Syskon till barnet

[cirkus]

För mig blev det en icke-fråga iom att de två första är tvillingar.

Jag var dock mycket glad att det blev två på en gång just för att då blev syskonfrågan en icke-fråga. Hade det bara blivit en så hade jag nog velat skaffa ett barn till relativt snabbt.

 

[Teilani]

Jag har innan jag fick barn velat fram och tillbaka mellan att inte ha några alls och ha en hel hög. Nu har vi ett barn och vi vill inte ha fler! Vi är jättenöjda med att göra den här resan en gång. Kanske är jag extremt gnällig med att få sova ett visst antal timmar per natt. Kunna gå på bio eller äta en middag ute utan att behöva fundera på vem vi kan hitta som kan vara barnvakt. Och inte minst hästarna, jag varken hinner eller orkar med dem annat än det nödvändigaste. Ridningen har jag nästan helt överlåtit åt mina fina medryttare.

Om vi om fem år när lillkillen är mer självgående kommer på att vi vill ha fler så finns nog den möjligheten. Men tidigare tror jag ingen av oss är redo för en sån pärs som vi upplevde att vårt första babyår var igen.

 

[krus]

Vi visste att vi ville ha två och eftersom vi inte direkt är unga så struntadevi i preventivmedel och så fick det bli som det blev. Tvåan blev till på första försöket och det är 18 månader mellan dem. Klar nackdel är att det blir väldigt lite sömn väldigt länge och att det liksom är lite svettigt mest hela tiden . Klar fördel är att nr ett aldrig har varit svartsjuk på nr två eftersom hon inte minns hur det är att vara ensamt barn och när lillasyster kom så gled hon liksom bara in i familjen och var självklar på en gång. Jag hoppas att en fördel också kommer att bli att de kan leka mycket med varandra och den biten börjar redan se mycket ljus ut (nr två är drygt 14 månader och de har börjat pyssla lite tillsammans).

 

[Björk]

Hur har ni resonerat angående att "skaffa" syskon till era barn?
Har ni väntat på att en stark längtan efter ytterligare ett barn ska infinna sig eller har ni tänkt praktiskt att det passar med ett till barn en viss tid och planerat efter det?

Ni som har tätt mellan syskonen, vad upplever ni för för- respektive nackdelar med det?
Och ni som har fått barn med lite längre mellanrum, för och nackdelar med det?

Jag har alltid velat ha två barn. Sen gick åren... och jag funderade om det skulle "bli" några alls (förhållande-singel-korta relationer-singel osv) och när jag som 36åring sa till sambon sedan 3 år tillbaka att NU vill jag ha barn med dig; det är dags att bestämma sig så var han tveksam ens till nr 1 (finns en urgammal tråd om det härinne i något arkiv säkert). Nåväl, jag hann bli 38 innan nr 1 kom (sambon sa ja!) och när han var 1 år så sa jag att jag gärna ville ha en till.

Min sambo sa först "nej" och jag började äta p-piller och finna mig i faktum att så blev det. Sen ändrade han sig efter ett par månader och 2 barnet kom när jag var 41, nästan 42.

Min tanke hade varit att det skulle vara praktiskt med ca 2 -2,5 år mellan barnen. Och jag var ju gammal gubevars så skulle det bli några barn alls fick vi liksom köra på också. Det blev dock så att omständigheterna gjorde att det blev 3,5 år mellan dem.

Jag gissar att man har möjligheter till mer "lekglädje" mellan varandra om det inte är FÖR långt emellan i ålder. Vår snart-7åring och 3-åring leker en del lekar ihop, medan andra är omöjliga för småsyskonet att förstå. Däremot kan ju syskonrelationer vara så mycket annat än lek. Om man ser till livsrelationen så tror jag syskonrelationer handlar om flera bitar; hur föräldrar agerar gällande barnen (visar kärlek till båda barn, även om den lilla kräver mer närhet/omvårdnad, ställer krav som är rimliga och kan förklara/minska "orättvisor" som finns och behövs), hur barnens egna personligheter är och livet i stort.

Min man har 3 syskon. Hans 6 år äldre syskon och hans 3 år yngre har han nära och bra vuxenrelationer till (även om relationen till äldsta syskonet som vuxen varit väldigt svårt under några år pga vissa händelser). Hans yngsta syskon är 18 år yngre och då är det klart att det inte blir en syskonrelation som är likadan som till de andra. Det har mer varit en "ansvarsrelation" skulle jag säga. Han bodde inte ens hemma längre när syskonet kom.

Min mamma har 3 syskon. Ett syskon är död idag, var 1 år äldre, en 3 år yngre och en som är 12 år yngre. Den närmsta och mest givande vuxenrelationen har hon haft till det yngsta syskonet, men hon var också i stora delar som en slags "extramamma" för båda sina yngre syskon då de växte upp i en stökig miljö. Som småbarn var hon och äldre syskonet väldigt tajta. Det syskon som är 3 år yngre har relationen varit mest komplicerad till; från tonåren och framåt. Nära, men ändå med en viss "konkurrens" från det yngre syskonet ständigt.

Jag har en 2,5 år yngre bror. Vi är inte tajta så att vi umgås/hörs av så som min make och hans 3 år yngre syskon, men NÄR vi hörs och ses känns det tryggt, hemvant och roligt. Vi har samma grundvärderingar, vi kan prata om det mesta, jag vet att han finns där för mig och jag för honom i för alltid i livet. Under uppväxten lekte vi OCH bråkade så strån och stickor rök. Men mest tror jag vi hade roligt. Jag tror vi har mycket att tacka våra föräldrar för det.

 

[Kanintant]

Vill bara inflika att jag har två syskon, en syster som är 7 år äldre (halvsyskon) och en bror som är 6 år yngre. Min syster har jag en dålig relation med, men det beror snarare på hur hon är än att det är långt mellan oss, men hon flyttade också hemifrån ganska tidigt så vi har egentligen inte vuxit upp med varandra direkt.

Min bror och jag hade en jättefin relation när vi var små, jag lekte väldigt mycket med honom på semestrar och även hemma, sedan gillade jag att ta hand om honom också, tyckte massor om honom. När jag blev tonåring och hade en hel del problem med mig själv gled vi isär några år men nu sista åren har vi bara blivit tajtare och tajtare. Han har ju mognat också och blivit vuxen (jag är 32 idag och han 26). Jag är enormt glad att jag har honom, det är något speciellt med ett syskon, men vi är också väldigt lika. Min syster kunde jag dock (jag vet att det låter hårt) lika gärna vara utan, hon betyder väldigt lite för mig.

Det jag försöker säga är att även om det skilde 6 år mellan mig och min bror så tyckte jag det var väldigt bra åldersskillnad, vi har aldrig någonsin konkurrerat om varken uppmärksamhet eller annat, snarare har han nog fått dubbel kärlek av både föräldrar och mig och jag tror att jag var ganska stor hjälp för mina föräldrar när han var liten. Jag är därför kluven själv eftersom jag tyckt att det varit bra med lite större åldersskillnad men känner att jag inte kan vänta så länge om jag vill ha ett barn till (är gravid nu och är 32). Det finns nog för- och nackdelar med både tätt och långt mellan syskon.

Jag har nog alltid tänkt att jag vill ha flera barn, inte pga att barnen ska ha syskon (som sagt så måste man ju inte tycka om sina syskon) utan för att jag helt enkelt alltid tänkt att antingen inget barn eller flera. Men sedan hur det känns när första väl är här så kanske man inte vill ha fler, det känns omöjligt att säga nu. Men jag kommer troligtvis vilja ha något längre mellan syskonen så att man har en lite mer självgående innan nästa kommer men när jag väl är där så kanske jag hellre har tätt, det vet man aldrig .

 

[Bexzor]

@supersonic Ja, jag är inte orolig för deras åldersskillnad. För lillebror så finns det ingen bättre person än hans storebror. Här hemma räcker det med att bara leta efter äldsta barnet så finner man det yngsta barnet så nära det går. Ilska uppstår när storebror stänger sin barngrind så liten inte kommer in utan bara kan titta genom springorna. Storebror själv är otroligt mån om den lille, och leker gärna med honom.

 

[Amha]

Här är det vår egen längtan som styr tiden när syskon kommer. Jag hoppas att sambons längtan snart infinner sig samtidigt som jag vet att vi bör vänta till minst nästa vår då min kropp inte är läkt efter dottern. Visst vill jag ha barn tätt för att förkorta blöjtiden men å andra sidan tror jag att det är en vinst att första är mer självgående med.

 

[Nemo]

Här skiljer det 2 år på mina tjejer, och det är supermysigt. Nu är 2:an inte mer än 5 månader, så det har inte blivit så mkt duster än Men storasyster är superstolt och hjälper gärna till med allt. Så så här långt tycker jag det är smidigt att ha dem ganska tätt, då man ändå är inne i småbarnstiden och det går lite på räls... Dessutom har vi lagt våra intressen lite på is och engagerar oss i barnen just nu.

Jag blir dessutom galen på människor som tycker synd om barn som inte har några syskon!! Är ensambarn, och jag har då inte fått några men av det. Jag har heller inte 'skaffat syskon" till min dotter för att hon inte ska bli ensam, utan för att vi tycker det är underbart med barn (men det räcker med två så man kan ha en var i famnen på kvällen )

 

[Apollo 13]

För oss kom 2an som en överraskning med 15 månaders mellanrum. Än så länge är hon i degklumpsstadiet (ligger där man placerar henne på golvet) så jag ska inte vara för kaxig men jag tycker det är helt fantastiskt att ha dem så tätt. Man märker redan att dom älskar varandra och tycker den andre är jätte spännande!
Fördelar rent praktiskt är ju att nu är man ju uppe i hela småbarnsköret, vet fortfarande vart man har alla grejer och den lilla kan ärva kläder osv som fortfarande är moderna!
För våran del känns det oclså bra att den där perioden när de är så extremt beroende av en inte blir så himla utdragen då vi bor och har intressen som de gärna får hänga med på men att man kanske inte behöver bära på dem konstant.
Fördelarna är i min värld väldigt många, allt från praktiska till ytliga.. Samtidigt inget som är "must haves" utan "nice to have". Vi hade ju planerat ca tre år mellan men nu är vi jätte glada att det blev som det blev!