Klara av barnens sammanbrott (och undvika egna..)

[Palermo]

Eller så har utbrott och att barnen har det jobbigt normaliserats för mycket, och barnens behov trivialiserats i tidigare generationer? Cry it out var ju väldigt populärt förr, men inte särskilt människovänligt egentligen.

Millenial-föräldrar kanske går överstyr åt andra hållet ibland, men vi är också första generationen som på riktigt börjat utforska ett föräldraskap som ser på barnen på ett mer likställt sätt med dom vuxna.

Mina föräldrar "utforskade" den typen av föräldraskap. Om än ordet "utforskade" låter lite, ja, lite väl. Jag är född på 60-talet. "Cry it out" vet jag inte vad det är i sammanhanget.

 

[Palermo]

Jag tycker inte att det är konstigt att prata om förskolan som tuff för småbarn. Inte hela tiden, men visst kan stora barngrupper och långa dagar vara uttröttande. Många att samsas med och hög ljudnivå. Däremot ser jag inte att det nödvändigtvis behöver vara någonting som behöver åtgärdas som förälder. Strävar man efter att allting ska vara optimalt i barnens liv så kommer man nog slå knut på sig själv ganska snabbt. Att saker kan vara tufft är också en del av livet. Så kommer det vara i skolan sen, universitetet, jobbet. På sina olika sätt. Så länge förskolan är en trygg miljö, där barnen känner tillit till de vuxna och blir sedda så kan trötta och överstimulerade barn få återhämtning efter förskolan. Sen finns det alltid barn med olika behov, och upp till varje förälder att bestämma vad som fungerar. Just våra barn trivs väldigt bra, och har enligt deras fröknar toppendagar. Men ja, visst fasen kan de vara trötta vid hämtning, och jag ser inga konstigheter med det.

Trötthet på eftermiddagen är väl rätt vanligt oavsett om barn varit på förskola eller inte. Min erfarenhet är, som antytt, att det är just förskolan som åtminstone ofta är just en trygg miljö för barn. Övriga offentliga, eller vad man ska kalla det, som barn hamnar i under uppväxten är nog snarare mindre tryggare än förskolan.

För mig låter ordet "tufft" för starkt. För mig betyder ordet "tufft" att det verkligen finns jobbiga grejer på riktigt, att det sliter mer än det ger. Det tror jag är extremt ovanligt när det gäller förskolan, medan det ju däremot finns en hel del som far rejält illa i skolan, tex.

 

[Midsommarblomster]

Trötthet på eftermiddagen är väl rätt vanligt oavsett om barn varit på förskola eller inte. Min erfarenhet är, som antytt, att det är just förskolan som åtminstone ofta är just en trygg miljö för barn. Övriga offentliga, eller vad man ska kalla det, som barn hamnar i under uppväxten är nog snarare mindre tryggare än förskolan.

För mig låter ordet "tufft" för starkt. För mig betyder ordet "tufft" att det verkligen finns jobbiga grejer på riktigt, att det sliter mer än det ger. Det tror jag är extremt ovanligt när det gäller förskolan, medan det ju däremot finns en hel del som far rejält illa i skolan, tex.

Det är nog bara en skillnad i vad man lägger in i ordet. Jag har också uppfattningen av förskolan som både givande och trygg för de allra flesta.

 

[Dorinda]

ja fast barn har utbrott oavsett tider på förskolan det är en del av att växa upp även för oss millenialföräldrar som absolut inte stått för merparten av forskningen kring barns utveckling. Sen kan vilka tider absolut göra skillnad för vissa barn (bla mitt, men kanske mest i form av att mitt liv blev enklare av 7-15.30 än 8-16.30). Vi ska ju inte likställa barn med vuxna tänker jag, de håller på att lära sig att vara människor, vi vuxna har förhoppningsvis lärt oss det hyfsat

Nu har min unge rätt få utbrott generellt. Men under lediga perioder är de klart färre!

 

[VLMF]

Nu har min unge rätt få utbrott generellt. Men under lediga perioder är de klart färre!

Min hade märkbart färre när vi var iväg på andra ställen än hemma. Så ja det sammanföll ju med lediga perioder för vi reser ofta bort då, till kusinen, till mormor och morfar, stugan osv.
Men var vi på hemmaplan, i huset under ledigheten var det samma ändå.

 

[Roheryn]

Mina föräldrar "utforskade" den typen av föräldraskap. Om än ordet "utforskade" låter lite, ja, lite väl. Jag är född på 60-talet. "Cry it out" vet jag inte vad det är i sammanhanget.

Det gjorde mina föräldrar också, jag är född i början av 70-talet och jag tror att den typen av syn på barnen - att de är "riktiga människor" med rätt till åsikter, hänsyn, integritet osv. var högst levande under 60- och 70-talen. Kanske inte i alla familjer eller i alla samhällslager, men absolut förekommande hos fler än enstaka familjer.

 

[skiesabove]

Det gjorde mina föräldrar också, jag är född i början av 70-talet och jag tror att den typen av syn på barnen - att de är "riktiga människor" med rätt till åsikter, hänsyn, integritet osv. var högst levande under 60- och 70-talen. Kanske inte i alla familjer eller i alla samhällslager, men absolut förekommande hos fler än enstaka familjer.

Ja den "politiska idén" är från den tiden, men den praktiska applikationen av det var ändå inte alltid så barnvänlig. Barn är inte små vuxna.

 

[Palermo]

Ja den "politiska idén" är från den tiden, men den praktiska applikationen av det var ändå inte alltid så barnvänlig. Barn är inte små vuxna.

Är ditt intryck att barn nu behandlas bättre och mer jämlikt av sina föräldrar än vad vi som lever nu har kunnat se i våra liv? Jag frågar, för det är inte alls mitt intryck. Varken omkring mig eller här på buke har jag sett något alls som jag har tolkat så?

Det jag ser är att barn mer än någonsin behandlas som arenor för konsumtion, som identitetsmarkörer och som objekt för föräldrars livsstilsprojekt.

 

[Badger]

Vad gäller barns utbrott och känsloyttringar, tänker jag bara att det uppenbarligen är jobbigt att vara liten, och att de flesta av oss verkar glömma det mesta av hur det var.

Såklart blir det tjo och tjim och konflikter på förskolan, men det tänker jag i första hand är uttryck för att det är jobbigt att vara liten.

När det gäller föräldrars pustande och stånkande över så kallade trotsåldrar, eller andra "faser", brukar jag tänka att det nog mest handlar om föräldrarna. Inte om barnen. Sen kan det bero på lite olika saker hos föräldrar, som gör att de tycker att just deras barn har särskilt många/stora utbrott.

Jo barnen har ju onekligen perioder då de har det lite mer och lite mindre jobbigt, och det är väl lite olika beroende på barn vad mer och mindre jobbigt innebär. Men att för oss så kunde de faktiskt tex vara i 3 månader och sedan gå över. (men jag tror inte på ett visst antal sammanbrott som ett barn måste genomleva eller max antal hopp eller svängar i en häst, det måste vara individberoende och situationsberoende rimligen )

(å andra sidan kan vi nog kategorieras som inte så problematiskt, även inräknat tex totala sammanbrott över saker nu och då och tre månader här och där med omg vad händer. Å tredje sidan så vet jag föräldrar som tex kunde säga nej, stopp, halt till sitt barn och det slutade med vad det höll på med och frös jag har bara hängt med -du måste lyfta bort, barn.)

 

[skiesabove]

Är ditt intryck att barn nu behandlas bättre och mer jämlikt av sina föräldrar än vad vi som lever nu har kunnat se i våra liv? Jag frågar, för det är inte alls mitt intryck. Varken omkring mig eller här på buke har jag sett något alls som jag har tolkat så?

Det jag ser är att barn mer än någonsin behandlas som arenor för konsumtion, som identitetsmarkörer och som objekt för föräldrars livsstilsprojekt.

Givetvis inte alla, men det är en jätteförändring som skett i både filosofi/etik/empati och vetenskap. Det har gått hand i hand med den förändrade synen på djur och deras behov och känslor.

Sen så finns det fortfarande folk som använder cry it out (skrik tills du går in i inlärd hjälplöshet), folk som blir kränkta och reaktiva av sina barns känsloutbrott, folk som lägger för höga krav i relation till mental/emotionell mognad, folk som lägger för låga krav i relation till behovet av att lära sig, osv.

Men vi vet idag att även bebisar känner smärta och har känslor. Vi vet att barn inte har utbrott för att dom är svåra, utan för att dom har det svårt. Och så vidare.

 

[Badger]

Jo barnen har ju onekligen perioder då de har det lite mer och lite mindre jobbigt, och det är väl lite olika beroende på barn vad mer och mindre jobbigt innebär. Men att för oss så kunde de faktiskt tex vara i 3 månader och sedan gå över. (men jag tror inte på ett visst antal sammanbrott som ett barn måste genomleva eller max antal hopp eller svängar i en häst, det måste vara individberoende och situationsberoende rimligen )

(å andra sidan kan vi nog kategorieras som inte så problematiskt, även inräknat tex totala sammanbrott över saker nu och då och tre månader här och där med omg vad händer. Å tredje sidan så vet jag föräldrar som tex kunde säga nej, stopp, halt till sitt barn och det slutade med vad det höll på med och frös jag har bara hängt med -du måste lyfta bort, barn.)

(Å fjärde sidan växte jag upp med många små kusiner i deras värsta ögonblick så jag tror min måttstock kanske är påverkad av det.)

 

[Midsommarblomster]

Det gjorde mina föräldrar också, jag är född i början av 70-talet och jag tror att den typen av syn på barnen - att de är "riktiga människor" med rätt till åsikter, hänsyn, integritet osv. var högst levande under 60- och 70-talen. Kanske inte i alla familjer eller i alla samhällslager, men absolut förekommande hos fler än enstaka familjer.

Ser jag till mina föräldrar, födda i mitten av 60-talet, så verkar det ha varit två olika skolor för dem. Pappa hade en auktoritär och rätt sträng pappa, och fick fortfarande aga i skolan. Mamma verkar ha haft ett betydligt mer pedagogiskt och omsorgsfullt upplägg. I övrigt ska jag inte ge mig in på att gissa eftersom jag inte levde då. Men jag har sett en och annan förälder även i min generation som verkar tro på att skäll och auktoritet fungerar.

 

[Midsommarblomster]

@strawberrysylt jag har hunnit lyssna ungefär 2 h av boken och måste säga att den är riktigt bra. Tack för tipset! Önskar att jag läst den tidigare. Även om man redan vet en del så tycker jag att de här författarna förklarar på ett sätt som gör kunskapen väldigt enkel att förankra i vardagen.

 

[miumiu]

Ser jag till mina föräldrar, födda i mitten av 60-talet, så verkar det ha varit två olika skolor för dem. Pappa hade en auktoritär och rätt sträng pappa, och fick fortfarande aga i skolan. Mamma verkar ha haft ett betydligt mer pedagogiskt och omsorgsfullt upplägg. I övrigt ska jag inte ge mig in på att gissa eftersom jag inte levde då. Men jag har sett en och annan förälder även i min generation som verkar tro på att skäll och auktoritet fungerar.

Jag tror som du är inne på här att det diffar rejält även inom olika generationer. Även om vissa idéströmningar kan genomsyra den generella debatten så kommer människor alltid att vara människor, med sina förtjänster och sina brister. Vissa har lättare att tappa det i pressade situationer, somliga har svårare än andra att inse när dom själva bär skuld, några behöver tydliga ideologier att följa och hänvisa till medan andra mer gillar att freestyla. Att föräldrar i större utsträckning idag ser barn som ett "livsstilsprojekt" tror jag är en tolkning som är lätt att göra eftersom vi "ser" mer vad andra människor gör idag. Men det har väl alltid funnits föräldrar som sett barnen som en förlängning av sig själva? Som ser barnens eventuella prestationer som en fjäder i den egna hatten osv.

 

[Roheryn]

Ser jag till mina föräldrar, födda i mitten av 60-talet, så verkar det ha varit två olika skolor för dem. Pappa hade en auktoritär och rätt sträng pappa, och fick fortfarande aga i skolan. Mamma verkar ha haft ett betydligt mer pedagogiskt och omsorgsfullt upplägg. I övrigt ska jag inte ge mig in på att gissa eftersom jag inte levde då. Men jag har sett en och annan förälder även i min generation som verkar tro på att skäll och auktoritet fungerar.

Det där är nog en ganska korrekt analys, tror jag, fastän du inte levde då Min uppväxt (f -71) präglades av vänlighet, omsorg och att bli lyssnad på och tagen hänsyn till samt - när jag var i skolåldern - ett ganska stort mått av både frihet och ansvar. Men ser jag på min dotters pappa (f -65) så verkar hans uppväxt ha varit mycket mer präglad av en ganska sträng pappa, mycket regler och dessvärre även viss aga. Jag kan ju se att det till viss del präglade oss som personer och även föräldrar där jag varit mer resonerande och tillåtande gentemot vår dotter medan han varit mer sträng, strikt och med mer tonvikt på "lydnad" (kanske lite dåligt ordval men jag hittade inget bättre och tror du förstår vad jag menar ). Och det är dessutom en av flera anledningar till att vi gick isär när dottern var i tidiga tonåren - det var faktiskt SÅ skönt att bli "ensam" förälder och köra mitt eget race och göra det jag tror på!

 

[Roheryn]

Ja den "politiska idén" är från den tiden, men den praktiska applikationen av det var ändå inte alltid så barnvänlig. Barn är inte små vuxna.

Det är möjligt att de idéerna inte alltid applicerats på ett bra vis eller passat alla barn, men jag måste säga att mina föräldrar gjorde ett väldigt bra jobb - jag minns min barndom som väldigt trygg och harmonisk och jag har alltid kunnat och tillåtits uttrycka min åsikt och argumentera för min sak. Jag var ett verbalt barn som pratade mycket och tidigt så det upplägget - att alltid tillåtas prata, uttrycka sig, fråga och ifrågasätta - passade nog mig väldigt bra. Eller så BLEV jag verbal för att jag tilläts och uppmuntrades att vara det - svårt ibland att veta vad som var hönan och vad som var ägget

 

[Badger]

Eller så har utbrott och att barnen har det jobbigt normaliserats för mycket, och barnens behov trivialiserats i tidigare generationer? Cry it out var ju väldigt populärt förr, men inte särskilt människovänligt egentligen.

Jag tycker snarare det är många i tråden som normaliserar i så fall. Att ett visst antal utbrott, de kommer vad man än gör osv. Föräldrautbildningarna från kommunerna gör stor skillnad i hur lätt det är att vara förälder vad jag läst, så jag tror inte ett barn blir "skadat" av att ha färre utbrott. Tänker att när de väl skett en kris så kan det väl vara så att det måste vara så och inte mycket att göra utom att vara empatisk, men att det inte alls är något som helst fel i att förvarna, ge mellanmål, förbereda, ge enkla icke frustrerande val osv så att det inte krisar ihop sig jämt.

Millenial-föräldrar kanske går överstyr åt andra hållet ibland, men vi är också första generationen som på riktigt börjat utforska ett föräldraskap som ser på barnen på ett mer likställt sätt med dom vuxna.

Va? Nej inte alls. 40-talisterna utforskade massor i föräldraskap och det finns oceaner av uppfostransböcker och barnets perioder osv från 70-talet, allt från fri till auktoritär till hum uppfostringsvarianten man borde köra som jag glömt vad den heter (ah auktoritativ* nästa post), för att inte tala om 40-talet (hittat på landet, och de böckerna är fantastiska och insiktsfulla också) Själv är jag helt klart uppfostrad enligt det här med att inte säga att någon är söt eller en teckning är fin utan mer -hur kände det för dig att göra den där teckningen (kan säga att så himla kul är det inte, att få höra att man är söt och duktig och teckningen är fin ibland är inte så dumt ändå). Dessutom läste de mängder av godnattsagor 80% av föräldrarna läste godnattsaga, nu är det runt 30% inte ens alla akadmiker gör det, när förr "alla" gjorde det. Sagor bygger ju empati och känsla för förutsägbarhet och varnar för skummisar.

 

[Badger]

Jag tycker snarare det är många i tråden som normaliserar i så fall. Att ett visst antal utbrott, de kommer vad man än gör osv. Föräldrautbildningarna från kommunerna gör stor skillnad i hur lätt det är att vara förälder vad jag läst, så jag tror inte ett barn blir "skadat" av att ha färre utbrott. Tänker att när de väl skett en kris så kan det väl vara så att det måste vara så och inte mycket att göra utom att vara empatisk, men att det inte alls är något som helst fel i att förvarna, ge mellanmål, förbereda, ge enkla icke frustrerande val osv så att det inte krisar ihop sig jämt.



Va? Nej inte alls. 40-talisterna utforskade massor i föräldraskap och det finns oceaner av uppfostransböcker och barnets perioder osv från 70-talet, allt från fri till auktoritär till hum uppfostringsvarianten man borde köra som jag glömt vad den heter (ah auktoritativ* nästa post), för att inte tala om 40-talet (hittat på landet, och de böckerna är fantastiska och insiktsfulla också) Själv är jag helt klart uppfostrad enligt det här med att inte säga att någon är söt eller en teckning är fin utan mer -hur kände det för dig att göra den där teckningen (kan säga att så himla kul är det inte, att få höra att man är söt och duktig och teckningen är fin ibland är inte så dumt ändå). Dessutom läste de mängder av godnattsagor 80% av föräldrarna läste godnattsaga, nu är det runt 30% inte ens alla akadmiker gör det, när förr "alla" gjorde det.

*https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:228027/FULLTEXT01.pdf

Föräldrar kan ha olika typer av uppfostringsstil gentemot sina barn:auktoritär, auktoritativ och släpphänt. Den auktoritativa föräldrastilenhar enligt tidigare forskning visat sig påverka sannolikheten för högempati hos barnen.

 

[Badger]

Mina föräldrar "utforskade" den typen av föräldraskap. Om än ordet "utforskade" låter lite, ja, lite väl. Jag är född på 60-talet. "Cry it out" vet jag inte vad det är i sammanhanget.

Typ gråta sig till sömns. Det hade en revival ngn gång på tidigt 2000 tal. Anna Wahlgrens böcker.
Men jag tror den boken gavs 1983 och hon är väl inte barnpsykolog (jupp, författare och samhällsdebattör). Redan när folk använde sig av metoden så tror jag att den var ansedd som inte så bra. (I vår brittiska bok från 1970, uppdaterad 2009, så skrevs det att gråta sig till sömns gav inlärd hjälplöshet och var inte alls bra för hjärnans utveckling.) (tror det är bättre att kolla att böckerna är skrivna av barnpsykologer snarare än samhällsdebattörer, men det är nog kanske ngt personligt att jag föredrar det.)

 

[skiesabove]

Typ gråta sig till sömns. Det hade en revival ngn gång på tidigt 2000 tal. Anna Wahlgrens böcker.
Men jag tror den boken gavs 1983 och hon är väl inte barnpsykolog (jupp, författare och samhällsdebattör). Redan när folk använde sig av metoden så tror jag att den var ansedd som inte så bra. (I vår brittiska bok från 1970, uppdaterad 2009, så skrevs det att gråta sig till sömns gav inlärd hjälplöshet och var inte alls bra för hjärnans utveckling.) (tror det är bättre att kolla att böckerna är skrivna av barnpsykologer snarare än samhällsdebattörer, men det är nog kanske ngt personligt att jag föredrar det.)

Japp precis. Jag var med om att en bekant använde det på sitt barn 2016. Vägrade umgås med dom efter det, bebistortyr.