Förbereda hundar inför bebis?

[Johanna1988]

Jag tror du kan leva på rätt mycket som vanligt, och ta det som det kommer.

Min, relativt unga hane (också retriever) har inte haft några problem alls med bebis. Han får också var överallt, dock ligger han enbart vid fotänden i sången och oftast inte hela natten ( han har dock helelr inga problem med att man säger åt honom att gå ner och sova på golvet).

Vi har mer fått ha koll på dottern när hon började bli lite äldre , för hon var gärna på och drog tag i honom. Nu funar det hur bra som helst, superfina ihop.

 

[MML]

Jag hade hund när jag fick barn. En betydligt mindre än dina stora @MML - vi hade en cairnterrier. Han var drygt fem år när dottern föddes och fanns med hela hennes tidiga barndom upp till skolåldern, från det att hon föddes tills hon var nio. Han låg iofs inte i vår säng, utan favvo-platsen var UNDER sängen, precis under min huvudkudde Och dottern sov till stora delar i egen säng men i vårt rum redan från början. En lite kul anekdot är att hunden var rätt stressig när vi precis kommit hem från BB - for runt och gnällde så fort vi inte gick runt och bar på dottern (särskilt när vi lade henne i hennes säng och lämnade rummet). Så en natt när vi varit hemma i typ 3-4 dygn var det lite stökigt för dottern att komma till ro, så jag tog henne och lade henne hos mig i stora sängen. Då hör jag hur hunden trampar runt under min säng, lägger sig tillrätta och drar en djup, nöjd suck. Precis som om han tänkte "ääääntligen har de förstått hur man gör med en valp!" Efter det var den där oron och gnällandet som bortblåst och hunden var sig själv igen!

Jag upplevde inget behov av att separera hund och dotter så länge hon var bebis - det var först i 1-2-årsåldern som jag tyckte det behövdes. Inte för att någon av dem egentligen var särskilt besvärlig eller opålitlig, utan för att jag inte har ögon i nacken och inte ville sätta dem i en situation de inte skulle klara av. Så lätt, liksom, att ett litet barn drar lite för hårt i pälsen, råkar snubbla och ramlar över hunden och liknande. Det ville jag bespara dem båda, så det blev separation med hjälp av barngrindar på strategiska ställen. Då kunde hunden "vara med" men bakom grinden när jag t.ex. lagade mat och hade dottern med mig. För vår del var det helt okomplicerat och hunden var helt nöjd med det.

Så rart att han bekymrade sig över din/er "oförmåga" att ta hand om er "valp"

Ja, när bebis blir större och börjar bli mer rörlig är det förstås ett annat läge och då kan det säkert vara lugnast för alla att inte alltid "få" umgås. Jag tror ändå att det är lättare för hundarna, eftersom de ju redan är vana vid att inte alltid få vara med t. ex. i köket Men nätter (och kvällar i tv-soffan) har aldrig varit "hundförbjudna", så det behöver vi fundera lite mer kring.

 

[MML]

Jag tror du kan leva på rätt mycket som vanligt, och ta det som det kommer.

Min, relativt unga hane (också retriever) har inte haft några problem alls med bebis. Han får också var överallt, dock ligger han enbart vid fotänden i sången och oftast inte hela natten ( han har dock helelr inga problem med att man säger åt honom att gå ner och sova på golvet).

Vi har mer fått ha koll på dottern när hon började bli lite äldre , för hon var gärna på och drog tag i honom. Nu funar det hur bra som helst, superfina ihop.

Vad skönt att höra att det gått bra för er!

Lilla L ligger helst på mig och sover - eller möjligen tätt intill, mellan mannen och mig Jag tycker ju att det är supermysigt, men är också medveten om att det kommer att bli allt mindre mysigt i takt med att både han och jag blir större, och att han kanske kommer behöva acceptera att hans nuvarande plats behövs åt nästa bebis

 

[Johanna1988]

Vad skönt att höra att det gått bra för er!

Lilla L ligger helst på mig och sover - eller möjligen tätt intill, mellan mannen och mig Jag tycker ju att det är supermysigt, men är också medveten om att det kommer att bli allt mindre mysigt i takt med att både han och jag blir större, och att han kanske kommer behöva acceptera att hans nuvarande plats behövs åt nästa bebis

Men ni kanske har bedside crib? Då behöver det kanske inte ändras för hunden?

 

[MML]

Men ni kanske har bedside crib? Då behöver det kanske inte ändras för hunden?

Vi har väl inte tänkt så långt än, men det är absolut ett alternativ (om bebis tycker att det fungerar)

 

[Milosari]

Jag hade två hundar när jag fick barn, två kelpies varav en inte gillade barn alls och den andra är lite väl hårdhänt i sitt sätt att visa kärlek. Men båda hundarna (och även mina tidigare hundar) har på något sätt fattat att man ska vara rädd om barnet och de har alltid varit mycket mer försiktiga med honom än med vuxna. Men jag har såklart behövt putta undan hundarna ibland, de fick inte hålla på och klänga på mig/kräva att bli klappade när jag skulle amma eller på annat sätt var upptagen med sonen. Det fick bli lite tydligare uppdelning att det är jag som säger till när jag och hundarna ska mysa, och inget de kunde komma och bestämma över.

Jag tror på samsovning så ingen egen spjälsäng här. Däremot babynest som lite eget skydd för bebis. Det är ju också möjligt att ta av en sida på spjälsängen och låta barnet sova i egen säng fast direkt i anslutning till din som ett sorts mellanting.

Det stora riskmomentet med barn och hundar är när barnet blir rörligt och fortfarande helt saknar självbevarelsedrift/ingen förståelse för sambandet mellan handling och konsekvens. Båda mina hundar har "bitit" (stött till) sonen vid ett par tillfällen var när han har ramlat över dem. Min unge gick jättetidigt (8 mån) och så den fasen var lite längre för oss (stort huvud i förhållande till kropp högre upp = faller ofta) och det var tvunget att hålla dem separerat när man inte hade koll. Men ändå hände det, oftast i trånga utrymmen som hallen när vi var påväg ut tillsammans.

Men nu när sonen är snart 9 så har hundarna varit en fantastisk tillgång i hans liv. Han har haft det lite kämpigt med kompisar och den trösten och ovillkorliga kärleken man kan få från en hund är guld värt. Att ha hund som lite större barn gör dessutom att barnet får lära sig att ta hänsyn till andras behov, mer utevistelse/promenader osv.

 

[MML]

Jag hade två hundar när jag fick barn, två kelpies varav en inte gillade barn alls och den andra är lite väl hårdhänt i sitt sätt att visa kärlek. Men båda hundarna (och även mina tidigare hundar) har på något sätt fattat att man ska vara rädd om barnet och de har alltid varit mycket mer försiktiga med honom än med vuxna. Men jag har såklart behövt putta undan hundarna ibland, de fick inte hålla på och klänga på mig/kräva att bli klappade när jag skulle amma eller på annat sätt var upptagen med sonen. Det fick bli lite tydligare uppdelning att det är jag som säger till när jag och hundarna ska mysa, och inget de kunde komma och bestämma över.

Jag tror på samsovning så ingen egen spjälsäng här. Däremot babynest som lite eget skydd för bebis. Det är ju också möjligt att ta av en sida på spjälsängen och låta barnet sova i egen säng fast direkt i anslutning till din som ett sorts mellanting.

Det stora riskmomentet med barn och hundar är när barnet blir rörligt och fortfarande helt saknar självbevarelsedrift/ingen förståelse för sambandet mellan handling och konsekvens. Båda mina hundar har "bitit" (stött till) sonen vid ett par tillfällen var när han har ramlat över dem. Min unge gick jättetidigt (8 mån) och så den fasen var lite längre för oss (stort huvud i förhållande till kropp högre upp = faller ofta) och det var tvunget att hålla dem separerat när man inte hade koll. Men ändå hände det, oftast i trånga utrymmen som hallen när vi var påväg ut tillsammans.

Men nu när sonen är snart 9 så har hundarna varit en fantastisk tillgång i hans liv. Han har haft det lite kämpigt med kompisar och den trösten och ovillkorliga kärleken man kan få från en hund är guld värt. Att ha hund som lite större barn gör dessutom att barnet får lära sig att ta hänsyn till andras behov, mer utevistelse/promenader osv.

Tack för att du delar med dig av hur det var för dig! Det är till stor hjälp för mig att få höra hur andra gjort, och hur det fungerat med kombinationen hundar och bebis.

Jag föredrar också samsovning med bebis, och har funderat kring både bedside crib och babynest för att kunna ha bebis nära, men ändå ge ett eget space (och på så vis göra det tydligare för hundarna var de inte får vara). Vi har ju ännu lång tid på oss att fundera, som tur är

Jag är medveten om att det är en större (annan sorts) risk när bebis börjar förflytta sig själv o. s. v. I det läget tror jag att det är bra att våra unga hundar är stora, eftersom de då klarar lite mer om bebis skulle råka trilla över dem eller så. De två små hundarna är inte fullt lika människoälskande (de två retrievrarna är typiska retrievers och älskar allt och alla) och jag tror att de helt enkelt skulle välja att hålla sig undan, om bebis blir "jobbig".

Vår stora dotter är uppvuxen med hund sedan hon var ganska ung, och jag håller verkligen med dig i allt fint som barn kan få ut av att ha hund! Vår första hund och dottern var bästa vänner, och det är verkligen otroligt hur mycket Bella (hunden) betydde för dottern Tyvärr kommer väl kanske våra nuvarande "gubbar" inte att finnas kvar så väldigt många år till, men min valp kommer att vara runt ett år äldre än bebis om allt går som det ska, så jag hoppas att de blir fina vänner och att bebis också får uppleva den där fantastiska, villkorslösa kärleken och bästa vännen