Dejtingtråden 33

[Nahar]

Ja, det kan det nog göra, om personen gärna vill berätta om sin fotbollsmatch och den andra personen inte alls är intresserad av att höra om det utan styr över det på något som den själv är intresserad av att prata om.

Precis. Sen är jag väldigt bra på att entusiasmera kring vad jag pratar om, men sociala tillställningar är ju inte föreläsningar, så bättre att jag är tyst tills jag hittar någon som är lika entusiastisk som jag

 

[Eurydome]

Precis. Sen är jag väldigt bra på att entusiasmera kring vad jag pratar om, men sociala tillställningar är ju inte föreläsningar, så bättre att jag är tyst tills jag hittar någon som är lika entusiastisk som jag

Ett annat sätt är ju att visa intresse när någon annan berättar om något, typ en fotbollsmatch eller en resa. På så sätt skapas ju utrymme för dig att senare i samtalet, eller kanske vid nästa samtal, prata om det du är intresserad av och det finns goda chanser att personen då visar intresse av vad du har att säga.

 

[sorbifolia]

Njae. Alltså det är sällan så att jag går in på deras personliga upplevelser och frågar om saker och så vidare. Mer att jag lägger samtalet på lite fel nivå. Typ:

- Vad gjorde du i helgen? frågar Nahar.
- Var på fotbollsmatch!
- Ah, jag tycker det är så intressant hur gruppmentalitet skapas i sport!

Det kraschar lite

Även jag, som tycker att din kommentar låter som et jätteinteressant samtalsämne, skulle nog tycka att det kom lite väl snabbt - liksom låt mig berätta vem som spelade och varför jag var där först, okej?

Jag har fått träna jättemycket på att småprata, som jag egentligen inte tycker om, och har blivit rätt bra på det. Såpass att jag kan hålla igång ett samtal med typ vem som helst, och få dem att tycka jag är trevlig att prata med. Men föredrar helt klart lite djupare konversationer, eller även tystnad - inser dock att man oftast inte kan förvänta sig det från folk man precis lärt känna.

 

[parellikusken]

Njae. Alltså det är sällan så att jag går in på deras personliga upplevelser och frågar om saker och så vidare. Mer att jag lägger samtalet på lite fel nivå. Typ:

- Vad gjorde du i helgen? frågar Nahar.
- Var på fotbollsmatch!
- Ah, jag tycker det är så intressant hur gruppmentalitet skapas i sport!

Det kraschar lite

Jag känner igen mig.

 

[the_connemara]

Njae. Alltså det är sällan så att jag går in på deras personliga upplevelser och frågar om saker och så vidare. Mer att jag lägger samtalet på lite fel nivå. Typ:

- Vad gjorde du i helgen? frågar Nahar.
- Var på fotbollsmatch!
- Ah, jag tycker det är så intressant hur gruppmentalitet skapas i sport!

Det kraschar lite

Åh gud så skönt att hoppa över det jobbiga hade jag känt

En kollega "det är så synd att man träffar vissa kollegor så sällan, man behöver liksom hinna prata om hur det är i den andres liv o så." Jag "Eller hur!" .

Alltså jag övar verkligen på att ens tänka tanken att fråga hur det är med de andra, hur det gått på deras pass osv. Jag kommer bara rakt in och vill veta vad som händer, om något är fel och sedan är jag klar med allt typ av kollegialt snack och vill helst de går så jag kan börja jobba Jag fattar ju det framstår som otrevligt i längden, speciellt när mina kollegor är otroligt omtänksamma och alltid fråga mig o varandra sådant. Jag får trösta mig med att jag är bättre på att visa omtanke i våra faktiska arbetsuppgifter och strukturen kring dem.

 

[Bison]

Njae. Alltså det är sällan så att jag går in på deras personliga upplevelser och frågar om saker och så vidare. Mer att jag lägger samtalet på lite fel nivå. Typ:

- Vad gjorde du i helgen? frågar Nahar.
- Var på fotbollsmatch!
- Ah, jag tycker det är så intressant hur gruppmentalitet skapas i sport!

Det kraschar lite

Det kan nog uppfattas som väldigt självupptaget att direkt vända frågan till något man själv är intresserad av
Jag hade inte känt mig särskilt sedd eller att personen bryr sig ett dugg om min upplevelse om jag fått ett liknande svar.

 

[Roheryn]

Njae. Alltså det är sällan så att jag går in på deras personliga upplevelser och frågar om saker och så vidare. Mer att jag lägger samtalet på lite fel nivå. Typ:

- Vad gjorde du i helgen? frågar Nahar.
- Var på fotbollsmatch!
- Ah, jag tycker det är så intressant hur gruppmentalitet skapas i sport!

Det kraschar lite

Jag tror jag hade gillat att prata med dig!

 

[Stefffie]

Åh gud så skönt att hoppa över det jobbiga hade jag känt

En kollega "det är så synd att man träffar vissa kollegor så sällan, man behöver liksom hinna prata om hur det är i den andres liv o så." Jag "Eller hur!" .

Alltså jag övar verkligen på att ens tänka tanken att fråga hur det är med de andra, hur det gått på deras pass osv. Jag kommer bara rakt in och vill veta vad som händer, om något är fel och sedan är jag klar med allt typ av kollegialt snack och vill helst de går så jag kan börja jobba Jag fattar ju det framstår som otrevligt i längden, speciellt när mina kollegor är otroligt omtänksamma och alltid fråga mig o varandra sådant. Jag får trösta mig med att jag är bättre på att visa omtanke i våra faktiska arbetsuppgifter och strukturen kring dem.

Jag ar ocksa dalig pa att fraga om annat i livet, men mycket for att jag inte vill uppfattas som otrevlig (!) och jag inte vill uppfatta att jag snokar i nagon annans liv typ

 

[Eurydome]

Åh gud så skönt att hoppa över det jobbiga hade jag känt

En kollega "det är så synd att man träffar vissa kollegor så sällan, man behöver liksom hinna prata om hur det är i den andres liv o så." Jag "Eller hur!" .

Alltså jag övar verkligen på att ens tänka tanken att fråga hur det är med de andra, hur det gått på deras pass osv. Jag kommer bara rakt in och vill veta vad som händer, om något är fel och sedan är jag klar med allt typ av kollegialt snack och vill helst de går så jag kan börja jobba Jag fattar ju det framstår som otrevligt i längden, speciellt när mina kollegor är otroligt omtänksamma och alltid fråga mig o varandra sådant. Jag får trösta mig med att jag är bättre på att visa omtanke i våra faktiska arbetsuppgifter och strukturen kring dem.

Men det verkar vara en annan situation än den @Nahar beskriver. Du verkar ju generellt inte vara särskilt intresserad av att samtala med dina kollegor om sådant som inte rör jobbsaker. För mig är det inte heller alls viktigt att regelbundet catch upp med alla 15 kollegor om deras liv. Det är faktiskt helt oviktigt om jag ska vara ärlig. Några gånger i veckan tar vi en fika och småpratar lite och det är helt tillräckligt för mig. Är inte så intresserad i övrigt, även om jag har en eller ett par som jag har en lite närmare relation till och även kan prata om annat, men absolut inte varje dag.

Självklart är man på jobbet för att jobba och inte prata bort hela dagen så jag tycker det verkar vara helt rätt prioriterat av dig att fokusera på jobbet och att visa kollegialitet och omtanke i sättet som du utför dina arbetsuppgifter.

 

[Nahar]

Ett annat sätt är ju att visa intresse när någon annan berättar om något, typ en fotbollsmatch eller en resa. På så sätt skapas ju utrymme för dig att senare i samtalet, eller kanske vid nästa samtal, prata om det du är intresserad av och det finns goda chanser att personen då visar intresse av vad du har att säga.

Menar inte att jag inte ska visa intresse, men jag kan ju inte säga det som kommer in i huvudet på mig, så då får det ju bli något totalt menlöst som "jahaa! vad kul!" och så får jag försöka hitta ett avslut på samtalet om inget intressantare kommer upp. Men jag tänker inte stå i evigheter och fejka intresse för andra människors liv på sätt som inte intresserar mig, det tycker jag är oärligt och faktiskt lite elakt. Jag skulle inte vilja stå och prata om mitt liv med någon som egentligen inte bryr sig.

Åh gud så skönt att hoppa över det jobbiga hade jag känt

En kollega "det är så synd att man träffar vissa kollegor så sällan, man behöver liksom hinna prata om hur det är i den andres liv o så." Jag "Eller hur!" .

Alltså jag övar verkligen på att ens tänka tanken att fråga hur det är med de andra, hur det gått på deras pass osv. Jag kommer bara rakt in och vill veta vad som händer, om något är fel och sedan är jag klar med allt typ av kollegialt snack och vill helst de går så jag kan börja jobba Jag fattar ju det framstår som otrevligt i längden, speciellt när mina kollegor är otroligt omtänksamma och alltid fråga mig o varandra sådant. Jag får trösta mig med att jag är bättre på att visa omtanke i våra faktiska arbetsuppgifter och strukturen kring dem.

Känner igen mig. En sak jag är sjukt dålig på sen jag flyttade ut på landet är att folk här förväntar sig att en ska stanna och prata om en möts på vägen (även på cykel eller i bil!) och jag kommer på det när jag kommit hundra meter att just det, nu var jag otrevlig igen... Men herregud jag har ju tider att passa och saker att göra För mig betyder inte det att jag inte bryr mig om dessa människor, men det tolkas ju så tyvärr.

Det kan nog uppfattas som väldigt självupptaget att direkt vända frågan till något man själv är intresserad av
Jag hade inte känt mig särskilt sedd eller att personen bryr sig ett dugg om min upplevelse om jag fått ett liknande svar.

Fast det är absolut inte så att jag vänder det till något jag är intresserad av, jag försöker ju hitta en brygga mellan våra två olika intressen (fotboll och sociala strukturer) och hoppas att motparten kanske kommer med en personlig upplevelse om gemenskap i fotbollen, eller tankar om huliganism, eller något annat som kommer från dem och deras intresse och perspektiv. Finns inget jag tycker är tristare än när samtal slutar med att jag står och håller nån slags föreläsning, utan jag vill ha ett utbyte där bådas upplevelser och idéer möts!

 

[musicmakesit]

Har träffat den snälla killen tre gånger sedan i lördags.. När jag skriver det så låter det väldigt mycket, men det har inte känts "för mycket" liksom. Vet fortfarande inte helt vad jag ser för potential, är ju som sagt lite knäpp i det där att jag har svårt att bli attraherad när någon är "för snäll" (vilket ju såklart ligger helt på mig, han verkar vara världens finaste). Men det känns ändå väldigt bra (bättre och bättre för varje dag vi pratar och lär känna varandra), och det känns nästan som att det är mer hälsosamt och en bättre början att gå in i det med ett öppet tankesätt, lära känna varandra och bara umgås så länge det känns bra och sedan blir det en god vän – jättebra, och blir det mer än så – ännu bättre. Vill inte överanalysera eller börja stressa kring ifall jag är "bra nog" som jag brukar göra för det slutar bara med att jag mår dåligt, så det känns faktiskt bra att det är så himla avslappnat och lugnt mellan oss. Det är första gången på många år som jag vågar vara mig själv med en kille och inte hela tiden tänker på att vara "snygg och rolig nog", och det tror jag är bra. Trivs än så länge väldigt bra i hans sällskap, och kände ändå lite pirr när det blev lite pussar när jag var hos honom häromdagen. Och så länge det känns så är det ju bra, tänker jag.

Har bara gått en vecka sedan vi sågs första gången, så ska bli spännande att se hur det utvecklas. Vi ska ses på söndag igen och jag ser faktiskt verkligen fram emot det!

 

[Eurydome]

Menar inte att jag inte ska visa intresse, men jag kan ju inte säga det som kommer in i huvudet på mig, så då får det ju bli något totalt menlöst som "jahaa! vad kul!" och så får jag försöka hitta ett avslut på samtalet om inget intressantare kommer upp. Men jag tänker inte stå i evigheter och fejka intresse för andra människors liv på sätt som inte intresserar mig, det tycker jag är oärligt och faktiskt lite elakt. Jag skulle inte vilja stå och prata om mitt liv med någon som egentligen inte bryr sig.

Jag ser det inte som att man fejkar och är oärlig eller inte bryr sig. Jag ser det som en del av det sociala samspelet. Jag visar intresse för vad den andra säger, på det sätt som jag tror att den andra skulle uppskatta, eftersom det är viktigt för mig att bli ansedd som en trevlig person isället för ointresserad och otrevlig på t ex en arbetsplats eller med nya bekanta, och att vara en del av en gemenskap och ett sammanhang.

Sen tycker jag också att det är ganska trevligt att få tillbaka med samma mynt, t ex en kollega blir glad av att se mig, ställer någon fråga, ser fram emot att för just mig berätta något roligt som den varit med om, eller en bekant blir glad av att se mig på stan och stannar och byter några ord.

Sammanfattningsvis så är det inte en så stor ansträngning för mig samtidigt som det ger mig mycket.

För dig verkar det vara tvärtom, det är ganska ansträngande, samtidigt som det inte ger dig så mycket. Och det är såklart helt ok.

 

[Bison]

@Nahar jag tycker det beror på vem och situation.
Är det en ytlig bekant eller kollega så tycker jag det räcker mer ett jaha, va kul!
Är det någon jag känner väl eller vill lära känna väl så hade jag ändå inte försökt leda in det på något jag är intresserad av att diskutera.
Hade ställt följdfrågor och engagerat mig även fast jag inte är intresserad av fotboll som var exemplet här.
Tycker inte det är ett dugg elakt bara för att jag inte är intresserad av sporten, jag är ju intresserad av människan som berättar och då blir det intressant även för mig.

 

[Eurydome]

Jag ser det inte som att man fejkar och är oärlig eller inte bryr sig. Jag ser det som en del av det sociala samspelet. Jag visar intresse för vad den andra säger, på det sätt som jag tror att den andra skulle uppskatta, eftersom det är viktigt för mig att bli ansedd som en trevlig person isället för ointresserad och otrevlig på t ex en arbetsplats eller med nya bekanta, och att vara en del av en gemenskap och ett sammanhang.

Sen tycker jag också att det är ganska trevligt att få tillbaka med samma mynt, t ex en kollega blir glad av att se mig, ställer någon fråga, ser fram emot att för just mig berätta något roligt som den varit med om, eller en bekant blir glad av att se mig på stan och stannar och byter några ord.

Sammanfattningsvis så är det inte en så stor ansträngning för mig samtidigt som det ger mig mycket.

För dig verkar det vara tvärtom, det är ganska ansträngande, samtidigt som det inte ger dig så mycket. Och det är såklart helt ok.

Jag menar inte heller att man i evighet ska stå och lyssna på om någon som maler på utan slut om sina barns fritidsaktiviteter och skolprestationer, det orkar inte jag heller, jag tänker på lite småprat och engagemang kring den där fotbollsmatchen typ.

 

[Kiwifrukt]

@Lillefrun Jag har bara träffat en killes familj och han träffade min vid ett tillfälle (bortsett från min syster som han träffade vid flera tillfällen eftersom vi jobbade ihop då och han och jag träffades genom att han var vän med syrrans och min gemensamma kollega). Är nog rädd för att min pappa betedde sig lite så som du beskrev att man gör på film.

När jag träffade hans familj var det fullständigt fruktansvärt. Men det var mest för att jag trodde att han hade egen lägenhet (han var ju för farao faktiskt 35 år!), och anledningen att vi skulle träffas hos honom var för att jag sa att jag bodde hemma så att hela vårt hus var fullt med massa familjemedlemmar. När jag kommer dit visar det sig att han delar lägenheten med två av sina brorsor och sin mamma. Mamman kunde inte ett enda ord svenska. Hon pratade med mig på bosniska och jag förstod inte ett enda ord, mannen ifråga passade på att gå och duscha, så jag fick inte direkt någon översättningshjälp heller. Vi är inte ihop längre om man säger så.

Jag är egentligen väldigt familjekär och vi har alltid firat födelsedagar och högtider med framför allt mammas två systrar och deras familjer. Det gör vi fortfarande. Men jag skulle inte ställa som krav att en eventuell partner måste följa med på det om han inte vill, och jag hade definitivt inte ivrat för att umgås med hans familj. Så länge man inte har gemensamma barn tycker jag inte det är självklart att man måste fira jul och sådär ihop. Mamma har, som det säkert framgår av att vi fortfarande umgås så nära med hennes syskon, alltid varit väldigt close med sin familj. Å andra sidan var hon redan gravid när hon träffade pappas familj första gången, de bodde typ en kilometer ifrån varandra.

 

[Tonto]

@Lillefrun Jag har träffat min partners bröder och pappa. Men han har inte träffat min familj. Jag är generellt väldigt privat och har väl inte jättemycket intresse att umgås med familjer involverade. Men någon gång lär det väl hända. Snart har vi ju ändå dejtat i ett år.

 

[_Taggis_]

Njae. Alltså det är sällan så att jag går in på deras personliga upplevelser och frågar om saker och så vidare. Mer att jag lägger samtalet på lite fel nivå. Typ:

- Vad gjorde du i helgen? frågar Nahar.
- Var på fotbollsmatch!
- Ah, jag tycker det är så intressant hur gruppmentalitet skapas i sport!

Det kraschar lite

Fast det där skulle kunna vara ett citat från mig med Iaf i mitt privatliv (kanske därför jag är mer framgångsrik på jobbet )

 

[Eurydome]

@Lillefrun Jag har träffat min partners bröder och pappa. Men han har inte träffat min familj. Jag är generellt väldigt privat och har väl inte jättemycket intresse att umgås med familjer involverade. Men någon gång lär det väl hända. Snart har vi ju ändå dejtat i ett år.

Hur menar du att du är privat i det avseendet, att du inte vill "visa upp" din dejt för din familj eller tvärtom?

 

[EmmaBovary]

@Lillefrun Jag har träffat min partners bröder och pappa. Men han har inte träffat min familj. Jag är generellt väldigt privat och har väl inte jättemycket intresse att umgås med familjer involverade. Men någon gång lär det väl hända. Snart har vi ju ändå dejtat i ett år.

Jag har förvisso träffat partners familj och partnern har träffat några familjemedlemmar från mitt håll också, men jag är liksom du inte sådär jättepepp på att umgås familjevis på det sättet. Det är inte riktigt min grej.

 

[Tonto]

Hur menar du att du är privat i det avseendet, att du inte vill "visa upp" din dejt för din familj eller tvärtom?

Tog typ 7 månader innan min partner träffade mina hundar ens. Men generellt så har jag ingen lust att visa upp en partner för min familj. Hela grejen känns så konstig. Men har aldrig delat med mig mycket till min familj.