Bryta med ett syskon - någon med erfarenheter?

[cirkus]

Jag hade definitivt kunnat leva med att aldrig besöka henne och att hon aldrig skulle komma hit. Det är verkligen inte en människa som jag (även utan giftiga kommentarer) har några som helst intressen gemensamt med och åldersskillnaden är så pass stor att syskonrelationen inte var så där supernära ens när vi växte upp. Jag hade börjat skolan flera år innan hon föddes.

Men precis det du skriver ovan. Hon kommer inte avstå från att fira födelsedagar hos föräldrarna eller andra släktingar, i synnerhet inte nu i början när hon ska visa upp barnet i alla tänkbara konstellationer. Hon kan mycket väl få för sig att hon ska åka hem till mamma och pappa i jul bara för att jävlas (hon vet ju tyvärr att jag inte har någon annanstans att vara, hade jag haft en sambo hade jag självklart föreslagit att fira jul hos hans familj om hon skulle kommit hem till mina föräldrar) och att alternativet är att sitta helt ensam. Jag har egentligen bara ytliga kollegor, ingen som jag vill umgås med, så jag har verkligen inget alternativ. Jag behöver kunna träffa henne ibland för att annars kommer mitt eget liv bli helt socialt avkapat.

Sen vet jag också att hon har retat sig på oss sen hon kom i tonåren och definitivt ännu mer sen hon flyttade hemifrån. När alla mostrar beundrat hennes unge färdigt kommer hon inte vara så intresserad av att delta på våra sammankomster igen. Men man ska ju gärna stå ut fram till dess, och det är det jag kände att jag inte gör så som hon betedde sig förra helgen. Men då kanske dina tips på att bemöta henne är rätt väg att prova.

Bjud hem föräldrar och de andra syskonen samt farfar till dig på jul.

 

[lizzie]

Bjud hem föräldrar och de andra syskonen samt farfar till dig på jul.

Exakt! Så gjorde jag när jag bröt med ett syskon. Funkar alldeles utmärkt.

/Lizzie

 

[TinyWiny]

Har liknande betättelse, förutom att de av mina syskon och föräldrar som har frågat om varför jag inte vill ha kontakt har inte förstått, lyssnat eller brytt sig om mina känslor. Så det finns ingen kontakt alls. Det får man också ha i beräkning tyvärr.

Nej att förstå eller ens lyssna är oviktigt oftast. Det ligger i sakens natur att det är deras egen upplevelse som gäller. Att man kan ha olika upplevelser och att ingen är mer rätt än någon annans brukar inte finnas ens som en liten tanke hos sådana personer.

Jag har verbalt brutit med min mamma några gånger. Dvs. sagt att jag inte vill ha kontakt. Då händer något mycket märkligt. Plötsligt ska hon ha kontakt till varje pris och det är omöjligt att värja sig. Hon stod utanför dörren titt som tätt med tusen frågor om varför (svaren är såklart fel i hennes öron så därför frågade hon vidare) och eftersom jag då hade små barn som jag såklart inte ville blanda in i det hela blev det väldigt jobbiga situationer. Istället lät jag kontakten rinna ut i sanden. Samma med mina syskon. Jag har ju varit så svårt sjuk så länge att alla har vant sig vid att de inte blir hitbjudna/jag kommer dit och det är väl det enda som är positivt med det. Mitt äldsta syskon slutade prata med mig när jag lärde mig cykla på hennes cykel innan hon kunde cykla. Då brast det helt. Jag var då 5 och hon 7. Hon skällde och levde om på ett syskons bröllop för många många år sedan och jag bad henne då respektera vårt syskons bröllop och att om hon ville prata så fanns det tillfälle till det en annan gång. Det blev såklart ingen annan gång för det intresset fanns inte. Hon ville ju bara gapa och leva om.

Jag tänker som min hotellier ofta påminde oss om när kunder var riktigt hemska, när kunden har gått är du fri, kunden får leva med sig själv resten av sitt liv.

 

[Lickety]

Grå sten metoden är oftast bäst när man måste umgås med idioter och narcissister. Att reagera eller ge information ger mer av en kick för idioten/narcissisten.

Grå sten kan fungera, men det kan också göra att personen gradvis blir värre och värre för att provocera fram en reaktion. Det flyttar också gränserna för vad som ska accepteras av gråstenen. Jag har gråstenat mer än halva mitt liv, och herregud så trött man blir på att försöka vara en gås där allt vatten ska rinna av hela tiden, oavsett hur mycket det spolas. Det fungerar bättre vid tillfälliga mer avlägsna möten, men om du är utsedd av den toxiska för att straffas är det en metod som är mycket krävande, framförallt i längden.

Fyfan vad skönt det är att tillslut bara flippa och stampa över äggskalen allt vad man orkar, så flisorna yr. Men sen är det slut och då får man vara beredd på konsekvenserna. Men vad gött att göra det på sina villkor.

 

[jemeni]

För att slippa bryta med dina föräldrar försök ignorera henne/undvik henne.

Om ni springer på varandra ignorera henne och kasta dig över värdens bästa syskonbarn Han ska ju vara det viktigaste i hela värden men kommer ju inte vara så kul när du ignorerar henne och ger han all uppmärksamhet.

När hon ger elaka kommentarer.. res dig och gå och titta till syskonbarnet

Skälla på henne har du gjort i alla år och det går inte in det gör bara att du blir den elaka systern hon varken ser eller förstår.

Var värdens bästa moster!
(det är ok att leva utan sambo/man och utan barn)

 

[KarinStarfighter]

Hur har allt gått @ledsenfundering?

 

[ledsenfundering]

Hur har allt gått @ledsenfundering?

Tack för att du frågar! Det har faktiskt, peppar peppar, gått över förväntan. Efter den totala härdsmältan i början av hösten taggade hon faktiskt ner rejält. Förmodligen kanske verkligheten kom ikapp henne, och hon har på senare tid till och med fällt små kommentarer om att man kanske inte kan hålla på så som hon gjorde innan.

Vi träffas fortfarande inte så ofta, men när vi träffas så kan hon (oftast) bete sig. Hon har också slutat kommentera till andra släktingar om hur jag borde leva mitt liv.

 

[egab51]

Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett nytt försök. Lång historia kort, jag har problem med min syster som absolut inte kan acceptera andra människors livsval och gränser. Jag är nästan tio år äldre än henne, jag har ingen kärlekspartner (och har direkt aldrig haft en seriös sådan som varat under en längre tid heller) och har heller inga barn. Börjar närma mig den åldern där det även med fast partner börjar bli ont om tid om det ska hinnas med att skaffa biologiska barn, utan att ens ha en partner i sikte skulle jag säga att det inte ser speciellt ljust ut. Jag har aldrig varit särskilt barnkär och har redan tidigt egentligen ställt in mig på att jag aldrig kommer få några barn. (Vill förtydliga att jag inte direkt ogillar barn heller, men jag ser det hellre som individer jag gillar eller inte gillar, jag har aldrig förstått varför det är så stark norm på att man "ska" älska alla under typ 15 år men inte alla som är mellan 35 och 50 eller alla pensionärer eller vilken annan åldersgrupp som helst.)

Min syster då är fortfarande ung. Ironiskt nog ganska omogen, eftersom det nu är det hon anklagar mig för att vara. Träffade en kille när hon var strax över 20 som hon var ihop med ett väldigt kort tag, vi hann aldrig träffa honom, innan han gjorde slut och då var hennes största problem att hon inte hunnit bli gravid innan han avslutade förhållandet. Blev sen tillsammans med sin nuvarande kille för lite mindre än två år sen. Han är verkligen trevlig, så ingen skugga ska på något sätt falla över honom, han försöker hela tiden sopa efter henne när hon kommer med sina idiotiska uttalanden. De flyttade ihop väldigt snabbt och det gick också undan tills hon blev gravid. Jag ska inte dra allt vad den gamla tråden handlade om men hon har egentligen ända sedan hon blev tonåring klagat på precis allt jag gör eftersom mina livsval inte överensstämmer med hennes bild av att bli vuxen (skaffa man - skaffa barn), och detta blev sju resor värre när hon blev gravid. Hon nöjer sig inte med att säga de här sakerna direkt till mig, utan pratar också vitt och brett med andra (inklusive våra gemensamma mostrar och hennes kompis som råkar vara min granne) om varför jag aldrig får tag på en karl och att jag är så misslyckad att jag inte får några barn.

Jag hade dock en svag förhoppning om att när barnet väl var fött så skulle hon få annat att tänka på än sin hopplösa syster som inte skaffar några barn. Men ack så fel jag hade. Jag ska tillägga att jag kanske är lite extra känslig för detta just nu, precis som jag skrev i den gamla tråden är det en väldigt stark barnkultur i min arbetsgrupp och jag har tidigare fått ganska mycket kommentarer i den vägen även på jobbet. När jag skrev den gamla tråden i våras hade detta lugnat ner sig, men en stundande förändring här efter sommarsemestern har gjort att den grupp som består av de värsta barnivrarna har fått större spelrum på arbetsplatsen och som leds av en person som dessutom inte gillar mig av andra skäl så hen har börjat med ren utfrysning vid fikabordet och liknande. Att komma och sätta sig med sin kaffekopp bredvid personer som inte ens säger hej och som bara fortsätter att prata om barn som att man inte var där är rätt tråkigt. Personen är dock likadan mot fler, så det är inte bara mot mig, men det har försämrat stämningen i gruppen. Jag har dock inga problem med övriga deltagare i den barnivrargruppen en och en eller när den här personen inte är med.

Men åter till min syster. Hon har blivit tio gånger värre sen barnet föddes, och barnet är sex veckor gammalt. Ett axplock av händelser som hänt bara de senaste veckorna. Min mamma jobbar inom vården och är därför ledig vissa dagar mitt i veckan eller börjar först vid 13 vissa dagar när hon jobbar kväll. Jag bor nära mina föräldrar så när jag jobbar hemifrån och mamma är hemma brukar vi äta lunch tillsammans. För någon vecka sen när jag kom dit var syrran där med barnet när jag kom. Det var, för första gången på typ hela sommaren, faktiskt varmt den veckan så jag hade bara shorts och T-shirt på mig. Vi har väldigt få möten generellt, några möten har vi bestämt att vi ska ta fysiskt på plats och det är egentligen bara möten med chefen som kräver att vi har kameran igång. Så ja, jag brukar inte direkt bry mig om vad jag har på mig när jag ändå jobbar hemifrån hela dagen. Det första syrran sa när jag kom in genom dörren var "fy fan vad du ser ut, så kan du ju inte se ut när du jobbar!" följt av att jag verkligen borde 1) klä mig i kjol, 2) gå till jobbet trots att vi får jobba hemma och hon vet att jag föredrar det och 3) om du sitter här hemma och är så där ful så kommer du aldrig få en karl och hur ska du då få barn?

Nästa händelse var någon vecka senare när mamma fyllde år. Då var sambon också med och han såg ut att vilja sjunka genom jorden när hon inledde med att säga att hon är så glad att hennes barn äntligen har konkurrerat ut mig så att jag får inse att jag inte är speciellt viktig och att ingen bryr sig om vad jag tycker. Eftersom jag inte ville förstöra mammas födelsedag gick jag bara därifrån och undvek henne för resten av kvällen.

Slutklämmen kom i helgen. Då träffades vi igen för lunch, men pappa hade åkt iväg på ett ärende och mamma skulle jobba sen så hon stod i duschen. Jag satt på ovanvåningen och läste när hon kom uppklampande för trappan och röt åt mig att det borde finnas andra saker att göra än att sitta med näsan i en bok. När jag frågade om hon hade något förslag i och med att vi skulle äta det första pappa kom tillbaka och sen skulle jag till stallet så snäste hon att jag kunde väl åtminstone gå ner och leka med min systerson istället för att sitta där med boken. Sen fortsatte hon mala medan vi satte oss till bords om att jag fick skärpa mig, jag kunde inte hålla på och vara så konstig, jag var tvungen att engagera mig i barnet istället för att hålla på som jag alltid gjort, jag måste inse att jag är helt oviktig i allas liv och det är barnet som är det viktiga nu. Mamma och pappa försökte både få henne att sluta, få henne att inse att hon inte kan hålla på så och hysteriskt försöka prata om något annat, men hon gav sig inte utan bara gafflade på. Till slut fick jag bara nog, reste mig upp och åkte hem.

Vi har inte pratat sen dess. Jag vill ärligt talat inte det heller. Mamma och pappa har jag dock pratat med, de tycker självklart att hon betedde sig illa men vill samtidigt att vi ska bli sams. Jag förstår att de inte ska behöva välja sida, och jag vill att de ska kunna glädjas för det här barnbarnet de har fått. Innan helgens skrapa hade jag velat att jag hade fått finnas i pojkens liv på ett sätt som jag hade valt och känt mig bekväm med, jag tycker ärligt talat inte det är så roligt med en sån liten men att det så klart kan ändras när han blir äldre och man kan leka med honom på ett annat sätt. Det är varken pojkens eller hans pappas fel att det är som det är, det är helt och hållet syrrans giftiga kommentarer som är problemet. Å ena sidan har jag haft de kommentarerna runt mig i åtminstone i tio år, men förut var det mer kring hur jag såg ut och var klädd eller varför jag inte slutade med hästarna som normalt folk. Nu är det regelrätta utskällningar och kommentarer om hur misslyckad jag är. När jag gick i helgen stod hon och skrek åt mamma hur hon kunde skälla på henne när hon har ett baaaaaaaaaaarn.

Jag känner mer och mer att jag nog faktiskt inte vill ha någon kontakt med henne överhuvudtaget. Hade det varit en kompis eller en kollega hade jag brutit helt, för hon dränerar mig på all energi och får mig bara att känna mig precis lika värdelös som hon säger att jag är. Men hon är min syster och våra föräldrar kommer bli väldigt sårade om vi inte har någon kontakt. Någon som har erfarenhet av att bryta kontakten med ett syskon eller annan närstående person? Eller som har andra tips på hur man kan hantera giftkommentarerna när de uppendagar sig? Ska tillägga att jag bor några kilometer ifrån våra föräldrar och vi träffas så gott som dagligen. Min syster bor 3,5 mil bort och innan barnet föddes var hon ute hos mamma och pappa kanske max några gånger per år förutom födelsedagar och typ mors/farsdag (jul har hon firat med sambons familj de senaste två åren och alla andra högtider med kompisar), men efter att pojken föddes har hon kommit desto mer.

Har en fråga går det rent lagligt att skiljas från syskon?!

 

[Jaulgreis]

Har en fråga går det rent lagligt att skiljas från syskon?!

Vad tänker du att man har för juridiska skyldigheter till ett syskon..?

 

[sjoberga]

Har en fråga går det rent lagligt att skiljas från syskon?!

Du har ju inga skyldigheter eller rättigheter i samband med själva syskonskapet. Och nej, man kan inte ansöka om att kancellera arvslagstiftning (där finns ju ändå ett gemensamt intresse). Däremot kan man avsäga sig sin arvslott om man vill.

Om du aldrig någonsin vill ha kontakt med ditt syskon igen så behöver du inte. Så det finns inget ”lagligt” / juridiskt att åtskilja.

 

[egab51]

Vad tänker du att man har för juridiska skyldigheter till ett syskon..?

Tja bara tänka tanken ändå dom förväntar sej tillgång till mitt arv men har inga planer på att ge dom shit

 

[egab51]

Du har ju inga skyldigheter eller rättigheter i samband med själva syskonskapet. Och nej, man kan inte ansöka om att kancellera arvslagstiftning (där finns ju ändå ett gemensamt intresse). Däremot kan man avsäga sig sin arvslott om man vill.

Om du aldrig någonsin vill ha kontakt med ditt syskon igen så behöver du inte. Så det finns inget ”lagligt” / juridiskt att åtskilja.Du har ju inga skyldigheter eller rättigheter i samband med själva syskonskapet. Och nej, man kan inte ansöka om att kancellera arvslagstiftning (där finns ju ändå ett gemensamt intresse). Däremot kan man avsäga sig sin arvslott om man vill.



Om du aldrig någonsin vill ha kontakt med ditt syskon igen så behöver du inte. Så det finns inget ”lagligt” / juridiskt att åtskilja.

Oki detta ger mej ett totalt svar ,så jag avbryter trådens om ingen känner för att diskutera vidare?!

 

[sjoberga]

Tja bara tänka tanken ändå dom förväntar sej tillgång till mitt arv men har inga planer på att ge dom shit

Där har du en poäng, syskon ingår som andra klassens arvtagare - men då är det ett testamente du behöver. Det finns ingen laglott för syskon, så du kan testamentera bort deras rätt att ärva dig till 100%

 

[Mia_R]

Tja bara tänka tanken ändå dom förväntar sej tillgång till mitt arv men har inga planer på att ge dom shit

Du kan testamentera bort alla dina tillgångar och göra ev syskon arvslösa. Jag kommer skriva bort brorsan, funderar på att skänka allt till välgörenhet istället. Möjligen syrran får något. Egna barn kan man aldrig göra lottlösa däremot, men övriga gör du vad du vill mot/för.

 

[egab51]

Du kan testamentera bort alla dina tillgångar och göra ev syskon arvslösa. Jag kommer skriva bort brorsan, funderar på att skänka allt till välgörenhet istället. Möjligen syrran får något. Egna barn kan man aldrig göra lottlösa däremot, men övriga gör du vad du vill mot/för.

Jäklar bra idéer

 

[Rie]

Jäklar bra idéer

Finns många ställen att testamentera till, om man vill. Hundstallet, Svenska Hästars Värn, Hjärt och lungfonden osv....osv....osv....

 

[Ajda]

Tack för att du frågar! Det har faktiskt, peppar peppar, gått över förväntan. Efter den totala härdsmältan i början av hösten taggade hon faktiskt ner rejält. Förmodligen kanske verkligheten kom ikapp henne, och hon har på senare tid till och med fällt små kommentarer om att man kanske inte kan hålla på så som hon gjorde innan.

Vi träffas fortfarande inte så ofta, men när vi träffas så kan hon (oftast) bete sig. Hon har också slutat kommentera till andra släktingar om hur jag borde leva mitt liv.

Vad skönt att hon lugnat ner sig.
Hoppas julen blev bra också.

 

[Capel]

Du kan testamentera bort alla dina tillgångar och göra ev syskon arvslösa. Jag kommer skriva bort brorsan, funderar på att skänka allt till välgörenhet istället. Möjligen syrran får något. Egna barn kan man aldrig göra lottlösa däremot, men övriga gör du vad du vill mot/för.

Jag ska också se till att en av mina systrar inte får ett nickel när jag går bort.. (om det finns något att dela på då )

Hon har varit en riktig "pissmärr" från att hon var liten, hela familjen fick gå på tå för henne.. så även numera hennes man och dotter.. Hennes man klagar ibland men jag bara flinar... Det finns skilsmässa dottern har flyttat LÅNGT...

När vi skulle sälja huset där vi växt upp fick jag nog.. Hon betedde sig riktigt illa... (vi syskon är numera +50 år och jag förväntar mig att man beter sig civiliserat)..

Där och då fick jag nog.. har numera jag ingen kontakt med henne och jag bävar när mor går bort och vi måste gå på begravningen ihop.. men det är ett framtida problem. En av mina andra systrar har också sagt upp bekantskapen med henne.. hennes umgängeskrets minskar.. vem FAN vill/kan umgås men en så instabil person

Förlåt trådkapet....

 

[MidnightSoul]

Du kan testamentera bort alla dina tillgångar och göra ev syskon arvslösa. Jag kommer skriva bort brorsan, funderar på att skänka allt till välgörenhet istället. Möjligen syrran får något. Egna barn kan man aldrig göra lottlösa däremot, men övriga gör du vad du vill mot/för.

Tänkte inte ens på att det var det jag gjorde när jag skrev mitt testamente. Å andra sidan får mitt syskons barn ärva det mesta från mig. Så jag bara hoppade över en generation

 

[lizzie]

Jäklar bra idéer

Så har jag och min man gjort. Vi har inga barn och vi vill inte att våra respektive syskon ska ärva oss. Så vi har skrivit testamente. Vi ärver varandra, men när vi är borta går allt till välgörenhet.

Jag har meddelat detta till mina syskon, mottogs inte väl av en av den ena. Hen hade iskallt räknat med att hens barn skulle ta över min gård t ex. Att jag kan sälja och sätta sprätt på pengarna hade hon inte heller tänkt på .

/Lizzie