Klara av barnens sammanbrott (och undvika egna..)

[Midsommarblomster]

Handlar det om npf utredning, extra stöd utifrån någon medfödd skörhet eller liknande hade jag tagit upp det på 2 års på BVC då sånt funkar bäst genom regionen. Där kan du få remiss till BUP tex. Sen får man se vad som växer bort och hur det blir som vuxen. Uppväxtmiljö påverkar ju oerhört mycket. Systemet för att lugna och trösta sig själv samt känna sig trygg är ju fortfarande inne i sin mest kritiska utvecklingsfas. Tidiga insatser känns viktigare om man misstänker utvecklingsstörning och svårare autism vilket det inte låter som utifrån vad du beskrivit.

Jag är inte säker på att vi har 2-års kontroll? Jag tror det är 18 månader och sen 3 år. Vi hade nämligen också tänkt ställa några frågor då, tills jag kom på att det kanske inte är någon. Men annars kan man ju höra av sig ändå.

 

[Midsommarblomster]

Jag vill bara skriva och med emfas understryka att du absolut inte är unik, utan jag tycker att du låter fullt mänsklig. Att känna som du gör är inget konstigt, fel eller ovanligt. Över huvud taget. Att ha två så pass små barn hemma samtidigt blir övermäktigt - för väldigt många människor, i väldigt många stunder. Det verkar som att du också vet det, men jag vet också att det är lätt att vackla och känna skuld eller skam när andra insinuerar att det du känner på något sätt skulle vara avvikande eller onormalt.

Jag har inga tips och råd att ge. Mer än att "This too shall pass", men det är också en klen tröst idag

Tack. Det är svårt prata om eftersom det finns lika många tankar om föräldraskapet som det finns människor. För mig är det ganska vedertaget att det är det svåraste jobbet man gör i livet, och även om det inte är så för alla så är det i varje fall så för mig. Vi fick dessutom två tätt inpå varandra vilket sannolikt gör just den första tiden extra utmanande, men utöver det är det ingenting som är annorlunda för oss än för någon annan. Jag skriver mycket här för att skrivandet i sig är ett sätt att sortera mina tankar, men också för att dela upplevelser med andra som brukar ha så kloka inspel. Att jag skriver mycket betyder inte heller att allt är pest, utan enbart att jag kanske skriver extra mycket just när jag tycker något är svårt.

Överlag blir föräldraskapet enklare och enklare med tiden. Vi lär oss hela tiden, och barnen växer. Jag har också precis valt att lämna ett jobb som inte var kompatibelt med småbarnsåren. Men ja, vissa dagar nyper jag mig själv i armen och hjärtat nästan spricker av kärlek. Det är ofta så, men det får sällan egna trådar på forum. Andra dagar vill jag skrika in i en kudde. Lite så som livet med småbarn är för de allra flesta, tror jag.

 

[Midsommarblomster]

@Midsommarblomster
Vad har barnen för tider på förskolan?
Om ni som föräldrar arbetar heltid så blir det ju ofta mer än heltid för barnen. Förskolan är en väldigt tuff miljö för många barn. Många barn blir överstimulerade av miljön och det är ofta något som märks hemma.

Vi arbetar heltid, men har fria arbetstider så vi försöker hålla dagarna lagom långa. Men visst, jag tror också förskolan är tuff för småbarn.

 

[Imogen]

Jag är inte säker på att vi har 2-års kontroll? Jag tror det är 18 månader och sen 3 år. Vi hade nämligen också tänkt ställa några frågor då, tills jag kom på att det kanske inte är någon. Men annars kan man ju höra av sig ändå.

Region Sthlm har inte 2-årskontroll som standard. På vår bvc sa de vid 18 månader att vi skulle höra av oss vid 2 år om vi kände behov. Och det kan man ju göra oavsett ålder om man har saker man skulle vilja prata med bvc om!

 

[cherie]

Tack. Det är svårt prata om eftersom det finns lika många tankar om föräldraskapet som det finns människor. För mig är det ganska vedertaget att det är det svåraste jobbet man gör i livet, och även om det inte är så för alla så är det i varje fall så för mig. Vi fick dessutom två tätt inpå varandra vilket sannolikt gör just den första tiden extra utmanande, men utöver det är det ingenting som är annorlunda för oss än för någon annan. Jag skriver mycket här för att skrivandet i sig är ett sätt att sortera mina tankar, men också för att dela upplevelser med andra som brukar ha så kloka inspel. Att jag skriver mycket betyder inte heller att allt är pest, utan enbart att jag kanske skriver extra mycket just när jag tycker något är svårt.

Överlag blir föräldraskapet enklare och enklare med tiden. Vi lär oss hela tiden, och barnen växer. Jag har också precis valt att lämna ett jobb som inte var kompatibelt med småbarnsåren. Men ja, vissa dagar nyper jag mig själv i armen och hjärtat nästan spricker av kärlek. Det är ofta så, men det får sällan egna trådar på forum. Andra dagar vill jag skrika in i en kudde. Lite så som livet med småbarn är för de allra flesta, tror jag.

Jag förstår precis. Jag skrev också en del trådar och inlägg när vår dotter var liten och under de kämpigaste perioderna. För mig fyllde trådarna liknande funktion som de gör för dig. Ibland var de också bara ett sätt att få ur sig all frustration, vanmakt och hopplöshet man stundtals kände. Och få lite medkänsla, bekräftelse eller igenkänning från andra. Ibland behöver man faktiskt bara just det, och inga pekpinnar eller snärtiga råd. Att få barn tycker ju många är det mest utmanande de någonsin gjort, och samtidigt det mest fantastiska. Det fanns inget som kunde dränera mig och min man så enormt på energi och samtidigt göra oss helt uppfyllda av skratt och kärlek, som vår dotter när hon var yngre. Det är tvära kast och starka ytterligheter i föräldraskapet, på gott och på ont. Jag har ju som du förstår också bara ett barn, så jag föreställer mig att dina ytterligheter måste befinna sig i en helt annan liga. Jag tycker det är fint att du delar med dig av er vardag, dina känslor och tankar och att du belyser alla sidor av föräldraskapet.