Men shit...
Du, jag spenderade 2 år med en liten pojke (för en man hade aldrig gjort som han gjorde), jag svalde, jag var överseende, jag var förstående, jag bortförklarade hans beteende, "det är inte så farligt egentligen" "bara han inte dricker sprit så..." "men allt är ju så underbart bra när det är bra" "jag älskar ju honom" "han mår inte bra just nu, det är bara det. Om jag stöttat och finns här kommer det bli bättre." "Han säger att han älskar mig" "Vi ska ju spendera livet ihop" "han är ingen dålig person, han är bara klumpig..." blahablaha.
Min var mer sån att han hade en okontrollerbar k*k som slet sig loss och kastade sig in i främmande f*ttor lite när som, som blev obehaglig när han druckit sprit och inte alltid var så snäll mot mig då (jag förskönar för jag vill fortfarande inte skriva ut det, hah), som aldrig fanns där för mig när jag behövde prata (förutom just i början av förhållandet) som ofta fick mig att må skitdåligt för att sen varje gång jag trodde vi var förlorade göra en vändning och ge mig nytt hopp. JAG vände ut och in på mig själv för att få det att fungera, JAG hade gjort vad som helst för honom, JAG bet ihop när han låg bredvid mig i våran säng och tafsade på en annan brud, JAG såg mellan fingrarna när han aldrig kunde göra minsta lilla gest eller ansträngning för att göra mig glad, JAG låtsades som om jag aldrig sett den där k*kbilden han skickat till nån random brud han aldrig träffat IRL, han lovade till slut att sluta dricka sprit för att direkt dricka sprit nästa gång han var ute och JAG valde att inte bråka om det, JAG förlät honom för otroheten osv osv... i oändlighet.
Jag är så fruktansvärt blåögd och naiv. Hela tiden trodde jag att han skulle bli bättre, förändra sig. Leva upp till den han utgav sig för att vara när vi träffades, den han var under våra "bra" perioder.
Men han förändrades aldrig. Jag skulle aldrig vara viktigare för honom än hans egna tillfälliga nöje. Att han slet mig sönder och samman sket han fullständigt i.
JAG fick nog efter ännu en osedvanligt svinig otrohet (för de där vanliga supa-sig-full-misstagen med efterföljande ånger och ursäkter var inte tillräckligt respektlösa för honom) och stack.
Det var i April.
En månad senare hade han hittat ett nytt offer och har varit ute och festat sjukt mycket.
Och jag gör fortfarande förbannat ont, snart 5 månader senare. Men han har gått vidare med sitt liv som om ingenting har hänt, det är JAG som gör ont. JAG fick gå igenom operationen han lovat att vara med på själv, JAG fick ställa om en jävla massa i mitt liv för att kunna flytta ensam när vi skulle ha flyttat tillsammans (bland annat lämna ifrån mig min once-in-a-lifetime-häst), JAG får flytta ensam till en ny stad, men JAG kommer också att fixa det. Det löser sig.
Jag ligger inte hemma och gråter, jag träffar en man nu som är tusen gånger bättre, jag tvingas gå vidare med mitt liv vare sig jag vill eller inte, men det finns inget jag önskar så innerligt som att jag faktiskt vänt på klacken första gången han var otrogen(eller ännu hellre aldrig träffat honom!). Det hade besparat mig 1,5 år av misär och smärta och känslan av att aldrig räcka till.
Han kommer inte förändra sig, sluta springa in i samma vägg om och om igen. Jag vet att det gör ont och att det är svårt, men sluta förlåta honom hela tiden. Även om smärtan inte är lika påtaglig just nu var den ändå enorm förut, JO, det ÄR så farligt. NEJ du överreagerar INTE.
