Klara av barnens sammanbrott (och undvika egna..)

[Badger]

Så är det absolut för mina. Vi går direkt hem, men det är en utmaning i sig. Just att få med dem från förskolan och komma hela vägen hem (trots att vi bor på 5 min gångavstånd) är nog det mest kritiska momentet på dagen. Så det märks absolut att de är trötta.

Hämtar ni mitt i ett lekmoment ute till exempel? Tex råkar avbryta när det är som roligast och pedagoger är involverade i en aktivitet med kojor eller måla med vatten på väggar osv?

Det går kanske att flytta hämttiden till när någonting avlutats och någonting nytt ska påbörjas. (tänker på att du nämner trötthet men att jag tex hämtade väldigt sent och min man ganska sent, när de flesta barnen redan gått och jag uppfattade inte barnet som totalt slut och kraschat efter förskolan. Dock fick han sova så länge han ville och inga aktiviteter efteråt utm möjligen lite pulka eller gå i skogen. Upplevde även att lämna tidigt innan någonting kommit igång var lättare.)

 

[Badger]

Förberedelse har varit väldigt viktigt för dottern. Lite beroende på vad vi ska göra, såklart, men man märker stor skillnad på henne i situationer där hon vet vad som kommer. När vi ska iväg brukar vi alltid prata om det i förväg och visa bilder på vilka vi ska träffa. Tittar hon på TV så berättar vi när det är sista avsnittet osv. Annars blir det väldigt tufft för henne. Jag ska fundera på om jag kan använda det här ännu mer än vad vi gör! Det kanske fungerar i lite oväntade situationer också.

Ja vi körde inte med/behövde inte köra med att förbereda väldigt noga långt innan, inte med bilder och liknande, bara en muntlig genomgång. Vad som behövdes var 15 sekunder till 30 sekunder att avsluta och byta fokus på. Rita färdigt de där tre linjerna, lägga till tre klossar, vad som. Det hjälpte hemma vid ensamlek. Om det hade varit grupplek på förskolan, där barnet ska gå och gruppen fortsätta leken, vet jag inte om det hade lyckats lekas klart på 15-30 sekunder.

Och såklart se klart på avsnittet eller nu faktiskt fortfarande, avsluta striden i dataspelet. Det finns inget hemskare än att slita ett barn från ett dataspel mitt i slutbossen som hen försökt ta tio gånger och nästan lyckas med nu eller när hen avtalat med en grupp att göra X och hela gruppens mål blir förstört för att föräldern inte klarar av att vänta, inte hade förklarat att vi ska iväg om 30/det är käk om 30 eller liknande.

 

[Imogen]

Upplevde även att lämna tidigt innan någonting kommit igång var lättare.)

Det här var något som vi också var hjälpta av en period när ena sonen hade tufft med lämningar. Vi såg till att det lämna lite tidigare när det bara var ett fåtalet barn, mycket lugnare och inget riktigt kommit igång.

Dock kan det ju vara ett praktiskt problem såklart, på vissa förskolor är det ju massa barn och full rulle från 7. På vår förskola räcker det att komma 07:30 för att att garanterat vara på bland de 3 första barnen på plats. Så är det ju verkligen inte hos alla.

 

[Badger]

Det här var något som vi också var hjälpta av en period när ena sonen hade tufft med lämningar. Vi såg till att det lämna lite tidigare när det bara var ett fåtalet barn, mycket lugnare och inget riktigt kommit igång.

Dock kan det ju vara ett praktiskt problem såklart, på vissa förskolor är det ju massa barn och full rulle från 7. På vår förskola räcker det att komma 07:30 för att att garanterat vara på bland de 3 första barnen på plats. Så är det ju verkligen inte hos alla.

Ja samma här, 7:30 få barn och lugn frukost. Det var en helt annan sak att lämna då än att stå klockan 9 och försöka putta in ett barn i ett hav av utelekande barn som redan startat lekar.

 

[Midsommarblomster]

Jag tänker att det också beror på hur man är som person. Så fort jag känner starka känslor så börjar jag gråta/blir tårögd. En reaktion jag inte kan styra över, men har fått lära mig att kontrollera det lite. Men om jag tex är arg, blir väldigt glad över något, får en känsla av stark kärlek eller när jag plötsligt känner mig överväldigad så gråter jag. Och det är inget jag tycker är dåligt utan det är bara så jag fungerar. Att gråta är inte farligt eller dåligt i min värld utan det kan ju tvärt om vara otroligt skönt ibland, att få ut känslorna istället för att hålla dem inne.

En av mina närmsta vänner är så, vilket för henne kan ställa till det lite på arbetet. Men annars har vi andra lärt oss att det är så hon fungerar och att hon plötsligt gråter när vi pratar om något som rör upp känslor är inga konstigheter.

Jag har inte lika nära till gråt som henne men visst händer det med jämna mellanrum. När vi hade ett helt år med riktigt tuffa nätter kunde jag gråta en del. Nu händer det väl mer sällan, men det blir ju väldigt konstigt när en utomstående ska bedöma vad som är normalt och inte.

 

[Badger]

Snälla. Min son är intensiv, och du känner inte honom så jag skulle passa mig för att uttala mig om jag vore du. Det finns inte en själ som träffat honom som inte kommenterat det, och han har en del svårigheter kopplat till det här. Så förminska inte det tack. Min dotter är som de flesta 3-åringar och jag har aldrig uttryckt något annat.

Vad som fungerar för mig som förälder kanske inte är samma sak som för dig. Det innebär inte att jag ställer höga krav på mig själv och har svårt att slappna av. Om det är så du tolkar personer som gör mer än dig så säger det mer om dig än om mig. Just nu försöker jag hitta sätt som fungerar för oss i vardagen och jag tycker att det är stimulerande och kul när det kommer en idé som jag tror barnen kommer att gilla. Tro det eller ej, men jag tycker att det är roligt och intressant att läsa böcker om barnens utveckling, utforska sensoriska leksaker och ja.. just nu bildstöd. Jag gillar det. Det gör mig inte till en bättre förälder än någon annan. Eller spänd. Det råkar bara vara så jag fungerar och om det tillhör ett ”fack” för dig med föräldrar som ställer alldeles för höga krav på sig själva så är det tyvärr inte mitt problem. Mitt problem just nu är att hantera barnens temperament, som tråden så tydligt handlar om. Jag har noll stress över att städa mitt hus eller läsa på om saker på kvällarna. Det är din.. fördom?

Den här boken var väldigt väldigt bra (körde bara på dessa iom att den uppdaterades med ett par års mellanrum med den senaste forskningen (nu senast 2010, vilket kanske var ett tag sedan), vi behövde aldrig (för 14 år sedan) vara med fundera över om det var rätt eller inte att lämna barnet att skrika sig till sömns tex, det stod helt enkelt att det absolut inte var lämpligt (enligt senaste forskningen) och varför) De ger tips som att låta barnet välja en frukt i affären för att avleda från godishyllan osv (godis ska inte vara det enda färgglada ett barn får välja i en affär, det fungerade verkligen för oss.)

Leach's most popular work is Your Baby and Child, which appeared in extensively revised versions in 1988, 1997, 2003 and 2010. The book is divided into five major sections, covering newborns, "settled babies", "older babies", "toddlers" and "young children." Each section includes information on expected developmental milestones and patterns in the areas of sleep, eating, "crying and comforting", speech, and physical growth. The book's central thesis is to illuminate "the successive tasks of development with which [children] are involved, the kinds of thought of which they are capable and the extremes of emotion that carry them along" because "the happier you can make your baby, the more you will enjoy being with her, and the more you enjoy her, the happier she will be".

 

[Midsommarblomster]

Hämtar ni mitt i ett lekmoment ute till exempel? Tex råkar avbryta när det är som roligast och pedagoger är involverade i en aktivitet med kojor eller måla med vatten på väggar osv?

Det går kanske att flytta hämttiden till när någonting avlutats och någonting nytt ska påbörjas. (tänker på att du nämner trötthet men att jag tex hämtade väldigt sent och min man ganska sent, när de flesta barnen redan gått och jag uppfattade inte barnet som totalt slut och kraschat efter förskolan. Dock fick han sova så länge han ville och inga aktiviteter efteråt utm möjligen lite pulka eller gå i skogen. Upplevde även att lämna tidigt innan någonting kommit igång var lättare.)

Oftast är hämtningen i sig inga problem. Båda är glada och kommer springande, och de är helt med på banan att vi ska hem. Vi vinkar hejdå till fröknarna och hon babblar glatt på om något de gjort under dagen. Men sen är det som att någon bara släcker lyset när vi ska upp i vagnen gå. Allt är fel. Jag tror att det på något sätt är övergången från nåt till något annat som är svår, i kombination med säkert trötthet. Det som har fungerat bäst är absolut distraktion. Gärna något plockigt mellis som håller hela vägen hem. Gav en banan förra veckan men när den var slut ville hon gå ur vagnen och, resten av vägen hem missade nog ingen på hela gatan

 

[Imogen]

Oftast är hämtningen i sig inga problem. Båda är glada och kommer springande, och de är helt med på banan att vi ska hem. Vi vinkar hejdå till fröknarna och hon babblar glatt på om något de gjort under dagen. Men sen är det som att någon bara släcker lyset när vi ska upp i vagnen gå. Allt är fel. Jag tror att det på något sätt är övergången från nåt till något annat som är svår, i kombination med säkert trötthet. Det som har fungerat bäst är absolut distraktion. Gärna något plockigt mellis som håller hela vägen hem. Gav en banan förra veckan men när den var slut ville hon gå ur vagnen och, resten av vägen hem missade nog ingen på hela gatan

Med tanke på thulevagnen, kan ni cykla och hämta istället? Fattar att det är kort väg och kanske känns onödigt därför, men dels går det ju då väldigt snabbt att komma hem, och sen blir det ju av uppenbara skäl svårare att hoppa ur vagnen

 

[Badger]

@Midsommarblomster

Hemkommen från föreläsningen. Det var väldigt mycket som jag kände igen från boken jag precis läst (Barn som bråkar), så det var ju kul. Bra att få det berättat med någon annans ord också.

Så ja, som sagt mycket från boken. Men lite som hon broderade ut lite mer än boken om jag minns rätt iaf var väl typ att säger man till ett barn som redan är argt, särskilt inför någon annan, får man barnet att skämmas, vilket gör att barnet blir arg på den som säger till. Istället försöka avleda, validera, t ex vid godishyllan jag förstår att du jättegärna vill ha godis, vi kan skriva upp vilka sorter du vill ha så vi kommer ihåg det på lördag? Då har man visat att vad de tycker är viktigt.

Att trots egentligen bara är att utforska den egna viljan.

Och att lära sig se tecknen hos sitt barn innan det blir argt och agera förebyggande.

Och om barnet slåss, inte tillrättavisa just då, det ger ingenting, barnet är "för högt upp". Adrenalinruschen varar i typ 20 min, vänta. Bara bryt och går t ex barnet till sitt rum är det en bra strategi. Vänta sen tills barnet är helt lugnt ifall man nu vill prata om det, eller bara gå vidare, barnet vet redan att det blev fel. Hade de kunnat göra rätt hade de gjort det, vi hade för höga krav.

Och det här med vems problemet är, att ofta får vi vuxna ett problem innan barnen.

Hon pratade mycket om vikten av rutiner, förutsägbarhet, begriplighet. Delaktighet. T ex vill du lägga dig nu eller om fem minuter?
Och förberedelse inför övergångar, så barnet hinner med.

En bra grej hon sa tyckte jag var när hon berättade om sina egna söner, den ena sa ja till kvällsmacka, den ena nej. Så hon gjorde en macka och ställde in alla grejer i kylen. Men när andra sonen såg mackan ville ju han också ha. Han hade inte "fått upp nåt bra på skärmen" när hon sa kvällsmacka, men nu fick han "live-bildstöd".

Hon sa också att allt går över ❤.

Tänker bara som tips, om det går, att bygga upp för mycket hårda rutiner kan skapa problem i längden har jag erfarit genom att se vänner och släktingar. Det blir en oerhörd stress i samband med semestrar och helger ibland. Vi har inte haft (byggt, skapat) skarpa rutiner efterom det inte passar oss (även om vi såklart har rutiner bara av oss själva) och har haft mycket nytta av det i umgänge med andra barnfamiljer. Vi har aldrig behövt ha någon slags strid om middag är 17 eller 18 eller sprungit ut i köket och kokat mackaroner för att middagstiden ligger 30 min fel. Utan vi har alltid hängt på den andra familjens hårda rutiner och anpassat oss och med ett barn som var vant med milt flytande rutiner så har det fungerat väldigt enkelt och ostressat.

Andra slumpartade tipset jag har, från att ha iakttagit andra barnfamiljer, är att vi har sluppit väldigt mycket stress och räddat andra familjer genom att packa plusplus, papper, kritor, bok (rent av platta, men den går inte alltid lika bra att dela på många barn. Och bok är dessutom mycket mer klädsamt hehe, äldre gardet ger snällögon åt barn med böcker (och som säger tack, de smälter totalt) och det är nice i längden för oss och ger lite extra marginaler innan de blir upprörda.) osv när vi ska iväg. För väldigt många barnfamiljer tar inte med någonting att under hålla barnen med under en middag. Så vi plockade rent av med extra till slut. Det var avstressande för oss också att inte andra familjers barn totalt kreverade i paniktristess.

Senaste gången det händer satt jag och tecknade lite på läktaren på barns ridlektion och fick dela med mig av mina blyertspennor och papper till barn småsyskon som hade förväntats sitta snällt i 60 minuter utan att göra någonting alls.

Och då kan jag säga att de har varit väldigt välengagerade föräldrar med barn som lite mer av en uppslukande hobby, medan jag inte är speciellt barnintresserad, bara har vuxit upp med många kusiner.

(tillägger att vi har haft månader av -herregud vad hände nu, hjälp! vad ska vi göra, det här går inte, arg jämt. Nu är det kris och allt. Men eftersom jag inte vet exakt vad man ska göra då utom gråta och vänta så tänkte jag att det inte var ngn vits att skriva ned det. Men inser att det är lika bra.)

 

[Badger]

Tänker bara som tips, om det går, att bygga upp för mycket hårda rutiner kan skapa problem i längden har jag erfarit genom att se vänner och släktingar. Det blir en oerhörd stress i samband med semestrar och helger ibland. Vi har inte haft (byggt, skapat) skarpa rutiner efterom det inte passar oss (även om vi såklart har rutiner bara av oss själva) och har haft mycket nytta av det i umgänge med andra barnfamiljer. Vi har aldrig behövt ha någon slags strid om middag är 17 eller 18 eller sprungit ut i köket och kokat mackaroner för att middagstiden ligger 30 min fel. Utan vi har alltid hängt på den andra familjens hårda rutiner och anpassat oss och med ett barn som var vant med milt flytande rutiner så har det fungerat väldigt enkelt och ostressat.

Andra slumpartade tipset jag har, från att ha iakttagit andra barnfamiljer, är att vi har sluppit väldigt mycket stress och räddat andra familjer genom att packa plusplus, papper, kritor, bok (rent av platta, men den går inte alltid lika bra att dela på många barn. Och bok är dessutom mycket mer klädsamt hehe, äldre gardet ger snällögon åt barn med böcker (och som säger tack, de smälter totalt) och det är nice i längden för oss och ger lite extra marginaler innan de blir upprörda.) osv när vi ska iväg. För väldigt många barnfamiljer tar inte med någonting att under hålla barnen med under en middag. Så vi plockade rent av med extra till slut. Det var avstressande för oss också att inte andra familjers barn totalt kreverade i paniktristess.

Senaste gången det händer satt jag och tecknade lite på läktaren på barns ridlektion och fick dela med mig av mina blyertspennor och papper till barn småsyskon som hade förväntats sitta snällt i 60 minuter utan att göra någonting alls.

Och då kan jag säga att de har varit väldigt välengagerade föräldrar med barn som lite mer av en uppslukande hobby, medan jag inte är speciellt barnintresserad, bara har vuxit upp med många kusiner.

(tillägger att vi har haft månader av -herregud vad hände nu, hjälp! vad ska vi göra, det här går inte, arg jämt. Nu är det kris och allt. Men eftersom jag inte vet exakt vad man ska göra då utom gråta och vänta så tänkte jag att det inte var ngn vits att skriva ned det. Men inser att det är lika bra.)

Ursäkta särskrivning, datorn delade på underhålla.

 

[Badger]

Oftast är hämtningen i sig inga problem. Båda är glada och kommer springande, och de är helt med på banan att vi ska hem. Vi vinkar hejdå till fröknarna och hon babblar glatt på om något de gjort under dagen. Men sen är det som att någon bara släcker lyset när vi ska upp i vagnen gå. Allt är fel. Jag tror att det på något sätt är övergången från nåt till något annat som är svår, i kombination med säkert trötthet. Det som har fungerat bäst är absolut distraktion. Gärna något plockigt mellis som håller hela vägen hem. Gav en banan förra veckan men när den var slut ville hon gå ur vagnen och, resten av vägen hem missade nog ingen på hela gatan

Ah, ja då förstår jag verkligen! Det är ju inte mycket att göra åt, utom ge banan typ.
Låter verkligen som att någon bara kollapsar lite och att det är som det är och ok. (bortsett från att det blir slitigt för dig)

 

[Badger]

borttaget

 

[Midsommarblomster]

Med tanke på thulevagnen, kan ni cykla och hämta istället? Fattar att det är kort väg och kanske känns onödigt därför, men dels går det ju då väldigt snabbt att komma hem, och sen blir det ju av uppenbara skäl svårare att hoppa ur vagnen

Jättebra idé! Vi ska bara ta tag i att skaffa en cykel Men det har varit planen nu när våren kommer.

 

[Midsommarblomster]

Ah, ja då förstår jag verkligen! Det är ju inte mycket att göra åt, utom ge banan typ.
Låter verkligen som att någon bara kollapsar lite och att det är som det är och ok. (bortsett från att det blir slitigt för dig)

Så är det absolut med henne. Att lämna tidigare som @Imogen nämnde ska vi nog dock fundera på. Inte för utbrottens skull, det var ett undantag att det skedde vid lämning igår, men på vår förskola är det lugnare vid 7.30 än vid 8 och jag har märkt att båda barnen verkar lite gladare då. Sonen får en gunga, är båda upptagna kan han bli lite putt. Dotterns avdelning börjar inne och går sen ut vid 8, och hon verkar vara gladare när hon får gå in. Så, kanske inte så mycket för att undvika utbrott men eftersom det kanske är behagligare för dem så ska vi nog fundera på det!

Annars med dottern är det nog lite så att man kan gå runt de värsta utbrotten så gott man kan. Eller åtminstone undvika att de sker på vissa platser. Efter förskolan brukar jag bara tänka att jag vill hem snabbt. Så fort jag stängt grinden till tomten så är det fritt utrymme till vad som helst. Men annars är det bara urladdning för henne som man bara får ta. Hon kan hålla på ett tag men sen är det helt bortglömt nästa sekund.

 

[skiesabove]

Och för mig är det helt orimligt att sitta och gråta efter en vanlig dag hemma med familjen.. hade jag gjort det hade jag sökt hjälp. För så ska man inte behöva ha det.

Fast så är verkligenheten för oss som är känsliga, "högkänsliga", autistiska, andra npf, etc.

Det finns ibland inte mer hjälp att få. Och det är inget att skämmas över, att man behöver få gråta av sig, ha en stund för sig själv i ett mörkt rum, etc. Det betyder inte att det är något fel på en, att man är sjuk, behöver medicineras - det betyder bara att det lätt blir för mycket intryck, för att det är sån man är.

Att bita ihop och tro att man ska kunna bygga tolerans kan tvärtemot vara skadligt, det blir man utbränd av, om man har den typen av hjärna som tar in och processar minst 40% mer än neuromajoritetens hjärnor.

Jag har själv valt bort att skaffa fler barn helt enkelt för att jag inte tål ljudnivån av när småbarn är barn, speciellt inte i kombination med sömnbristen. Det är ju inte barnens fel, och inte mitt heller. Det är bara så det är liksom.

Vi kan väl tipsa TS om sånt som faktiskt kan hjälpa, istället för att skamma?

 

[et_flickan]

@Midsommarblomster

Min 8 åring är just nu i en väldigt jobbigt period. Humöret skiftar, hon får panik av att ha tråkigt och vi är världens sämsta föräldrar och hon tänker flytta till farfar typ på sekunden för där får hon spela på mobilen hur mycket hon vill, tror hon.

Jag själv är känslomänniska. Har väldigt lätt att börja gråta vid stress, för att jag är arg eller glad. Jag tror jag gråter åtminstone en dag i veckan pga att jag får någon form av känsla. Det är sådan jag är och min dotter har troligen ärvt det.

Jag vet inte vad jag vill säga egentligen mer än du är inte ensam. Att vara förälder är den svåraste uppgiften jag haft i livet, men och det mest fantastiska och roligaste, det är väl därför man orkar.

 

[Midsommarblomster]

Fast så är verkligenheten för oss som är känsliga, "högkänsliga", autistiska, andra npf, etc.

Det finns ibland inte mer hjälp att få. Och det är inget att skämmas över, att man behöver få gråta av sig, ha en stund för sig själv i ett mörkt rum, etc. Det betyder inte att det är något fel på en, att man är sjuk, behöver medicineras - det betyder bara att det lätt blir för mycket intryck, för att det är sån man är.

Att bita ihop och tro att man ska kunna bygga tolerans kan tvärtemot vara skadligt, det blir man utbränd av, om man har den typen av hjärna som tar in och processar minst 40% mer än neuromajoritetens hjärnor.

Jag har själv valt bort att skaffa fler barn helt enkelt för att jag inte tål ljudnivån av när småbarn är barn, speciellt inte i kombination med sömnbristen. Det är ju inte barnens fel, och inte mitt heller. Det är bara så det är liksom.

Vi kan väl tipsa TS om sånt som faktiskt kan hjälpa, istället för att skamma?

Tack. Precis så är det.

Jag har också valt att inte skaffa fler barn av precis den här anledningen. Ibland när jag ser familjer med tre barn så tycker jag att det ser så härligt ut. "Alla goda ting är tre". Ännu mer gos, skratt och kärlek. Ännu större familj. Ännu fler att älska. När jag tittar på mina barn så undrar jag hur de kunde bli så förbaskat härliga och helt perfekta (ingen bias alls) att man kan ju inte låta bli att fundera på vem den tredje skulle bli. Det kan låta hur fånigt som helst, men barnet som inte kommer att bli är faktiskt en liten sorg som jag håller på att lära mig acceptera. För hur efterlängtat och välkommet det än varit i vår familj så vet jag om att det är mer än vad jag skulle klara av. Jag balanserar på gränsen just nu av att kunna vara den mamman jag vill bara, och jag är skyldig mina barn att trilla över på rätt sida. Fler år med sömnlösa nätter och ännu högre ljudnivå hemma kommer få mig att misslyckas, och det är inte rättvist varken mot mig eller barnen. Vi fick två underverk. Det blev vår, helt fantastiska, lott i livet. Jag gråter ibland när det blir för mycket. Jag har fällt ännu fler glädjetårar.

 

[Midsommarblomster]

Jag vet inte vad jag vill säga egentligen mer än du är inte ensam. Att vara förälder är den svåraste uppgiften jag haft i livet, men och det mest fantastiska och roligaste, det är väl därför man orkar.

Precis så är det

 

[vemsomhelst123]

Jag tänker att det också beror på hur man är som person. Så fort jag känner starka känslor så börjar jag gråta/blir tårögd. En reaktion jag inte kan styra över, men har fått lära mig att kontrollera det lite. Men om jag tex är arg, blir väldigt glad över något, får en känsla av stark kärlek eller när jag plötsligt känner mig överväldigad så gråter jag. Och det är inget jag tycker är dåligt utan det är bara så jag fungerar. Att gråta är inte farligt eller dåligt i min värld utan det kan ju tvärt om vara otroligt skönt ibland, att få ut känslorna istället för att hålla dem inne.

Jo absolut, och då är det ju inget man varken behöver söka hjälp för eller starta forumtrådar över. Jag läser långa och många inlägg där allt är intensivt, tufft, det är höga krav på jobbet, osv. Jag förstår det. Jag har ett jobb med höga krav, jag har otroligt mycket resdagar, jag lever periodvis ensam med barn och är rätt introvert som person. Jag bryter också ihop ibland men sällan pga att utbrott hos barn, det har jag liksom bara fått lära mig att det inte får bekomma mig på det sättet, för det blir orimligt att leva med små barn utan att världen går under flera gånger /dag i barnets värld vilket verkligheten är för de flesta barn, det är så de lär sig hantera livet liksom.
Om jag mår dåligt över något så till den grad att mina strategier inte räcker så tar jag hjälp av de som är proffs, som kan hjälpa mig med strategier för just detta. Spelar mindre roll om det är relationer eller feber i 10 dagar. Jag tycker inte jag står för stigmatiseringen här, snarare tvärtom, det är ok att känna att det är skitjobbigt och intensivt med små barn samtidigt som man är i en intensiv fas i livet vilket många är mellan 30-40 och det finns hjälp att få

 

[vemsomhelst123]

Fast så är verkligenheten för oss som är känsliga, "högkänsliga", autistiska, andra npf, etc.

Det finns ibland inte mer hjälp att få. Och det är inget att skämmas över, att man behöver få gråta av sig, ha en stund för sig själv i ett mörkt rum, etc. Det betyder inte att det är något fel på en, att man är sjuk, behöver medicineras - det betyder bara att det lätt blir för mycket intryck, för att det är sån man är.

Att bita ihop och tro att man ska kunna bygga tolerans kan tvärtemot vara skadligt, det blir man utbränd av, om man har den typen av hjärna som tar in och processar minst 40% mer än neuromajoritetens hjärnor.

Jag har själv valt bort att skaffa fler barn helt enkelt för att jag inte tål ljudnivån av när småbarn är barn, speciellt inte i kombination med sömnbristen. Det är ju inte barnens fel, och inte mitt heller. Det är bara så det är liksom.

Vi kan väl tipsa TS om sånt som faktiskt kan hjälpa, istället för att skamma?

Det är ju precis det jag skrivit, jag hade aldrig stått ut om jag inte hade fått ett par dagar ifred här och då. Att ta förstå och våga ta den tiden är ju något jag fått jobba med med hjälp av proffs tidigare i livet. Det är inte att skamma att föreslå att ta extern hjälp från de som kan. Tvärtom. Att inte låta sig bli lika berörd oavsett vad som stör mig är inte att bita ihop för mig, det är något jag jobbat och jobbar med dagligen och aldrig hade lärt mig utan att få strategier från någon som kan det bättre än jag