Klara av barnens sammanbrott (och undvika egna..)

[Midsommarblomster]

På tal om att ta hjälp så kom jag på något jag glömde skriva tidigare.

Före själva föreläsningen vi var på igår presenterade sig flera olika professioner här i min kommun som arbetar med olika typer av föräldrastöd.
Det fanns flera stycken olika ställen dit man kunde höra av sig, gå kurser osv. Jag blev positivt överraskad och det känns väldigt bra.

Det var ställen dit man bara kunde komma/ringa utan att egentligen ha några större problem, man kanske bara ville lära sig mer typ. Och sen andra nummer om man nu kände att nu har vi slirat ner i diket. Olika för olika åldrar.
Finns säkert olika i olika kommuner, men jag skulle tro att t ex bvc kan hänvisa .

Om man nu skulle vilja.

Vad bra att du tar upp det, för vi har funderat på att ta upp någon kontakt kring sonen. Jag känner att det tar emot att skriva om honom här. Om någon kliver in och tycker saker så riskerar det att väcka mama bear och det vill vi undvika. Men han har utmaningar, och han svimmar fortfarande ett par gånger i veckan. Han är liten och eftersom han är välfungerande finns det inga skäl att utreda honom såhär tidigt. Han får det som han behöver i livet. Men som förälder så känner jag att jag famlar i mörkret ibland. Varför fungerar inte det som borde fungera? Vi har träffat en barnpsykolog men efter att fått rådet "cry it out" stängde jag den dörren. Så jag har funderat på att söka upp någon att bolla mina tankar med. Hur gör man när man misstänker NPF men inte vill självdiagnostiera ett litet barn, och inte vill sätta honom i ett fack.. men samtidigt faktiskt behöver förstå honom? Här finns det nog flera som skulle kunna hjälpa mig med förhållningssätt. Jag borde ta tag i det.

 

[Badger]

Fast så är verkligenheten för oss som är känsliga, "högkänsliga", autistiska, andra npf, etc.

Det finns ibland inte mer hjälp att få. Och det är inget att skämmas över, att man behöver få gråta av sig, ha en stund för sig själv i ett mörkt rum, etc. Det betyder inte att det är något fel på en, att man är sjuk, behöver medicineras - det betyder bara att det lätt blir för mycket intryck, för att det är sån man är.

Att bita ihop och tro att man ska kunna bygga tolerans kan tvärtemot vara skadligt, det blir man utbränd av, om man har den typen av hjärna som tar in och processar minst 40% mer än neuromajoritetens hjärnor.

Jag har själv valt bort att skaffa fler barn helt enkelt för att jag inte tål ljudnivån av när småbarn är barn, speciellt inte i kombination med sömnbristen. Det är ju inte barnens fel, och inte mitt heller. Det är bara så det är liksom.

Vi kan väl tipsa TS om sånt som faktiskt kan hjälpa, istället för att skamma?

Ja, jag insåg att ett är vad jag kunde hålla reda på. (och posten som är borttagen var om att gråta, att det är helt ok och naturligt, och att det är olika för olika personer, men fick inte till det.)

 

[Badger]

Vad bra att du tar upp det, för vi har funderat på att ta upp någon kontakt kring sonen. Jag känner att det tar emot att skriva om honom här. Om någon kliver in och tycker saker så riskerar det att väcka mama bear och det vill vi undvika. Men han har utmaningar, och han svimmar fortfarande ett par gånger i veckan. Han är liten och eftersom han är välfungerande finns det inga skäl att utreda honom såhär tidigt. Han får det som han behöver i livet. Men som förälder så känner jag att jag famlar i mörkret ibland. Varför fungerar inte det som borde fungera? Vi har träffat en barnpsykolog men efter att fått rådet "cry it out" stängde jag den dörren. Så jag har funderat på att söka upp någon att bolla mina tankar med. Hur gör man när man misstänker NPF men inte vill självdiagnostiera ett litet barn, och inte vill sätta honom i ett fack.. men samtidigt faktiskt behöver förstå honom? Här finns det nog flera som skulle kunna hjälpa mig med förhållningssätt. Jag borde ta tag i det.

Ja jag hoppade in på ett par föreläsningar av föräldrautbildningen här i kommunen av ren nyfikenhet (inte för att jag tyckte att det var något problem) och den var fantastisk och jättefin! (men sa ungefär samma saker som min bok, ovan, väldigt bra att det finns) (forskning om dem säger att de verkar fungera bra också, alla de olika formerna med olika namn, så )

Det satt lappar uppe på förskolorna och den äldsta och mest goa pedagogen på vår förskola hade dem. (en lång elegant dam 60+ som vi en gång såg åka pulkamadrass med alla barnen på en gång -tjutandes -se upp i backen, annars hål i nacken. (på vår bra förskola, innan vi bytte till en normal pga flytt.) )

 

[strawberrysylt]

Vad bra att du tar upp det, för vi har funderat på att ta upp någon kontakt kring sonen. Jag känner att det tar emot att skriva om honom här. Om någon kliver in och tycker saker så riskerar det att väcka mama bear och det vill vi undvika. Men han har utmaningar, och han svimmar fortfarande ett par gånger i veckan. Han är liten och eftersom han är välfungerande finns det inga skäl att utreda honom såhär tidigt. Han får det som han behöver i livet. Men som förälder så känner jag att jag famlar i mörkret ibland. Varför fungerar inte det som borde fungera? Vi har träffat en barnpsykolog men efter att fått rådet "cry it out" stängde jag den dörren. Så jag har funderat på att söka upp någon att bolla mina tankar med. Hur gör man när man misstänker NPF men inte vill självdiagnostiera ett litet barn, och inte vill sätta honom i ett fack.. men samtidigt faktiskt behöver förstå honom? Här finns det nog flera som skulle kunna hjälpa mig med förhållningssätt. Jag borde ta tag i det.

Jag tycker absolut ni ska ta upp någon sorts kontakt.
Och det bästa av allt är väl att det går att göra _innan_ det barkar åt skogen.
Jag och min gick i familjerådgivning i ett halvår, inte för att vi hade problem, men för att inte _få_ problem eftersom jag mådde psykiskt dåligt av fysiska orsaker. En parentes, men visar ändå hur vi kommer tänka kring barnet också sen.

Sen som du tar upp otroligt viktigt att hamna hos rätt person då! Då får man byta om det inte funkar.

Sen appropå att det som inte funkar borde fungera... Du har absolut säkert koll på att alla barn är olika och funkar olika,men måste bara visa den här bilden, jag tycker den är fantastiskt talande.

 

[Midsommarblomster]

Jo absolut, och då är det ju inget man varken behöver söka hjälp för eller starta forumtrådar över.

Du menar att man inte behöver starta en tråd om det inte är så allvarligt att man också måste söka hjälp? Jisses, då har jag verkligen missförstått begreppet att diskutera med andra människor i liknande situation.

Men för din information så har jag nyligen varit i vården. Så både ditt råd att ”gilla läget” och att ”söka vård” är lika missriktade så det kanske är dags att ta ett steg tillbaks nu. Du svänger lika snabbt som Trump och verkar chansa lika grovt, med bibehållen övertygelse.

 

[Tantan]

Du menar att man inte behöver starta en tråd om det inte är så allvarligt att man också måste söka hjälp? Jisses, då har jag verkligen missförstått begreppet att diskutera med andra människor i liknande situation.

Men för din information så har jag nyligen varit i vården. Så både ditt råd att ”gilla läget” och att ”söka vård” är lika missriktade så det kanske är dags att ta ett steg tillbaks nu. Du svänger lika snabbt som Trump och verkar chansa lika grovt, med bibehållen övertygelse.

Jag tänker att du verkar vara en bra förälder som försöker få ihop livet. Som vi andra det är ibland pest och ibland himmelriket. Man gör så gott man kan utifrån de förutsättningar man har. Så även barnen. Jag tryckte i mitt barn en banan varje hämtning och då hade vi 100 meter hem. Det var som om min blotta uppenbarelse orsakade akut hungersnöd.

Jag tänker att det kanske går att ha en utökad dialog med förskolan om sonen? Är de bra kan de vara ett stöd för er.

 

[vemsomhelst123]

Du menar att man inte behöver starta en tråd om det inte är så allvarligt att man också måste söka hjälp? Jisses, då har jag verkligen missförstått begreppet att diskutera med andra människor i liknande situation.

Men för din information så har jag nyligen varit i vården. Så både ditt råd att ”gilla läget” och att ”söka vård” är lika missriktade så det kanske är dags att ta ett steg tillbaks nu. Du svänger lika snabbt som Trump och verkar chansa lika grovt, med bibehållen övertygelse.

Nu tycker jag du svingar hej vilt och har gjort det ett tag det var inte en speciellt trevlig liknelse . Läs gärna mina inlägg igen och se vad det faktiskt står, jag har precis gjort det och jag förstår verkligen inte den reaktionen som kom ut här jag är inte övertygad om något, annat än vad som funkat helt ok för mig/min familj. Vet inte riktigt vad jag svänger med heller annat än att du inte sätter likhetstecken mellan acceptans och hjälp från professionella. För mig är det likhetstecknet gigantiskt

 

[Görel]

Vad bra att du tar upp det, för vi har funderat på att ta upp någon kontakt kring sonen. Jag känner att det tar emot att skriva om honom här. Om någon kliver in och tycker saker så riskerar det att väcka mama bear och det vill vi undvika. Men han har utmaningar, och han svimmar fortfarande ett par gånger i veckan. Han är liten och eftersom han är välfungerande finns det inga skäl att utreda honom såhär tidigt. Han får det som han behöver i livet. Men som förälder så känner jag att jag famlar i mörkret ibland. Varför fungerar inte det som borde fungera? Vi har träffat en barnpsykolog men efter att fått rådet "cry it out" stängde jag den dörren. Så jag har funderat på att söka upp någon att bolla mina tankar med. Hur gör man när man misstänker NPF men inte vill självdiagnostiera ett litet barn, och inte vill sätta honom i ett fack.. men samtidigt faktiskt behöver förstå honom? Här finns det nog flera som skulle kunna hjälpa mig med förhållningssätt. Jag borde ta tag i det.

Alla kommuner som jag har arbetat i har familjeterapeuter som man kan diskutera med och få stöd av. Man erbjuds 3-5 samtal utan biståndsbeslut från socialtjänsten. Om det bedöms att man behöver ytterligare stöd kan man beviljas det efter en ansökan. Jag har varit i kontakt med många föräldrar i flera kommuner som uppskattat stödet de fått.

Kolla vad din kommun kan erbjuda, antingen via hemsida eller via växeln.

 

[Fille]

Jag

Jag tycker absolut ni ska ta upp någon sorts kontakt.
Och det bästa av allt är väl att det går att göra _innan_ det barkar åt skogen.
Jag och min gick i familjerådgivning i ett halvår, inte för att vi hade problem, men för att inte _få_ problem eftersom jag mådde psykiskt dåligt av fysiska orsaker. En parentes, men visar ändå hur vi kommer tänka kring barnet också sen.

Sen som du tar upp otroligt viktigt att hamna hos rätt person då! Då får man byta om det inte funkar.

Sen appropå att det som inte funkar borde fungera... Du har absolut säkert koll på att alla barn är olika och funkar olika,men måste bara visa den här bilden, jag tycker den är fantastiskt talande.

Jag är lärare, har den bilden på tavlan i mitt klassrum, vi har pratat om bilden, om olikheter och att människor behöver olika hjälp och stöd för att nå samma mål

 

[Midsommarblomster]

Nu tycker jag du svingar hej vilt och har gjort det ett tag det var inte en speciellt trevlig liknelse . Läs gärna mina inlägg igen och se vad det faktiskt står, jag har precis gjort det och jag förstår verkligen inte den reaktionen som kom ut här jag är inte övertygad om något, annat än vad som funkat helt ok för mig/min familj. Vet inte riktigt vad jag svänger med heller annat än att du inte sätter likhetstecken mellan acceptans och hjälp från professionella. För mig är det likhetstecknet gigantiskt

Om du inte ser vad som är stötande i dina svar så kan jag tyvärr inte förklara det bättre än vad jag redan gjort i tråden, så jag gör inte ett till försök. Diskutera gärna vidare om du vill, och jag köper att du inte har ont uppsåt, men det kan vara klädsamt att ta in att dina råd är missriktade i den här tråden och inte fortsätta forcera dem.

 

[strawberrysylt]

Jag

Jag är lärare, har den bilden på tavlan i mitt klassrum, vi har pratat om bilden, om olikheter och att människor behöver olika hjälp och stöd för att nå samma mål

Jättebra! Jag tror nästan vi ska sätta upp den på väggen här hemma när bäbis börjar bli lite större.

 

[Midsommarblomster]

Jag tänker att du verkar vara en bra förälder som försöker få ihop livet. Som vi andra det är ibland pest och ibland himmelriket. Man gör så gott man kan utifrån de förutsättningar man har. Så även barnen. Jag tryckte i mitt barn en banan varje hämtning och då hade vi 100 meter hem. Det var som om min blotta uppenbarelse orsakade akut hungersnöd.

Jag tänker att det kanske går att ha en utökad dialog med förskolan om sonen? Är de bra kan de vara ett stöd för er.

Förskolan är fantastiskt, vi har haft en bra dialog eftersom han svimmar där ibland. Vi ska faktiskt ha vårt första utvecklingssamtal om sonen om två veckor och tänkte lyfta lite tankar då.

 

[gammalek]

Förskolan är fantastiskt, vi har haft en bra dialog eftersom han svimmar där ibland. Vi ska faktiskt ha vårt första utvecklingssamtal om sonen om två veckor och tänkte lyfta lite tankar då.

Det kan finnas specialpedagoger knutna till förskolan, i alla fall där jag bor. Här kan föräldrar kontakta dem om de har funderingar kring t ex diagnoser.

 

[vemsomhelst123]

Om du inte ser vad som är stötande i dina svar så kan jag tyvärr inte förklara det bättre än vad jag redan gjort i tråden, så jag gör inte ett till försök. Diskutera gärna vidare om du vill, och jag köper att du inte har ont uppsåt, men det kan vara klädsamt att ta in att dina råd är missriktade i den här tråden och inte fortsätta forcera dem.

Det kan också vara lite klädsamt i dagsläget att inte jämföra folk med Trump lite random, just saying

 

[Midsommarblomster]

Det kan också vara lite klädsamt i dagsläget att inte jämföra folk med Trump lite random, just saying

Du har rätt, det var inte schysst.

 

[cherie]

Jag är inte konstant överstimulerad. Hade jag varit det så hade jag ju varit fullkomligt utbränd för länge sedan. Men jag tycker nog inte heller att min situation är särskilt varken märkvärdig eller unik. Att som förälder brista ut i gråt efter en dag när det bara blivit för mycket är jag nog långt ifrån ensam om. Vi har två småbarn som båda befinner sig trotsåldern deluxe. Jag är dessutom i grunden kanske lite väl mottaglig för intryck. Var det inte som du själv just sa, det är som det är och man får gilla läget? Jag gör det, och så försöker jag bygga på med återhämtning och kunskap för att över tid bygga upp min egen resistens. Du säger att jag ska vara snäll mot mig själv och det är jag när jag med trygghet kan säga att jag tycker att jag gör ett bra jobb som förälder. Kanske inte i varje ögonblick, varje pressad stund. Men jag fortsätter dyka upp och göra mitt bästa varje dag, och att där emellan läsa på och träna förhållningssätt är mitt sätt att göra det på.

Jag vill bara skriva och med emfas understryka att du absolut inte är unik, utan jag tycker att du låter fullt mänsklig. Att känna som du gör är inget konstigt, fel eller ovanligt. Över huvud taget. Att ha två så pass små barn hemma samtidigt blir övermäktigt - för väldigt många människor, i väldigt många stunder. Det verkar som att du också vet det, men jag vet också att det är lätt att vackla och känna skuld eller skam när andra insinuerar att det du känner på något sätt skulle vara avvikande eller onormalt.

Jag har inga tips och råd att ge. Mer än att "This too shall pass", men det är också en klen tröst idag

 

[athena_arabians]

Fast så är verkligenheten för oss som är känsliga, "högkänsliga", autistiska, andra npf, etc.

Det finns ibland inte mer hjälp att få. Och det är inget att skämmas över, att man behöver få gråta av sig, ha en stund för sig själv i ett mörkt rum, etc. Det betyder inte att det är något fel på en, att man är sjuk, behöver medicineras - det betyder bara att det lätt blir för mycket intryck, för att det är sån man är.

Att bita ihop och tro att man ska kunna bygga tolerans kan tvärtemot vara skadligt, det blir man utbränd av, om man har den typen av hjärna som tar in och processar minst 40% mer än neuromajoritetens hjärnor.

Jag har själv valt bort att skaffa fler barn helt enkelt för att jag inte tål ljudnivån av när småbarn är barn, speciellt inte i kombination med sömnbristen. Det är ju inte barnens fel, och inte mitt heller. Det är bara så det är liksom.

Vi kan väl tipsa TS om sånt som faktiskt kan hjälpa, istället för att skamma?

Lite OT och jag har inga barn eller en NPF... men nog f-n kan jag ligga och gråta efter att har kört fullt ös medvetslös en längre tid, kombinerat med en rätt extrem stress pga jobbet (det är inte kul att veta att det finns folk som inte bangar för att försöka ha ihjäl en).

Jag ser inget som helst märkligt i att jag gör det. Sedan har vi alla olika triggers och olika trösklar för när det blir för mycket. Det skulle aldrig falla mig in att söka vård för det, jag ser det mer som sunt att jag fick lite lättnad i att gråta ett tag och sedan är det bara att köra på.

 

[Libbsticka]

Handlar det om npf utredning, extra stöd utifrån någon medfödd skörhet eller liknande hade jag tagit upp det på 2 års på BVC då sånt funkar bäst genom regionen. Där kan du få remiss till BUP tex. Sen får man se vad som växer bort och hur det blir som vuxen. Uppväxtmiljö påverkar ju oerhört mycket. Systemet för att lugna och trösta sig själv samt känna sig trygg är ju fortfarande inne i sin mest kritiska utvecklingsfas. Tidiga insatser känns viktigare om man misstänker utvecklingsstörning och svårare autism vilket det inte låter som utifrån vad du beskrivit.

 

[Sofie.S]

@Midsommarblomster
Vad har barnen för tider på förskolan?
Om ni som föräldrar arbetar heltid så blir det ju ofta mer än heltid för barnen. Förskolan är en väldigt tuff miljö för många barn. Många barn blir överstimulerade av miljön och det är ofta något som märks hemma.

 

[vemsomhelst123]

@Midsommarblomster
Vad har barnen för tider på förskolan?
Om ni som föräldrar arbetar heltid så blir det ju ofta mer än heltid för barnen. Förskolan är en väldigt tuff miljö för många barn. Många barn blir överstimulerade av miljön och det är ofta något som märks hemma.

Håller med. Märkte ganska stor skillnad på när vi började ha tider 7-15.30/16 istället för 8-16.30/17. Nu spelar det ingen större roll längre, men så har vi ”turen” att det 75% av tiden är möjligt att ha 9-15 pga sambons jobb. Just att komma hem utan tjafs blev så mycket lättare av tidigare dagar (nu är vi morgonpigga allihopa så det spelar ju också in). Plus att vi har turen att inte behöva pendla dagligen, inser när jag skriver det att det är jätte lyxigt att vara två heltidsarbetande föräldrar som kan ha de tiderna..