Autistisk bror

[cirkus]

Jag gick i skolan 83-92, alltså i princip hela åttiotalet, och har aldrig upplevt det du beskriver. Samma schema varje dag, alla lektioner lika långa? Aldrig hänt. Det var alltid lite olika tider och olika längd på lektionerna.

Inte heller speciallärare med eget litet grupprum som hjälper alla som behöver - aldrig upplevt.

Det låter som att du beskriver en, väldigt specifik skola, på åttiotalet. Jag tänker att det var väl på åttiotalet som det är nu - olika i olika skolor.

Den enda reflektionen jag har är att jag läspade när jag gick i lågstadiet, och då fick jag gå hos talpedagog för att träna bort det. Och ett av mina barn läspar också, men har inte gått hos talpedagog. Men jag har ingen aning om det generellt är så att det finns färre talpedagoger i skolorna nu, eller om det är slump.

I övrigt har mina barn, som går i skolan nu, helt andra möjligheter till stöd än vad jag hade på åttiotalet. Men samma schema varje dag och alla lektioner lika lång har inte de heller.

Logoped ska finnas i skolhälsoteamet.

 

[cirkus]

För många av oss som är autistiska så känns det falskt att följa de sociala ritualerna. Dom känns artificiella, inte autentiska. Man ska säga saker man inte egentligen menar. Rent av ljuga!

Tillexempel svaret till "Hiii, how are you?". Man får inte svara att man mår skit .

När folk frågar mig "Hur mår du?"
Brukar jag svara - Ska jag svara ärligt eller artigt...
Svarar de då ärligt så får de vara beredd på att få veta just hur jag mår oavsett om det är bra eller dåligt

 

[Badger]

Jag gick i skolan 83-92, alltså i princip hela åttiotalet, och har aldrig upplevt det du beskriver. Samma schema varje dag, alla lektioner lika långa? Aldrig hänt. Det var alltid lite olika tider och olika längd på lektionerna.

Inte heller speciallärare med eget litet grupprum som hjälper alla som behöver - aldrig upplevt.

Det låter som att du beskriver en, väldigt specifik skola, på åttiotalet. Jag tänker att det var väl på åttiotalet som det är nu - olika i olika skolor.

Den enda reflektionen jag har är att jag läspade när jag gick i lågstadiet, och då fick jag gå hos talpedagog för att träna bort det. Och ett av mina barn läspar också, men har inte gått hos talpedagog. Men jag har ingen aning om det generellt är så att det finns färre talpedagoger i skolorna nu, eller om det är slump.

I övrigt har mina barn, som går i skolan nu, helt andra möjligheter till stöd än vad jag hade på åttiotalet. Men samma schema varje dag och alla lektioner lika lång har inte de heller.

Men som koncept tycker du det alltså verkar vara dåligt?

Ni hade alltså inte raster med ringande klocka på er skola? Samma raster varje dag?

Det var ingen speciell skola, det var en helt vanlig skola, möjligen i ett område med akademikerföräldrar (dvs inte rika eller ngt, gamla bilar eller ingen bil, inte snifsy pifsy inredning, utan bokhögar osv, men föräldrarna var mestadels mer eller mindre knutna till universitetet som doktorander, admin, lektorer eller professor)

Alla lektioner var runt 40 minuter långa (minns inte exakt), de kunde dock lägga två lektioner i samma ämne direkt efter varandra. Det var självklart inte samma ämnen varje dag varje lektion men skolan började samma tid varje morgon, ett par lektioner med 10 min rast, sedan 15 min rast. 1 h lunchrast och så en kvartsrast och en tiominuters på eftermiddagen också eller ngt sådant minns inte exakt. Och man gick till rast när klockan ringde och in från rast när den ringde. Du kanske inte behövde pedagogen utan stavade allting rätt direkt. Hon var ganska irriterande när hon kom in i klassen ibland.

Det finns definitivt talpedagoger i många skolor idag. Har vänner som jobbar som det.

 

[Badger]

Jag gick i grundskolan under 70-talet. Mina kusiner, som bodde på olika håll i landet, och jag hade i princip identiska scheman. Vi började kl 8. Två lektioner om 40 minuter, sedan 20 minuters rast. Sen lite variation eftersom bamba (skolmatsalen) inte rymde alla barn samtidigt. Men lektioner på 40 minuter och bambarast i 40 minuter. Jag vill minnas att även en rast på 20 minuter på em låg samtidigt för alla. Hjälpfröken kom några gånger i veckan och de som behövde hjälp med läsningen och sånt fick gå med henne en stund. Utan diagnoser, det styrdes av pedagogiska behov.

Inom ovanstående fasta schema förekom vad jag minns i princip inga variationer de första sex åren, något mer sen i högstadiet. (Där man ju också valde lite mer, och det komplicerade såklart schemaläggningen.)

Mina egna barn har haft kaotiska scheman och udda tider för allting, på väldigt stressande vis. Tex börjat 8.10 någon dag och slutat 13.25. Helt annorlunda dagen därpå. Lektioner som legat tex 9.05 till 9.35. Ingen stödundervisning utan diagnostiserat, behov, trots att man ju lätt kan halka efter lite ibland oavsett, och behöva lite extra stöd. Osv. Logistik från helvetet för samtliga inblandade, skulle jag säga. Ideliga kollar av schemat för att komma i rätt tid till allting. Oändligt mycket värre än något jobb jag har haft (är inte grundskolelärare, för dem måste det ju ha varit lika illa).

Ja jättelustigt, min unge tror jag har en mattelektion som är någon udda tid under 20 min lång. De hinner inte ens in i klassrummet innan de ska ut igen. På lågstadiet gick lärararna ut och vrålade på skolgården när de tyckte rasten var slut (de var 4 klasser i varje åk F-3 så det var en klass de skulle vråla in av ganska många barn).

 

[Palermo]

Just det att svaret beror så mycket på - vem frågar, i vilket sammanhang o. s. v. - visar väl om något på att det är just ett socialt spel. Ett spel där den som frågar ofta kanske inte är villig att bemöta det genuint om personen svarar att det är åt helvete, hen mår skit och är suicid. Men det kan också vara en genuint menad fråga där man vill ha ett ärligt svar. Jättekrångligt!

Ja. Livet är jättekrångligt. Andra människor är ganska svårförutsägbara. Det finns ingen lösning på det problemet.

 

[Palermo]

Ja jättelustigt, min unge tror jag har en mattelektion som är någon udda tid under 20 min lång. De hinner inte ens in i klassrummet innan de ska ut igen. På lågstadiet gick lärararna ut och vrålade på skolgården när de tyckte rasten var slut (de var 4 klasser i varje åk F-3 så det var en klass de skulle vråla in av ganska många barn).

Under 20 minuter är ju bara ställtiden för många.

 

[bettysmatte]

Jag tror att man i Sverige ändå har lite utrymme att säga annat än bra, beroende på hur väl man känner varandra.

”Hur är läget?” kan besvaras med ”Jorå” eller ”Lite förkyld, men annars är det bra” eller ”Jomen det är bra”, beroende på hur läget faktiskt är och vem som frågar, tänker jag.

Nu menade jag folk man inte känner .

 

[sjoberga]

Nu menade jag folk man inte känner .

Hmm, folk jag inte känner eller inte har en tidigare bekantskap med frågar jag aldrig om "läget" eller "hur mår du". Dels för att läget känns som "kan jag få en statusuppdatering" (och då bör jag inneha kunskap om ett tidigare "läge") eller "hur mår du" - handlar om att jag förväntar mig ett någorlunda ärligt svar eftersom jag bara frågar det om det finns anledning att undra hur personen mår.

Jag har i och för sig ställt den frågan till en för mig helt okänd person, men det var för att hen låg i diket och hade ramlat med cykeln. Det var hyfsat, även om promillehalten uppenbart var väldigt hög, men jag skjutsade hem henom ändå.

Sällar mig till kören som tycker att det finns mycket bättre hälsningsfraser om inte relationen är åtminstone nollskild sedan tidigare. Eller den kören som kanske inte förstått de sociala koderna tillräckligt bra.

 

[Milosari]

Det är ju motsvarande "Läget?"
Svaret är "Bra".

Jag är kanske inte världens bästa sociala proffs, men kan absolut svara skrattandes "det är rent åt helvete" med tillägget "men så är det ibland" till kollegor och upplever att det är ganska vanligt. Ännu vanligare är "det är mycket nu", "jag är lite trött/förkyld etc".

Jag tycker att det är ett bra sätt att informera om att man inte är i toppform, att man kan behöva visa mer hänsyn, inte lasta på fler arbetsuppgifter etc. Och lämnar också öppet för vidare frågor om relationen är tillräckligt nära. Men man behöver ju inte gå in på detaljer i svaret på frågan "läget?", det blir sällan bekvämt för någon inblandad.

 

[Milosari]

Hmm, folk jag inte känner eller inte har en tidigare bekantskap med frågar jag aldrig om "läget" eller "hur mår du". Dels för att läget känns som "kan jag få en statusuppdatering" (och då bör jag inneha kunskap om ett tidigare "läge") eller "hur mår du" - handlar om att jag förväntar mig ett någorlunda ärligt svar eftersom jag bara frågar det om det finns anledning att undra hur personen mår.

Jag har i och för sig ställt den frågan till en för mig helt okänd person, men det var för att hen låg i diket och hade ramlat med cykeln. Det var hyfsat, även om promillehalten uppenbart var väldigt hög, men jag skjutsade hem henom ändå.

Sällar mig till kören som tycker att det finns mycket bättre hälsningsfraser om inte relationen är åtminstone nollskild sedan tidigare. Eller den kören som kanske inte förstått de sociala koderna tillräckligt bra.

Jag tänker att frågan kanske inte alltid är så personlig, när jag frågar en entreprenör "allt väl?" så avser jag kanske inte i relationen med partnern, personens ekonomiska situation eller om pannan hemma har lagt av. Jag förväntar mig ett svar som informerar om våra beröringspunkter dvs projektets framdrift och ev sådant som påverkar personens prestationsförmåga.

 

[Rosett]

Det är dock adhd och add som går att medicinera för fokus. Autism är inte ett tillstånd man kan medicinera.

Jag upplever att ADHD-medicinerna (Elvanse och Attentin men mest Elvanse) fungerar lite på autismen också. För mig alltså. Har läst om fler som känt så. Jag blir liksom mer utåtriktad. Kanske för att jag inte blir lika ”attackerad” av alla intryck, så det går lättare att vara mer utåtriktad.

 

[Sassy]

Jag tänker att frågan kanske inte alltid är så personlig, när jag frågar en entreprenör "allt väl?" så avser jag kanske inte i relationen med partnern, personens ekonomiska situation eller om pannan hemma har lagt av. Jag förväntar mig ett svar som informerar om våra beröringspunkter dvs projektets framdrift och ev sådant som påverkar personens prestationsförmåga.

Så resonerar nog de flesta, och det är en del av det som är lurigt när man inte är neurotypisk. Jag fattar utan eftertanke att det handlar om social kontext vad jag borde svara, men det tar mig en hel del tankeverksamhet att lista ut vad som är relevant för motparten, vad som skulle kunna vara viktig information som jag riskerar att utelämna, och vad som är oversharing.

Det är rätt ofta jag upplever att mottagaren hade helt andra förväntningar, men då är ju skadan redan skedd.

 

[sjoberga]

Jag tänker att frågan kanske inte alltid är så personlig, när jag frågar en entreprenör "allt väl?" så avser jag kanske inte i relationen med partnern, personens ekonomiska situation eller om pannan hemma har lagt av. Jag förväntar mig ett svar som informerar om våra beröringspunkter dvs projektets framdrift och ev sådant som påverkar personens prestationsförmåga.

Ja, men det kan jag också tänka att det är i förhållande till ett föregående tillstånd i vår relation det handlar om. Men om jag aldrig träffat människan förr blir det syntax error för mig, så då väljer jag att hälsa annorlunda.

Och ganska konfys över vad jag ska svara om det är omvänt.

 

[Mineur]

Jag tycker att det är som att lära sig ett nytt språk eller vänja sig vid en ny dialekt. Det är ju hälsningsfraser bara, jämfört med "Läget?" som ju egentligen inte är en fråga alls längre.

Ja, det har nog lika mycket med kultur och språk att göra som något annat. Hade tänkt skriva något om det igår kväll men var för trött

 

[animalasia]

Logoped ska finnas i skolhälsoteamet.

Det tror jag att du missförstått. Det kan se väldigt olika ut.

 

[animalasia]

Men som koncept tycker du det alltså verkar vara dåligt?

Ni hade alltså inte raster med ringande klocka på er skola? Samma raster varje dag?

Det var ingen speciell skola, det var en helt vanlig skola, möjligen i ett område med akademikerföräldrar (dvs inte rika eller ngt, gamla bilar eller ingen bil, inte snifsy pifsy inredning, utan bokhögar osv, men föräldrarna var mestadels mer eller mindre knutna till universitetet som doktorander, admin, lektorer eller professor)

Alla lektioner var runt 40 minuter långa (minns inte exakt), de kunde dock lägga två lektioner i samma ämne direkt efter varandra. Det var självklart inte samma ämnen varje dag varje lektion men skolan började samma tid varje morgon, ett par lektioner med 10 min rast, sedan 15 min rast. 1 h lunchrast och så en kvartsrast och en tiominuters på eftermiddagen också eller ngt sådant minns inte exakt. Och man gick till rast när klockan ringde och in från rast när den ringde. Du kanske inte behövde pedagogen utan stavade allting rätt direkt. Hon var ganska irriterande när hon kom in i klassen ibland.

Det finns definitivt talpedagoger i många skolor idag. Har vänner som jobbar som det.

Kan det vara förändringar på grund av kommunaliseringen av skolan? Det började -89 och pågick under-90 talet. Innan var skolan statlig och mycket fokuserade på att allt skulle vara lika, oberoende var man bodde. Skolan var regelstyrd till skillnad från idag när den är målstyrd. Hela skolsystemet förändrades från grunden och kursplaner och policy skrevs om.

 

[Grazing]

Jag upplever att ADHD-medicinerna (Elvanse och Attentin men mest Elvanse) fungerar lite på autismen också. För mig alltså. Har läst om fler som känt så. Jag blir liksom mer utåtriktad. Kanske för att jag inte blir lika ”attackerad” av alla intryck, så det går lättare att vara mer utåtriktad.

Det gör den absolut, på ett helt annat sätt än dom med ADHD dock. Jag blir mycket mer social och får lättare att vilja göra saker, kommer igång med saker och ting. Så jag är väldigt glad att jag får den även om jag inte har ADHD.

 

[sjoberga]

Ja, det har nog lika mycket med kultur och språk att göra som något annat. Hade tänkt skriva något om det igår kväll men var för trött

Ja, definitivt. Enklare på franska (kanske) med "ca va" som innehåller alla omnämnda frågor och svar i två små ord.

 

[Badger]

Kan det vara förändringar på grund av kommunaliseringen av skolan? Det började -89 och pågick under-90 talet. Innan var skolan statlig och mycket fokuserade på att allt skulle vara lika, oberoende var man bodde. Skolan var regelstyrd till skillnad från idag när den är målstyrd. Hela skolsystemet förändrades från grunden och kursplaner och policy skrevs om.

Ja det måste ju vara någonting sådant, tillsammans med läroplanerna och en annan filosofi när det gäller lärande som kanske inte fungerade så bra som de tänkte? Att det vände från lite mer undervisande och fyrkantigt mot lite mer upptäck själv och rörigt? Vilket verkade roligare men kanske inte blev bättre? eller det bästa ur båda kanske vore bra? Det verkar ju tydligen oerhört stressande för många elever som klarar det bra (men mår dåligt) och väldigt sorgligt för andra som inte klarar det bra.

Det har ju varit trender som att inte ha klassrum utan gardiner och gör din egen yta, ha glas till klassrum, ha kuddar inte bänkar och flipped classrum, (jag har varit på skolmässor regelbundet i 10+ år), ha datorer istället för böcker, men att barn inte är så annorlunda nu mot hur de var för 100 år sedan egentligen. Så det är svårt att vara innovativ och effektiv samtidigt.

 

[Otherside]

Fast jag tror inte jag hort "fiiiine" som svar pa "how are you" pa de senaste 10-15 aren. Det kan ju for all del bero pa de stater jag bott i under tiden, men de vanliga svaren ar, "OK, hanging in there, good," och mer av den varianten.

Jag brukar dock ganska ofta svara, "Doing just fine. You?"

Jamen precis - -Hi, how are you? -Fine, thank you, how are you? Även i England används den frasen som en artig hälsning, ingen verklig fråga. Om man inte verkligen just där och då undrar hur personen har det.

Jag lyssnar ofta på BBC Radio och morgonprogram där folk ringer in för att diskutera olika ämnen. Nästan alla inleder med den frasen och det blir nästan irriterande ibland då det känns lite onödigt att alla ska upprepa samma hälsning. Som ju där och då inte alls är en verklig fråga.