Syskon till barnet

[Tink]

Hur har ni resonerat angående att "skaffa" syskon till era barn?
Har ni väntat på att en stark längtan efter ytterligare ett barn ska infinna sig eller har ni tänkt praktiskt att det passar med ett till barn en viss tid och planerat efter det?

Ni som har tätt mellan syskonen, vad upplever ni för för- respektive nackdelar med det?
Och ni som har fått barn med lite längre mellanrum, för och nackdelar med det?

 

[Blueberry]

Hur har ni resonerat angående att "skaffa" syskon till era barn?
Har ni väntat på att en stark längtan efter ytterligare ett barn ska infinna sig eller har ni tänkt praktiskt att det passar med ett till barn en viss tid och planerat efter det?

Ni som har tätt mellan syskonen, vad upplever ni för för- respektive nackdelar med det?
Och ni som har fått barn med lite längre mellanrum, för och nackdelar med det?

Än så länge är barn nummer ett fortfarande i magen, men jag kan verkligen inte tro att vi får ett barn till av praktiska skäl eller för att ge det första barnet ert syskon. Blir det ett barn till så blir det för att jag och min man vill ha det. Alternativt helt enkelt får det, i form av chock/överraskning.

Hittills har det visat sig att jag hatar att vara gravid, så chansen/risken känns rätt liten just nu

 

[DarkInNight]

Nja ingen större längtan just precis då, utan vi tänkte mer praktiskt när det gällde åldersskillnad.

Vi ville att dottern skulle få ett syskon utan för stor ålderskillnad mellan dem och jag ville få barnalstringsdelen avklarad. Har alltid velat ha två eller tre barn.

Dottern född mars 2012, lillebror augusti 2014.

 

[majola]

Vi "visste" redan från början att vi ville ha fler än ett barn och att vi ville ha dem tätt. Så vi körde bara på vad tygen höll kan man säga.

En son juni 2011, sedan att MA med BF Dez 2012, en dotter maj 2013 och nu en son juli 2014. Det är alltså 23 månader mellan de två första och 14 mellan tvåan och trean.

Fördelar med att ha dem tätt: Man har undan småbarnstiden med blöjor, matrester i håret osv osv i ett svep. Barnen leker med varandra (när de inte slåss då, men de leker faktiskt med varandra trots att de så små, ja inte nr 3 ännu förstås). De ligger, teoretiskt, nära varandra i intressen vad gäller t ex semester etc.

Nackdelar: Det är rätt jobbigt ibland... Men jag räknar med att det går över.

 

[Tink]

Än så länge är barn nummer ett fortfarande i magen, men jag kan verkligen inte tro att vi får ett barn till av praktiska skäl eller för att ge det första barnet ert syskon. Blir det ett barn till så blir det för att jag och min man vill ha det. Alternativt helt enkelt får det, i form av chock/överraskning.

Hittills har det visat sig att jag hatar att vara gravid, så chansen/risken känns rätt liten just nu

Jag gillade inte heller att vara gravid och tänkte "aldrig mer!".
Har tydligen lyckats förtränga det, blir mer och mer säker på att det vore väl roligt med ett till barn .

Nja ingen större längtan just precis då, utan vi tänkte mer praktiskt när det gällde åldersskillnad.

Vi ville att dottern skulle få ett syskon utan för stor ålderskillnad mellan dem och jag ville få barnalstringsdelen avklarad. Har alltid velat ha två eller tre barn.

Dottern född mars 2012, lillebror augusti 2014.

Jag känner ingen större panik över att ha barnalstringen avklarad, men jag tänker att det kan vara kul för barnens skull med en inte allt för stor åldersskillnad.
Jag har dock inte börjat längta ordentligt ännu, utan tänker på det ur ett mer rationellt perspektiv.
Det skall ju funka praktiskt också.

Vi "visste" redan från början att vi ville ha fler än ett barn och att vi ville ha dem tätt. Så vi körde bara på vad tygen höll kan man säga.

En son juni 2011, sedan att MA med BF Dez 2012, en dotter maj 2013 och nu en son juli 2014. Det är alltså 23 månader mellan de två första och 14 mellan tvåan och trean.

Fördelar med att ha dem tätt: Man har undan småbarnstiden med blöjor, matrester i håret osv osv i ett svep. Barnen leker med varandra (när de inte slåss då, men de leker faktiskt med varandra trots att de så små, ja inte nr 3 ännu förstås). De ligger, teoretiskt, nära varandra i intressen vad gäller t ex semester etc.

Nackdelar: Det är rätt jobbigt ibland... Men jag räknar med att det går över.

Låter ju jättekul, fullt ös
Kan dock tänka mig att det kan vara rätt utmattande.
Jag tycker det är ganska energikrävande med ett barn ibland och undrar hur det skulle vara med flera…

 

[trazel]

Vi ville ha fler än ett barn. Sen fixade naturen ålderskillnaden 22 månader. Födda mars -11 och januari -13. Visst har det varit tufft med två ganska små samtidigt, men de har haft otroligt mycket glädje av varandra också.

Småbarnsåren blir avklarade snabbt och sen är det gjort. Tror inte vi kommer ha ork eller motivation till att börja om sen med flera barn.

 

[Hyacinth]

Hur har ni resonerat angående att "skaffa" syskon till era barn?
Har ni väntat på att en stark längtan efter ytterligare ett barn ska infinna sig eller har ni tänkt praktiskt att det passar med ett till barn en viss tid och planerat efter det?

Ni som har tätt mellan syskonen, vad upplever ni för för- respektive nackdelar med det?
Och ni som har fått barn med lite längre mellanrum, för och nackdelar med det?

Jag har resonerat att ett barn är lagom. Sambon ville gärna ha fler, men vi har landat i att ett barn är rätt för oss.

 

[Tink]

Jag har resonerat att ett barn är lagom. Sambon ville gärna ha fler, men vi har landat i att ett barn är rätt för oss.

Visste du det ganska tidigt eller var det ett beslut som växte fram mer och mer?
Under dotterns första år kände jag att det kanske bara skulle bli ett barn.
Det är nu på senare tid jag verkligen har börjat tycka att det är roligt (dottern 1,5 år) och börjar resonera som så att fler barn kanske vore kul.
Samtidigt - då jag väl tänker på det i praktiken, verkligen försöker tänka in det i vårt vardagsliv, så gör tanken mig lite matt

 

[Hyacinth]

Visste du det ganska tidigt eller var det ett beslut som växte fram mer och mer?
Under dotterns första år kände jag att det kanske bara skulle bli ett barn.
Det är nu på senare tid jag verkligen har börjat tycka att det är roligt (dottern 1,5 år) och börjar resonera som så att fler barn kanske vore kul.
Samtidigt - då jag väl tänker på det i praktiken, verkligen försöker tänka in det i vårt vardagsliv, så gör tanken mig lite matt

Jag ville inte ha barn alls från början och kände från dag 1 jag visste att jag var gravid (oplanerat) att ett barn var lagom. Jag har aldrig haft barnlängtan.
Efter ett tag kände jag att jag kanske var en skurk som inte kunde "ställa upp" och leverera ett till, eftersom sambon gärna ville (tilläggas ska att han knappt sagt mer än så, ingen press alls, jag skapade den själv). Skapade en tråd på buke och fick de svar jag önskade och landade i att jag är nöjd. Barnet är nu 5 år och vi kan tillsammans le åt glada 2-åringar på tåget men jag vill inte ha fler och barnet vill ha en katt, inget syskon. Sambon skulle vilja ha fler men är nöjd och glad som det är också.

 

[TinyWiny]

Jag var mycket tveksam till om jag ville ha mer än ett barn när första var född medans mina barns pappa ville ha ett barn till ganska omgående. Jag började längta efter ännu ett barn när mitt första barn var runt 14 månader gammal. Jag sa till min sambo att jag hade ändrat mig och ville ha ett barn till, slutade med minipillren och hade lyckan och turen att bli gravid direkt på första försöket. Barn nummer två föddes i vecka 33+4 så jag har ungefär 22 månader mellan mina och det tyckte jag var perfekt. Första barnet har inget minne av att han någonsin har varit enda barnet så bara någon vecka efter att tvåan var född så hade hon alltid funnits för honom. Han var aldrig svartsjuk på henne och de hade enormt roligt ihop när de var små och lekte mycket med varandra.
För mig är det helt främmande att "skaffa" ett syskon åt det barn som redan finns. Jag behövde ha en längtan efter ännu ett barn. Jag ville inte skaffa ett barn till som något slags tillbehör åt det första barnet och jag ville inte heller planera praktiskt utan jag ville längta efter just det barnet. Vi planerade alltså inte att det skulle vara två år mellan barnen utan det blev lyckligtvis så ändå.

Mina barns pappa resonerade som så att vi båda var nummer två i barnaskaran och tänk om våra föräldrar bara hade velat ha ett barn, då skulle ju vi inte funnits. Det kändes jättekonstigt för mig att han resonerade så. Man kan ju inte skaffa barn bara för att man själv inte hade funnits om ens föräldrar bara hade velat ha ett visst antal barn. Tänk om man vore syskon nummer 10. Skulle man känna sig tvungen att själv skaffa tio barn då?

Fördelarna med att ha barnen tätt var att blöjtiden var ganska kort. Dottern blev torr när hon var drygt två år så det handlade bara om lite drygt fyra år totalt. För mig kändes det också bra att barnen hade så mycket utbyte av varandra som små och att de tyckte om att göra ungefär samma saker när vi åkte iväg någonstans.
Nackdelen var väl att vi behövde en tvillingvagn när vi skulle till dagis tidiga mornar. Man kan inte kräva av en 3,5 åring att han ska gå själv en km när han knappt är vaken och jag hade ingen bil. Annars gick han alltid själv men just på morgonen var det jobbigt. Annars ser jag faktiskt inga nackdelar med att ha dem tätt. Visst var det intensivt när de var små. Särskilt eftersom jag var ensam med dem ifrån att barn nummer två var nio månader men jag älskade att vara hemma med barnen så det var en rolig tid också.

 

[Blueberry]

Mina barns pappa resonerade som så att vi båda var nummer två i barnaskaran och tänk om våra föräldrar bara hade velat ha ett barn, då skulle ju vi inte funnits. Det kändes jättekonstigt för mig att han resonerade så. Man kan ju inte skaffa barn bara för att man själv inte hade funnits om ens föräldrar bara hade velat ha ett visst antal barn. Tänk om man vore syskon nummer 10. Skulle man känna sig tvungen att själv skaffa tio barn då?

Så där resonerar min man också, och jag fattar verkligen inte. Han är dessutom barn nummer tre, och tre barn blir det aldrig - det kan jag lova.

 

[Rumpnissen]

Än så länge är barn nummer ett fortfarande i magen, men jag kan verkligen inte tro att vi får ett barn till av praktiska skäl eller för att ge det första barnet ert syskon. Blir det ett barn till så blir det för att jag och min man vill ha det. Alternativt helt enkelt får det, i form av chock/överraskning.

Hittills har det visat sig att jag hatar att vara gravid, så chansen/risken känns rätt liten just nu

Jag hatade också att vara gravid och för egen del var jag fullkomligt nöjd med ett barn. Men sambon ville hemskt gärna ha ett barn till och någonstans kände jag att det med tiden skulle bli lättare med två barn. Vi tog ett fullkomligt praktiskt beslut om när det skulle passa med ett barn till. Tvåan är född drygt två och ett halvt år efter ettan.
Så här i efterhand blev det oerhört lyckat, ettan är relativt självständig men det skiljer ändå inte mycket mellan dem. Helt perfekt!

 

[voltis]

Har ett barn och fullt nöjd med det
Ett bra tag ville jag inte ha barn alls, men så kom dottern halvt planerad/oplanerad. Och ganska direkt kändes det helt perfekt med oss tre i familjen!

Hon är nu snart fem och det känns fortfarande helt rätt, för oss!


Hade en helt underbar graviditet och dottern är fantastisk! Så det är bara så att vi känner oss nöjda

 

[voltis]

För att utveckla svaret:
Jag själv skulle inte kunna tänka mig att skaffa ett barn bara för att "ge" dottern ett syskon, det känns helt bakvänt.
Tror man måste gå på känslan och vad som känns rätt för en själv!

 

[Sol]

Vi skaffade inte ett syskon till E. Vi bestämde oss för ett till barn för att vi ville ha ett till barn och planerade in det när de passade okej.

 

[voltis]

@Sol nej menade inte att alla gör så, menade att vi inte ville ha fler barn själva, och då heller inte valde att få ett till bara för dotterns skull.

Finns säkert dom som tänker så, och har ett antal gånger fått frågan: ska ni inte skaffa ett syskon snart?

 

[Snurrfian]

Det finns nog flera delar i vårat beslut, dels ville vi ha mer än ett barn, det är ganska exakt tre år emellan dem, vi ville få tidigare men det blev inget på nästan ett helt år. När yngsta var född så kände jag att jag var helt klar, och maken ansåg att det var helt och hållet upp till mig, hade jag velat haft flera barn så hade han ställt upp och han är helt nöjd som det är nu.
Men i bakhuvudet så ville jag ha minst två barn för att de ska kunna ha nytta av varandra, i samma veva som vi skaffade barn så var min mormor och min gudmor sjuka och dog så småningom och min mamma är ensam barn och hon saknade verkligen någon att dela glädje och sorg med från sin barndom. Sen kan det hända saker längs vägen självklart men jag ville åtminstone se till att möjligheten fanns för dem att vara två.

 

[Bexzor]

Jag är lite anti den där syskonfrågan.

För mig handlade det om att skaffa fler barn eller inte utifrån min egoistiska sida. Att bara skaffa fler barn för att det ska finnas syskon är för mig fel. Alla tycker vi olika där, men för mig spelar inte syskon någon större roll. Mitt äldre syskon är 1,5 år äldre än mig, mitt yngre än 5 år yngre. Jag har aldrig haft det där gulliga syskon-stadiet med dem, de däremot är riktigt syskontajta nästan som bästa kompisar ibland. Så nej, att ha tätt är inte alltid en fördel ens ur synvinkel om att det alltid finns lekkamrat. Jag lekte hellre själv än med mitt äldre syskon.

Jag har 9 år mellan mina barn just för att jag länge bara ville ha ett barn. För mig räckte det, trots många människors tjat om hur hemskt det var mot honom. Samma människor tycker idag att det är synd att det är 9 år mellan mina barn för de kan aaaaldrig bli syskontajta. Kan så kanske vara men det var först för 2 år sen som jag kände önskan efter fler barn. Fördelarna är många, nackdelarna är desto fler. Enda nackdelen jag kan komma på är att man hunnit vänja sig vid ett självständigt barn, sovmorgon på lediga dagar och ett barn som kan bära sin egna packning. Vid fler barn så kommer det bli tätare än 9 år enbart för att jag ändå är 30 år, och vill inte skaffa småbarn allt för sent.

 

[supersonic]

Nästan precis fått första barnet (3 mån) och längtar redan efter nästa! Jag och sambon pratade skämtsamt om att få nästa lagom till fotbolls-em om två år (vm var ju detta året). Allvarligt talat har vi alltid pratat om två barn. Min sambo är ensambarn och har alltid saknat ett syskon och jag kan aldrig tänka mig ett liv utan min syster, hon är min allra bästa vän och hon finns alltid där för mig precis som jag för henne. Så för mig och sambon är det en kombo av att vilja ha två barn men också att barnen ska få uppleva syskon (på gott och ont, gudars skymning vad syrran och jag bråkade när vi var små - stackars våra föräldrar haha). Givetvis respekterar jag att man nöjer sig med ett barn, precis som jag respekterar de som vill ha 12. Det är ju fritt att välja
Två år mellan kan väl vara ganska lagom, det är fem år mellan mig och min syster och det är för mycket tycker jag. Men sen vet jag ju aldrig om jag kan bli gravid lika snabbt igen. För min mamma gick det inte och det är därför det är fem år mellan mig och syster men idag spelar åldersskillnaden ingen roll
@Bexzor jag har en vän som blev storasyster när hon var 13, men de har bondat väldigt bra med varandra ändå. Idag är lillasystern 13 och de gör "syskonsaker" som vem som helst trots den stora åldersskillnaden

 

[Smulu]

Jag är gravid med nummer två, för oss kommer det bli ganska precis 7 år mellan syskonen. Blev så lång tid eftersom jag inte förrän nu känt längtan och motivation till syskon,