Relation till förälder - måste man ha det?

[cirkus]

Det är verkligen olika. Jag pratar nog med barnen en gång i veckan som mest, oftast mindre. Mina egna jättegamla föräldrar pratar jag med 2-3 ggr/vecka och ser dom 1 g/vecka.

Jag har kompisar som pratar med sina vuxna barn flera gånger om dagen och lgger hela sitt sociala liv där om barnet är tillgänglig. Jag tycker det är väldigt olikt mot vad jag är van vid. Jag är inte säker på att barnen gillar att ha en förälder som är så väldigt symbiotisk

 

[miumiu]

Hörts på telefon innebär det att hon ringer eller att båda ringer varann? Varje dag??

Tror inte jag känner mer än en enda person som har kontakt med förälder eller barn varje dag

Jag pratar med min morsa i telefon typ varje dag Ringer henne på väg till jobbet, det är lite av en rutin som pågått sen pandemin startade ungefär. Min sambo pratar med sin farsa varje dag, checkar av läget typ. Så vi finns

 

[Ajda]

Det är skillnad mellan tät kontakt och tät relation.
Som en klok kvinna sa - vänner är som stjärnor, de finns där även när de inte syns.

Man behöver inte dela allt, bara man delar vänskapen.

Gäller även familj.

Jag förstår, men jag vet inte riktigt om jag håller med. Jag har vänner som jag sällan pratar med eller ses. Men när vi väl gör det känns det ”precis som vanligt”. Jag anser ju att de ändå är placerade som några av mina bättre vänner och vi har väldigt roligt tillsammans.
Men jag har också vänner som jag pratar med 3-4ggr/v. Och de känner mig ju på ett annat sätt.

 

[nightcrawler]

Kan det vara ålders relaterat?

Mina vänner är från strax yngre till strax äldre. När jag var ung (typ i 20-åren) ringdes det inte så mycket. För det var dyrt att ringa. Speciellt om man ringde utanför sitt eget riktnummer - rikssamtal. Så man etablerade inga behov av att höra av sig varje dag eller varje vecka.

När mobiler med fria samtal kom, så fanns det ingen vana att kunna överföra till mobilen.

Avkomman är i 30-åren. Jag skulle bli extremt förvånad om hen hörde av sig varje dag. Det hände inte ens under de perioder jag legat på sjukhus.

Vi hör av oss om vi har ett ärende

Nä det tror jag inte. Dom jag känner är i väldigt varierande åldrar

 

[Tonto]

Hörts på telefon innebär det att hon ringer eller att båda ringer varann? Varje dag??

Tror inte jag känner mer än en enda person som har kontakt med förälder eller barn varje dag

Mina syskon, som är vuxna och i 30års åldern, har kontakt nästan dagligen med mina föräldrar, ringer, sms:ar, umgås även mycket. Jag är mer introvert och hör av mig mer sällan.

 

[Shaggy]

Hörts på telefon innebär det att hon ringer eller att båda ringer varann? Varje dag??

Tror inte jag känner mer än en enda person som har kontakt med förälder eller barn varje dag

Jag tillhör nästan den skaran. Jag pratar mer eller mindre med mamma i telefon varje dag, ofta långa samtal. Oftast ringer jag men det beror mest på att jag har mer för mig så hon vill inte riskera att störa (hon är pensionär och har bara fast telefon).
Ja jag har nog ovanligt tät kontakt med min mor men hon är en intelligent människa som det är roligt att prata med.

 

[Lickety]

OBS! vet att svaret på frågan i rubriken är nej, men hela min situation känns så absurd. Pepp önskas.
OBS 2! Skriver anonymt då jag ej vill ha denna härvan hängandes över mitt vanliga nick. Om ni mot förmodan listar ut vem jag är får ni gärna hålla det för er själva

Jag har alltid haft en stormig relation med min mamma. Hon har oförmågan att kunna läsa in andras känslor och ser alltid sig själv som ett offer i _alla_ situationer. Hon kan också vara riktigt elak och många saker hon sagt eller gjort kommer jag aldrig kunna glömma eller bortse ifrån. Jag har ofta känt att "nu får det vara nog, jag tänker inte förlåta detta" efter ett bråk, men vi har alltid efter några månader bara låtsats som att ingenting hänt och börjar prata igen. Inget förlåt, ingenting. På sin höjd får jag säga förlåt för att jag, enligt henne, behandlat henne orättvist. Det är väldigt få gånger som jag fått tröst eller stöd av min mamma annat än ekonomiskt. Värt att säga är att jag såklart inte heller är fläckfri och jag kan också häva ur mig saker som jag sedan ångrar, men jag har sedan jag blev vuxen blivit allt bättre på att hantera mina känslor och be om ursäkt när jag betett mig illa.

Men nu har allt nått sin kulmen. Min pappa dog för två månader sedan och i den stunden, alltså när han dog och dagarna där omkring, såg hon bara sig själv som ett offer. Det var bara synd om henne. Mamma och pappa delade på sig när jag var ett år och under större delen av min uppväxt var stämningen minst sagt stel mellan dom. Sen blev de vänner igen för ca. 10 år sedan och det är klart att mamma sörjer pappa nu. Jag försökte ge henne tröst när han dog men inget dög, hon ville inte ta emot någon tröst och kunde inte heller trösta mig. Det var jag som fick vara den vuxna i den situationen. Jag fick inte ens en kram av min mamma när pappa dog, istället blev jag kallad för egoistisk av anledningar som inte ens går ihop. Hon menar bland annat att jag inte alls gav henne någon tröst.

Hur som helst. Jag känner nu att det är nog. Jag vill inte ha en relation med henne om hon inte säger förlåt (främst för situationen med pappa, men helst för mycket mycket mer). Jag har förklarat detta till henne i text, men jag tror inte hon någonsin kommer säga förlåt. Och då vill jag inte ha en relation med henne, jag klarar inte av att bara bortse från alla de gånger hon gjort mig så otroligt ledsen.

Men jag känner mig också så jävla pissigt trångsynt, som att jag ändå borde bortse från att hon gjort mig ledsen och bara "give in" för att ha en relation med min förälder. Men jag orkar verkligen inte. Och samtidigt känns det som att när pappa dog, då blev jag av med båda mina föräldrar. Och jag är inte ens 30 år gammal. Är det så jag vill ha det resten av livet? Jag är så himla ledsen, uppgiven och besviken för att min mamma väljer att värdera sin egen egoism och själviskhet framför relationen till sin dotter.

Kom gärna med tankar kring detta, behöver allt stöd jag kan få. Har ni sagt upp relationen med en förälder? Har någon varit i samma sits och till slut fått en ursäkt?

Mvh uppgiven

Jag tycker det svåraste att svälja varit att man tillslut _måste ge upp hoppet_ om att ens förälder ska förstå vad som är problemet. Det är än mindre sannolikt när problemet är att de projicerar utåt, vilket innebär att de saknar både vilja och kapacitet i grund. Man tror att man redan gett upp, men så kommer en liten envis strimma hopp som bara leder till elände. Tagit åratal att tillslut lyckas stampa ut hoppet och fatta att saker är som de är (hoppas jag).

Jag har hamnat i riktigt sjuka diskussioner när man närmar sig pudels kärna, där det förnekas att problemet existerar på en nivå som blir skrattretande. Jag rekommenderar att hålla avstånd för att kunna se situationen mer nyktert och läsa på om ämnet. Lycka till!

 

[TantAgda]

Korta svaret -självklart kan du välja att inte ha kontakt med en förälder!
Jag har inte pratat med min pappa på åtta år. Främst pga att han då absolut inte var villig att varken inse eller ta hjälp med sin alkoholism. Nu är han tydligen nykter sen nåt år men fortfarande lika rövhattig så jag klarar mej bättre utan honom!

 

[MiaMia]

Jag rekommenderar att hålla avstånd för att kunna se situationen mer nyktert och läsa på om ämnet.

Angående läsningen. Har du något tips?

 

[Lickety]

Angående läsningen. Har du något tips?

Tänker att det beror på vilken slags problem i relationen man har, det finns massor: Om föräldern är beroende finns en böcker för det, likaså om man identifierar drag av något personlighetssyndrom. Har läst flera fält av förekommen anledning. En del strategier är ofta gemensamma i hur man kan hantera vissa problem, även om orsaken till problemen inte är densamma. Just gällande förlåtande och vad det innebär och kräver så kan jag rekommendera Görel Fred.

 

[PatCed]

OBS! vet att svaret på frågan i rubriken är nej, men hela min situation känns så absurd. Pepp önskas.
OBS 2! Skriver anonymt då jag ej vill ha denna härvan hängandes över mitt vanliga nick. Om ni mot förmodan listar ut vem jag är får ni gärna hålla det för er själva

Jag har alltid haft en stormig relation med min mamma. Hon har oförmågan att kunna läsa in andras känslor och ser alltid sig själv som ett offer i _alla_ situationer. Hon kan också vara riktigt elak och många saker hon sagt eller gjort kommer jag aldrig kunna glömma eller bortse ifrån. Jag har ofta känt att "nu får det vara nog, jag tänker inte förlåta detta" efter ett bråk, men vi har alltid efter några månader bara låtsats som att ingenting hänt och börjar prata igen. Inget förlåt, ingenting. På sin höjd får jag säga förlåt för att jag, enligt henne, behandlat henne orättvist. Det är väldigt få gånger som jag fått tröst eller stöd av min mamma annat än ekonomiskt. Värt att säga är att jag såklart inte heller är fläckfri och jag kan också häva ur mig saker som jag sedan ångrar, men jag har sedan jag blev vuxen blivit allt bättre på att hantera mina känslor och be om ursäkt när jag betett mig illa.

Men nu har allt nått sin kulmen. Min pappa dog för två månader sedan och i den stunden, alltså när han dog och dagarna där omkring, såg hon bara sig själv som ett offer. Det var bara synd om henne. Mamma och pappa delade på sig när jag var ett år och under större delen av min uppväxt var stämningen minst sagt stel mellan dom. Sen blev de vänner igen för ca. 10 år sedan och det är klart att mamma sörjer pappa nu. Jag försökte ge henne tröst när han dog men inget dög, hon ville inte ta emot någon tröst och kunde inte heller trösta mig. Det var jag som fick vara den vuxna i den situationen. Jag fick inte ens en kram av min mamma när pappa dog, istället blev jag kallad för egoistisk av anledningar som inte ens går ihop. Hon menar bland annat att jag inte alls gav henne någon tröst.

Hur som helst. Jag känner nu att det är nog. Jag vill inte ha en relation med henne om hon inte säger förlåt (främst för situationen med pappa, men helst för mycket mycket mer). Jag har förklarat detta till henne i text, men jag tror inte hon någonsin kommer säga förlåt. Och då vill jag inte ha en relation med henne, jag klarar inte av att bara bortse från alla de gånger hon gjort mig så otroligt ledsen.

Men jag känner mig också så jävla pissigt trångsynt, som att jag ändå borde bortse från att hon gjort mig ledsen och bara "give in" för att ha en relation med min förälder. Men jag orkar verkligen inte. Och samtidigt känns det som att när pappa dog, då blev jag av med båda mina föräldrar. Och jag är inte ens 30 år gammal. Är det så jag vill ha det resten av livet? Jag är så himla ledsen, uppgiven och besviken för att min mamma väljer att värdera sin egen egoism och själviskhet framför relationen till sin dotter.

Kom gärna med tankar kring detta, behöver allt stöd jag kan få. Har ni sagt upp relationen med en förälder? Har någon varit i samma sits och till slut fått en ursäkt?

Mvh uppgiven

Absolut inget "måste" bara för det är förälder. Känner man att relationen är destruktiv bör man ha så lite relation som möjligt , eller avsluta den helt. Viktigt att du själv agerar så du mår bra. Beklagar din pappas bortgång.

 

[Pilot]

Min mamma och jag kommer på kant ibland. Pratar inte eller umgås på månader.
Hon hade svårt att förstå min gränser och kan bli så jävla elak. Hon tycker detsamma om mig så vi kommer inte så mycket vidare.
Det jobbiga är födelsedagar och högtider, men vi ses som vanligt och låtsas som att det regnar.

Ta en paus om du behöver! Din mamma kommer inte ändra sig men om några månader kanske du inser att du inte är lika sårad eller att du har en förälder kvar i livet. Eller så tycker du att det är skönt och mår bättre utan kontakt.

 

[Pilot]

Min mamma och ses några gånger i veckan i bra perioder och käkar och hjälper varandra och så.

Pappa hade nog gärna pratat varje dag osv men det pallar jag inte. Jag är inte glad i att prata i telefon så vi messar ett par gånger i veckan och så ringer han på söndagar. Lunchar ihop kanske två gånger i månaden.

Ibland har vi gymmet ihop och nu ska vi försöka gå en långrunda med hundarna i samband med lunchen.

Jag har en hel del kompisar som pratar med sina föräldrar var dag/ flera gånger i veckan.

 

[Angel]

OBS! vet att svaret på frågan i rubriken är nej, men hela min situation känns så absurd. Pepp önskas.
OBS 2! Skriver anonymt då jag ej vill ha denna härvan hängandes över mitt vanliga nick. Om ni mot förmodan listar ut vem jag är får ni gärna hålla det för er själva

Jag har alltid haft en stormig relation med min mamma. Hon har oförmågan att kunna läsa in andras känslor och ser alltid sig själv som ett offer i _alla_ situationer. Hon kan också vara riktigt elak och många saker hon sagt eller gjort kommer jag aldrig kunna glömma eller bortse ifrån. Jag har ofta känt att "nu får det vara nog, jag tänker inte förlåta detta" efter ett bråk, men vi har alltid efter några månader bara låtsats som att ingenting hänt och börjar prata igen. Inget förlåt, ingenting. På sin höjd får jag säga förlåt för att jag, enligt henne, behandlat henne orättvist. Det är väldigt få gånger som jag fått tröst eller stöd av min mamma annat än ekonomiskt. Värt att säga är att jag såklart inte heller är fläckfri och jag kan också häva ur mig saker som jag sedan ångrar, men jag har sedan jag blev vuxen blivit allt bättre på att hantera mina känslor och be om ursäkt när jag betett mig illa.

Men nu har allt nått sin kulmen. Min pappa dog för två månader sedan och i den stunden, alltså när han dog och dagarna där omkring, såg hon bara sig själv som ett offer. Det var bara synd om henne. Mamma och pappa delade på sig när jag var ett år och under större delen av min uppväxt var stämningen minst sagt stel mellan dom. Sen blev de vänner igen för ca. 10 år sedan och det är klart att mamma sörjer pappa nu. Jag försökte ge henne tröst när han dog men inget dög, hon ville inte ta emot någon tröst och kunde inte heller trösta mig. Det var jag som fick vara den vuxna i den situationen. Jag fick inte ens en kram av min mamma när pappa dog, istället blev jag kallad för egoistisk av anledningar som inte ens går ihop. Hon menar bland annat att jag inte alls gav henne någon tröst.

Hur som helst. Jag känner nu att det är nog. Jag vill inte ha en relation med henne om hon inte säger förlåt (främst för situationen med pappa, men helst för mycket mycket mer). Jag har förklarat detta till henne i text, men jag tror inte hon någonsin kommer säga förlåt. Och då vill jag inte ha en relation med henne, jag klarar inte av att bara bortse från alla de gånger hon gjort mig så otroligt ledsen.

Men jag känner mig också så jävla pissigt trångsynt, som att jag ändå borde bortse från att hon gjort mig ledsen och bara "give in" för att ha en relation med min förälder. Men jag orkar verkligen inte. Och samtidigt känns det som att när pappa dog, då blev jag av med båda mina föräldrar. Och jag är inte ens 30 år gammal. Är det så jag vill ha det resten av livet? Jag är så himla ledsen, uppgiven och besviken för att min mamma väljer att värdera sin egen egoism och själviskhet framför relationen till sin dotter.

Kom gärna med tankar kring detta, behöver allt stöd jag kan få. Har ni sagt upp relationen med en förälder? Har någon varit i samma sits och till slut fått en ursäkt?

Mvh uppgiven

Baserat på det här så skulle jag allvarligt fundera över om föräldern i fråga inte är narcissist eller har andra personliga problem som jag som släkting bara till en viss gräns skulle känna att jag orkar med att hantera. Speciellt om personen inte aktivt jobbade på att försöka åtminstone få insikt i sitt eget beteende.
Jag har själv mycket bra relation till mina föräldrar, men skulle jag känna att det oftast blev bråk när vi hade kontakt skulle jag utan att ha dåligt samvete åtminstone sluta ha aktiv kontakt. Vet inte om jag skulle göra det så "dramatiskt" att jag förklarade att jag inte ville ha kontakt men skulle absolut inte vilja komma på besök eller prata regelbundet.