Att ta tag i barn och köra ut dem från klassrum har aldrig varit skadligt, men numera får man inte. Lärarna får inte fysiskt dra ut en stökig elev från klassrummet, bara be den gå, vill den inte så får den vara kvar och härja fritt. DET tycker jag är fel. Att köra ut en unge när den stökar till ett grupprum med annan personal tills den lugnat sig är en bra markering för både stökig elev och andra elever. Men nej, de kan bli anmälda. Och "Stopp min kropp", inte röra någon osv.
En lärare ringde hem när min äldsta gick i ettan och sa, flera gånger i veckan en period, "Nu snurrar han på stolen och springer runt i klassrummet igen, vill du prata med honom?". Jag pratade med honom, han förstod rätt och fel och lovade att försöka sköta sig. Och så fortsatte han dagen efter till andras skratt och lärarens uppgivenhet... Till slut röt jag "Men slå näven i bordet och be ungen att sätta sig på sin plats någon gång! Det är väl du som är vuxen?! Håller han på så hemma leder jag honom till stolen och sätter honom, man behöver inte vara våldsam men däremot bestämd. Han driver ju med dig som bara den ju!" Hon slutade ringa, vet inte om han slutade sno hennes stol dock. Han har alltid behövt gränser. Gör du detta så händer detta, gör du detta så får du detta. Regler, klara och tydliga, raka instruktioner, inga mes-frågor "skulle du vilja...?" Hans svar? "Nej! Det vill jag inte!". I övrigt gillar han vuxenlivet på ett sätt säger han (23 år nu) för det ÄR tydligt vad som gäller och vad gränserna är, ingen otydlighet liksom. Gör du fel finns ingen som tycker synd om dig, blir det fel oavsett vad det beror på - försovit dig, skickat in fel papper, glömt osv osv osv så är resultatet ändå en konsekvens, inget daltande. Det passar honom tycker han, och säger att det saknades i skolan, lärarna bestämde inte, man kunde bara strunta i dem. Den enda man inte riktigt kunde strunta i var mamma (jag), men det försökte han ju eftersom alla andra ungdomar gjorde det.