Klara av barnens sammanbrott (och undvika egna..)

[julgrisen]

Jag har ett mantra - ”välj kärlek, kärlek, kärlek, kärlek…” vilket hjälper mig att gröpa ut lite extra medkänsla och tålamod, och kärlek förstås - trots att min mentala bägare har runnit över för längesen. Det liksom påminner mig om vilken typ av förälder jag vill vara och vilka verktyg som funkar för oss.

Detta testade jag igår! Så bra tips!

 

[Midsommarblomster]

Innan hämtning igår så förberedde jag små presentpåsar till båda barnen. Det här kan man ju verkligen inte hålla på med varje dag, men jag behövde en bra eftermiddag för min egen orks skull. De fick russin, såpbubblor och varsitt nagellack. Dottern har frågat efter ett rosa nagellack under en tid så nu fick hon det, och sonen fick ett med glitter. De var sysselsatta i vagnen på vägen hem, vi målade sen naglar och hade en lugn eftermiddag. Dottern fick ett sammabrott på kvällen när jag skulle lägga sonen i vagnen på promenad. Hon hade själv valt att stanna hemma, men det är lite så just nu, det går inte att göra rätt. Man vet att något tillslut kommer att brista även om det är hennes egna val.

I morse däremot verkar det ha varit värre. När maken skulle lämna på förskolan så kom hon på att hon hade glömt sitt gosedjur hemma. Vi har inte ens med ett varje dag, men just idag var det tydligen viktigt. Det hade kastats grus, skrikits, skakats galler, slagits, gråtits till den grad att hon knappt fått luft. Han var kvar ett tag och försökte få henne att lugna ner sig men tillslut hade fröken sagt att hon är bara arg, det kommer gå över. Det är bättre att han går. Han ringde mig och jag märkte att det var väldigt jobbigt. Att behöva lämna henne så. Jag försökte påminna oss båda om att ibland ser vi på saker med lite för vuxna ögon, att ett sådant utbrott måste vara traumatiskt. Men barn är ju väldigt mycket här och nu. Förjävligt just nu. Bortglömt om 15 min.

 

[vemsomhelst123]

Snälla. Min son är intensiv, och du känner inte honom så jag skulle passa mig för att uttala mig om jag vore du. Det finns inte en själ som träffat honom som inte kommenterat det, och han har en del svårigheter kopplat till det här. Så förminska inte det tack. Min dotter är som de flesta 3-åringar och jag har aldrig uttryckt något annat.

Vad som fungerar för mig som förälder kanske inte är samma sak som för dig. Det innebär inte att jag ställer höga krav på mig själv och har svårt att slappna av. Om det är så du tolkar personer som gör mer än dig så säger det mer om dig än om mig. Just nu försöker jag hitta sätt som fungerar för oss i vardagen och jag tycker att det är stimulerande och kul när det kommer en idé som jag tror barnen kommer att gilla. Tro det eller ej, men jag tycker att det är roligt och intressant att läsa böcker om barnens utveckling, utforska sensoriska leksaker och ja.. just nu bildstöd. Jag gillar det. Det gör mig inte till en bättre förälder än någon annan. Eller spänd. Det råkar bara vara så jag fungerar och om det tillhör ett ”fack” för dig med föräldrar som ställer alldeles för höga krav på sig själva så är det tyvärr inte mitt problem. Mitt problem just nu är att hantera barnens temperament, som tråden så tydligt handlar om. Jag har noll stress över att städa mitt hus eller läsa på om saker på kvällarna. Det är din.. fördom?

Nej så är det ju absolut. Och mitt tips kring att hantera barns temperament är just att bara stå ut med det. Tänka att this too shall pass. Har många människor i min närhet som krattar manegen för alla runt omkring för att slippa negativa känslor och det tror jag blir ganska kontraproduktivt i slutändan för alla inblandade. Vad jag gör och inte gör har jag inte nämnt i denna tråd, bara att jag kanske inte gör så mycket extra för att vara förälder (jag är förälder, men ännu mer är jag jag).

 

[Imogen]

Att behöva lämna henne så. Jag försökte påminna oss båda om att ibland ser vi på saker med lite för vuxna ögon, att ett sådant utbrott måste vara traumatiskt. Men barn är ju väldigt mycket här och nu. Förjävligt just nu. Bortglömt om 15 min.

Just det där har jag efter att ha haft barn på förskola i 8 års tid blivit väldigt "känslokall" med. Alla mina barn har i perioder tyckt att lämningar varit jobbiga, och uttryckt det på olika sätt. Jag lämnar över ledset/argt barn till pedagogens famn, säger hej då vi ses i eftermiddag, vänder mig om och går.

Hur jobbigt jag än tycker att det är så vet jag att mitt barn tycker om förskolan, är trygg med sina pedagoger, och kort efter jag gått kommer ha lugnat ner sig och vara glad igen. Det är lämningssituationen som är besvärlig, inte att barnet ska vara utan mig på förskolan. Jag HJÄLPER mitt barn genom att gå därifrån så fort som möjligt eftersom det innebär att barnet snabbare blir glad igen. Hur hemsk den meningen än känns i hjärtat i början.

Såklart är ju detta förutsatt att barnet faktiskt trivs och är glad på förskolan. Har man sådana bekymmer blir ju situationen givetvis en annan.

 

[Crossline]

Det finns en trevlig grupp på Facebook som heter ”nära föräldraskap”, jag tycker den är inspirerande. Vettiga föräldrar som hjälper varandra och har ett väldigt fint sätt och tänk. Jag lär mig massor på att läsa om andras bekymmer och jag har fått hjälp med våra egna. Plus att det är helt okej att vara anonym när man skriver inlägg.

 

[Imogen]

Nej så är det ju absolut. Och mitt tips kring att hantera barns temperament är just att bara stå ut med det. Tänka att this too shall pass. Har många människor i min närhet som krattar manegen för alla runt omkring för att slippa negativa känslor och det tror jag blir ganska kontraproduktivt i slutändan för alla inblandade. Vad jag gör och inte gör har jag inte nämnt i denna tråd, bara att jag kanske inte gör så mycket extra för att vara förälder (jag är förälder, men ännu mer är jag jag).

Fast är ditt intryck av det @Midsommarblomster skriver att det handlar om att kratta manegen för att undvika negativa känslor? Min bild är en helt annan. Hur mycket man än "gillar läget" så behöver man redskap för att hantera ett gäng känslostormande syskon i affekt för att själv må bra i det hela. Där och då och efteråt.

 

[Crossline]

Här kan man göra egna bildstöd:
https://bildstod.vgregion.se/
Upplever att det var svårt att hitta färdiga ark som var relevanta för just oss. Då var det bättre att göra egna! Vi gjorde ett med Ikeas logga, dottern älskar ikea

Och här finns både bildstöd och schema:
https://www.habilitering.se/kunskap...-att-ladda-ner/?c1=&c2=&c3=&c4=&c5=&page=1&q=

 

[skiesabove]

Jag har inga barn på utsidan ännu, det första jäser i magen ❤. Så, jag vet inte ännu hur det är och hur det funkar i praktiken, men i förrgår och igår läste jag iallafall en bok som verkligen gav mig många tankeställare iaf.

Barn som bråkar av Bo Hejlskov Elvén (håller föreläsningar också) och Tina Wiman.

Kanske fler som redan läst den?

Ja, superbra!

 

[Palermo]

Nej så är det ju absolut. Och mitt tips kring att hantera barns temperament är just att bara stå ut med det. Tänka att this too shall pass. Har många människor i min närhet som krattar manegen för alla runt omkring för att slippa negativa känslor och det tror jag blir ganska kontraproduktivt i slutändan för alla inblandade. Vad jag gör och inte gör har jag inte nämnt i denna tråd, bara att jag kanske inte gör så mycket extra för att vara förälder (jag är förälder, men ännu mer är jag jag).

Jag tänker att en viktig punkt är att inte ta barns känsloyttringar alltför personligt. Utbrottens antal och intensitet är inte en mätare av kvaliteten hos ens föräldraskap.

Såklart är det bra om de får något att äta innan lågt blodsocker slår deras värld i smulor, och det är bra om man kan tydliggöra för dem vad som ska hända så att de har någon form av kontroll över sina liv.

Därutöver tror jag att det bästa för en själv är att ha realistiska förväntningar. Att inte se fullständigt normala händelser som problem som måste lösas. Och att klara av att bibehålla sitt eget lugn. Att en treåring upplever att världen rasar, är ju en väldigt dålig anledning för föräldrarna att genem.ett parallellt utbrott bekräfta upplevelsen.

 

[Midsommarblomster]

Nej så är det ju absolut. Och mitt tips kring att hantera barns temperament är just att bara stå ut med det. Tänka att this too shall pass. Har många människor i min närhet som krattar manegen för alla runt omkring för att slippa negativa känslor och det tror jag blir ganska kontraproduktivt i slutändan för alla inblandade. Vad jag gör och inte gör har jag inte nämnt i denna tråd, bara att jag kanske inte gör så mycket extra för att vara förälder (jag är förälder, men ännu mer är jag jag).

Du har en fin nidbild av mig

 

[SaraXX]

Just det där har jag efter att ha haft barn på förskola i 8 års tid blivit väldigt "känslokall" med. Alla mina barn har i perioder tyckt att lämningar varit jobbiga, och uttryckt det på olika sätt. Jag lämnar över ledset/argt barn till pedagogens famn, säger hej då vi ses i eftermiddag, vänder mig om och går.

Hur jobbigt jag än tycker att det är så vet jag att mitt barn tycker om förskolan, är trygg med sina pedagoger, och kort efter jag gått kommer ha lugnat ner sig och vara glad igen. Det är lämningssituationen som är besvärlig, inte att barnet ska vara utan mig på förskolan. Jag HJÄLPER mitt barn genom att gå därifrån så fort som möjligt eftersom det innebär att barnet snabbare blir glad igen. Hur hemsk den meningen än känns i hjärtat i början.

Såklart är ju detta förutsatt att barnet faktiskt trivs och är glad på förskolan. Har man sådana bekymmer blir ju situationen givetvis en annan.

Absolut passar det de flesta men bara det ena av mina två. Honom har jag konsekvent fått skita i proffessionernas råd med för han passar aldrig in i mallen. Det tog ett tag att våga lita på att jag hade rätt känsla men, nu vet jag att jag känner honom mycket bättre än "hur det fungerar med barn". Där fick jag tex stanna några minuter så han kom igång på fsk, sen var det lätt att vinka hej då. Var han ledsen och jag gick kunde han ta upp det flera dagar efteråt, hur ensam han kände sig då etc. Tack för det liksom, jag gör så gott jag kan

Den andra däremot seglar igenom allt utan nåt bekymmer i världen typ.

Har inte så mycket att bidra med till ts mer än heja dig och ta till lösningar som funkar för er även om det inte är så man gör! Här hemma var tex frukost i förskoleåldern = en mugg med yoghurt och sugrör under en filt i soffan med en skärm. Lugnt och tid att vakna men säkert helt förkastligt.

 

[Midsommarblomster]

Just det där har jag efter att ha haft barn på förskola i 8 års tid blivit väldigt "känslokall" med. Alla mina barn har i perioder tyckt att lämningar varit jobbiga, och uttryckt det på olika sätt. Jag lämnar över ledset/argt barn till pedagogens famn, säger hej då vi ses i eftermiddag, vänder mig om och går.

Hur jobbigt jag än tycker att det är så vet jag att mitt barn tycker om förskolan, är trygg med sina pedagoger, och kort efter jag gått kommer ha lugnat ner sig och vara glad igen. Det är lämningssituationen som är besvärlig, inte att barnet ska vara utan mig på förskolan. Jag HJÄLPER mitt barn genom att gå därifrån så fort som möjligt eftersom det innebär att barnet snabbare blir glad igen. Hur hemsk den meningen än känns i hjärtat i början.

Såklart är ju detta förutsatt att barnet faktiskt trivs och är glad på förskolan. Har man sådana bekymmer blir ju situationen givetvis en annan.

Våra trivs absolut på förskolan, och det har varit en stor trygghet när vi har behövt lämna i lägen som de här. Vi har otroligt bra fröknar på båda barnens avdelningar, jag kan inte vara tacksam nog för det, och för att våra barn på inget sätt har haft det svårt där.

Vi pratade lite om det när han ringde, att även om det känns tvärtemot vad instinkterna säger så hjälper det att hålla ramarna. Såhär fungerar det. Det är dags för förskola, ibland glömmer man saker, ibland blir man riktigt ledsen och det går över. Man kan nötas och blötas mot det ramverket, eller stångas, men i förlängningen så är det en trygghet att det finns där.

 

[vemsomhelst123]

Du har en fin nidbild av mig

Det är en bild av mig jag inte delar (att jag har nidbilder av människor på forum), men jag har kanske inte så mycket självinsikt som jag tror aldrig hört låten innan men den här mamman gillar snus iaf

 

[Imogen]

Absolut passar det de flesta men bara det ena av mina två. Honom har jag konsekvent fått skita i proffessionernas råd med för han passar aldrig in i mallen. Det tog ett tag att våga lita på att jag hade rätt känsla men, nu vet jag att jag känner honom mycket bättre än "hur det fungerar med barn". Där fick jag tex stanna några minuter så han kom igång på fsk, sen var det lätt att vinka hej då. Var han ledsen och jag gick kunde han ta upp det flera dagar efteråt, hur ensam han kände sig då etc. Tack för det liksom, jag gör så gott jag kan

Den andra däremot seglar igenom allt utan nåt bekymmer i världen typ.

Har inte så mycket att bidra med till ts mer än heja dig och ta till lösningar som funkar för er även om det inte är så man gör! Här hemma var tex frukost i förskoleåldern = en mugg med yoghurt och sugrör under en filt i soffan med en skärm. Lugnt och tid att vakna men säkert helt förkastligt.

Absolut finns det barn som behöver en annan "taktik"!

Mitt svar var lite skrivet utifrån @Midsommarblomsters inlägg där det framkom att pedagogen också hade bilden av att det var bäst att gå, och utgick från det och hur man hanterar just den situationen där barnet släpper det kort efter. Jag kunde absolut ha skrivit mitt svar mer nyanserat

 

[Midsommarblomster]

Det är en bild av mig jag inte delar (att jag har nidbilder av människor på forum), men jag har kanske inte så mycket självinsikt som jag tror aldrig hört låten innan men den här mamman gillar snus iaf

Jag tycker den är rolig Låten alltså.

Hur som helst, vi behöver inte dra den här diskussionen vidare men jag tror att du bör vara försiktig med att läsa in saker som inte skrivs. Källan till min stress är inte de sakerna som du lyft i tråden, att städa med en ljudbok i öronen kan tvärtom ge mig ro. Det jag försöker hantera är den överstimulans som kommer när sammanbrotten och syskonbråken avlöser av varandra, och det inte spelar någon roll hur medveten man är om att det är fullkomligt naturligt på alla sätt. Kroppen reagerar ändå. Jag hade en sådan dag i söndags, och när maken kom hem och löste av mig bröt jag ihop helt. Han tog ut dem på tomten och jag fullkomligt störtbölade i hallen av urladdning. Det finns inget jag önskar mer just nu än att min hjärna inte ska fullkomligt koka över när det blir för mycket. Men som bekant så är det här sällan någonting man kan ändra över en natt. Men jag tränar. Läser böcker för att förstå hur jag och barnen fungerar. Tar in tips på förhållningssätt. Planerar in återhämtning. Om det för dig bara är att bestämma dig för att inte bli överstimulerad, så blir du inte det, så kan jag bara gratulera. Jag tror att det är en ovanlig förmåga hos småbarnsföräldrar. Själv har jag fått arbeta med mina nerver hela mitt liv, det är sannolikt genetiskt och ingen vinstlott. Men jag gör det bästa med det jag har. Det blir bättre ju mer medveten jag är, och det är därför jag är kunskapssökande.

 

[Palermo]

Absolut finns det barn som behöver en annan "taktik"!

Mitt svar var lite skrivet utifrån @Midsommarblomsters inlägg där det framkom att pedagogen också hade bilden av att det var bäst att gå, och utgick från det och hur man hanterar just den situationen där barnet släpper det kort efter. Jag kunde absolut ha skrivit mitt svar mer nyanserat

Ingenting tyder väl på att de här barnen behöver någon särskild "taktik".

 

[Imogen]

Ingenting tyder väl på att de här barnen behöver någon särskild "taktik".

Vet inte riktigt vilka barn du menar?

Det du citerar var ett svar på @SaraXX inlägg om hennes son som en bekräftelse på att jag förstod att precis alla barn inte passar in i det som jag beskrev i mitt inlägg innan dess.

 

[Palermo]

Vet inte riktigt vilka barn du menar?

Det du citerar var ett svar på @SaraXX inlägg om hennes son som en bekräftelse på att jag förstod att precis alla barn inte passar in i det som jag beskrev i mitt inlägg innan dess.

TS barn.

 

[Imogen]

TS barn.

Jaha, nej det gör det väl inte och det har jag inte påstått heller. Tvärtom.

 

[Palermo]

Jaha, nej det gör det väl inte och det har jag inte påstått heller. Tvärtom.

Nejnej, bara apropå det där med att vissa barn kan kräva särskilda "taktiker". Då tog jag mig friheten att nämna att TS barn inte framstår som den "sorten". Trots det kommer deras temperament upp allt då och då. Aldrig kunde jag ana att du skulle ta illa upp - eller vad det nu är du gör - över det.