Det jag upplever att många föräldrar gör fel är att de inte backar upp sina barn ekonomiskt efter det att de fyllt 18 år. Med dagens bostadsmarknad är det inte rimligt att förvänta sig att en 25-30 åring kan köpa en attraktiv villa i ett bra område i någon universitetsregion. Utan det är föräldrarnas sak att fixa det enligt min mening. Och ja, Mina barn kommer inte behöva för oroa sig för det.
Faktiskt är det inte alla föräldrar som har de ekonomiska möjligheterna som krävs för att stötta vuxna barn.
Min familj igen, som exempel.
Mamma lågstadielärare, pappa metallare (båda pensionärer sedan ett år tillbaka).
Fick två medel- eller högbegåvade barn; syrran gick ur gymnasiet med 4.2 i medelbetyg och jag med 4.9.
Båda barn har läst på universitet/högskola.
Båda barn är tacksamma över möjligheten till studielån som är det som gjorde att vi faktiskt hade råd att studera vidare.
Föräldrarna har inte haft ekonomiska förutsättningar att hjälpa oss ekonomiskt i någon större utsträckning. Vi fick månadspeng, jag fick 100kr/månad år 1991 eller 1992 för nöjen. Mat och kläder fick vi förstås.
Medan jag studerade, fick jag vid något tillfälle ett par tusenlappar av pappa - för att köpa nya vinterkläder.
Syrran fick samma summa.
Det var mycket pengar för både föräldrarna och oss barn i det sammanhanget.
Så att föräldrarna skulle hjälpa oss att köpa bostad: har inte funnits på kartan.
Inte förrän jag skulle köpa bostad för några år sedan och tittade på olika små gårdar. Då erbjöd pappa att om jag hittade drömstället men det krävde lite högre lån än jag egentligen kunde ta, så kunde han belåna skogen hemma bara jag betalade räntan.
Så han kunde "låna ut ett lån".
Nu hittade jag min gård väldigt billigt så det behövdes inte, men det var ändå ett väldigt hyggligt erbjudande.
