I onsdags var det 3 år sedan första gången jag träffade DB. Så jag har reflekterat lite kring det de sista dagerna, och det är rätt interessant att se hur våran relation har utvecklats. Även om det inte direkt hänt så mycket rent praktiskt/fysiskt - jag påpekade det för honom att han efter 3 år fortfarande inte ens har sin tandborste i min lägenhet - så har det varit lite av en emotionell resa, åtminstonde för min del.
I normala fall så är jag inte någon särskilt känslosam person, men med honom har jag gått från att vara himlastormande kär, till djupt förtvivlad och olycklig. Och tillbaka. Det var kärlek - eller åtminstonde attraktion - vid första ögonkasten, och det har hållit i sig till så vida att jag är minst lika attraherad av honom den dag i dag.
Det som dock är ändrat nu det sista året, sedan jag gjorde slut "på riktigt", och vi långsamt hittade tillbaka till varandra, är att det inte längre är dessa himlastormande svängningar, utan jag känner mig lugnare och tryggare i relationen. Detta trots att jag fortfarande inte vet om det någonsin kommer bli "oss" i en traditionell, tvåsam relation. Men jag har väl insett att det ÄR "oss" NU - bara på lite annorlunda villkor.
Vi tycker om varandra såpass mycket, att nästan oavsett vad någon av oss hittar på så VILL vi fortsätta träffas så mycket som det går. Så på något vis - kanske särskilt pga jag inte vet eksakt vad jag vill med mitt liv - lyckas jag leva i nuet och njuta av det vi har tillsammans, även om jag inte vet hur vägen evt ser ut vidare.
Jag är inte längre lika rädd att det ska ta slut - jag vet att om det händer så kommer jag överleva. Men det känns inte sannolikt att han skulle vilja göra slut, han är kvar fortfarande trots alla konflikter som vi haft. Och det känns som vi förstår varandra bättre kanske tack vara att vi gått igenom dessa konflikter, så har vi lyckats anpassa oss och vet numera vad vi kan förvänta av varandra.
Någon dag, kanske snart, behöver jag nog ta ett beslut om framtiden, och hurvida våran relation är "tillräckligt" för mig, eller om jag måste gå vidare - kanske utan honom. Men inte i dag.
(Förlåt för långt och dagboks-aktigt inlägg, men jag kände att jag ville dela mina reflektioner med er andra i dejtingtråden, som faktiskt varit med på resan helt från början
)
