Dejtingtråden 33

[Lillefrun]

Och vill att min kille ska få vara en del av vår familj han med. Vara med på saker. Hans familj är inte riktigt som min men hos oss är han alltid välkommen. Mina föräldrar har varit väldigt öppna för dom relationer jag och min bror haft. Och nu är dom överlyckliga att få träffa hans familj ikväll. Sa till mamma att inte skämma ut mig, som en tonåring

 

[Eurydome]

Kan det vara så att du träffat en del tjejer som inte riktigt är säkra på om de vill ha en relation (oavsett om det nu enbart gäller en sexuell relation eller kärleksrelation) med en annan tjej?
Jag har för mig att @parellikusken har skrivit om att det är många tjejer på tinder som är där mest för att ”testa på att vara lesbisk” eller få bekräftelse typ. Sorry om jag uttrycker mig dåligt, hoppas du förstår vad jag menar.

Kul att du i alla fall ska gå på en andra dejt snart

Nej. Har inte träffat några sådana. Alla har haft relationer med kvinnor tidigare. Och jag har faktiskt inte heller stött på några sådana på tinder.

 

[Roheryn]

I filmer är det alltid en jättestor grej när man ska visa upp (känns som det är det dom gör, bara visar upp) sin pojkvän/flickvän för föräldrarna. Särskilt pappan ska noga bedöma partnern och letar fel och alla är så nervösa.

Är det en stor grej tycker ni? Jag tyckte först att det var lite pirrigt men inte alls så att det kändes som en jätte stor grej, mest att jag inte visste bästa sättet att träffas men sen dök ju det här perfekta tillfället upp när vi ska gå på samma show och träffas en stund innan showen och umgås lite och sen sitta ihop på showen och just nu i alla fall känns det inte särskilt nervöst, det är ju liksom HAN, vad ska dom hitta för fel? Hans familj kan väl inte heller ha skäl att ogilla mig.

Kanske är det att det känns mer seriöst när man låter familjerna träffas? När träffar ni er partners familj och när för ni samman bådas familjer?

När jag träffade mitt ex, som också är pappa till min dotter, så träffades vi genom våra familjer. Jag hade träffat båda hans föräldrar innan jag träffade honom Familjerna lärde känna varandra genom att min pappa och hans mamma var kollegor. Så det "steget" eller vad man säger föll liksom bort för oss. Och vi separerade först efter att båda mina föräldrar gått bort, så den aspekten finns inte längre vad gäller nya dejter. Men generellt tycker jag att det är ett icke-problem och något det dras lite för stora växlar på. Det händer när det händer, liksom.

 

[Bison]

I filmer är det alltid en jättestor grej när man ska visa upp (känns som det är det dom gör, bara visar upp) sin pojkvän/flickvän för föräldrarna. Särskilt pappan ska noga bedöma partnern och letar fel och alla är så nervösa.

Är det en stor grej tycker ni? Jag tyckte först att det var lite pirrigt men inte alls så att det kändes som en jätte stor grej, mest att jag inte visste bästa sättet att träffas men sen dök ju det här perfekta tillfället upp när vi ska gå på samma show och träffas en stund innan showen och umgås lite och sen sitta ihop på showen och just nu i alla fall känns det inte särskilt nervöst, det är ju liksom HAN, vad ska dom hitta för fel? Hans familj kan väl inte heller ha skäl att ogilla mig.

Kanske är det att det känns mer seriöst när man låter familjerna träffas? När träffar ni er partners familj och när för ni samman bådas familjer?

Jag tycker inte det är någon stor grej på så vis.
Tog 1.5 år innan jag träffade min sambos familj trots att de bor ett par mil bort. Jag är inte så familjig av mig och hade ingen lust innan.
Nu träffar jag dem lite då och då och kommer bra överens med alla.
De är jättegulliga och väldigt nära varandra, väldigt fint att se och vara en del av.

Mina föräldrar är döda sen flera år. Har en morbror som min sambo träffade efter något år kanske och sen lite då och då.

 

[the_connemara]

@Lillefrun Jag har inte ens reflekterat över om mina föräldrar träffat mina exs föräldrar så jag vet inte ens

Att träffa den andres familj eller vice versa tycker jag bara är kul. Tror minst hälften av mina olika typer av exs familjer uttalat att de vill behålla mig i familjen även om det tar slut, det märks nog att jag faktiskt gillar och är ganska bekväm i typiska familjemiddagar hos någon annan familj. Väldigt oklart varför när det är så många andra sammanhang jag är väldigt obekväm i. Men ofta får man ju spela spel såatteh Jag går alltså mer än gärna på familjemiddag hos en ny dejts familj

 

[sorbifolia]

Jag var tillsammans med exmaken i ca 15 år sammanlagd, och den enda gången våra familjer träffades var i samband med vårat bröllup.... Om vi fått barn så skulle de givetvis behövd träffas igen i samband med det, men nu blev det inga barn, så. Vi firade jul vartannat år hos min eller hans familj.

Jag är dock absolut ingen familjmänniska och föredrar att hålla kontakt med både min egen och svärfamiljen på ett minimum.

 

[Modest]

Ja absolut har jag det. Jag försöker vara närvarande, lugn, emotionellt tillgänglig (som det så fint heter) och inte uppe i varv. Försöker vara lite flörtig i mitt kroppsspråk.

Den enda som jag träffat två gånger, där sågs vi hemma hos mig andra gången. Efter några timmar satt vi nära varandra i soffan och jag kände att vi fick ett läge varpå jag strök henne försiktigt över håret. Hon stelnade till och bara "Är det något som är fel? Är det något konstigt med mitt hår??" Alltså...

Jag vet inte alltid vad de jag träffar söker. Inte alla har någon profiltext. Med någon har ämnet kommit upp men det blir lätt väldigt svepande svar som inte säger så mycket.

Försöker faktiskt att inte svepa höger på dem där det står att de söker seriöst. Jag vill inte från början bli utvärderad på det sättet och jag vill inte heller själv bestämma mig redan från början om jag vill ha något seriöst med den personen utan vill hellre känna mig för och ta det som det kommer.

(var på en fikadejt förra helgen och hon vill faktiskt ses igen! Vi ska ses nästa helg. Jag kämpar på ändå. )

Jag tycker inte att det låter som att du gjorde någonting fel, orsaken till att hon blev obekväm vet nog bara hon. Modigt av dig att make a move! Kämpar själv med det.

Men om du inte riktigt vet vad du söker + inte vet vad de du träffar söker, låter det som att urvalet riskerar att bli lite brett? Menar inte att det nödvändigtvis är fel men det selekterar ju in ganska många människor dvs mindre sannolikhet för klick när man väl träffas, tänker jag.

Kul med andra dejt snart!

 

[Snubbelfot]

I filmer är det alltid en jättestor grej när man ska visa upp (känns som det är det dom gör, bara visar upp) sin pojkvän/flickvän för föräldrarna. Särskilt pappan ska noga bedöma partnern och letar fel och alla är så nervösa.

Är det en stor grej tycker ni? Jag tyckte först att det var lite pirrigt men inte alls så att det kändes som en jätte stor grej, mest att jag inte visste bästa sättet att träffas men sen dök ju det här perfekta tillfället upp när vi ska gå på samma show och träffas en stund innan showen och umgås lite och sen sitta ihop på showen och just nu i alla fall känns det inte särskilt nervöst, det är ju liksom HAN, vad ska dom hitta för fel? Hans familj kan väl inte heller ha skäl att ogilla mig.

Kanske är det att det känns mer seriöst när man låter familjerna träffas? När träffar ni er partners familj och när för ni samman bådas familjer?

Jag gjorde nog en litet större grej av det när jag var yngre... tänkte att det var viktigt att hela den utökade familjen fungerar. Idag tycker jag också att det är värdefullt, men inte avgörande. Ett exempel är min nuvarande sambos pappa, han och jag började riiiiktigt dåligt. Jag var förberedd på det och tyckte förstås att det var trist, samtidigt hade jag inga problem att hålla distans till det. Kände att det vore jättekul om vi kom bra överens men om inte - fuck that, liksom. Även om det hade varit jobbigare för sambon än för mig.
(Efter kort tid, när pappan faktiskt lärt känna mig, tvärvände allt 180 grader och vi har sedan dess en väldigt bra relation. )

 

[Eurydome]

En vän till mig som är poly plockade på sig partners som andra plockade kantareller i år. Jag är definitivt inte avundsjuk på själva att ha en massa partners/dejter, men lite fundersam blir jag på varför vissa verkligen har så himla lätt för romans (i brist på bättre ord). Jag har väl fått höra tidigare att jag är lite blind för flörtande, och jag är ju kräsen, men jag är verkligen fascinerad över det här att var-varannan person min vän träffar förälskar sig. Blir folk attraherade till andra så ofta generellt eller är det bara min vän som är extremt attraktiv?

Jag har en vän som verkligen är genuint intresserad av andra människor, vem de är och vad de tänker och tycker. Hon har en förmåga att skapa en "du och jag-känsla" med folk hon träffar och hon får dem att känna sig speciella, viktiga och intressanta. Hon lyssnar på vad de säger, kommer ihåg saker de berättat och frågar senare och är på riktigt intresserad av hur det gick med det där seminariet/resan/träningen.

Det är inte så att hon flörtar utan hon bara är såhär, och det leder till att många blir intresserade av henne. Det leder aldrig till romans eftersom hon är lyckligt gift sen många år men hon har lämnat ett antal krossade hjärtan bakom sig på vägen. Hon tycker själv det är tråkigt för hon vill ju gärna ha fler vänner och ser det som ett misslyckande när folk blir romantiskt intresserade av henne istället för att vilja ha henne som vän.

Jag tror faktiskt att det här är en stor del av nyckeln till att vara attraktiv, att vara en person som får andra att må bra och känna sig speciella.

 

[_Taggis_]

Jag har en vän som verkligen är genuint intresserad av andra människor, vem de är och vad de tänker och tycker. Hon har en förmåga att skapa en "du och jag-känsla" med folk hon träffar och hon får dem att känna sig speciella, viktiga och intressanta. Hon lyssnar på vad de säger, kommer ihåg saker de berättat och frågar senare och är på riktigt intresserad av hur det gick med det där seminariet/resan/träningen.

Det är inte så att hon flörtar utan hon bara är såhär, och det leder till att många blir intresserade av henne. Det leder aldrig till romans eftersom hon är lyckligt gift sen många år men hon har lämnat ett antal krossade hjärtan bakom sig på vägen. Hon tycker själv det är tråkigt för hon vill ju gärna ha fler vänner och ser det som ett misslyckande när folk blir romantiskt intresserade av henne istället för att vilja ha henne som vän.

Jag tror faktiskt att det här är en stor del av nyckeln till att vara attraktiv, att vara en person som får andra att må bra och känna sig speciella.

Lite halvt OT då det inte handlar om romantik kanske... Men tidigare i veckan när jag var på mitt nya jobb, där jag går bredvid min nya chef och lär mig jobbet, sa han att jag verkar vara en speciell person som utmärker sig. Han hade noterat att det talades så gott om mig från olika håll, och folk tom ringer honom för att fråga hur det går för mig på nya jobbet. Han headhuntade mig även tack vare detta för vi kände inte till varann innan. Smickrande, ja.
Det har även hänt flera ggr att entreprenörer och kunder ringer till mitt jobb och talar om för cheferna hur bra de tycker om mig. Jag blir liksom generad av att tänka på det. Jag gör ju bara mitt jobb tycker jag. Men jag älskar mitt jobb och det gör väl att jag är trevlig, engagerad och ger det lilla extra till folk och bevisligen ger det mig gott rykte och folk gillar mig (önskar att jag hade samma skills i mitt privatliv )

Apropå ämnet att man ibland besitter många kvaliteter som man själv inte är speciellt medveten om eller anstränger sig för.

 

[Eurydome]

Lite halvt OT då det inte handlar om romantik kanske... Men tidigare i veckan när jag var på mitt nya jobb, där jag går bredvid min nya chef och lär mig jobbet, sa han att jag verkar vara en speciell person som utmärker sig. Han hade noterat att det talades så gott om mig från olika håll, och folk tom ringer honom för att fråga hur det går för mig på nya jobbet. Han headhuntade mig även tack vare detta för vi kände inte till varann innan. Smickrande, ja.
Det har även hänt flera ggr att entreprenörer och kunder ringer till mitt jobb och talar om för cheferna hur bra de tycker om mig. Jag blir liksom generad av att tänka på det. Jag gör ju bara mitt jobb tycker jag. Men jag älskar mitt jobb och det gör väl att jag är trevlig, engagerad och ger det lilla extra till folk och bevisligen ger det mig gott rykte och folk gillar mig (önskar att jag hade samma skills i mitt privatliv )

Apropå ämnet att man ibland besitter många kvaliteter som man själv inte är speciellt medveten om eller anstränger sig för.

Wow! Så himla roligt! Jag förstår att du blev jätteglad!

 

[Lillefrun]

Det blev en jätte rolig kväll igår, jag och mina föräldrar och hans mamma och syster. Alla pratade innan showen och sen satt vi tillsammans, var så orimligt kär och kunde knappt låta bli att röra vid honom och han var så söt när han satt och skrattade sig igenom 1,5 timme och det var första gången jag såg honom i glasögon. Sötchock

Hans mamma sa att han har pratat jätte mycket om mig, och bara bra saker. Det var fint. Det är alltså inte bara jag som går runt och tänker och pratar om honom.

Ikväll ska vi se på en serie som vi pratat om, mysa i soffan och ha det fint. Blivit mycket träffar i veckan, måndag, onsdag, torsdag och ikväll fredag och sen får vi se hur helgen blir. Inte tröttnat alls på honom.

 

[Nahar]

Jag har en vän som verkligen är genuint intresserad av andra människor, vem de är och vad de tänker och tycker. Hon har en förmåga att skapa en "du och jag-känsla" med folk hon träffar och hon får dem att känna sig speciella, viktiga och intressanta. Hon lyssnar på vad de säger, kommer ihåg saker de berättat och frågar senare och är på riktigt intresserad av hur det gick med det där seminariet/resan/träningen.

Det är inte så att hon flörtar utan hon bara är såhär, och det leder till att många blir intresserade av henne. Det leder aldrig till romans eftersom hon är lyckligt gift sen många år men hon har lämnat ett antal krossade hjärtan bakom sig på vägen. Hon tycker själv det är tråkigt för hon vill ju gärna ha fler vänner och ser det som ett misslyckande när folk blir romantiskt intresserade av henne istället för att vilja ha henne som vän.

Jag tror faktiskt att det här är en stor del av nyckeln till att vara attraktiv, att vara en person som får andra att må bra och känna sig speciella.

Det kan nog ligga något i det, för min vän är en väldigt bra lyssnare. Jag däremot...

Nä, jag är faktiskt genuint intresserad ofta. Men jag gillar att gräva ut människors inre väsen istället för att låta dem prata om resor, träning och så vidare. Inte så poppis

 

[_Taggis_]

Wow! Så himla roligt! Jag förstår att du blev jätteglad!

Ja verkligen. Det är bra att veta att folk uppskattar en, det kan man ju tänka på när livet känns tungt och som en evig motgång. Jag är bevisligen bra på det jag gör, och även på att ta folk. Jag har nog aldrig riktigt tänkt på det förr

 

[_Taggis_]

Det kan nog ligga något i det, för min vän är en väldigt bra lyssnare. Jag däremot...

Nä, jag är faktiskt genuint intresserad ofta. Men jag gillar att gräva ut människors inre väsen istället för att låta dem prata om resor, träning och så vidare. Inte så poppis

Jag tror nånstans att det där inre väsendet kommer ut av att det andra får vara förlöpare Jag får ofta höra att jag gör att folk känner sig bekväma och vågar vara sig själva. - What? tänker jag, jag tycker inte att jag gör nåt alls. Men nu har det hänt så många ggr att jag ser ett mönster, och jag tror att det handlar om just det där att det ena leder till det andra. Folk som inte är vana att prata öht kanske börjar prata om resor, träning osv och sedan kommer resten av bara farten. Jag har ingen aning.

 

[Nahar]

Jag tror nånstans att det där inre väsendet kommer ut av att det andra får vara förlöpare Jag får ofta höra att jag gör att folk känner sig bekväma och vågar vara sig själva. - What? tänker jag, jag tycker inte att jag gör nåt alls. Men nu har det hänt så många ggr att jag ser ett mönster, och jag tror att det handlar om just det där att det ena leder till det andra. Folk som inte är vana att prata öht kanske börjar prata om resor, träning osv och sedan kommer resten av bara farten. Jag har ingen aning.

Jo, jag övar på att bara vara tyst. Halvt skämtsamt men halvt allvarligt. Jag tycker inte om prat om vardagligheter, så jag har oftast inte något att säga på rätt 'nivå'. Så bättre då att inte säga något alls tror jag, alltså, jag tror att det gör människor mer bekväma. Faktum kvarstår väl att jag lätt blir uttråkad/inte kommer nära andra då, men rätt vad det är kanske det kommer in någon i mitt liv som känns värd att prata med, om jag lyssnar lite mer på dem.

 

[Eurydome]

Det kan nog ligga något i det, för min vän är en väldigt bra lyssnare. Jag däremot...

Nä, jag är faktiskt genuint intresserad ofta. Men jag gillar att gräva ut människors inre väsen istället för att låta dem prata om resor, träning och så vidare. Inte så poppis

Det kan kanske upplevas som lite gränslöst att börja i den änden?

Tror kollegor/personer man träffar i jobbet, bekanta osv gärna ser att man börjar lite mer lättsamt, som @Taggis är inne på.

 

[Nahar]

Det kan kanske upplevas som lite gränslöst? Om det är kollegor/personer man träffar i jobbet, bekanta och liknande.

Njae. Alltså det är sällan så att jag går in på deras personliga upplevelser och frågar om saker och så vidare. Mer att jag lägger samtalet på lite fel nivå. Typ:

- Vad gjorde du i helgen? frågar Nahar.
- Var på fotbollsmatch!
- Ah, jag tycker det är så intressant hur gruppmentalitet skapas i sport!

Det kraschar lite

 

[Eurydome]

Njae. Alltså det är sällan så att jag går in på deras personliga upplevelser och frågar om saker och så vidare. Mer att jag lägger samtalet på lite fel nivå. Typ:

- Vad gjorde du i helgen? frågar Nahar.
- Var på fotbollsmatch!
- Ah, jag tycker det är så intressant hur gruppmentalitet skapas i sport!

Det kraschar lite

Ja, det kan det nog göra, om personen gärna vill berätta om sin fotbollsmatch och den andra personen inte alls är intresserad av att höra om det utan istället styr över samtalet på något som den själv är intresserad av att prata om.

 

[Eurydome]

Ja verkligen. Det är bra att veta att folk uppskattar en, det kan man ju tänka på när livet känns tungt och som en evig motgång. Jag är bevisligen bra på det jag gör, och även på att ta folk. Jag har nog aldrig riktigt tänkt på det förr

Ja, det tycker jag verkligen att du ska ta med dig. Du är bra, kompetent och omtyckt!