Det känns bättre nu men imorse var det tufft att handskas med, att fokuset liksom kändes så orättvist. Jag ska ta mod till mig och ta upp detta igen och säga hur jag känner trots att jag har stora svårigheter att prata om sådant som gjort mig ledsen. Det känns som detta är en sak som faktiskt måste få komma ut och inte bara försöka tryckas ner.Så himla klokt och fint skrivet, @Elin_B
På mig syntes det ju inte alls i vecka 19, tyckte andra och jag fick höra det en hel del. Själv tyckte jag att jag redan då var enorm, men sen sa det bara poff och plötsligt rådde det inga tvivel för nån om att jag var gravid! Det är så väldigt olika.Är i vecka 18 nu och har knappt berättat för någon än. Kläckte det i alla fall för en av mina tränare häromdagen (eftersom jag och hästen var iväg på vår sista hoppträning för den här graviditeten
Jag kan verkligen känna igen mig i att det känns tufft, min kropp har förändrats massor, med mycket mer höfter, rumpa och bröst utöver att magen såklart växer. Att magen växer har jag inga problem med att förlika mig med, men allt det andra får jag kämpa för att trivas med.Tack för ditt svar Elin_B
Jag är ju helt sjukskriven så nu går det rätt bra. Tråkigt värre ja men jag har hittat det lunkiga tempo som funkar (hyfsat) för kroppen och det är skönt, även om jag såklart hade önskat att det funkade att jobba och vara igång som vanligt.
Se inte en ev sjukskrivning som ett nederlag, det kanske räcker med så lite som 25% för att det ska funka? Det som står på spel är ju scenarion som är betydligt värre än bara att inte kunna jobba så jag vill vänligt förmana dig att ta kroppen på allvar.
Jag vet ju hur viktigt det är själv med, innerst inne, har väl bara svårt att acceptera det.. och stressnivån är svår att hålla jämn när man jobbar med människor som jag gör. Önskar ibland att jag jobbade med datorer, känns som det hade varit så mycket lättare att styra! Nu har jag liksom bara dåligt samvete när jag är hemma för jag vet att det är människor som hamnar i kläm pga det Jag jobbar ju också med människor och det var ju mkt därför det inte gick längre än vad det gjorde. Det gick helt enkelt inte att anpassa så mycket att det hjälpte mig, stressen och ansträngningen hör till och klarar man inte det så håller det tyvärr inte.Tack för omtanken
Känns bättre nu ikväll, men börjar hugga så fort jag rör mig typ. Jäka skit.
längtar till rul i början av januari för att kunna lugna nerverna lite
Jag avslutade en kur antibiotika förra veckan, och idag ringde bm och sa att min uvi inte gett med sig. Så imorgon börjar nästa kur med en annan sorts antibiotika. Googlar och nojjar över att fostret ska ta skada, då jag gick länge med det obehandlat först pga en miss från läkaren. Till råga på allt är jag för stunden fri från grav-symptom och tycker inte att magen växer nåt heller
Det är säkert ingen fara. Jag har haft recidiverande UVI genom alla graviditeter... så förra och denna gång äter jag antibiotika i lågdos som profylax. Viktigt att tänka på att det är väldigt mycket lättare att få uvi som gravid och att symtomen ofta inte är typiska. Sammandragningar är jättevanligt som symtom, ibland det enda symtomet. Propsa alltid på odling, bara urinsticka är inte tillförlitligt.Jag avslutade en kur antibiotika förra veckan, och idag ringde bm och sa att min uvi inte gett med sig. Så imorgon börjar nästa kur med en annan sorts antibiotika. Googlar och nojjar över att fostret ska ta skada, då jag gick länge med det obehandlat först pga en miss från läkaren. Till råga på allt är jag för stunden fri från grav-symptom och tycker inte att magen växer nåt heller
Jag blir så jäkla ledsen av att höra om alla kommentarer som kläcks om era kroppar.
Som kvinna har man ju oftast tillräckligt ändå med att på något sätt förlika sig med de förändringar som sker med kroppen vid en graviditet. Så ska man ovanpå det få ovälkomna recensioner om ens kropp från andra människor!?
Även jag har varit utsatt för det genom en släkting till sambon, som glatt berättade för mig att jag växer på alla håll och kanter. Tack för den liksom...
Jag genomlider en kamp vid spegeln varje jäkla dag. Har riktigt svårt att acceptera att kroppen förändras, även fast det är så det är.
Kommer ibland in på vissa konton på Instagram, och det gör inte direkt saker bättre. Supervältränade kvinnor som inte ser ut att ha gått upp ett gram, och bara har den där perfekt putande magen. Och så får man ju självklart också se ut! Det är bara det att jag lätt jämför min spegelbild med deras, och skillnaden är enorm...
Jag vet inte vad jag egentligen ville med detta inlägget, mer än att gnälla på utseendehetsen som nästlar sig in även hos oss gravida. Alla ovälkomna kommentarer. Jag är så less redan nu!
Kram till alla ni andra som upplever kroppens förändring som något jobbigt
((Äsch, så tråkigt! Bor ni väldigt avlägset, eftersom det är svårt att hitta medryttare trots så schyssta villkor?Ååååh lite deppigt besked... Har ju haft sån vånda över hur jag ska göra med hästen men hittade en medryttare som kom ut tre dagar i veckan och red ordentligt vilket gjorde att det räckte med ett par promenad-/banpass för mig. Jag hade precis börjat känna att det är lite jobbigt i bäckenbotten och jag får lite sammandragningar i högre tempo och fundera över om jag skulle hitta ytterligare någon som hjälper till 1-2 dagar när min superklippa till medryttare sa upp sig idag
Hon tyckte inte ekonomin räckte till bensinpengarna och att det inte riktigt var värt det nu när det är mörkt, kallt och fruset. Kan iofs förstå det men det är ju inte mycket att göra åt, har inte direkt möjligheten att bygga ett ridhus på tomten.
Kändes sååå tråkigt och inte jättelätt att hitta någon som vill rida typ heltid såhär års trots att jag i stort sett blir sponsor och hästskötare och tycker att det borde vara ett drömupplägg. Bah...
Alarmerande är de ju inte men inte "bra" heller. Äter du järntillskott nu? I mitt landsting är ferritin på 20 vid inskrivningsproverna (sen tas det inte något mer) gränsen för att de ska rekommendera järntillskott redan från v 12.
Ja, jag åt redan järntillskott lite sporadiskt några gånger i veckan sen innan, så det har jag fortsatt med med lite större intensitet. Det var när jag berättade för den nya barnmorskan att jag har problem med förstoppning och har haft lite svårt att hitta ett preparat som funkar som hon tyckte att jag kunde sluta med tillskottet eftersom mina värden ändå var bra. Förra barnmorskan tyckte redan när Hb:t sjunkit från 124 till 117 att det var skäl nog för mig att vara noga med tillskott.
Nä, att sluta med tillskotten med de värdena och den av kroppen mest resurskrävande delen av graviditeten kvar känns som ett dåligt råd. Det är jobbigt att inte ha förtroende för sin BM, jag hade samma upplevelse min första graviditet. Jag kan önska i efterhand att jag hade vågat säga ifrån och byta, men när man börjar gå regelbundet hos BM så är det ju rätt långt fram i graviditeten och då tyckte jag inte det kändes lönt. Sen har jag haft en och samma BM under graviditet 2, 3 och nu 4 och det har varit en mycket bättre upplevelse.
Ferritin har jag ingen aning om, men mitt Hb ligger på 120 nu, vilket bm tyckte var bra i v 27 (jag har ju inte riktigt kommit mig för att köpa järntillskott än...). Finns det möjlighet för dig att byta bm, det kanske vore värt att hitta någon du kan känna mer förtroende för?
