Förbereda hundar inför bebis?

[Johanna1988]

Jag tror du kan leva på rätt mycket som vanligt, och ta det som det kommer.

Min, relativt unga hane (också retriever) har inte haft några problem alls med bebis. Han får också var överallt, dock ligger han enbart vid fotänden i sången och oftast inte hela natten ( han har dock helelr inga problem med att man säger åt honom att gå ner och sova på golvet).

Vi har mer fått ha koll på dottern när hon började bli lite äldre , för hon var gärna på och drog tag i honom. Nu funar det hur bra som helst, superfina ihop.

 

[MML]

Jag hade hund när jag fick barn. En betydligt mindre än dina stora @MML - vi hade en cairnterrier. Han var drygt fem år när dottern föddes och fanns med hela hennes tidiga barndom upp till skolåldern, från det att hon föddes tills hon var nio. Han låg iofs inte i vår säng, utan favvo-platsen var UNDER sängen, precis under min huvudkudde Och dottern sov till stora delar i egen säng men i vårt rum redan från början. En lite kul anekdot är att hunden var rätt stressig när vi precis kommit hem från BB - for runt och gnällde så fort vi inte gick runt och bar på dottern (särskilt när vi lade henne i hennes säng och lämnade rummet). Så en natt när vi varit hemma i typ 3-4 dygn var det lite stökigt för dottern att komma till ro, så jag tog henne och lade henne hos mig i stora sängen. Då hör jag hur hunden trampar runt under min säng, lägger sig tillrätta och drar en djup, nöjd suck. Precis som om han tänkte "ääääntligen har de förstått hur man gör med en valp!" Efter det var den där oron och gnällandet som bortblåst och hunden var sig själv igen!

Jag upplevde inget behov av att separera hund och dotter så länge hon var bebis - det var först i 1-2-årsåldern som jag tyckte det behövdes. Inte för att någon av dem egentligen var särskilt besvärlig eller opålitlig, utan för att jag inte har ögon i nacken och inte ville sätta dem i en situation de inte skulle klara av. Så lätt, liksom, att ett litet barn drar lite för hårt i pälsen, råkar snubbla och ramlar över hunden och liknande. Det ville jag bespara dem båda, så det blev separation med hjälp av barngrindar på strategiska ställen. Då kunde hunden "vara med" men bakom grinden när jag t.ex. lagade mat och hade dottern med mig. För vår del var det helt okomplicerat och hunden var helt nöjd med det.

Så rart att han bekymrade sig över din/er "oförmåga" att ta hand om er "valp"

Ja, när bebis blir större och börjar bli mer rörlig är det förstås ett annat läge och då kan det säkert vara lugnast för alla att inte alltid "få" umgås. Jag tror ändå att det är lättare för hundarna, eftersom de ju redan är vana vid att inte alltid få vara med t. ex. i köket Men nätter (och kvällar i tv-soffan) har aldrig varit "hundförbjudna", så det behöver vi fundera lite mer kring.

 

[MML]

Jag tror du kan leva på rätt mycket som vanligt, och ta det som det kommer.

Min, relativt unga hane (också retriever) har inte haft några problem alls med bebis. Han får också var överallt, dock ligger han enbart vid fotänden i sången och oftast inte hela natten ( han har dock helelr inga problem med att man säger åt honom att gå ner och sova på golvet).

Vi har mer fått ha koll på dottern när hon började bli lite äldre , för hon var gärna på och drog tag i honom. Nu funar det hur bra som helst, superfina ihop.

Vad skönt att höra att det gått bra för er!

Lilla L ligger helst på mig och sover - eller möjligen tätt intill, mellan mannen och mig Jag tycker ju att det är supermysigt, men är också medveten om att det kommer att bli allt mindre mysigt i takt med att både han och jag blir större, och att han kanske kommer behöva acceptera att hans nuvarande plats behövs åt nästa bebis