Har precis läst ut Dessa Vackra Hästar av Cormac McCarthy
Detta är första delen i hans så kallade gränstriologi, som beskriver livet på 40-talet i södern. Det är mycket cowboy, pangpang, och hederlig macho-attityd. Första delen handlar om två unga män, som rider över gränsen till Mexico för att arbeta som kofösare och hästmän. Vägen dit är ett äventyr, och väl på plats så går det väl bra ett litet tag, sedan brakar helvetet loss.
Hade jag inte blivit rekommenderad den, hade jag lagt ifrån mig den 50 sidor in i boken. Språket som används i boken är otroligt tråkigt. Meningarna kan vara tre svåra år långa, och kan vara jobbiga att läsa. Men han lyckas med att bygga upp en dyster, nästintill en misantropisk miljö, där ingenting spelar någon roll. Vilken man vänjer sig vid, och som jag uppskattar, när man kommit in en bit i boken.
Nästa del blir Övergången, som min vän påstår är den bästa boken i triologin.
Just nu är jag i full färd med Mitt Grymma Öde, Carl-Michael Edenborgs porträtt utav Händel.
Det är så mycket hemskheter i boken att det blir sarkastiskt på något sätt, och jag sitter ständigt och fnissar. Händel beskrivs som en man som både älskar och hatar sig själv, och har svårt att förhålla sig till det omvärlden förväntar sig utav honom. Och då pratar vi ändå om 1700-talet då extrema former utav precis allt var högst välkommet...
Jag är väldigt förtjust i denna bok, men det krävs nog att man har ett sinne för kolsvart humor för att inte må dåligt av att läsa den. För där är som sagt mycket hemskheter, perversiteter, och ett brinnande hat mot mänskligheten, allt förklätt i vackra, pompösa ord.