Lilla E, och hennes lillebror, men framför allt E har verkligen försatt hela familjen i en väldigt intensiv utvecklingsfas. Hon verkar ha svårt att hantera sin vilja och alla känslor just nu så det skriks, från morgon till kväll. Vi försöker avleda, parera, distrahera, avgränsa och överrösta med kärlek och tydlighet men vissa dagar är det hopplöst. Samtidigt som lillebror vill bli buren vaken som sovandes. Det ställer verkligen höga krav på oss. Att hålla huvudet kallt, att vara ständigt flexibel, ta micropauser, att läsa av när den andre föräldern behöver stöd och när man ska ge space. Jag försöker se lösningar på allt som dyker upp. Ont i ryggen? Köp nytt sele. Ont i benen? Beställ nya tofflor. Testa nya nappar. Testa ny mat. Äta själv? Bli matad? Ge med sig, vara konsekvent? Varje kväll städar jag huset, planerar för frukosten, kokar nappar, ger mig själv en dusch och hudvårdsrutin. Dricker vatten och lägger fram nytvättade kläder. E går igenom något just nu men ofta reflekterar jag över att det gör vi vuxna också.
Men så vissa dagar, när man är en timme in på dagen och E har skrikit sen hon öppnade ögonen, badar i yoghurt och lillebror skriker från tårna i sin babysitter så känner jag bara.. det här är fan BULLSHIT