Klara av barnens sammanbrott (och undvika egna..)

[Dorinda]

Barn är olika!
Är min svår att lämna så är något fel och att bara gå då gör det värre. Vi provade några gånger, ivrigt påhejad av en pedagog som tyckte det var så rätt och att barnet så snabbt blev glad igen.
Sonen är fortfarande avvaktande mot den pedagogen, flera månader senare.

Det som fungerade var att ta det lugnt. Att en av de lugna pedagogerna mötte upp och gav det några extra minuter på morgonen.

 

[Imogen]

Nejnej, bara apropå det där med att vissa barn kan kräva särskilda "taktiker". Då tog jag mig friheten att nämna att TS barn inte framstår som den "sorten". Trots det kommer deras temperament upp allt då och då. Aldrig kunde jag ana att du skulle ta illa upp - eller vad det nu är du gör - över det.

Jag tog inte illa upp, jag bara fattade inte vad du syftade på.

 

[Libbsticka]

Våra söner är ju nästan exakt lika gamla och vi har haft ett litet helvete efter sommartid. Den lilla ändringen har skapat övertrött barn med brutna rutiner. Det har varit skrik tills han nästan kräks vid läggning och ibland undrar man om han somnar eller svimmar. Känns inte dödsskönt direkt. Som sagt öronproppar eller brusdämpande lurar gör susen. Minska triggade sinnesintryck. På med musik och börja fuldansa. Man åldras som Obama under presidentåren med småbarn

 

[Human]

Jag minns perioden när min äldste son var 2-2,5 år med fasa. Han var så arg, så arg, och allt var en kamp. Nu är han 3 år och vi är återigen inne i en fas med mycket konflikter. Min enda tröst just nu är att det inte är lika illa som när han var 3 år och att lillebror är skapligt hanterbar. En 2-åring och 3-åring samtidigt låter verkligen tufft, jag förstår att ni har drama hemma

Min livlina under 2-årsfasen var min partner, att jag ibland när jag höll på att tappa det själv kunde bli avbytt, eller tvärtom när jag såg att han vara nära en gräns, att jag gick in och bröt av. Jag försökte också tänka lite extra på att vara snäll mot min partner, och snälltolka det han gjorde eller inte gjorde. Och vara lite snäll mot mig själv, även de dagar då jag absolut inte var den förälder jag ville vara.

 

[vemsomhelst123]

Jag tycker den är rolig Låten alltså.

Hur som helst, vi behöver inte dra den här diskussionen vidare men jag tror att du bör vara försiktig med att läsa in saker som inte skrivs. Källan till min stress är inte de sakerna som du lyft i tråden, att städa med en ljudbok i öronen kan tvärtom ge mig ro. Det jag försöker hantera är den överstimulans som kommer när sammanbrotten och syskonbråken avlöser av varandra, och det inte spelar någon roll hur medveten man är om att det är fullkomligt naturligt på alla sätt. Kroppen reagerar ändå. Jag hade en sådan dag i söndags, och när maken kom hem och löste av mig bröt jag ihop helt. Han tog ut dem på tomten och jag fullkomligt störtbölade i hallen av urladdning. Det finns inget jag önskar mer just nu än att min hjärna inte ska fullkomligt koka över när det blir för mycket. Men som bekant så är det här sällan någonting man kan ändra över en natt. Men jag tränar. Läser böcker för att förstå hur jag och barnen fungerar. Tar in tips på förhållningssätt. Planerar in återhämtning. Om det för dig bara är att bestämma dig för att inte bli överstimulerad, så blir du inte det, så kan jag bara gratulera. Jag tror att det är en ovanlig förmåga hos småbarnsföräldrar. Själv har jag fått arbeta med mina nerver hela mitt liv, det är sannolikt genetiskt och ingen vinstlott. Men jag gör det bästa med det jag har. Det blir bättre ju mer medveten jag är, och det är därför jag är kunskapssökande.

Men det låter ju som du behöver hjälp, jag får jobba ganska aktivt på att inte bli överstimulerad, jag behöver mycket tid utan intryck och har tyvärr valt ett arbete med mycket intryck. Jag har också i perioder varit väldigt mycket själv med litet barn, det har gjort att jag behövt träna på att vara snäll mot mig själv, ta hjälp där hjälpen finns och ha regler som tillåter helt andra saker i form av vilken mat som äts eller skärmtid (eller för den delen eftersom vi har lyxen att ha råd vilka museer, nöjesparker eller inköp som görs en tråkig dag) än när vi är två föräldrar. Jag tror dock den största anledningen är att vi är två primärföräldrar och att vi byter av varandra som primärföräldrar. Hälften av tiden behöver jag aldrig tänka på hämta/lämna/lägga/laga mat. Den är min att spendera.

 

[strawberrysylt]

@Midsommarblomster

Hemkommen från föreläsningen. Det var väldigt mycket som jag kände igen från boken jag precis läst (Barn som bråkar), så det var ju kul. Bra att få det berättat med någon annans ord också.

Så ja, som sagt mycket från boken. Men lite som hon broderade ut lite mer än boken om jag minns rätt iaf var väl typ att säger man till ett barn som redan är argt, särskilt inför någon annan, får man barnet att skämmas, vilket gör att barnet blir arg på den som säger till. Istället försöka avleda, validera, t ex vid godishyllan jag förstår att du jättegärna vill ha godis, vi kan skriva upp vilka sorter du vill ha så vi kommer ihåg det på lördag? Då har man visat att vad de tycker är viktigt.

Att trots egentligen bara är att utforska den egna viljan.

Och att lära sig se tecknen hos sitt barn innan det blir argt och agera förebyggande.

Och om barnet slåss, inte tillrättavisa just då, det ger ingenting, barnet är "för högt upp". Adrenalinruschen varar i typ 20 min, vänta. Bara bryt och går t ex barnet till sitt rum är det en bra strategi. Vänta sen tills barnet är helt lugnt ifall man nu vill prata om det, eller bara gå vidare, barnet vet redan att det blev fel. Hade de kunnat göra rätt hade de gjort det, vi hade för höga krav.

Och det här med vems problemet är, att ofta får vi vuxna ett problem innan barnen.

Hon pratade mycket om vikten av rutiner, förutsägbarhet, begriplighet. Delaktighet. T ex vill du lägga dig nu eller om fem minuter?
Och förberedelse inför övergångar, så barnet hinner med.

En bra grej hon sa tyckte jag var när hon berättade om sina egna söner, den ena sa ja till kvällsmacka, den ena nej. Så hon gjorde en macka och ställde in alla grejer i kylen. Men när andra sonen såg mackan ville ju han också ha. Han hade inte "fått upp nåt bra på skärmen" när hon sa kvällsmacka, men nu fick han "live-bildstöd".

Hon sa också att allt går över ❤.

 

[Midsommarblomster]

Men det låter ju som du behöver hjälp, jag får jobba ganska aktivt på att inte bli överstimulerad, jag behöver mycket tid utan intryck och har tyvärr valt ett arbete med mycket intryck. Jag har också i perioder varit väldigt mycket själv med litet barn, det har gjort att jag behövt träna på att vara snäll mot mig själv, ta hjälp där hjälpen finns och ha regler som tillåter helt andra saker i form av vilken mat som äts eller skärmtid (eller för den delen eftersom vi har lyxen att ha råd vilka museer, nöjesparker eller inköp som görs en tråkig dag) än när vi är två föräldrar. Jag tror dock den största anledningen är att vi är två primärföräldrar och att vi byter av varandra som primärföräldrar. Hälften av tiden behöver jag aldrig tänka på hämta/lämna/lägga/laga mat. Den är min att spendera.

Det låter som att jag behöver hjälp? Men snälla du, du befinner dig i en tråd där vi diskuterar olika typer av verktyg, förhållningssätt och goda råd. Vad tror du att syftet med tråden är, att stoppa huvudet i sanden? Varför tror du att jag läser böcker?

Vi är också två primärföräldrar. Det är inget magiskt trollspö som skapar en skyddande bubbla från överstimulans. Jag skrev dessutom redan i trådstarten att vi just nu tänker extra mycket på att avlasta varandra. Så vilken hjälp är det du anser att jag inte tar, din?

 

[vemsomhelst123]

Det låter som att jag behöver hjälp? Men snälla du, du befinner dig i en tråd där vi diskuterar olika typer av verktyg, förhållningssätt och goda råd. Vad tror du att syftet med tråden är, att stoppa huvudet i sanden? Varför tror du att jag läser böcker?

Vi är också två primärföräldrar. Det är inget magiskt trollspö som skapar en skyddande bubbla från överstimulans. Jag skrev dessutom redan i trådstarten att vi just nu tänker extra mycket på att avlasta varandra. Så vilken hjälp är det du anser att jag inte tar, din?

Nej jag menade inte så, men blir man så överstimulerad kanske man behöver hjälp. Jag har tagit hjälp till och från under alla mina snart 40 år som människa och kunna applicera det på mina snart 6 år som förälder. För mig har den känslan (att inte behöva vara primärförälder vilket i vårat fall varit rätt enkelt med tanke på hur vi lever) varit en räddning, jag vet inte alls hur jag hade funkat med en annan människa som hade samma liv och behov som jag som förälder. Men det har gett mig en insikt i vad jag behöver och hur min hjärna får fungera på ett hyfsat optimalt sätt. Att vara konstant överstimulerad är ju jobbigt, det finns ju faktiskt både verktyg för oss normalstörda och medicin om man inte är normalstörd. Min hjälp kan slängas i soporna, jag jobbar med att skära i folks extremiteter och utvärdera hur bra vi gör det.

 

[Midsommarblomster]

Jag minns perioden när min äldste son var 2-2,5 år med fasa. Han var så arg, så arg, och allt var en kamp. Nu är han 3 år och vi är återigen inne i en fas med mycket konflikter. Min enda tröst just nu är att det inte är lika illa som när han var 3 år och att lillebror är skapligt hanterbar. En 2-åring och 3-åring samtidigt låter verkligen tufft, jag förstår att ni har drama hemma

Min livlina under 2-årsfasen var min partner, att jag ibland när jag höll på att tappa det själv kunde bli avbytt, eller tvärtom när jag såg att han vara nära en gräns, att jag gick in och bröt av. Jag försökte också tänka lite extra på att vara snäll mot min partner, och snälltolka det han gjorde eller inte gjorde. Och vara lite snäll mot mig själv, även de dagar då jag absolut inte var den förälder jag ville vara.

Ja, det är verkligen drama. På ett sätt är det också fint att se. De är två helt trygga och hälsosamma barn som är precis där de ska vara i livet. De testar våra och varandras gränser. De värnar om sina saker och sin integritet. De vågar utmana. Bra dagar känner jag mig lugn som en filbunke och kan bara beskåda skådespeleriet. Sämre dagar är verkligen en riktig tryckkokare och det känns som hela hjärnan vibrerar tillslut.

Jag har också tänkt på det där med att snälltolka sin partner. Särskilt i pressade lägen kan det vara lätt att lägga märke till varje nyans som man själv gjort annorlunda. Men jag väljer att påminna mig om att han är en fantastisk pappa och man, vi ska vara glada som har honom. Att vi inte gör saker exakt likadant är en styrka, inget annat. Jag vet inte alltid bäst.

 

[Midsommarblomster]

Nej jag menade inte så, men blir man så överstimulerad kanske man behöver hjälp. Jag har tagit hjälp till och från under alla mina snart 40 år som människa och kunna applicera det på mina snart 6 år som förälder. För mig har den känslan (att inte behöva vara primärförälder vilket i vårat fall varit rätt enkelt med tanke på hur vi lever) varit en räddning, jag vet inte alls hur jag hade funkat med en annan människa som hade samma liv och behov som jag som förälder. Men det har gett mig en insikt i vad jag behöver och hur min hjärna får fungera på ett hyfsat optimalt sätt. Att vara konstant överstimulerad är ju jobbigt, det finns ju faktiskt både verktyg för oss normalstörda och medicin om man inte är normalstörd. Min hjälp kan slängas i soporna, jag jobbar med att skära i folks extremiteter och utvärdera hur bra vi gör det.

Jag är inte konstant överstimulerad. Hade jag varit det så hade jag ju varit fullkomligt utbränd för länge sedan. Men jag tycker nog inte heller att min situation är särskilt varken märkvärdig eller unik. Att som förälder brista ut i gråt efter en dag när det bara blivit för mycket är jag nog långt ifrån ensam om. Vi har två småbarn som båda befinner sig trotsåldern deluxe. Jag är dessutom i grunden kanske lite väl mottaglig för intryck. Var det inte som du själv just sa, det är som det är och man får gilla läget? Jag gör det, och så försöker jag bygga på med återhämtning och kunskap för att över tid bygga upp min egen resistens. Du säger att jag ska vara snäll mot mig själv och det är jag när jag med trygghet kan säga att jag tycker att jag gör ett bra jobb som förälder. Kanske inte i varje ögonblick, varje pressad stund. Men jag fortsätter dyka upp och göra mitt bästa varje dag, och att där emellan läsa på och träna förhållningssätt är mitt sätt att göra det på.

 

[Tantan]

Jag tycker den är rolig Låten alltså.

Hur som helst, vi behöver inte dra den här diskussionen vidare men jag tror att du bör vara försiktig med att läsa in saker som inte skrivs. Källan till min stress är inte de sakerna som du lyft i tråden, att städa med en ljudbok i öronen kan tvärtom ge mig ro. Det jag försöker hantera är den överstimulans som kommer när sammanbrotten och syskonbråken avlöser av varandra, och det inte spelar någon roll hur medveten man är om att det är fullkomligt naturligt på alla sätt. Kroppen reagerar ändå. Jag hade en sådan dag i söndags, och när maken kom hem och löste av mig bröt jag ihop helt. Han tog ut dem på tomten och jag fullkomligt störtbölade i hallen av urladdning. Det finns inget jag önskar mer just nu än att min hjärna inte ska fullkomligt koka över när det blir för mycket. Men som bekant så är det här sällan någonting man kan ändra över en natt. Men jag tränar. Läser böcker för att förstå hur jag och barnen fungerar. Tar in tips på förhållningssätt. Planerar in återhämtning. Om det för dig bara är att bestämma dig för att inte bli överstimulerad, så blir du inte det, så kan jag bara gratulera. Jag tror att det är en ovanlig förmåga hos småbarnsföräldrar. Själv har jag fått arbeta med mina nerver hela mitt liv, det är sannolikt genetiskt och ingen vinstlott. Men jag gör det bästa med det jag har. Det blir bättre ju mer medveten jag är, och det är därför jag är kunskapssökande.

Min bästa grej var att partnern tog ut barnen och jag var hemma och gjorde ingenting. Jag upplevde det som mer återhämtning än att jag skulle iväg och ha aktiviteten ”återhämtning”. Sen gillar jag att veta innan när jag ska hämta och när min sambo gör det, helst långt innan. Bäst är när det är rullande schema. Jag behöver planer och struktur men inte för många aktiviteter på vardagar. Matlagning räcker gott.

Mitt bästa skämstips är popcorn och tecknat. Jag är trött efter jobb, barnen är trötta. Vi behöver ibland göra så lite som möjligt. Överlag har jag dragit ner på aktiviteter och vardagstempot, vi behöver alla ta det lite lugnare.

 

[Midsommarblomster]

Min bästa grej var att partnern tog ut barnen och jag var hemma och gjorde ingenting. Jag upplevde det som mer återhämtning än att jag skulle iväg och ha aktiviteten ”återhämtning”. Sen gillar jag att veta innan när jag ska hämta och när min sambo gör det, helst långt innan. Bäst är när det är rullande schema. Jag behöver planer och struktur men inte för många aktiviteter på vardagar. Matlagning räcker gott.

Mitt bästa skämstips är popcorn och tecknat. Jag är trött efter jobb, barnen är trötta. Vi behöver ibland göra så lite som möjligt. Överlag har jag dragit ner på aktiviteter och vardagstempot, vi behöver alla ta det lite lugnare.

Håller med om att återhämtning hemma är bäst. Maken promenerar ibland ner till bondgården med barnen och då vet jag att de är borta minst två timmar. Det är riktigt lyxig egentid.

Helt rätt, inte ens ett skämstips utan bara ett bra tips. Vi har rutinen att barnen får titta på TV när vi lagar middag. På vardagar är det toppen, för vi är ofta hemma kring 16.30 och efter en lång dag på förskolan är det perfekt att tvätta händer, krypa ner i soffan och få en skål med extra mellis. Det är absolut popcorn ibland. Kex. Frukt. Skit samma att det är precis innan middag. Sen äter vi kring 17 och efter lite lugn stund i soffan och mat i magen brukar den värsta dippen vara förbi.

 

[vemsomhelst123]

Jag är inte konstant överstimulerad. Hade jag varit det så hade jag ju varit fullkomligt utbränd för länge sedan. Men jag tycker nog inte heller att min situation är särskilt varken märkvärdig eller unik. Att som förälder brista ut i gråt efter en dag när det bara blivit för mycket är jag nog långt ifrån ensam om. Vi har två småbarn som båda befinner sig trotsåldern deluxe. Jag är dessutom i grunden kanske lite väl mottaglig för intryck. Var det inte som du själv just sa, det är som det är och man får gilla läget? Jag gör det, och så försöker jag bygga på med återhämtning och kunskap för att över tid bygga upp min egen resistens. Du säger att jag ska vara snäll mot mig själv och det är jag när jag med trygghet kan säga att jag tycker att jag gör ett bra jobb som förälder. Kanske inte i varje ögonblick, varje pressad stund. Men jag fortsätter dyka upp och göra mitt bästa varje dag, och att där emellan läsa på och träna förhållningssätt är mitt sätt att göra det på.

Och för mig är det helt orimligt att sitta och gråta efter en vanlig dag hemma med familjen.. hade jag gjort det hade jag sökt hjälp. För så ska man inte behöva ha det.

 

[Midsommarblomster]

Och för mig är det helt orimligt att sitta och gråta efter en vanlig dag hemma med familjen.. hade jag gjort det hade jag sökt hjälp. För så ska man inte behöva ha det.

Jag känner att vi inte kommer så mycket längre i vår diskussion. Ena sekunden ska jag gilla läget och andra sekunden ska jag söka hjälp. Hur ska du ha det egentligen?

Nej, jag tror faktiskt att jag ger upp här. Du har genom tråden vevat fritt mot mig och jag har försökt lätta upp stämningen men du tågar på. Jag tror du behöver acceptera att vi är olika, och forcera ditt eget perspektiv på en annan människa är aldrig särskilt snyggt. Jag har redan sagt att jag får precis allt jag behöver just nu. Goda råd och nya verktyg att testa. Jag är nöjd. Så det är ju hemskt märkligt att du inte verkar vara nöjd med att jag är nöjd.

 

[vemsomhelst123]

Jag känner att vi inte kommer så mycket längre i vår diskussion. Ena sekunden ska jag gilla läget och andra sekunden ska jag söka hjälp. Hur ska du ha det egentligen?

Nej, jag tror faktiskt att jag ger upp här. Du har genom tråden vevat fritt mot mig och jag har försökt lätta upp stämningen men du tågar på. Jag tror du behöver acceptera att vi är olika, och forcera ditt eget perspektiv på en annan människa är aldrig särskilt snyggt. Jag har redan sagt att jag får precis allt jag behöver just nu. Goda råd och nya verktyg att testa. Jag är nöjd. Så det är ju hemskt märkligt att du inte verkar vara nöjd med att jag är nöjd.

Jag ber återigen om ursäkt om du tycker jag vevat, det är toppen att du är nöjd jag tycker inte det är det minsta konstigt att behöva stöd från professionella emellanåt i livet, så att tipsa någon att söka vård/hjälp för sitt mående är inte att veva för mig, oavsett om det handlar om att hantera sina barns utbrott eller ryggskott. Flera av de tips du fått och gillat har ju andra fått från just den typen av kontakt med vården.

 

[Midsommarblomster]

Jag ber återigen om ursäkt om du tycker jag vevat, det är toppen att du är nöjd jag tycker inte det är det minsta konstigt att behöva stöd från professionella emellanåt i livet, så att tipsa någon att söka vård/hjälp för sitt mående är inte att veva för mig, oavsett om det handlar om att hantera sina barns utbrott eller ryggskott. Flera av de tips du fått och gillat har ju andra fått från just den typen av kontakt med vården.

Att man som vuxen ibland gråter är inget som kräver vård, eller är det minsta konstigt.

 

[strawberrysylt]

På tal om att ta hjälp så kom jag på något jag glömde skriva tidigare.

Före själva föreläsningen vi var på igår presenterade sig flera olika professioner här i min kommun som arbetar med olika typer av föräldrastöd.
Det fanns flera stycken olika ställen dit man kunde höra av sig, gå kurser osv. Jag blev positivt överraskad och det känns väldigt bra.

Det var ställen dit man bara kunde komma/ringa utan att egentligen ha några större problem, man kanske bara ville lära sig mer typ. Och sen andra nummer om man nu kände att nu har vi slirat ner i diket. Olika för olika åldrar.
Finns säkert olika i olika kommuner, men jag skulle tro att t ex bvc kan hänvisa .

Om man nu skulle vilja.

 

[McFlurry]

Och för mig är det helt orimligt att sitta och gråta efter en vanlig dag hemma med familjen.. hade jag gjort det hade jag sökt hjälp. För så ska man inte behöva ha det.

Jag tänker att det också beror på hur man är som person. Så fort jag känner starka känslor så börjar jag gråta/blir tårögd. En reaktion jag inte kan styra över, men har fått lära mig att kontrollera det lite. Men om jag tex är arg, blir väldigt glad över något, får en känsla av stark kärlek eller när jag plötsligt känner mig överväldigad så gråter jag. Och det är inget jag tycker är dåligt utan det är bara så jag fungerar. Att gråta är inte farligt eller dåligt i min värld utan det kan ju tvärt om vara otroligt skönt ibland, att få ut känslorna istället för att hålla dem inne.

 

[Tantan]

Och för mig är det helt orimligt att sitta och gråta efter en vanlig dag hemma med familjen.. hade jag gjort det hade jag sökt hjälp. För så ska man inte behöva ha det.

Jag har gjort det många gånger. Främst när jag känner mig otillräcklig. Mina känslor kommer ut via tårkanalerna tror jag. Gråter när jag är arg, glad, ledsen mm.

 

[Nelumbo]

Jag har skummat tråden nu under morgonen (efter en läggning igår som gick till världshistorien )

Mitt barn är 1,5 och jag vill inte veta vad som väntar, går bara och tänker "att snart blir det bättre"

Men det som jag tänkte på när jag läste tråden var egentligen två saker

1) Innan jag läste om att du tagit med en pressent så var man tanke - ta med en frukt eller klämmis och en liten leksak? Nu åker vi bil hem från förskolan men då får barnet en klämmis och så har jag tagit med en av alla barnets mindre leksaker, oftast ett av plastdjuren. Jag vet en vän som gör liknande och gör en rotation av leksaker varje månad och använder då någon av de undan sorterade lekarna vid hämtning.

2) Kolla med BVC/familjecentralen eller likande i din region efter "ABC-kursen" (Lilla ABC: 1-2år, ABC 2-3år och ABC Tonår 13-18år). Jag gick den själv nu i februari och fick mycket bra tips och trix, men också möjligheten att få diskutera med tre familjer till och inse att man är inte så ensam även fast man vet det rent logiskt.