Man kan prata. Säga som det är, att man oroar sig för personen och undrar hur de känner sig. Nämna utmattning kanske? Så att idén kommer in i huvudet.Hur får man personen att förstå att hen måste söka vård för det och inte kan lägga allt på sin omgivning? Personens partner får dra hela lasset med allt därhemma och lever i princip som ensamstående med en extra att ta hand om nu.
Det gjorde aldrig det för mig, jag hade ju fullt upp att fungera över huvud taget.
Får man ingen respons... Prata med partnern? Stötta denna i att be om hjälp för egen del kanske?
Jag är envis och självständig med enormt "duktig flicka" komplex så jag lyssnade inte på maken som försökte säga vad han såg. Blev bara förbannad på honom.
Till jag gick ut till bilen en vårmorgon för att köra till jobbet. Startade bilen och sen gick hjärnan in i "stand by". Maken gick ut och hämtade mig och ledde in mig i sängen. Sen låg jag där i en vecka. Och bara sov. Är det stress så säger kroppen stopp till slut. Men det är tufft att komma tillbaka.
Det tog 6 mån innan jag orkade träffa folk. Jag får fortfarande panikångest av att åka förbi utanför min gamla arbetsplats nu nästan ett år senare.
Det är inte lätt... Jag lider med de som står på utsidan och vill väl men blir spottade och frästa på. Men man är i ett så ansträngt läge att alla nyanser försvinner. Det är bara att klara sig från den ena timmen till den andra som gäller.