Allt du skrev är så klokt, men ville bara expandera lite. Ett stort problem är ju hur det offentliga fungerar, en minskad kostnad för indragen service/stöd/vård är ju på ett helt annat konto än det som för ökade kostnader på grund av neddragningarna på det första stället, och då kan man inte ta hänsyn till det.
Ibland önskar jag att det kunde dyka upp något som gör att vi människor blir bättre på att faktiskt ha helhetssyn på oss själva och världen vi lever i. Att vi kunde ha lättare att acceptera att andra människor inte alltid fungerar på samma sätt som en själv, och att inte hur man är själv är det enda sättet att vara på.
Tack
Det är det jag tycker är så irriterande, för egentligen kommer pengarna från samma kassa, de har bara delats ut till olika plånböcker att hantera. Kanske borde man acceptera att någon går minus för att tex människor med funktionsnedsättningar ska få det bättre, så att de kan bidra mer och därmed inte belastar på samma vis i andra poster? Kanske är det inte en förlust, som det ofta ses som, utan en vinst? Har man ens testat liksom?
Ett exempel. Under pandemin fick jag och kollegorna på dåvarande arbetsplats jobba hemma två dagar i veckan. Jag som för dagbok över huvudvärk, migrän och epilepsianfall sedan flera år innan dess såg att plötsligt förändrades mönstret. Jag fick färre anfall och de var koncentrerade till, likt tidigare till när jag var på plats, när jag väl fick. Ytterligare mönster var att jag orkade jobba längre än 4 timmar måndag och fredag ganska ofta, var inte alls utmattad efter mina timmar på samma vis som när jag var på plats. Ännu ett mönster var att dagarna jag var på plats var hjärnan mer med pga sammanhållen "ledighet" även om jag då inte varit ledig, men dock hemma fredag till och med måndag. Tyvärr fick vi efter ett år sluta med det här eftersom någon kollega ansågs inte sköta det så det drogs in för alla och tyvärr återgick antal anfall som tidigare och samma utmattadkänsla, känslan av att aldrig få vila, helgerna är ingen ledighet osv. Med hjälp av Arbetsförmedlingen då jag har lönebidrag lyfte vi frågan om hemarbete igen, fick nej av chefen men då Arbetsförmedlingen ställde krav-"vi betalar faktiskt del av lönen och denna anpassningen har fungerat så att det blir ett bättre jobb och personen mår bättre så anser vi att det ska göras", så gick det igenom. Återigen sjönk mina anfall och jag mådde bättre.
Jag flyttade och hamnade här och här är det envist nej mot att jobba hemma, jag är sjuk minst en gång i veckan ibland två, har testat vara sjukskriven halvtid på min halvtid utan vidare resultat, det återgår inom kort till samma igen när jag i tillbaka på mina 50%, jag pendlar inte direkt då jag bor i staden jag jobbar (kort tur med buss jämfört med 1-2 timmar tidigare med tåg och buss +väntetid), jag är slutkörd, mer glömsk, mycket mer anfall, ständig huvudvärk och en känsla av att aldrig få vila. Ledig i somras utan anfall. Ledig nu i jul 16 dagar utan anfall utöver när jag försökte spela TVspel. Men envist nej mot att jobba hemma. "Vi är för få" är ett argument. Ett annat var att jag inte kunde vissa delar, det lärde jag mig fort, det var fortfarande nej. Jag får en känsla av att det är chefens personliga inställning till att man ska arbeta på plats som är avgörande här samt att kollegorna kan bli avundsjuka. För vi är 4 personer. På tidigare arbetsplats var vi jag på 50% och en på 100% under en rätt lång tid och det fungerade ändå, även sedan när vi var 3 personer. Vi hade kontakt med varandra, alltid en på plats var regeln- jag satte mig på tåget på morgonen om någon var sjuk på min hemmadag- inga problem, händer ju inte varje vecka?!
Så istället för att göra det som har bevisad positiv effekt både för min fysiska hälsa och för arbetet så kör vi på. Ända in i kaklet. Och medan vi gör det kostar jag mer i mediciner, sjukvård, nedsatt livskvalitet, mer anpassningsförsök (sjukskrivning tex) på symptomlindringsnivå, sjukpenning och gör ett jobb jag inte själv alltid känner mig helt nöjd med. Jag kostar samhället MER pengar helt i onödan. Arbetsförmedlingen här säger "Vi kan inte tvinga arbetsgivaren, de kan välja istället att inte ha dig kvar eftersom de känner att du är ett problem". Eller, om man vänder på det- det kostar inte dem en krona att låta mig jobba hemma två dagar i veckan, Arbetsförmedlingen har redan ordnat ett hemmakontor sedan tidigare, OCH jag gör bevisligen inte ett sämre jobb än någon som inte har funktionsnedsättningar, rent faktiskt. Så att bara hålla på så här förlorar vi alla på?
Men förstås. Ekonomi och personliga inställningar. Det är inte bara samhället som ska anpassa sig, det är individer, så mycket kan göras där, massor.
.
