Den här hundens beteende verkar inte kommit från ingenstans? Vad jag läser har ts kämpat med hunden i åratal.
Fast det står ingenstans om att den aggressionen har funnits från början, bara att hunden varit nervöst lagd hela livet.
Tycker du det låter som att hunden och TS lever bra liv även om man bortser från raderna om hundens aggressiva utfall? Det tycker inte jag.
Nej man behöver inte utesluta allting först.
Precis min tanke också.
Just de här glömmer många att tänka på. Har man en väldigt rädd o osäker hund så kan massa undersökningar hit o dit faktiskt orsaka mycket lidande. Jätteskönt o se att någon tänker på de
Man behöver ingenting, man kan ta bort den på plats direkt också. Jag hade dock inte kunnat ta bort min hund på det sättet, det är en väldigt enkel grej att låta en veterinär känna över hunden om det är något uppenbart fel. Det krävs inga stora dyra undersökningar, jag skriver inte att man ska leta fel hos 100 olika veterinärer liksom och kånka runt med hunden över hela Sverige för att hitta ett fel att behandla.
Jag har också en nervöst lagd hund som är rädd hos veterinären, skulle jag tagit bort honom då hellre pga att han hade lite ont i en tass idag? Hade det varit bättre än att låta veterinären klämma igenom tassen? nej, för min del så kan jag inte ta bort en hund pga det. Den lilla stunden kan även en nervös hund uthärda för att få ett fullgott liv i flera år. Någon måtta får det faktiskt vara.Just de här glömmer många att tänka på. Har man en väldigt rädd o osäker hund så kan massa undersökningar hit o dit faktiskt orsaka mycket lidande. Jätteskönt o se att någon tänker på de
Jag som själv har en väldigt rädd o osäker hund kommer inte utsätta henne för en massa undersökningar o skulle hon tex skada sej så avlivas hon mest troligen om skadan innebär flertal besök hos veterinärer trots att hon e ung o superhärlig men hon skulle inte må bra av undersökningar o tvång vilket de tyvärr blir.
Hunden har blivit undersökt av veterinär.
Alla får göra de val dom vill med sina men för min hund som försöker fly i ren panik, försöker tugga, slita o ta sej loss för att sedan bara totalt stänga av, försöka krypa ihop o kissa o bajsa ner sej o låtsas som att hon inte existerar så kommer inte jag välja att behandla henne o tvinga henne till undersökningar där hon e så rädd att hon både kissar o bajsar ner henne bara för att jag vill ha kvar henne i livet. Skadas hon o de krävs mer än ett bandage så e de bättre för hennes mående mentalt att tas bort än att hon ska va så rädd att hon kissar o bajsar ner sej, skriker utan att man ens e nära o bara vill fly i ren panik o de e inget val jag tycker e lätt på något sätt men jag ser till vad som e bäst för henne o de e då inte att hon ska va så rädd. Att bara försöka vaccinera henne e ett rent helvete på grund av hennes rädsla. Hemma funkar hon superbra men då bor vi också mitt i ingenstans, hon slipper precis allt som triggar hennes rädslor o hade inte jag kunnat ta över henne då hade hon varit död idag då hem som passar henne e väldigt få
Aggressionerna har mer eller mindre funnits sedan början. Nervös och osäker har hon alltid varit, skällt och gjort utfall "i luften" mot främlingar. Men då tänkte jag att det var något som kunde tränas bort, socialtränade massor och gick på kurser, hade kontakt med hundcoach för hjälp osv men det har bara blivit värre med åren och i dag anfaller hon och biter folk om hon får "möjlighet" (jag ser alltså självklart till att hon inte hamnar i en sådan situation där hon kan bita någon) men biter även oss familjemedlemmar – oftast tillsynes oprovocerat. Hon kan ligga och sova bredvid en i soffan och sen plötsligt flyga upp och bita tag i en arm. Har varit hos veterinär tidigare, och försökt se om det kan vara någon typ av epilepsi, vilket vet inte trodde. Även hennes kullsyskon har varit hos veterinär utan att hitta något "fel". På min tik har de hittat patella luxationen och vi "hoppades" att det skulle vara det som orsakat beteendet. Men hon är opererad och enligt veterinär har det läkt som det ska. Jag går i tankar att kanske låta henne helkropps-röntgas, hon har röntgats (patellan) tidigare men vill minnas att det inte var huvud och nacke med då, kanske är det något som sitter där... Hennes bror har gjort en magnetröntgen på hjärnan utan att hitta något, har funderat på det men vet inte om jag vill låta henne utstå det när det antagligen kommer ge samma resultat för henne. Ska ringa veterinär imorgon när det inte är röd dag och fråga vad som kan göras tänkte jag, men vill inte heller plåga henne med för mycket underökningar. Hon har farit ganska illa av det tidigare och blir väldigt stressad.
Men vet inte heller vad nästa steg är, jag "vet" ju på något sätt att de inte kommer hitta något på undersökningarna eftersom de inte gjort det tidigare. Så då är det mer för min skull att jag ska kunna ta ett beslut med "gott samvete" i vetskap att jag "testat allt".. men som sagt, är det för min skull eller hennes. Jättesvårt.En hund är inte ett barn. Att kunna hjälpa dem att slippa en tillvaro som de inte mår bra av, är att ta ansvar och göra dem en tjänst.Jag ska ringa veterinär imorgon och fråga vad de säger, är så rädd att ta ett beslut och sen ångra det. Trodde jag hade bestämt mig för att det nog är snällare att låta henne somna, men så pratade jag med en vän om det idag som sa att "vadå skulle du ta bort ditt barn om hon mår dåligt" och det tog hårt på mig. Känns som att jag sviker henne..
Tack för alla kloka svar! Det har på något sätt känts som en "lättnad" att få så mycket förståelse och tankar, är så rädd att jag är en hemsk person som funderat på att låta henne somna men känns som det kanske inte är en så hemsk tanke ändå – även om det känns fruktansvärt.
