Tack!
Hon har ju brutit förr. Och det gick väl några år då jag trodde hon skulle vara borta för alltid.
Sen har hon dykt upp igen och inte fått så himla stora utbrott. Men brutit kontakten igen några ggr.
Så jag har liksom hållit henne på visst avstånd även om jag varit trevlig och artig. Har inte släppt in helt sas. Just för att jag antagit att det skulle bli så igen.
Och jag orkar inte höra hur värdelös jag är över olika saker och hur synd det är om henne mer så fort hon mår dåligt.
Hon får äga sina problem och ta itu med dem själv. Jag är färdig som hennes mamma och psykolog.
Det tog mig 37 år att känna det. Men det kostar för mkt att alltid backa och lugna, bekräfta och dutta.
Klart man inte behöver vara likadana, hålla med varann om allt etc.
Jag och min pappa är tex rätt olika och båda rätt speciella. Men vill man att den andra ska må bra brukar ju allt sånt gå att lösa tycker jag, normalt.
Här är det nog dock stört omöjligt. Tyvärr!
Låter som min mamma och uppväxt..
Förstår att du väljer att bryta. Du ska tänka på dig och vad som är bra för dig i livet