Börjar min anhöriga bli dement?

Hur får man personen att förstå att hen måste söka vård för det och inte kan lägga allt på sin omgivning? Personens partner får dra hela lasset med allt därhemma och lever i princip som ensamstående med en extra att ta hand om nu.
Man kan prata. Säga som det är, att man oroar sig för personen och undrar hur de känner sig. Nämna utmattning kanske? Så att idén kommer in i huvudet.
Det gjorde aldrig det för mig, jag hade ju fullt upp att fungera över huvud taget.
Får man ingen respons... Prata med partnern? Stötta denna i att be om hjälp för egen del kanske?

Jag är envis och självständig med enormt "duktig flicka" komplex så jag lyssnade inte på maken som försökte säga vad han såg. Blev bara förbannad på honom.
Till jag gick ut till bilen en vårmorgon för att köra till jobbet. Startade bilen och sen gick hjärnan in i "stand by". Maken gick ut och hämtade mig och ledde in mig i sängen. Sen låg jag där i en vecka. Och bara sov. Är det stress så säger kroppen stopp till slut. Men det är tufft att komma tillbaka.
Det tog 6 mån innan jag orkade träffa folk. Jag får fortfarande panikångest av att åka förbi utanför min gamla arbetsplats nu nästan ett år senare.
Det är inte lätt... Jag lider med de som står på utsidan och vill väl men blir spottade och frästa på. Men man är i ett så ansträngt läge att alla nyanser försvinner. Det är bara att klara sig från den ena timmen till den andra som gäller.
 
Man kan prata. Säga som det är, att man oroar sig för personen och undrar hur de känner sig. Nämna utmattning kanske? Så att idén kommer in i huvudet.
Det gjorde aldrig det för mig, jag hade ju fullt upp att fungera över huvud taget.
Får man ingen respons... Prata med partnern? Stötta denna i att be om hjälp för egen del kanske?

Jag är envis och självständig med enormt "duktig flicka" komplex så jag lyssnade inte på maken som försökte säga vad han såg. Blev bara förbannad på honom.
Till jag gick ut till bilen en vårmorgon för att köra till jobbet. Startade bilen och sen gick hjärnan in i "stand by". Maken gick ut och hämtade mig och ledde in mig i sängen. Sen låg jag där i en vecka. Och bara sov. Är det stress så säger kroppen stopp till slut. Men det är tufft att komma tillbaka.
Det tog 6 mån innan jag orkade träffa folk. Jag får fortfarande panikångest av att åka förbi utanför min gamla arbetsplats nu nästan ett år senare.
Det är inte lätt... Jag lider med de som står på utsidan och vill väl men blir spottade och frästa på. Men man är i ett så ansträngt läge att alla nyanser försvinner. Det är bara att klara sig från den ena timmen till den andra som gäller.
Men är det inte lättare att komma tillbaka om man får vård tidigare? Dvs det låter som att det borde finnas orsak till att försöka lite extra. (tex erbjuda sig hjälpa att boka och påminna och skjutsa till vårdcentralen. Sådant kan ju vara väldigt överväldigande om man är stressad)
 
Men är det inte lättare att komma tillbaka om man får vård tidigare? Dvs det låter som att det borde finnas orsak till att försöka lite extra. (tex erbjuda sig hjälpa att boka och påminna och skjutsa till vårdcentralen. Sådant kan ju vara väldigt överväldigande om man är stressad)
Ja absolut! Men det kan vara svårt tänker jag, att få en person att ta emot hjälpen om den reagerar så son TS beskriver.
Edit:
Och då som någon som vill hjälpa till kan man nog må dåligt själv av att bemötas som en skurk. Det går ju helt enkelt inte att hjälpa en person som inte vill bli hjälpt.
Det var mest en omtanke om TS. Att hen inte faller ner i att må dåligt själv
 
OT
My 2-cents om demens. Släkting hade en granne på boendet i min ålder (en bra bit till 60) som dog ifjol i följderna av sin demens.

Det finns early-onset alzheimer och andra demenssjukdomar som debuterar tidigt.

När släkting började bli dålig var diagnosen frontallobsdemens - en sjukdom man då sa att man trodde kunde börja utvecklas redan väldigt tidigt, en del pratade om 20-30-årsåldern, men att hjärnan är plastisk och lyckas länge kompensera för den vävnad som dör (dvs unga människor är sjuka, men hinner bli äldre innan diagnos).

Samtidigt påstod läkaren jag släpade släkting till att demens är ett paraply för väldigt många sjukdomar - och eftersom de är många och främst ger påvisbara symptom hos äldre så påstod hen att forskningsläget inte var jättebra (ofta svårt att ställa exakt diagnos, svårt att få ihop grupper av människor med samma utgångsläge, låg prioritet) Fast det var tio år sedan

PS
Jag tror på Ockhams rakblad. Stress och depression är vanligare än demens
 
Jag har ju själv hamnat där... 50 årsåldern, med klimakteriebesvär och min kropp blev JÄTTESTRESSAD av det.
Har nu börjat äta p-piller för att slippa många av klimakteriebesvären och min kropp är inte alls lika stressad nu.

Klimakteriebesvär om personen är kvinna kan yttra sej i såååå många olika uttryck att man själv blir förvånad.
 
Jag har ju själv hamnat där... 50 årsåldern, med klimakteriebesvär och min kropp blev JÄTTESTRESSAD av det.
Har nu börjat äta p-piller för att slippa många av klimakteriebesvären och min kropp är inte alls lika stressad nu.

Klimakteriebesvär om personen är kvinna kan yttra sej i såååå många olika uttryck att man själv blir förvånad.
Det finns väl otroliga brister i kunskap/intresse hos läkare om just klimakteriebesvär? Och inte så mycket till forskning på det heller?
Lite som med menstruation? Att det är en naturlig process - bara att hänga med och inte låta det gå ut över andra.
 
Jag tänker spontant psykisk ohälsa/stress. Det kan göra allt möjligt konstigt. Har anhörig som ofta spontant hoppar in i samtal eller börjar samtal med nu har dom gjort så igen. Skit svårt att hänga med i svängarna men i ”mitt” fall har det med psykisk ohälsa i kombination med stress att göra
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Stor enkel hundras med lagom driv
  • Valp 2025
  • Hjälp

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp