Äldre par där en är dement

[Mabuse]

Hur kan det fa ga till sa 2024 i Sverige?
Jag trodde att det var sa sjalvklart att gamla och sjuka fick vard nar min mamma var diagnosticerad och hade 3-6 manader att leva. Jag rakade vara i Sverige for besok just da och handlaggaren forklarade for mig att mamma skulle fa hjalp att laga mat och skota henne med de kunde inte gora mer for det var mitt jobb.
Jag forklarade lungt att jag bodde i USA och att jag hade bade jobb, gard, och djur och var tvungen att aka hem "snart". Dessutom sa jag, "Mitt jobb ar att hjalpa mamma mala naglarna, rulla upp haret, och liknande. Ert jobb ar att se till att hon har det bra har hemma hos sig sa lange hon kan." Det blev mer an en diskussion kan jag saga.
Mamma som alltid varit en sa stark kvinna var som ett visset lov och holl med om allt de sa. Hon kunde inte saga ifran och hade jag inte varit dar och alltid svarat i telefon hade hon sakert overtalats till nagot dumt hon ocksa.
Mamma blev beviljad hemtjanst som lagade mat at henne, men de gjorde inte det med motivering att de inte hade tid. Hon var beviljad stadning, men ingen stadade at henne. Hon var beviljad massage och det hande en gang for att jag (med vad handlaggaren sa var "dalig attityd") trykte pa att vi inte sett nagot av det.

Hur kan man behandla gammla och sjuka manniskor pa det viset?

Tror det beror väldigt mycket på kommun och omständigheter. Min pappa fick demens, men bodde själv. Han fick hjälp av hemtjänst, och när han blev för sjuk, plats på demensboende. Där trivdes han bra, och bodde tills han gick bort. Kommunen var väldigt tydliga med att mammas roll var att vara anhörig, inte vårdare. (de var alltså gifta, men särbo) En enorm skillnad var också att pappa ville ha hjälp. Han motsatte sig aldrig vare sig vård eller andra insatser, utom på slutet när han ville dö ”hemma” och slippa åka till sjukhus det sista. Och det slapp han också, vården ordnade så han fick vara kvar på boendet på slutet, så fick han smärtlindring där.

Men i fallet med kvinnan och mannen är det en rad olyckliga omständigheter som skapat en riktigt dålig situation.

 

[MiaMia]

Hemfridsbrott om de stannar kvar i hemmet mot hennes vilja. Säger inte att det är rätt, bara att det är så lagen fungerar. Man måste ha tillstånd från samtliga som bor där för att man ska få vara där. Vill en person kasta ut en så får denne göra det om man inte lämnar bostaden av egen maskin. Det spelar ingen roll att den andra som bor där har gett tillåtelse.

Det här var de väldigt noggranna med under utbildningen, att man just därför aldrig skulle kliva över tröskeln vid störningar och liknande för att man kunde väldigt fort råka väldigt illa ut.

Det här är egentligen helt självklart om man tänker efter. Det är bara att i sådana här situationer så blir det väldigt tokigt.

Är som sagt rätt säker på att jag läst motsatsen. Det är inte allas tillstånd, utan någons man behöver för att vistas i bostaden.
Men det är kanske inte rätt ställe att disputera det vidare i den här tråden.

 

[SpanskaLoppan]

Kvinnan är inte våldsam. Hon har aldrig slagit någon. Hon blir arg och säger åt dem att gå, och då går de. Hon ställer sig inte i vägen för dem eller hindrar dem fysiskt från att komma in.

Huruvida tjänstemannen är en god människa som vill bevilja hjälp kan vi lämna därhän. När kvinnan skulle komma hem från korttidsboendet efter benbrott tidigare i år, så varnade anhöriga för att det inte skulle gå, då mannen är för gammal och sjuk för att kunna vårda henne i hemmet. Tjänstemannen sa att det får gå ändå. Anhöriga sa att då flyttar vi mannen, hon klarar sig inte själv så då måste ni bevilja henne mer hjälp. Tjänstemannen började då gråta och sa att de anhöriga var hjärtlösa som tänkte lämna kvinnan ensam utan mannen att vakta henne, det fick de inte göra.

Så att tjänstemannen är en särdeles god människa som vill hjälpa ska vi nog låta vara osagt. Det kanske hon är, men finns inte särskilt mycket som tyder på det, utan det verkar helt enkelt vara en människa med ett jobb.

Det är ju himla skönt att frun inte blir fysiskt aggressiv. Hoppas det fortsätter så, långt ifrån alla demenssjukdomar innebär ju en ökad aggression även om det är vanligt.
Men vad händer den dagen hemtjänsten INTE går när de blir tillsagda? Vet man det?
Och vad känner ni anhöriga kring HUR påstridiga personalen får vara mot kvinnan? Vad ska de göra om hon ställer sig ivägen? Om hon skriker åt dem? Om hon blir ledsen och rädd?

De här frågorna ska inte vara erat problem egentligen. Inte parets heller. Rimligen borde mannen kunna beskriva sin situation och få en plats på SÄBO. Jag är för större möjligheter att tvinga till DEBO också, för extremfall.
Jag tror att problemet är detsamma i din kommun som överallt annars - för få säbo platser sett till antal äldre i behov och därtill alldeles för få personal för att kunna bemanna boenden(eller hemtjänst)så som behövs. Jag är jätteledsen för alla det drabbar och försöker inte alls mena att ni anhöriga begär för mycket.
Jag försöker nog ge er en rättvis bild av vad ni kan förvänta er. För att ni ska slippa bli besvikna över hur svårt och segt det är.

Och jag lider med alla mina hemtjänst kollegor i landet dessutom. Av de ni träffar vill nog de flesta väl, några få är fel person på fel plats. Men de flesta är "okej" och några slår knut på sig själva. Men de ni möter i hemmet har noll makt att ändra nåt. De har en omöjlig arbetsuppgift. Ringa planeraren på hemtjänst företaget kan hjälpa. Det är de som har kontakt med handläggare från kommunen. Jag hade en underbar planerare ett tag(tills hon blev sjukskriven pga utmattningssyndrom)och vi samarbetade ofta kring svåra kunder med t ex symtom/diagnos på demenssjukdomar.
Har parets hemtjänst nån personal med utbildning i demenssjukdomar? Ofta fick faktiskt "min" planerare bättre gehör hos handläggare när hon kunde hänvisa till att personal med extra utbildning i just demensvård hade arbetat hos kunden och bedömt att tiden inte räcker/man ej bör vara ensam/personen är en fara för sig själv.

 

[Mabuse]

Det är ju himla skönt att frun inte blir fysiskt aggressiv. Hoppas det fortsätter så, långt ifrån alla demenssjukdomar innebär ju en ökad aggression även om det är vanligt.
Men vad händer den dagen hemtjänsten INTE går när de blir tillsagda? Vet man det?
Och vad känner ni anhöriga kring HUR påstridiga personalen får vara mot kvinnan? Vad ska de göra om hon ställer sig ivägen? Om hon skriker åt dem? Om hon blir ledsen och rädd?

De här frågorna ska inte vara erat problem egentligen. Inte parets heller. Rimligen borde mannen kunna beskriva sin situation och få en plats på SÄBO. Jag är för större möjligheter att tvinga till DEBO också, för extremfall.
Jag tror att problemet är detsamma i din kommun som överallt annars - för få säbo platser sett till antal äldre i behov och därtill alldeles för få personal för att kunna bemanna boenden(eller hemtjänst)så som behövs. Jag är jätteledsen för alla det drabbar och försöker inte alls mena att ni anhöriga begär för mycket.
Jag försöker nog ge er en rättvis bild av vad ni kan förvänta er. För att ni ska slippa bli besvikna över hur svårt och segt det är.

Och jag lider med alla mina hemtjänst kollegor i landet dessutom. Av de ni träffar vill nog de flesta väl, några få är fel person på fel plats. Men de flesta är "okej" och några slår knut på sig själva. Men de ni möter i hemmet har noll makt att ändra nåt. De har en omöjlig arbetsuppgift. Ringa planeraren på hemtjänst företaget kan hjälpa. Det är de som har kontakt med handläggare från kommunen. Jag hade en underbar planerare ett tag(tills hon blev sjukskriven pga utmattningssyndrom)och vi samarbetade ofta kring svåra kunder med t ex symtom/diagnos på demenssjukdomar.
Har parets hemtjänst nån personal med utbildning i demenssjukdomar? Ofta fick faktiskt "min" planerare bättre gehör hos handläggare när hon kunde hänvisa till att personal med extra utbildning i just demensvård hade arbetat hos kunden och bedömt att tiden inte räcker/man ej bör vara ensam/personen är en fara för sig själv.

Jag har erfarenhet av hemtjänsten från min pappa, och vet att de väl inte har helt lätt att hitta bra personal, så det är blandad kompott, men på det hela taget gör de sitt jobb. Oftast, i alla fall.

I det här fallet, så skulle jag säga att mannen är 95, han har trasig rygg, tumörer i lungor och njurar, katastrofdåligt hjärta, åker skytteltrafik in och ut på sjukhuset. Hemsituationen är så kaotisk att första natten på sjukhuset, som han på grund av platsbrist fick tillbringa på en överfull akut, var ur hans synvinkel en riktig lisa, för äntligen fick han sova. Att han tyckte en brits på akuten var rena paradiset säger något om hur nätterna brukar vara hemma. Han får aldrig sova.

Så jag tycker nog inte lösningen egentligen är hemsjukvård, utan att han får plats på ett boende den här sista tiden. Enligt läkarna kommer den ändå inte bli lång, och jag kan unna en gammal sjuk människa att faktiskt få dö ifred.

 

[Gimlan]

Jag har erfarenhet av hemtjänsten från min pappa, och vet att de väl inte har helt lätt att hitta bra personal, så det är blandad kompott, men på det hela taget gör de sitt jobb. Oftast, i alla fall.

I det här fallet, så skulle jag säga att mannen är 95, han har trasig rygg, tumörer i lungor och njurar, katastrofdåligt hjärta, åker skytteltrafik in och ut på sjukhuset. Hemsituationen är så kaotisk att första natten på sjukhuset, som han på grund av platsbrist fick tillbringa på en överfull akut, var ur hans synvinkel en riktig lisa, för äntligen fick han sova. Att han tyckte en brits på akuten var rena paradiset säger något om hur nätterna brukar vara hemma. Han får aldrig sova.

Så jag tycker nog inte lösningen egentligen är hemsjukvård, utan att han får plats på ett boende den här sista tiden. Enligt läkarna kommer den ändå inte bli lång, och jag kan unna en gammal sjuk människa att faktiskt få dö ifred.

Kommunen vill nog bara att det ska bli billigt… har för bara några veckor sedan brottats mot en kommun för att min döende mamma skulle få den tillsyn, omsorg och vård de själva sa att hon behövde.

Vi fick till slut rätt till ett korttidsboende för palliativa, trots att de bara en timme innan sagt att palliativa inte kunde bo på korttidsboende. Det visade sig att de hade en hel avdelning för palliativa.

 

[SpanskaLoppan]

Jag har erfarenhet av hemtjänsten från min pappa, och vet att de väl inte har helt lätt att hitta bra personal, så det är blandad kompott, men på det hela taget gör de sitt jobb. Oftast, i alla fall.

I det här fallet, så skulle jag säga att mannen är 95, han har trasig rygg, tumörer i lungor och njurar, katastrofdåligt hjärta, åker skytteltrafik in och ut på sjukhuset. Hemsituationen är så kaotisk att första natten på sjukhuset, som han på grund av platsbrist fick tillbringa på en överfull akut, var ur hans synvinkel en riktig lisa, för äntligen fick han sova. Att han tyckte en brits på akuten var rena paradiset säger något om hur nätterna brukar vara hemma. Han får aldrig sova.

Så jag tycker nog inte lösningen egentligen är hemsjukvård, utan att han får plats på ett boende den här sista tiden. Enligt läkarna kommer den ändå inte bli lång, och jag kan unna en gammal sjuk människa att faktiskt få dö ifred.

Ja, jag säger inte emot dig.
Jag älskar att jobba inom alla delar av äldreomsorgen. Jag önskar så att alla äldre som vill fick plats på säbo.
Jag tycker det är självklart att din anhörige skulle haft en plats för länge länge sedan!
Jag håller med dig i stort sett i allt.
Jag önskar att jag kunde uttrycka mig bättre.

 

[trazel]

Han har rätt att ansöka om särskilt boende, oavsett vad handläggaren säger.
Det man utreder är mannens förmåga att klara sig hemma och de omständigheter som finns i hans vardag och om hans behov kan tillgodoses på annat sätt än genom insatsen som han ansöker om.

Han har rätt att få ett skriftligt, överklagningsbart beslut.

I mina ögon (som jobbat som biståndshandläggare i många år) har jag svårt att se att förvaltningsrätten skulle gå på någon annan linje än mannens. Hans behov kan ju inte tillgodoses hemma (eftersom hemtjänsten inte kommer in och kan hjälpa honom).

 

[Tantan]

Kontaktförbud är nog inte det rätta, de tycker ju ändå om varandra. De har varit gifta i 70 år och saknar varandra när de inte är tillsammans. Så det är ju väldigt sorgligt i sig att det inte fungerar att bo ihop längre, för det gör det verkligen inte. Inte utan professionell hjälp.

Frun kanske behöver en god man/förvaltare som kan fatta beslut pt henne om hon inte är förmögen till detta själv på grund av sjukdom.
Tyvärr kan det ta ett tag, men det är en bra lösning i många fall. Man kan även ansöka om korttidsboende för en eller båda för avlastning.

 

[trazel]

Frun kanske behöver en god man/förvaltare som kan fatta beslut pt henne om hon inte är förmögen till detta själv på grund av sjukdom.
Tyvärr kan det ta ett tag, men det är en bra lösning i många fall. Man kan även ansöka om korttidsboende för en eller båda för avlastning.

En förvaltare kan ansöka om stödet, men det finns inte lagstöd att tvinga dit personen ändå. Det handlar då om att rätt person ska kunna motivera med mer eller mindre tvingande åtgärder. Men man får inte tvinga. Det finns ingen tvångslagstiftning för demenssjuka - på gott och ont.

 

[Ajda]

Nej, bara om man inte kan äta själv. Eftersom mannen kan äta själv ska han vårdas i hemmet.

Kvinnan fick plats på ett sådant när hon brutit höften, så det finns. Men inte för honom.

Korttidsboende borde han kunna få. Finns ingen regel om att man inte ska kunna äta själv för att hamna på ett sådant. De flesta som bor där kan äta själva, men har ett stort omvårdnadsbehov i övrigt.