Vad gör vi? Del CLXXII

[Red_Chili]

Hemma igen. Behöver te. Gick iaf bättre hos läkaren än väntat

 

[Diabetikern]

Just unnat mig ett större inköp i form av 2st underbara hotellkuddar för 600,-/st + en frakt på 300

Sover jag inte gott efter det så jävlar!

Bodde ju på hotell i fredags och de kuddarna var fantastiska

 

[athena_arabians]

Just unnat mig ett större inköp i form av 2st underbara hotellkuddar för 600,-/st + en frakt på 300

Sover jag inte gott efter det så jävlar!

Bodde ju på hotell i fredags och de kuddarna var fantastiska

Låter som ett ypperligt inköp!

 

[Hoarfrost]

Det gick åt helvete. Sitter och skakar typ. Nu måste jag kräkas ur mig (förlåt på förhand)

HR inleder på ett ganska bra sätt, säger även att chefen har uttryckt att det finns problem varpå jag undrar vad för problem han pratar om, men säger inget eftersom jag låter HR hålla i mötet.

Sen går det såhär: Jag tar upp något jag upplever som problem -> chefen bemöter inte problemet utan börjar långsamt glida ifrån ämnet till något helt annat där han kan ses i bra dager -> jag ser vad han gör men avbryter inte utan låter honom spinna iväg tills det är min tur att prata, berättar då att nej det är inte det som är problemet utan detta (plockar tillbaka) -> chefen gör om samma sak, samt förklarar för mig att han inte förstår hur jag är stressad över detta -> jag plockar tillbaka -> Han glider iväg.
Detta pågår i 30(!) minuter, jag börjar tänka i termerna "jag är ponnyryttare, har varit i över 20 år... du har ingen aning om hur envis jag kan vara"

40 minuter senare är chefen nära bristningsgränsen, han börjar då berömma mig för hur fantastisk jag är
HR är inte ponnyryttare och vill att vi ska gå vidare. Man kan bara hoppas att han helt enkelt sett vad som pågår och att han helt enkelt tröttnat på hur chefen slingrar sig och vill komma vidare någon himla gång. Själv hade jag lätt kunnat fortsätta plocka tillbaka chefen i timmar.

Vi går vidare. Jag presenterar ett nytt problem. Samma sak händer. HR tröttnar fortare den här gången och jag får frågan om det är något mer jag vill prata om.
Nej säger jag - för jag är visserligen ponnyryttare men detta är som att få ridskolans övningshäst byggd av en tunna och träplankor att hoppa 110 hinder. Lönlöst.

Jag hade en lista på 5 problem jag tyckte var viktiga att ta upp, jag fick fram 2 och inget vettigt hände.

Chefen får frågan om han har något han vill säga. Kring problemen han uttryckt. Nix - chefen spenderar 30 minuter på att förklara hur fantastisk jag är och att vi jobbar så bra ihop jag och han och att det är så synd om honom för han är så stressad och har så lite resurser.

Så alltså. Chefen ljuger, slingrar, ställer sig in, pratar 90% av mötet och jag får 20%, han berättar hur synd det är om honom, missuppfattar saker (möjligen med flit), tar inte upp sina egna problem som han har med mig, berättar för mig hur jag mår, berättar för mig huruvida det är rimligt att jag blir stressad över något, att han och min andra kollega som jag vet avskyr honom är bästa vänner. Med mera.

Jag känner mest att okej. Då vet jag. Lönlöst.
HR vill ha möte igen om några veckor. Jag funderar på att helt enkelt säga att nej vi skiter i det. Men jag vet inte.

Känner mig oerhört korkad som ens försäkte eller kände ett uns hopp över detta överhuvudtaget.

 

[Cattis_E]

*Skriker ut lite frustration*

Tänk om man kunde lämna över det här ständiga problemlösande som livet tycks ha blivit ett tag, så jag kunde njuta av någonting.

Och nej, jag har ingen jag kan lämna mer till .

 

[athena_arabians]

Det gick åt helvete. Sitter och skakar typ. Nu måste jag kräkas ur mig (förlåt på förhand)

HR inleder på ett ganska bra sätt, säger även att chefen har uttryckt att det finns problem varpå jag undrar vad för problem han pratar om, men säger inget eftersom jag låter HR hålla i mötet.

Sen går det såhär: Jag tar upp något jag upplever som problem -> chefen bemöter inte problemet utan börjar långsamt glida ifrån ämnet till något helt annat där han kan ses i bra dager -> jag ser vad han gör men avbryter inte utan låter honom spinna iväg tills det är min tur att prata, berättar då att nej det är inte det som är problemet utan detta (plockar tillbaka) -> chefen gör om samma sak, samt förklarar för mig att han inte förstår hur jag är stressad över detta -> jag plockar tillbaka -> Han glider iväg.
Detta pågår i 30(!) minuter, jag börjar tänka i termerna "jag är ponnyryttare, har varit i över 20 år... du har ingen aning om hur envis jag kan vara"

40 minuter senare är chefen nära bristningsgränsen, han börjar då berömma mig för hur fantastisk jag är
HR är inte ponnyryttare och vill att vi ska gå vidare. Man kan bara hoppas att han helt enkelt sett vad som pågår och att han helt enkelt tröttnat på hur chefen slingrar sig och vill komma vidare någon himla gång. Själv hade jag lätt kunnat fortsätta plocka tillbaka chefen i timmar.

Vi går vidare. Jag presenterar ett nytt problem. Samma sak händer. HR tröttnar fortare den här gången och jag får frågan om det är något mer jag vill prata om.
Nej säger jag - för jag är visserligen ponnyryttare men detta är som att få ridskolans övningshäst byggd av en tunna och träplankor att hoppa 110 hinder. Lönlöst.

Jag hade en lista på 5 problem jag tyckte var viktiga att ta upp, jag fick fram 2 och inget vettigt hände.

Chefen får frågan om han har något han vill säga. Kring problemen han uttryckt. Nix - chefen spenderar 30 minuter på att förklara hur fantastisk jag är och att vi jobbar så bra ihop jag och han och att det är så synd om honom för han är så stressad och har så lite resurser.

Så alltså. Chefen ljuger, slingrar, ställer sig in, pratar 90% av mötet och jag får 20%, han berättar hur synd det är om honom, missuppfattar saker (möjligen med flit), tar inte upp sina egna problem som han har med mig, berättar för mig hur jag mår, berättar för mig huruvida det är rimligt att jag blir stressad över något, att han och min andra kollega som jag vet avskyr honom är bästa vänner. Med mera.

Jag känner mest att okej. Då vet jag. Lönlöst.
HR vill ha möte igen om några veckor. Jag funderar på att helt enkelt säga att nej vi skiter i det. Men jag vet inte.

Känner mig oerhört korkad som ens försäkte eller kände ett uns hopp över detta överhuvudtaget.

Börja leta nytt jobb snarast och överväg att se över möjligheten till en sjukskrivning. Det här är inte hållbart, oavsett om du gillar delar av jobbet eller ej.

*stor kram om du vill ha*

 

[Halfrek]

Håller med @athena_arabians här @Hoarfrost , inget jobb är värt hälsan och det där verkar vara en extremt dysfunktionell arbetsplats. Det är inte värt det, det kan orsaka men man får dras med i åratal.

 

[Tranan]

Chefen går nu runt och påfåglar sig i korridorerna och berättar om att han är kändis på instagram...
Det gjorde mig först osäker men egentligen betyder det ju att han är livrädd just nu och försöker vara sin egen fluffer.

Har gömt mig i en elnisch och ska försöka läsa på alla timmars pluggande om mobbing på arbetsplatsen, jobbiga människor, jobbiga samtal etc. Allt är bortblåst nu. Tror mitt största problem är att jag inte vet var fan jag ska börja.

Ta hand om dig.

 

[Tranan]

Jag har snott ett konferensrum. För jag har lite väl mycket i huvudet och lite lugn och ro för att kunna göra arbetet behövs. Behöver inte höra om jakt historier eller hur de fäste dragkrok på sin bil när de var 30.

 

[Hoarfrost]

Jag har snott ett konferensrum. För jag har lite väl mycket i huvudet och lite lugn och ro för att kunna göra arbetet behövs. Behöver inte höra om jakt historier eller hur de fäste dragkrok på sin bil när de var 30.

Själv sitter jag i elnischen och smälter grejer Konferensrum är för risky.
Kan verkligen rekommendera elnischer, ingen vet var man är och ingen kan råka störa

 

[Hermelin]

Börja leta nytt jobb snarast och överväg att se över möjligheten till en sjukskrivning. Det här är inte hållbart, oavsett om du gillar delar av jobbet eller ej.

*stor kram om du vill ha*

Ja, precis så! Så här ska du inte ha det.

Och här kanske jag slår in en öppen dörr - men ring facket! Det är ju för just den här typen av samtal som man har med sig en fackrepresentant. (Hoarfrosts fack alltså, inte athena_arabians. )

 

[Tranan]

Själv sitter jag i elnischen och smälter grejer Konferensrum är för risky.
Kan verkligen rekommendera elnischer, ingen vet var man är och ingen kan råka störa

Om de saknar en elingenjör så tror jag att de skulle leta där. Bra tänkt annars

 

[sthu]

Jag vill inte prata jobb på min lunchrast! Sa till de andra att nej, nu pratar vi om något annat. De bara fortsatte med jobbprat.. Jag vill att min rast ska vara fredad från jobb, annars kan jag lika gärna äta på kontoret och fortsätta jobba samtidigt.

Nu sitter jag på kontoret och dricker efter maten kaffe. Är tjurig.

 

[Hippocampus]

Ja, precis så! Så här ska du inte ha det.

Och här kanske jag slår in en öppen dörr - men ring facket! Det är ju för just den här typen av samtal som man har med sig en fackrepresentant. (Hoarfrosts fack alltså, inte athena_arabians. )

Buke kunde ju ha ett fack

 

[tanten]

*Skriker ut lite frustration*

Tänk om man kunde lämna över det här ständiga problemlösande som livet tycks ha blivit ett tag, så jag kunde njuta av någonting.

Och nej, jag har ingen jag kan lämna mer till .

Sitter i samma sits. Du har all medkänsla.

 

[tanten]

Det gick åt helvete. Sitter och skakar typ. Nu måste jag kräkas ur mig (förlåt på förhand)

HR inleder på ett ganska bra sätt, säger även att chefen har uttryckt att det finns problem varpå jag undrar vad för problem han pratar om, men säger inget eftersom jag låter HR hålla i mötet.

Sen går det såhär: Jag tar upp något jag upplever som problem -> chefen bemöter inte problemet utan börjar långsamt glida ifrån ämnet till något helt annat där han kan ses i bra dager -> jag ser vad han gör men avbryter inte utan låter honom spinna iväg tills det är min tur att prata, berättar då att nej det är inte det som är problemet utan detta (plockar tillbaka) -> chefen gör om samma sak, samt förklarar för mig att han inte förstår hur jag är stressad över detta -> jag plockar tillbaka -> Han glider iväg.
Detta pågår i 30(!) minuter, jag börjar tänka i termerna "jag är ponnyryttare, har varit i över 20 år... du har ingen aning om hur envis jag kan vara"

40 minuter senare är chefen nära bristningsgränsen, han börjar då berömma mig för hur fantastisk jag är
HR är inte ponnyryttare och vill att vi ska gå vidare. Man kan bara hoppas att han helt enkelt sett vad som pågår och att han helt enkelt tröttnat på hur chefen slingrar sig och vill komma vidare någon himla gång. Själv hade jag lätt kunnat fortsätta plocka tillbaka chefen i timmar.

Vi går vidare. Jag presenterar ett nytt problem. Samma sak händer. HR tröttnar fortare den här gången och jag får frågan om det är något mer jag vill prata om.
Nej säger jag - för jag är visserligen ponnyryttare men detta är som att få ridskolans övningshäst byggd av en tunna och träplankor att hoppa 110 hinder. Lönlöst.

Jag hade en lista på 5 problem jag tyckte var viktiga att ta upp, jag fick fram 2 och inget vettigt hände.

Chefen får frågan om han har något han vill säga. Kring problemen han uttryckt. Nix - chefen spenderar 30 minuter på att förklara hur fantastisk jag är och att vi jobbar så bra ihop jag och han och att det är så synd om honom för han är så stressad och har så lite resurser.

Så alltså. Chefen ljuger, slingrar, ställer sig in, pratar 90% av mötet och jag får 20%, han berättar hur synd det är om honom, missuppfattar saker (möjligen med flit), tar inte upp sina egna problem som han har med mig, berättar för mig hur jag mår, berättar för mig huruvida det är rimligt att jag blir stressad över något, att han och min andra kollega som jag vet avskyr honom är bästa vänner. Med mera.

Jag känner mest att okej. Då vet jag. Lönlöst.
HR vill ha möte igen om några veckor. Jag funderar på att helt enkelt säga att nej vi skiter i det. Men jag vet inte.

Känner mig oerhört korkad som ens försäkte eller kände ett uns hopp över detta överhuvudtaget.

Med lite tur såg HR igenom hanskrumbukter

 

[Habina]

Jag hinner inte med mig idag... Försöker jobba med det jag ska göra, men så kommer det andra personer och pockar på min uppmärksamhet. "Det här tar bara några minuter", "Jag har en snabb fråga". Önskar att folk kunde förstå att de omöjligt kan avgöra hur lång tid det tar för mig att göra det de önskar. Tex tog "en snabb fråga" exakt 38 minuter att rodda klart.

Funderar på att göra en fuling och ha eftermiddagens möte i telefonen medan jag åker och hämtar bilen + handlar. Det är ett rent lyssna-möte, men jag brukar alltid vara en lydig medarbetare och stirra på datorskärmen.

 

[Cattis_E]

Sitter i samma sits. Du har all medkänsla.

Då har du min också
Det tar ju aldrig slut... Och till slut sitter man fast i det, och även de små problemen att lösa känns enorma

 

[bettysmatte]

Det gick åt helvete. Sitter och skakar typ. Nu måste jag kräkas ur mig (förlåt på förhand)

HR inleder på ett ganska bra sätt, säger även att chefen har uttryckt att det finns problem varpå jag undrar vad för problem han pratar om, men säger inget eftersom jag låter HR hålla i mötet.

Sen går det såhär: Jag tar upp något jag upplever som problem -> chefen bemöter inte problemet utan börjar långsamt glida ifrån ämnet till något helt annat där han kan ses i bra dager -> jag ser vad han gör men avbryter inte utan låter honom spinna iväg tills det är min tur att prata, berättar då att nej det är inte det som är problemet utan detta (plockar tillbaka) -> chefen gör om samma sak, samt förklarar för mig att han inte förstår hur jag är stressad över detta -> jag plockar tillbaka -> Han glider iväg.
Detta pågår i 30(!) minuter, jag börjar tänka i termerna "jag är ponnyryttare, har varit i över 20 år... du har ingen aning om hur envis jag kan vara"

40 minuter senare är chefen nära bristningsgränsen, han börjar då berömma mig för hur fantastisk jag är
HR är inte ponnyryttare och vill att vi ska gå vidare. Man kan bara hoppas att han helt enkelt sett vad som pågår och att han helt enkelt tröttnat på hur chefen slingrar sig och vill komma vidare någon himla gång. Själv hade jag lätt kunnat fortsätta plocka tillbaka chefen i timmar.

Vi går vidare. Jag presenterar ett nytt problem. Samma sak händer. HR tröttnar fortare den här gången och jag får frågan om det är något mer jag vill prata om.
Nej säger jag - för jag är visserligen ponnyryttare men detta är som att få ridskolans övningshäst byggd av en tunna och träplankor att hoppa 110 hinder. Lönlöst.

Jag hade en lista på 5 problem jag tyckte var viktiga att ta upp, jag fick fram 2 och inget vettigt hände.

Chefen får frågan om han har något han vill säga. Kring problemen han uttryckt. Nix - chefen spenderar 30 minuter på att förklara hur fantastisk jag är och att vi jobbar så bra ihop jag och han och att det är så synd om honom för han är så stressad och har så lite resurser.

Så alltså. Chefen ljuger, slingrar, ställer sig in, pratar 90% av mötet och jag får 20%, han berättar hur synd det är om honom, missuppfattar saker (möjligen med flit), tar inte upp sina egna problem som han har med mig, berättar för mig hur jag mår, berättar för mig huruvida det är rimligt att jag blir stressad över något, att han och min andra kollega som jag vet avskyr honom är bästa vänner. Med mera.

Jag känner mest att okej. Då vet jag. Lönlöst.
HR vill ha möte igen om några veckor. Jag funderar på att helt enkelt säga att nej vi skiter i det. Men jag vet inte.

Känner mig oerhört korkad som ens försäkte eller kände ett uns hopp över detta överhuvudtaget.

Jag vet att jag har sagt det förut, men du borde inte lägga ut detaljer på ett öppet forum om din arbetsplats.

 

[Rosett]

Stressad och ångestig. Behöver nog gå ut en sväng, tror jag går och lämnar blodprov om en stund så är det gjort.