Dejtingtråden 34

[Sel]

Jag har varit i just den situationen och det var väldigt jobbigt faktiskt. Personen i fråga var medveten om att det "pga omständigheter" inte kunde bli något mellan oss, men uttryckte ändå sina känslor för mig. Som jag förstod det så kändes det bättre att få det sagt, men det gjorde det verkligen inte för mig. Det blev en väldigt jobbig tid därefter då vi jobbade mycket ihop, inget jag önskar hända igen.

Jag hade inte heller velat fortsätta jobba tillsammans med en person som jag anade/visste kände romantiskt intresse för mig. Fy så avigt. Jag hade ständigt behövt tänka på vad jag sade, hur jag rörde mig... allt.

 

[Tonto]

Jag hade inte heller velat fortsätta jobba tillsammans med en person som jag anade/visste kände romantiskt intresse för mig. Fy så avigt. Jag hade ständigt behövt tänka på vad jag sade, hur jag rörde mig... allt.

Samma här faktiskt. Men man kan inte göra så mycket åt saken i fall att det är så.

 

[Thaliaste]

Jag hade inte heller velat fortsätta jobba tillsammans med en person som jag anade/visste kände romantiskt intresse för mig. Fy så avigt. Jag hade ständigt behövt tänka på vad jag sade, hur jag rörde mig... allt.

Ja precis, det blev väldigt avigt och svårnavigerat. Jag märkte ju att kollegan gärna jobbade med just mig så mycket som möjligt, medan jag snarare kände det obekvämt att jobba bara vi två. Jag var absolut inte orolig över fysiska närmanden, utan det var mer att jag hela tiden var oroad över att vårt "nära samarbete" skulle misstolkas. Jag har själv varit kär och vet hur lätt det är att tolka saker som sägs och görs utifrån hur man önskar att det ska vara. Och att det ofta kom personliga frågor, om min uppväxt, favoritmusik osv, sånt som jag absolut inte har något problem med att prata med kollegor (jag är en sån som gärna blir lite personlig (men ej privat) på fikarasten med kollegorna). Men allt sån "lära känna snack" bara oss emellan blev så awqward i den kontexten. Jag kanske överreagerade, men jag ville liksom inte göda någon slags tankevärld om mig heller, även om det var uppenbart att det inte skulle kunna bli något romantiskt mellan oss. Jag vet ju inte hur mycket kollegan faktiskt tänkte på mig utanför jobbet, men uppenbarligen en del, och det gjorde mig sjukt obekväm även om det förstås inte går att hindra folk från att fantisera om en.

 

[Sel]

Samma här faktiskt. Men man kan inte göra så mycket åt saken i fall att det är så.

Har kollegan sagt det rakt ut kan en ju prata med ledningen om det, så ligger det på deras bord att lösa. Men enormt jobbigt om relationen innan dess varit ömsesidigt vänskaplig.

 

[Thaliaste]

Har kollegan sagt det rakt ut kan en ju prata med ledningen om det, så ligger det på deras bord att lösa. Men enormt jobbigt om relationen innan dess varit ömsesidigt vänskaplig.

Fast vad säger man...?

"Kollega X har sagt att hen är förtjust i mig, så jag vill inte jobba med hen"
"Har hen gjort något olämpligt, eller är du orolig för att hen ska göra något olämpligt?"
"Nej, hen har bara sagt det och är väldigt trevlig hela tiden"

Jag var nog rädd att inte bli tagen på allvar, är så van vid att man "ska" ta intresse som en komplimang och något som är positivt för en.

 

[Sel]

Fast vad säger man...?

"Kollega X har sagt att hen är förtjust i mig, så jag vill inte jobba med hen"
"Har hen gjort något olämpligt, eller är du orolig för att hen ska göra något olämpligt?"
"Nej, hen har bara sagt det och är väldigt trevlig hela tiden"

Jag var nog rädd att inte bli tagen på allvar, är så van vid att man "ska" ta intresse som en komplimang och något som är positivt för en.

Fast nog måste en ju kunna få hjälp för att en kollega direkt uttryckt romantiskt intresse för en? Det är väl inte märkligt på något vis alls att det blir en knepig arbetsmiljö för en då. Eventuellt beroende på arbetssituation förstås, vilka uppgiften en förväntas utföra tillsammans. Hur nära och hur ofta.

* Förlåt för OT förresten, det kanske borde bli en egen liten tråd?

 

[Thaliaste]

Fast nog måste en ju kunna få hjälp för att en kollega direkt uttryckt romantiskt intresse för en? Det är väl inte märkligt på något vis alls att det blir en knepig arbetsmiljö för en då. Eventuellt beroende på arbetssituation förstås, vilka uppgiften en förväntas utföra tillsammans. Hur nära och hur ofta.

* Förlåt för OT förresten, det kanske borde bli en egen liten tråd?

Jag tänker mig att många inte tycker att det är något att reagera på, "ta det som en komplimang och var glad" typ.

Jag känner mig rätt klar och har nog inget mer att skriva, om inte någon annan känner att hen vill diskutera mer

 

[Vassi]

Jag kan väl bara instämma med de flesta andra i frågan berätta att man älskar någon. Dels är älska för mig ett väldigt starkt ord som jag använder en bit in i förhållande när vi börjar lära känna varandra. Skulle någon säga det som inte känner mig på det sättet skulle jag tänka att personen älskar en bild hen gjort upp av mig, inte mig. Obekvämt. Däremot misstänker jag att det kanske var en engelskspråkig serie och där används väl "love" lite frikostigare upplever jag det som?

Hade det varit en vän/bekant hade jag nog ärligt talat börjar fasa ut det personen ut mitt liv. Jag hade blivit för obekväm. Både att prata om det förhållande jag är i av oro för att såra personen, men också obekväm kring vad jag säger eller gör som skulle kunna inge falska förhoppningar.

Disclaimer; min uppfattning om det hela kanske påverkas av att jag en gång varit med om att en person jag precis träffat uttryckte något liknande. Jag gjorde klart och tydligt att det inte var läge för det i mitt liv och inte såg honom på det sättet. Fick till svar att han skulle vänta tills jag var redo vilket gjorde det hela ännu obekvämare, som att han inte alls lyckades läsa av mig utan var fast i sin egen romantiska fantasibild av mig. Vi hade aldrig kontakt igen.

 

[SaraXX]

Jag kan väl bara instämma med de flesta andra i frågan berätta att man älskar någon. Dels är älska för mig ett väldigt starkt ord som jag använder en bit in i förhållande när vi börjar lära känna varandra. Skulle någon säga det som inte känner mig på det sättet skulle jag tänka att personen älskar en bild hen gjort upp av mig, inte mig. Obekvämt. Däremot misstänker jag att det kanske var en engelskspråkig serie och där används väl "love" lite frikostigare upplever jag det som?

Hade det varit en vän/bekant hade jag nog ärligt talat börjar fasa ut det personen ut mitt liv. Jag hade blivit för obekväm. Både att prata om det förhållande jag är i av oro för att såra personen, men också obekväm kring vad jag säger eller gör som skulle kunna inge falska förhoppningar.

Disclaimer; min uppfattning om det hela kanske påverkas av att jag en gång varit med om att en person jag precis träffat uttryckte något liknande. Jag gjorde klart och tydligt att det inte var läge för det i mitt liv och inte såg honom på det sättet. Fick till svar att han skulle vänta tills jag var redo vilket gjorde det hela ännu obekvämare, som att han inte alls lyckades läsa av mig utan var fast i sin egen romantiska fantasibild av mig. Vi hade aldrig kontakt igen.

Jag håller med. Skulle en kollega eller någon på motsvarande bekantskapsnivå deklarera att hen älskade mig skulle jag dra öronen åt mig. Förälskad - ja det må vara hänt. Älska? Nej. Ingen av mina kollegor känner mig särskilt väl, och jag tycker inte att man kan älska någon man inte känner.

Jag har ju tidigare fått uppvaktning från kollega (skrev om det i dejtingtråden har jag för mig), tackat nej vänligt, och det har inte blivit något mer av det. Vi jobbar ihop även på tu man hand och jag uppskattar honom mycket som kollega.

Det har hänt ett antal gånger tidigare i mitt liv också. Om det blir obekvämt beror helt på hur personen hanterar svaret tycker jag.

 

[Malibu_Stacy]

Jag har varit den andra personen, och berättat för en kollega om mina känslor. Det handlade dock aldrig om att älska, det är för mig alldeles för starka känslor och något som det tar månader i ett förhållande för att jag ska känna. Däremot sa jag att jag gillade henne mer än bara en kompis. Jag hade aldrig berättat för henne om jag inte kände att det tydligt fanns något mellan oss.
Vi är gifta nu.

 

[cirkus]

Fast nog måste en ju kunna få hjälp för att en kollega direkt uttryckt romantiskt intresse för en? Det är väl inte märkligt på något vis alls att det blir en knepig arbetsmiljö för en då. Eventuellt beroende på arbetssituation förstås, vilka uppgiften en förväntas utföra tillsammans. Hur nära och hur ofta.

* Förlåt för OT förresten, det kanske borde bli en egen liten tråd?

Men vad ska ledningen göra åt det?
Ärligt talat tycker jag det är ett sjukt ängsligt resonemang att inte kunna hantera sånt själv. Om det bara uttalats intresse och inget mer, vad är problemet?

 

[cirkus]

Jag har varit den andra personen, och berättat för en kollega om mina känslor. Det handlade dock aldrig om att älska, det är för mig alldeles för starka känslor och något som det tar månader i ett förhållande för att jag ska känna. Däremot sa jag att jag gillade henne mer än bara en kompis. Jag hade aldrig berättat för henne om jag inte kände att det tydligt fanns något mellan oss.
Vi är gifta nu.

Jag ÄR den andra personen
Min kollega vet att jag gillar honom. Det känns inte som det minsta obekvämt, han och jag jobbar lika bra som vi alltid har gjort och han skulle säga att han söker upp mig mer än vad jag söker upp honom, typ för att käka lunch ihop eller så. Vårt privata chit-chattande om allt möjligt är som det alltid har varit eller snarast att han brukar ta upp de ämnen och ta de initiativ han vet att jag går igång på. Vi vet båda hur omöjligt allt annat än en kollega/vän relation är.

 

[the_connemara]

Det har hänt ett antal gånger tidigare i mitt liv också. Om det blir obekvämt beror helt på hur personen hanterar svaret tycker jag.

Så är det för mig också, åt båda hållen. Jag blir betydligt mer obekväm av andra saker hos kollegor.

 

[gul_zebra]

Har en dålig kväll och kan inte sluta tänka på henne, men försöker skingra tankarna

På ett mer generellt plan, hur tänker ni med åldersskillnad? Vad är rimligt? När blir det för mycket? Kan det bli för mycket?

Allt är rimligt, inget är för mycket. Det hänger mer på personlighet och tycke skulle jag säga. Men samtidigt blir skillnaden mindre ju högre upp i ålder man kommer också.

Min partner är 20 år äldre, jag är 36 och han 56. För 20 år sen vore samma skillnad bara fel

 

[SaraXX]

Men samtidigt blir skillnaden mindre ju högre upp i ålder man kommer också.

Min partner är 20 år äldre, jag är 36 och han 56. För 20 år sen vore samma skillnad bara fel

Upp till en viss gräns kanske? Jag tänker att 56 och 76 kan vara väldigt stor skillnad, beroende ev ålderskrämpor.

 

[gul_zebra]

Upp till en viss gräns kanske? Jag tänker att 56 och 76 kan vara väldigt stor skillnad, beroende ev ålderskrämpor.

Jo, det är klart. Om man inte är ung med krämpor

 

[SaraXX]

Jo, det är klart. Om man inte är ung med krämpor

Ja det kan man ju också vara, så det är ju ingen garanti såklart.

 

[Tonto]

Upp till en viss gräns kanske? Jag tänker att 56 och 76 kan vara väldigt stor skillnad, beroende ev ålderskrämpor.

Ja jag tänker samma. Började fundera mycket på det när jag började gå dagliga promenader på kyrkogården i närheten av mig. Nästan alla gravar med gifta par så har mannen gått bort tidigt. Jag känner nog att jag helst inte vill leva allt för länge utan min livskamrat i slutet av livet.

 

[Roheryn]

Ja jag tänker samma. Började fundera mycket på det när jag började gå dagliga promenader på kyrkogården i närheten av mig. Nästan alla gravar med gifta par så har mannen gått bort tidigt. Jag känner nog att jag helst inte vill leva allt för länge utan min livskamrat i slutet av livet.

Men det finns ju verkligen inga garantier. Mina föräldrar var nästan precis lika gamla, det skilde ett år på dem, men mamma gick bort när hon var 60, så de fick ju ändå inte uppleva sin ålderdom ihop. Pappa gifte om sig och levde tills han blev 76, så förhoppningsvis blev hans sista år bra ändå (han levde med sin "nya" kvinna i 13 år), men det går verkligen inte att förutsätta något bara för att åldersskillnaden är liten!

 

[Tonto]

Men det finns ju verkligen inga garantier. Mina föräldrar var nästan precis lika gamla, det skilde ett år på dem, men mamma gick bort när hon var 60, så de fick ju ändå inte uppleva sin ålderdom ihop. Pappa gifte om sig och levde tills han blev 76, så förhoppningsvis blev hans sista år bra ändå (han levde med sin "nya" kvinna i 13 år), men det går verkligen inte att förutsätta något bara för att åldersskillnaden är liten!

Nej det är sant, Men generellt så lever kvinnor längre än män.