Bryta mot normen?

[Petruska]

Jag tycker ärligt talat att det verkar lättare att vilja ha noll barn än ett barn. Jag vill ha ett barn men orkar inte ens säga det längre - SÅ många kollegor och random människor blir liksom direkt upprörda och sörjer detta stackars potentiella ensambarns uppväxt som om jag sagt att vi vill ha ett barn och ett lejon som ska växa upp tillsammans i en bur.

Jag fick barn så pass tidigt att jag inte hann känna något tryck att skaffa barn. Men det faktum att jag har ett barn för att jag vill det var länge svårsmält för folk.

 

[Vallmo]

Du kan inte ha barn. Ingen vettig människa väljer att ta föräldraransvaret själv om det inte är absolut nödfall

Men hallå, det finns ett antal trådar bara här på buke där mamman inte vill något mer än att ta hela föräldraansvaret själv pga strulig pappa.
Jag tycker personligen att dom samtliga (som jag har läst) verkar mer än vettiga.
Frågar du mig så är det tusen gånger bättre att vara ensam mamma ( eller pappa) än att dela vårdnaden med någon våldsam, någon som utnyttjar barnen sexuellt och fäder som uppenbart inte förstår sig på ett barns grundläggande behov,

Fast det kanske är det du menar med nödfall?

Sen finns det många familjer där pappan bara är utan att bidra på något vis.
För dom kvinnorna är mannen ett ytterligare barn att ta hand om.

Ursäkta alla bra män.
Det är inte er jag menar och tack och lov är dom flesta föräldrar, kvinnor och män alldeles tillräckligt bra föräldrar.

 

[Vallmo]

Exakt 2 stycken.

Min erfarenhet (tabellerad norm):
0 barn starkt ifrågasatt ( klart ni ska skaffa barn )
1 barn ifrågasatt (ska det stackars barnet växa upp helt ensam )
2 barn Superbra ( gillas och nästan alla erbjudanden på resor och annat som kallas familjeerbjudande baseras på denna konstellation)
3 barn OK ( snudd på för många, men gillas nästan )
4 barn ifrågasatt ( nu får det väl räcka )
5 barn starkt ifrågasatt ( ska ni befolka hela jorden )

Fast jag tycker att tre barn är det nya två.
I min omgivning (skola, dagis, grannar, arbete) så är minst hälften eller mer av dem trebarnsförälder.

 

[Vallmo]

Jag tycker ärligt talat att det verkar lättare att vilja ha noll barn än ett barn. Jag vill ha ett barn men orkar inte ens säga det längre - SÅ många kollegor och random människor blir liksom direkt upprörda och sörjer detta stackars potentiella ensambarns uppväxt som om jag sagt att vi vill ha ett barn och ett lejon som ska växa upp tillsammans i en bur.

Jag tycker ett barn är alldeles utmärkt.
Jag hade inte tänkt mig mer än så. Jag hade egentligen tänkt mig inget barn.
Min sambo övertalade mig så nu har vi två.

Tack och lov så är jag för gammal för att det skulle bli aktuellt med tre.

 

[Vallmo]

Ja, dina föräldrar och mor/farföräldrar blir med största sannolikhet väldigt upprymda. Även vänner kommer att glädjas.

Mina föräldrar blev inte ett dugg upprymda av att mina barn kom till världen.
För dom var själva grejen att tjata om att jag skulle skaffa barn.
När dom väl kom så var dom högst ointressanta.
Samma med syrrans barn.

Min teori om tjatet om att skaffa barn är att mamma snarare ville ha bekräftelse på att hon hade gjort rätt att skaffa barn (blivit gravid).
Hon kan babbla sig helt blå om hur fantastiskt bra förälder hon var som artonåring.
Hon vidhåller fortfarande vid 70 årsåldern att hon var en mogen, inkännande och bra mamma. Det bästa av allt är att hon aldrig gjorde några som helst fel.
Sen skaffade dom våra syskon långt senare. Det skiljer mellan 15-20 år mellan oss syskon.
Dom kom till enbart för att hålla kvar min pappa som var på väg att lämna mamma med stora kliv nu när jag och syrran blivit stora och snart skulle flytta ut.

Vi alla fyra syskon är helt klart dysfunktionella. På olika vis och i olika grader.
Mina föräldrar är såna som inte borde "skaffat" barn.

Inte jag heller egentligen, men mest då för min egen hälsas skull.

Mina vänner är inte särskilt upprymda över mina barn och jag är inte heller det om deras barn. Dom, vi, bara är. Det är kul att våra barn leker bra ihop, typ.

Barn skaffar man för sin egen skull i min värld.
Inte för att någon annan ska glädjas eller bli upprymd.

 

[Vallmo]

Det är dessutom VÄLDIGT dyrt!!!

Är det?
Hur kommer det sig? Hu mycket?
Är mest nyfiken. Adoption har aldrig vart aktuell för min del.

 

[Vallmo]

Din analys är helt katastrofalt dålig. Det har inget med vare sig egoism eller förpliktelsefri tillvaro att göra. Man fyller sitt liv med annat än just barn, liv fulla med engagemang för andra/annat och förpliktelser mot allt möjligt.

Suck, vilket trångsynt sätt att se på saken.

Verkligen!
Jag fyllde de första 20 åren som vuxen av mitt barnfria liv med massor med meningsfulla saker.
Jag jobbade utomlands två gånger, hade hästar, tågluffade i Östeuropa, gjorde karriär mm.
Ärligt talat så tycker jag det var roligare än att ha barn. I alla fall när barnen var pyttesmå.
Nöjet med barn är helt klart överreklamerat.
Kroglivet och spontanmiddagar är obefintligt. Man har varken tid eller råd med häst.
Dom är sjuka, kräks ner halva huset, stökar till. Man får aldrig chansen att säga en hel mening till mannen eftersom man alltid blir avbruten.
Men man älskar sina barn så mycket så det är värt allt.

Men att det skulle vara så roligt vete sjutton!

 

[em-pirre]

Är det?
Hur kommer det sig? Hu mycket?
Är mest nyfiken. Adoption har aldrig vart aktuell för min del.

Det är väl självklart att det kostar. Du kanske måste resa till andra ändan av jordklotet och vänta på att antagligen få hem ett barn eller inte. Läs tråden som @Poppinella startade för länge sedan.

 

[Remmer]

Mina föräldrar blev inte ett dugg upprymda av att mina barn kom till världen.
För dom var själva grejen att tjata om att jag skulle skaffa barn.
När dom väl kom så var dom högst ointressanta.
Samma med syrrans barn.

Min teori om tjatet om att skaffa barn är att mamma snarare ville ha bekräftelse på att hon hade gjort rätt att skaffa barn (blivit gravid).
Hon kan babbla sig helt blå om hur fantastiskt bra förälder hon var som artonåring.
Hon vidhåller fortfarande vid 70 årsåldern att hon var en mogen, inkännande och bra mamma. Det bästa av allt är att hon aldrig gjorde några som helst fel.
Sen skaffade dom våra syskon långt senare. Det skiljer mellan 15-20 år mellan oss syskon.
Dom kom till enbart för att hålla kvar min pappa som var på väg att lämna mamma med stora kliv nu när jag och syrran blivit stora och snart skulle flytta ut.

Vi alla fyra syskon är helt klart dysfunktionella. På olika vis och i olika grader.
Mina föräldrar är såna som inte borde "skaffat" barn.

Inte jag heller egentligen, men mest då för min egen hälsas skull.

Mina vänner är inte särskilt upprymda över mina barn och jag är inte heller det om deras barn. Dom, vi, bara är. Det är kul att våra barn leker bra ihop, typ.

Barn skaffar man för sin egen skull i min värld.
Inte för att någon annan ska glädjas eller bli upprymd.

Det var beklagligt att dina föräldrar tog det så. Samhällets syn på hur föräldraskap ska se ut gör det tyvärr betydligt svårare för gemene man att ha barn.

Kärnfamiljen är liten och såbar utan man behöver omedelbart få in mor och farföräldrar i barnens liv, gärna även syskonfamiljerna. Även umgänge med andra barnfamiljer underlättar.

Sedan så har vissa även en destruktiv och opersonlig syn på barnen där man ser på dem som några man har hemma i 18 år och sedan kastar ut. Liknande kan sägas om synen på relationer dör de av vissa ses som något eventuellt långvarigt.

Det blir svårt att bygga upp några starka relationer mellan förälder och barn samt makar under de premisserna.

Det ska även sägas att hela samhället tar stryk av den opersonliga relationen mellan barn och föräldrar. Barnen mister de känslomässigt viktigaste personerna i barnens liv och senare det starkaste skyddsnät de har, eller borde ha.

Vissa tycks tro att vem som helst kan ta över förälderns roll men det funkar inte så. Vi ska vara måna om en kultur där föräldrarna samt andra släktingar att hand om sina barn.

 

[em-pirre]

Det var beklagligt att dina föräldrar tog det så. Samhällets syn på hur föräldraskap ska se ut gör det tyvärr betydligt svårare för gemene man att ha barn.

Kärnfamiljen är liten och såbar utan man behöver omedelbart få in mor och farföräldrar i barnens liv, gärna även syskonfamiljerna. Även umgänge med andra barnfamiljer underlättar.

Sedan så har vissa även en destruktiv och opersonlig syn på barnen där man ser på dem som några man har hemma i 18 år och sedan kastar ut. Liknande kan sägas om synen på relationer dör de av vissa ses som något eventuellt långvarigt.

Det blir svårt att bygga upp några starka relationer mellan förälder och barn samt makar under de premisserna.

Det ska även sägas att hela samhället tar stryk av den opersonliga relationen mellan barn och föräldrar. Barnen mister de känslomässigt viktigaste personerna i barnens liv och senare det starkaste skyddsnät de har, eller borde ha.

Vissa tycks tro att vem som helst kan ta över förälderns roll men det funkar inte så. Vi ska vara måna om en kultur där föräldrarna samt andra släktingar att hand om sina barn.

Vad dillar du om egentligen?

 

[Remmer]

Vad dillar du om egentligen?

Jag kan förstå att det är svårt att ta till sig en lyckad familjestruktur om man inte haft det själv.

 

[kryddelydd]

Jag sa att det står för en egoism och förpliktelsefri tillvaro vilket jag vill hålla mina barn borta ifrån.

Men det där är ju väldigt övertolkande.
Förpliktelsefri tillvaro...
jotack.
Fast det är klart, förpliktelse är ett ganska konstigt ord och det är möjligt att du har rätt.

Jag läser in "ansvarsundvikande" och det kan ju vara en feltolkning från min sida.

 

[kryddelydd]

Ja, och det är den typen av livsstil som jag inte vill att mina barn ska få intryck av.

Varför vill du inte att dina barn ska få intryck av att man tar ansvar och värnar om annat än egna barn?¨
Många är ju väldigt engagerade i samhällsliv och barns rätt - bara det att man inte har egna?

 

[kryddelydd]

Rannsakar mig själv över de misstag jag gjort som givit det resultatet. All skuld på mig.

Det är åtminstone lovvärt att se sin egen skuld i situationer.
Men svagheten i ditt resonemang är att människor är individer som utvecklar egen vilja och egna tankar.
Även dina barn.

Jag är uppväxt i en "hel familj": mamma, pappa, två barn (min syster och jag).
jag ser absolut den typen av familjebild som väldigt bra för ett samhälle. Det är ur ren samhällssynpunkt betydligt sämre med separerade föräldrar, särkullsbarn och liknande situationer.
Om man ser på olika kostnader.
Det verkar - faktiskt, även om jag är medveten om att jag härmed sträcker ut den rakade halsen för lynchning - även vara bättre för barns och ungdomars psykiska hälsa, att ha en stabil familjesituation där de inte behöver byta bostad med jämna mellanrum, där de inte behöver förhålla sig till olika regler hos den ena föräldern jämfört med den andra.
Självklart finns det situationer där separation är uppenbart bästa lösningen för alla, men.

Men även i den "normala" familjestrukturen händer det saker som gör att det inte är så bra.
Varken min syster eller jag vill ha barn.
Antingen är det för att vi haft upplevelser (inte nödvändigtvis objektivt sanna, men subjektivt för oss båda) som gör att vi inte kan tänka oss att ha barn.
Eller så har vi uppfostrats till ansvarslösa egoister som bara tänker på oss själva och saknar all empati.

 

[athena_arabians]

Jag kan förstå att det är svårt att ta till sig en lyckad familjestruktur om man inte haft det själv.

"Problemet" är bara att ditt exempel på en lyckad familjestruktur är inte allenarådande. Eller ens speciellt görbart i väldigt många fall. Tex om mor- och farföräldrar bor långt ifrån barn och barnbarn.

Hur ser du då på homosexuella föräldrar där deras egna föräldrar tagit avstånd ifrån dem pga deras homosexualitet? Jag tror knappast föräldrarna vill att de mor- eller farföräldrarna ska ha något med barnen att göra.

 

[kryddelydd]

. Samhällets syn på hur föräldraskap ska se ut gör det tyvärr betydligt svårare för gemene man att ha barn.

Kärnfamiljen är liten och såbar utan man behöver omedelbart få in mor och farföräldrar i barnens liv, gärna även syskonfamiljerna. Även umgänge med andra barnfamiljer underlättar.

Sedan så har vissa även en destruktiv och opersonlig syn på barnen där man ser på dem som några man har hemma i 18 år och sedan kastar ut. Liknande kan sägas om synen på relationer dör de av vissa ses som något eventuellt långvarigt.

Det blir svårt att bygga upp några starka relationer mellan förälder och barn samt makar under de premisserna.

Det ska även sägas att hela samhället tar stryk av den opersonliga relationen mellan barn och föräldrar. Barnen mister de känslomässigt viktigaste personerna i barnens liv och senare det starkaste skyddsnät de har, eller borde ha.

Vissa tycks tro att vem som helst kan ta över förälderns roll men det funkar inte så. Vi ska vara måna om en kultur där föräldrarna samt andra släktingar att hand om sina barn.

Om det inte var för att din övriga argumentation är extremt enkelriktad så skulle jag faktiskt vilja applådera detta inlägget.
För det du skriver här är bra!

 

[sjoberga]

Jag kan förstå att det är svårt att ta till sig en lyckad familjestruktur om man inte haft det själv.

Jag anser att det är viktigt att skapa en lyckad familjestruktur oavsett hur den ser ut. Från ensamhushåll till generationsfamiljer.

Jag känner stort medlidande med eventuella döttrar till dig. Enda hoppet är nog att de är utan ambitioner och trivs på 1800-talet. Eller att de fort bryter med sin konservativa förälder, med så snäv syn på vad som är en bra människa.

 

[Remmer]

"Problemet" är bara att ditt exempel på en lyckad familjestruktur är inte allenarådande. Eller ens speciellt görbart i väldigt många fall. Tex om mor- och farföräldrar bor långt ifrån barn och barnbarn.

Hur ser du då på homosexuella föräldrar där deras egna föräldrar tagit avstånd ifrån dem pga deras homosexualitet? Jag tror knappast föräldrarna vill att de mor- eller farföräldrarna ska ha något med barnen att göra.

Det slutna familjeideal och även äldreföraktet som vi har i Sverige leder till att allt fler får mor och farföräldrar på annan ort. Det är ingen slump utan en fråga om val.

 

[athena_arabians]

Det slutna familjeideal och även äldreföraktet som vi har i Sverige leder till att allt fler får mor och farföräldrar på annan ort. Det är ingen slump utan en fråga om val.

Så du menar att det är bättre att gå arbetslös för att stanna nära sina föräldrar istället för att flytta någonstans där man får jobb?!

 

[Jens]

Det slutna familjeideal och även äldreföraktet som vi har i Sverige leder till att allt fler får mor och farföräldrar på annan ort. Det är ingen slump utan en fråga om val.

Du har en poäng men samtidigt vad har man för val idag? Relationer, jobb kanske inte finns på orten som du växt upp på osv? Hur tänker du där?