitt eget psyke.
Jag känner inte dig och din hund men utefter beskrivningen i texten tycker jag den levt länge nog med det här nu

 

[Lobelia]

Jag ska ringa veterinär imorgon och fråga vad de säger, är så rädd att ta ett beslut och sen ångra det. Trodde jag hade bestämt mig för att det nog är snällare att låta henne somna, men så pratade jag med en vän om det idag som sa att "vadå skulle du ta bort ditt barn om hon mår dåligt" och det tog hårt på mig. Känns som att jag sviker henne.. Men vet inte heller vad nästa steg är, jag "vet" ju på något sätt att de inte kommer hitta något på undersökningarna eftersom de inte gjort det tidigare. Så då är det mer för min skull att jag ska kunna ta ett beslut med "gott samvete" i vetskap att jag "testat allt".. men som sagt, är det för min skull eller hennes. Jättesvårt.

Tack för alla kloka svar! Det har på något sätt känts som en "lättnad" att få så mycket förståelse och tankar, är så rädd att jag är en hemsk person som funderat på att låta henne somna men känns som det kanske inte är en så hemsk tanke ändå – även om det känns fruktansvärt.

Det är rent ut sagt elakt sagt och tämligen okunnigt. Kanske du kan ringa henne och säga att du tänkt på saken och att du vet hur stor djurvän hon är och att du packat hundens grejor och kommer över med den i kväll. Och att du gärna passar den någon dag i veckan och en helg i månaden. Men du vet att hon gärna räddar hunden nu när du inte längre orkar

Skämt åsido.

Det är lätt att kläcka ur sig dumheter om man själv inte behöver ta konsekvenserna av beslutet, det är klart att ingen vill att en gullig hund ska dö. Det är ju inte din vän som ser hela situationen, hur mycket du försökt och våndas, hur du ser att hunden inte mår bra, hur du ser omöjligheten att lämna den till någon annan. Jag tycker du ska förlåta din väns okunnighet och bortse från hennes dumheter. Jag antar att hon inte är en lämplig ny ägare till din hund så dumt att utsätta hunden för henne.

 

[tanten]

Jag ska ringa veterinär imorgon och fråga vad de säger, är så rädd att ta ett beslut och sen ångra det. Trodde jag hade bestämt mig för att det nog är snällare att låta henne somna, men så pratade jag med en vän om det idag som sa att "vadå skulle du ta bort ditt barn om hon mår dåligt" och det tog hårt på mig. Känns som att jag sviker henne.. Men vet inte heller vad nästa steg är, jag "vet" ju på något sätt att de inte kommer hitta något på undersökningarna eftersom de inte gjort det tidigare. Så då är det mer för min skull att jag ska kunna ta ett beslut med "gott samvete" i vetskap att jag "testat allt".. men som sagt, är det för min skull eller hennes. Jättesvårt.

Tack för alla kloka svar! Det har på något sätt känts som en "lättnad" att få så mycket förståelse och tankar, är så rädd att jag är en hemsk person som funderat på att låta henne somna men känns som det kanske inte är en så hemsk tanke ändå – även om det känns fruktansvärt.

Vilken fruktansvärt märklig och okänslig kommentar av din vän. (vän?)

I min värld är det såhär. Det är MITT ansvar att mitt djur mår bra och inte lider i något som helst avseende. Hos mig ska djur ha ett gott och värdigt liv.
Jag hade faktiskt inte kämpat så länge

Omtanke!

 

[snorp]

Jag ska ringa veterinär imorgon och fråga vad de säger, är så rädd att ta ett beslut och sen ångra det. Trodde jag hade bestämt mig för att det nog är snällare att låta henne somna, men så pratade jag med en vän om det idag som sa att "vadå skulle du ta bort ditt barn om hon mår dåligt" och det tog hårt på mig. Känns som att jag sviker henne.. Men vet inte heller vad nästa steg är, jag "vet" ju på något sätt att de inte kommer hitta något på undersökningarna eftersom de inte gjort det tidigare. Så då är det mer för min skull att jag ska kunna ta ett beslut med "gott samvete" i vetskap att jag "testat allt".. men som sagt, är det för min skull eller hennes. Jättesvårt.

Tack för alla kloka svar! Det har på något sätt känts som en "lättnad" att få så mycket förståelse och tankar, är så rädd att jag är en hemsk person som funderat på att låta henne somna men känns som det kanske inte är en så hemsk tanke ändå – även om det känns fruktansvärt.

Vad som händer i framtiden kan man inte veta. Du kan bara fatta bästa möjliga beslut utifrån den information och kunskap du har just nu.

 

[Trott]

Jag håller med de andra som säger att det inte är något fel att låta en hund somna in om den mår så pass dåligt som din verkar göra. Du, och hunden, har kämpat i flera år!
Jag hade inte kämpat så länge, det ska jag vara ärlig med.

 

[Nepenthe]

Jag ska ringa veterinär imorgon och fråga vad de säger, är så rädd att ta ett beslut och sen ångra det. Trodde jag hade bestämt mig för att det nog är snällare att låta henne somna, men så pratade jag med en vän om det idag som sa att "vadå skulle du ta bort ditt barn om hon mår dåligt" och det tog hårt på mig. Känns som att jag sviker henne.. Men vet inte heller vad nästa steg är, jag "vet" ju på något sätt att de inte kommer hitta något på undersökningarna eftersom de inte gjort det tidigare. Så då är det mer för min skull att jag ska kunna ta ett beslut med "gott samvete" i vetskap att jag "testat allt".. men som sagt, är det för min skull eller hennes. Jättesvårt.

Tack för alla kloka svar! Det har på något sätt känts som en "lättnad" att få så mycket förståelse och tankar, är så rädd att jag är en hemsk person som funderat på att låta henne somna men känns som det kanske inte är en så hemsk tanke ändå – även om det känns fruktansvärt.

Det var inte snällt sagt av din kompis.
Tycker du gjort allt och lite till för din hund

Kanske kan du bolla det mentala med veterinären?

 

[lilstar]

Jag tycker att det är jätteimponerande och ett kvitto på hur mycket rätt du har gjort att du har lyckats såpass bra ensamhetsträning på en sån hund. Min egen hund kan inte vara ensam alls men jag har bara accepterat det eftersom jag har god anledning att tro att det är genetiskt. Min hund är dock oerhört stabil i övrigt. Det är också genetiskt även om träning såklart har gjort sitt.
Din hund mår inte bra och du har kämpat på och offrat ditt eget sociala liv för att ge hunden det bästa möjliga. I sex år. Om din hund var stor som en labrador så hade den antagligen ansetts för farlig för att fortsätta försöka för länge sen.
På vänligaste sätt undrar jag om du inte innerst inne hoppades få de svar som du nu har fått när du startade tråden. Din familj har redan föreslagit avlivning men det är nästan alltid omöjligt att veta om man hade kunnat vänta lite till, särskilt när det är på grund av mentaliteten. Du kan inte veta hur det hade kunnat bli men jag tror att du egentligen vet vad du tycker är rätt för dig och din hund.