Klara av barnens sammanbrott (och undvika egna..)

[Midsommarblomster]

Vi går igenom en tuff period just nu. Dottern får sammanbrott som byter av varandra, och sonen hakar på. Det är starka viljor, besvikelser, känslor som bubblar upp och behöver ta vägen någonstans. Vi har en 3-åring och en 2-åring så det här kanske är den svåraste tiden vi kommer att ha kring just detta. Det är egentligen inga konstigheter. Vi försöker sänka ambitionsnivån, låta dem ta sin tid kring saker och ting, variera mellan att låta dem bestämma vissa saker och vara konsekventa med andra. Vi försöker komma ner på deras nivå, prata, kramas. Proppa i dem mellis så att hunger åtminstone inte behöver vara ytterligare en faktor mitt i allt. Men i slutändan är det var det är, och det måste få ha sin tid. Problemet är bara att vi föräldrar nästan inte klarat av det senaste veckorna. Vi försöker planera så vi får avlastning, att vi båda är hemma så mycket det går, byter av varandra. Ändå är det som en tryckkokare vissa dagar.

Jag skulle behöva era bästa råd. Praktiska tips eller förhållningssätt. Vad gör man när det kör ihop sig? Kan man förebygga? Hur hanterar man allt?

 

[Crossline]

Jag har ett mantra - ”välj kärlek, kärlek, kärlek, kärlek…” vilket hjälper mig att gröpa ut lite extra medkänsla och tålamod, och kärlek förstås - trots att min mentala bägare har runnit över för längesen. Det liksom påminner mig om vilken typ av förälder jag vill vara och vilka verktyg som funkar för oss.

 

[Badger]

Vi går igenom en tuff period just nu. Dottern får sammanbrott som byter av varandra, och sonen hakar på. Det är starka viljor, besvikelser, känslor som bubblar upp och behöver ta vägen någonstans. Vi har en 3-åring och en 2-åring så det här kanske är den svåraste tiden vi kommer att ha kring just detta. Det är egentligen inga konstigheter. Vi försöker sänka ambitionsnivån, låta dem ta sin tid kring saker och ting, variera mellan att låta dem bestämma vissa saker och vara konsekventa med andra. Vi försöker komma ner på deras nivå, prata, kramas. Proppa i dem mellis så att hunger åtminstone inte behöver vara ytterligare en faktor mitt i allt. Men i slutändan är det var det är, och det måste få ha sin tid. Problemet är bara att vi föräldrar nästan inte klarat av det senaste veckorna. Vi försöker planera så vi får avlastning, att vi båda är hemma så mycket det går, byter av varandra. Ändå är det som en tryckkokare vissa dagar.

Jag skulle behöva era bästa råd. Praktiska tips eller förhållningssätt. Vad gör man när det kör ihop sig? Kan man förebygga? Hur hanterar man allt?

Härdsmältor kan ibland förebyggas genom förvarning precis innan (det var iofs länge sedan, nu 14 åring men )
Vi tipsade förskolan också om detta (på förekommen anledning, vissa barn verkar kunna släppa kritan och studsa upp på sekunden, men jag har inte mött ett, kanske för att jag är släkt med barn jag hängt med vem vet).

Att säga till -nu måste vi snart gå, rita färdigt nu. Typ en minut/30 sekunder/15 sekunder innan verksamheten måste upphöra och man måste gå kan göra skillnad mellan total härdsmälta och ett barn som -är klar nu, ska vi gå. Dett är inte alls samma sak som att tex säga till en timma, 30 minuter, 15 minuter eller 10 minuter innan, vad som ska hända (vilket man säkert också gjort). Eftersom de ändå hunnit glömma det och totalfokuserar ändå. De kan bli klara ganska snabbt om man ger det 15 sekunder. (lillebror och dataspel vid 5-6 år=äggklocka. Nu måste vi gå och lägga oss om 20 minuter, jag ställer äggklockan = ej härdsmälta.)

Om man går från förskolan till affären och ska handla, ge ngt att knapra på innan. (jag har en gång gjort misstaget att vara hungrig förälder + hungrigt barn i mataffären.)

Förbered. Det har varit galet effektivt. -Nu ska vi in i en kyrka, i en kyrka måste man vara jättetyst och inte springa och inte störa. Vi ska titta på saker och vara supertysta.
Jag har utan att tänka på det gjort först förbereda och klarat mig genom en hel begravning med nöjd och glad 4 åring... och inte förberett och fått härdsmälta efter tio sekunder i turistkoll i kyrka. Skillnaden var gigantisk. I fallet förberedd så behövde man bara höja fingret framför läpparna och smyga. I fallet oförberedd, total oförståelse och sorgsen kränkthet vid tillsägelse och vi flydde snabbt ut och körde förberedelse utanför när vi var lugna.

Vet inte exakt vari besvikelserna består, men kanske kan man förbereda på en besvikelse. Vi ska på museum, men det kanske kan vara stängt, men det är ok, då gör vi någonting annat.

Och btw min man observerade andra föräldrar på föris och konstaterade att man inte heller egentligen behöver skämmas utan även antagligen kan ta hela IKEA satsen med barn till föris rätt och slätt. Dvs barn, overall, stövlar, strumpor och allt, men kanske inte alltid i sammansatt form. )

När det väl kört ihop sig har jag inga tips förutom att typ ta sig ur affären, kanske med mat och hem/till förskolan, kanske med kläderna på.

 

[VLMF]

För mig hjälpte det lite mentalt att tänka att vi inte kan förebygga utbrott. Det är vad det är, barnen måste få ha dem eftersom det är en del av deras utveckling. Man kan kratta manegen hur mycket man vill men de kommer "hitta" ett utbrott att ha ändå. Det är inget självändamål att att inte ha utbrotten, och att se dig hålla gränserna (i rimlig utsträckning) hjälper deras hjärna i den fortsatta utvecklingen. Jag tänkte typ att de har ett visst antal utbrott i sig som måste ut i och med hjärnans utveckling, för varje utbrott är det ett mindre kvar.. Men det är ju skitstressande när man står i hallen med ett barn (två i ditt fall..) som vägrar klä på sig, vägrar bli hjälpt, man har mutat, avlett, "hotat" osv och man har en tid att passa. Kan man välja striderna så välj de minst stressiga tillfällena. Och säg förlåt om du blivit arg osv, det lär de sig mycket av också. Att man FÅR bli arg, men man får inte slåss och man säger förlåt efteråt, vuxna också.

Du är inne på det själv också, det här med att sänka förväntningarna. Man kan tänka sig att det blir en mysig tur till lekparken, här har jag slutat tidigt och fixat med mellis och picknickfilt och så blir det kaos istället, bli inte besviken utan sätt förväntningen på kaos istället så gott det går kanske. Skratta åt eländet efteråt. Och klappa om din medförälder när den haft en tuff dag och att den gör detsamma med dig.

Skickar lite pepp, så otroligt tufft att ha två stycken så nära i ålder, kämpa på!

 

[julgrisen]

För mig hjälpte det lite mentalt att tänka att vi inte kan förebygga utbrott. Det är vad det är, barnen måste få ha dem eftersom det är en del av deras utveckling. Man kan kratta manegen hur mycket man vill men de kommer "hitta" ett utbrott att ha ändå. Det är inget självändamål att att inte ha utbrotten, och att se dig hålla gränserna (i rimlig utsträckning) hjälper deras hjärna i den fortsatta utvecklingen. Jag tänkte typ att de har ett visst antal utbrott i sig som måste ut i och med hjärnans utveckling, för varje utbrott är det ett mindre kvar..

Detta har hjälpt mig också! Även om det ibland är svårt att komma ihåg i stunden, men det kan hjälpa mig att tänka att det liksom inte går att göra rätt, de kommer få utbrott för något oavsett vad jag gör för de måste liksom få det.

 

[Snubbelfot]

Jag skulle behöva era bästa råd. Praktiska tips eller förhållningssätt. Vad gör man när det kör ihop sig? Kan man förebygga? Hur hanterar man allt?

Jag hade kunnat skriva ditt inlägg, våra 2,5-åriga tvillingar har ganska snabbt kommit in i en likadan fas. Det är verkligen fruktansvärt tärande, särskilt om utgångsläget redan innan ifråga om ork och energi är knapert.

Hos oss kan det också bli totala härdsmältor, av allt och inget. Vi försöker omsorgsfullt välja strider, vilka situationer som är bäst att backa och lämna utrymme för barnen att själva lugna sig, och när det är rimligt att göra något annat. Avledning är fortfarande en av de minst dåliga strategierna här. Förbereda är en annan, som @Badger beskriver. Men somliga situationer är verkligen svåra, t ex när något av barnen är så frustrerad att han bara måste kasta saker. Leksaker, böcker, vad som helst. Då kan man ofta prata, lugna, avleda litet, men frustrationen försvinner inte utan barnet vill/behöver fortfarande kasta något och gör det som regel också även efter att man pratat litet. Där går vi fortfarande bet.

 

[Rosett]

Kan det hjälpa att ha egentid med dem en och en? Alltså barnen. Det kanske ni redan har men jag bara fick den tanken. Då kan de få känna sig självständiga från varandra och sonen kanske inte hakar på utbrotten på sikt, plus att dottern får egentid med er föräldrar (kan ju hända att hon är lite avundsjuk på brodern?).

 

[skiesabove]

Samma rutiner varje dag, med bildschema (hjälpte både mig och dottern enormt). Och tålamod i att det tar tid för en rutin att bli en rutin.

Förbered allt, även avslut.

Sänk förväntningarna, var realistisk. Skulle du kräva det här av en ung border collie? Det är ungefär på den nivån en mänsklig 3-åring är, och vissa saker är helt enkelt helt orimliga att förvänta sig att dom ska kunna processa. Och sänk förväntningarna på er vuxna också, vad spelar det för roll att det blir makaroner och korv eller skinkmackor 4 kvällar i veckan? Det är näring det med. Plocktallrikar med skurna grönsaker och frukt är bra att ha framme på eftermiddagen för både vuxna och barn.

Stora känslor kräver stora utrymmen, ut i skog och mark med barnen, även om det bara är 45 minuter i en park.

Turas om att ge varandra egentid utanför huset, det spelar ingen roll vad den andra gör med sin tid, om dom åker och simmar eller tar en tupplur i bilen. Poängen är att få vara barnledig åtminstone nån timme i veckan.

Och ta det inte personligt när barn har stora känslor, det är bara så det är .

 

[PathOfClovers]

Vi har samma känslor och har bara en 3-åring så kan knappt föreställa mig!

En grej som funkar oväntat bra här, är timer. Det kanske ni redan testat. Men funkar kanon till allt möjligt, "när klockan ringer ska vi ... " och hon köper det! Än så länge iaf.

 

[VLMF]

Vi har samma känslor och har bara en 3-åring så kan knappt föreställa mig!

En grej som funkar oväntat bra här, är timer. Det kanske ni redan testat. Men funkar kanon till allt möjligt, "när klockan ringer ska vi ... " och hon köper det! Än så länge iaf.

Det kör vi med fortfarande, och att barnet både får starta timern och stänga av ringningen. Just avstängningen är toppen för det får dem att avbryta det de håller på med och fysiskt komma till mig istället

 

[gammalek]

Ett par barn i min närhet håller ihop sig i förskolan men sedan är orken slut. De behöver bara vara när de kommer hem. Inga utflykter, inte åka och handla på hemvägen, inga aktiviteter, bara lugn och stillhet.

 

[Dorinda]

Ett par barn i min närhet håller ihop sig i förskolan men sedan är orken slut. De behöver bara vara när de kommer hem. Inga utflykter, inte åka och handla på hemvägen, inga aktiviteter, bara lugn och stillhet.

Just nu går min 3,5åring 9-3. Och får några extra lediga dagar i månaden.
Då går han frivilligt dit och gärna hem, men har inte bråttom.
Tror egentligen de här tiderna är perfekta för honom, men det är ju svårt att hålla om man inte är föräldraledig med den lilla.

 

[Libbsticka]

För mig hjälper avleda och öronproppar. Så fort det blir högljutt sätter jag i öronproppar. Det tar udden av mitt eget stresspåslag

 

[vemsomhelst123]

Vi går igenom en tuff period just nu. Dottern får sammanbrott som byter av varandra, och sonen hakar på. Det är starka viljor, besvikelser, känslor som bubblar upp och behöver ta vägen någonstans. Vi har en 3-åring och en 2-åring så det här kanske är den svåraste tiden vi kommer att ha kring just detta. Det är egentligen inga konstigheter. Vi försöker sänka ambitionsnivån, låta dem ta sin tid kring saker och ting, variera mellan att låta dem bestämma vissa saker och vara konsekventa med andra. Vi försöker komma ner på deras nivå, prata, kramas. Proppa i dem mellis så att hunger åtminstone inte behöver vara ytterligare en faktor mitt i allt. Men i slutändan är det var det är, och det måste få ha sin tid. Problemet är bara att vi föräldrar nästan inte klarat av det senaste veckorna. Vi försöker planera så vi får avlastning, att vi båda är hemma så mycket det går, byter av varandra. Ändå är det som en tryckkokare vissa dagar.

Jag skulle behöva era bästa råd. Praktiska tips eller förhållningssätt. Vad gör man när det kör ihop sig? Kan man förebygga? Hur hanterar man allt?

Man gillar läget byter av varandra om man är två. Jag vet att vi hade perioder men eftersom vi alltid bytts av på något sätt tror jag ingen av oss föräldrar någonsin varit så långt ner i konen.
Sen tror jag också som någon annan skrev att utbrotten kommer komma. Och de kan de ju få göra. Motgångar är en del av livet men att själv inte dras med i det är svårt. Gör det något att det är starka känslor? Måste de alltid bemötas? Kan det inte vara ok ibland att någon är jättearg men att man som vuxen konstaterar att ”jag ser att du är arg, jag pratar gärna när du vill”.
Sen tror jag, baserat på vad du skrivit här att du kanske har lite svårt att sänka kraven på dig själv. Det är svårt.

 

[Midsommarblomster]

Sen tror jag, baserat på vad du skrivit här att du kanske har lite svårt att sänka kraven på dig själv.

På vilket sätt?

 

[Midsommarblomster]

Ett par barn i min närhet håller ihop sig i förskolan men sedan är orken slut. De behöver bara vara när de kommer hem. Inga utflykter, inte åka och handla på hemvägen, inga aktiviteter, bara lugn och stillhet.

Så är det absolut för mina. Vi går direkt hem, men det är en utmaning i sig. Just att få med dem från förskolan och komma hela vägen hem (trots att vi bor på 5 min gångavstånd) är nog det mest kritiska momentet på dagen. Så det märks absolut att de är trötta.

 

[Midsommarblomster]

För mig hjälper avleda och öronproppar. Så fort det blir högljutt sätter jag i öronproppar. Det tar udden av mitt eget stresspåslag

Funderar på att köpa ett bättre par till min man, han är mer ljudkänslig än vad jag är. Men kanske gör ljudnivån mer även för mig än vad jag tänker på. Sonen har som bekant mycket energi i kroppen och den har ett konstant flöde ut. Är det inte rörelse så är det ljud. Han låter nog hela tiden på något vis. Skratt, gnäll, prat eller skrik. Det påverkar säkert känslan av överstimulans en del.

 

[Midsommarblomster]

Vi har samma känslor och har bara en 3-åring så kan knappt föreställa mig!

En grej som funkar oväntat bra här, är timer. Det kanske ni redan testat. Men funkar kanon till allt möjligt, "när klockan ringer ska vi ... " och hon köper det! Än så länge iaf.

Det kör vi med fortfarande, och att barnet både får starta timern och stänga av ringningen. Just avstängningen är toppen för det får dem att avbryta det de håller på med och fysiskt komma till mig istället

Bra tips!

 

[Midsommarblomster]

Härdsmältor kan ibland förebyggas genom förvarning precis innan (det var iofs länge sedan, nu 14 åring men )
Vi tipsade förskolan också om detta (på förekommen anledning, vissa barn verkar kunna släppa kritan och studsa upp på sekunden, men jag har inte mött ett, kanske för att jag är släkt med barn jag hängt med vem vet).

Att säga till -nu måste vi snart gå, rita färdigt nu. Typ en minut/30 sekunder/15 sekunder innan verksamheten måste upphöra och man måste gå kan göra skillnad mellan total härdsmälta och ett barn som -är klar nu, ska vi gå. Dett är inte alls samma sak som att tex säga till en timma, 30 minuter, 15 minuter eller 10 minuter innan, vad som ska hända (vilket man säkert också gjort). Eftersom de ändå hunnit glömma det och totalfokuserar ändå. De kan bli klara ganska snabbt om man ger det 15 sekunder. (lillebror och dataspel vid 5-6 år=äggklocka. Nu måste vi gå och lägga oss om 20 minuter, jag ställer äggklockan = ej härdsmälta.)

Om man går från förskolan till affären och ska handla, ge ngt att knapra på innan. (jag har en gång gjort misstaget att vara hungrig förälder + hungrigt barn i mataffären.)

Förbered. Det har varit galet effektivt. -Nu ska vi in i en kyrka, i en kyrka måste man vara jättetyst och inte springa och inte störa. Vi ska titta på saker och vara supertysta.
Jag har utan att tänka på det gjort först förbereda och klarat mig genom en hel begravning med nöjd och glad 4 åring... och inte förberett och fått härdsmälta efter tio sekunder i turistkoll i kyrka. Skillnaden var gigantisk. I fallet förberedd så behövde man bara höja fingret framför läpparna och smyga. I fallet oförberedd, total oförståelse och sorgsen kränkthet vid tillsägelse och vi flydde snabbt ut och körde förberedelse utanför när vi var lugna.

Vet inte exakt vari besvikelserna består, men kanske kan man förbereda på en besvikelse. Vi ska på museum, men det kanske kan vara stängt, men det är ok, då gör vi någonting annat.

Och btw min man observerade andra föräldrar på föris och konstaterade att man inte heller egentligen behöver skämmas utan även antagligen kan ta hela IKEA satsen med barn till föris rätt och slätt. Dvs barn, overall, stövlar, strumpor och allt, men kanske inte alltid i sammansatt form. )

När det väl kört ihop sig har jag inga tips förutom att typ ta sig ur affären, kanske med mat och hem/till förskolan, kanske med kläderna på.

Förberedelse har varit väldigt viktigt för dottern. Lite beroende på vad vi ska göra, såklart, men man märker stor skillnad på henne i situationer där hon vet vad som kommer. När vi ska iväg brukar vi alltid prata om det i förväg och visa bilder på vilka vi ska träffa. Tittar hon på TV så berättar vi när det är sista avsnittet osv. Annars blir det väldigt tufft för henne. Jag ska fundera på om jag kan använda det här ännu mer än vad vi gör! Det kanske fungerar i lite oväntade situationer också.

 

[Midsommarblomster]

För mig hjälpte det lite mentalt att tänka att vi inte kan förebygga utbrott. Det är vad det är, barnen måste få ha dem eftersom det är en del av deras utveckling. Man kan kratta manegen hur mycket man vill men de kommer "hitta" ett utbrott att ha ändå. Det är inget självändamål att att inte ha utbrotten, och att se dig hålla gränserna (i rimlig utsträckning) hjälper deras hjärna i den fortsatta utvecklingen. Jag tänkte typ att de har ett visst antal utbrott i sig som måste ut i och med hjärnans utveckling, för varje utbrott är det ett mindre kvar.. Men det är ju skitstressande när man står i hallen med ett barn (två i ditt fall..) som vägrar klä på sig, vägrar bli hjälpt, man har mutat, avlett, "hotat" osv och man har en tid att passa. Kan man välja striderna så välj de minst stressiga tillfällena. Och säg förlåt om du blivit arg osv, det lär de sig mycket av också. Att man FÅR bli arg, men man får inte slåss och man säger förlåt efteråt, vuxna också.

Du är inne på det själv också, det här med att sänka förväntningarna. Man kan tänka sig att det blir en mysig tur till lekparken, här har jag slutat tidigt och fixat med mellis och picknickfilt och så blir det kaos istället, bli inte besviken utan sätt förväntningen på kaos istället så gott det går kanske. Skratta åt eländet efteråt. Och klappa om din medförälder när den haft en tuff dag och att den gör detsamma med dig.

Skickar lite pepp, så otroligt tufft att ha två stycken så nära i ålder, kämpa på!

Hon hittar absolut sina skäl. Det märks att hon är på krigsstigen och då hjälper ingenting. Vill inte sitta bredvid sonen i vagnen, vill inte gå åt rätt håll när hon går själv, vill inte gå den vägen, eller den vägen heller, vill plocka upp en kotte men inte den kotten, eller den kotten heller osv. och så fort man sätter emot det minsta så smäller det. Ibland är det bäst att bara ta det direkt och inte gå så många omvägar. Jag ser det ju komma.

Vi brukar ha bra snack på kvällarna sedan. Då pratar vi igenom dagen och vad som hänt. Hon brukar själv minnas om det blivit bråk och ta upp det. Jag brukar själv säga förlåt om jag blivit arg och nu har hon börjat göra det också, vilket är lite ledsamt. Jag har försökt förklara för henne att hon absolut får bli arg. Hur arg hon vill. Eller ledsen. Ibland är det bara så. Men inte slåss eller sparkas. Mamma får också bli arg och ledsen, men förlåt om det blev bråkigt. Vi får försöka hjälpas åt när båda är trötta och ledsna.

Att ”göra saker tillsammans” kan fungera med sonen. Honom får man inte röra just nu för att är ”själv!” men att hjälpas åt och göra tillsammans kan ibland få honom att mjukna.