Borde väl kunna vara någon typ av självreglering i det även utan att det behöver vara stress/ångest bakom.Jag har en person i min närhet som nynnar oavbrutet när jag pratar med hen. När jag påpekar att det inte känns så trevligt att prata med någon som "avbryter" (i brist på bättre ord) genom sitt ständiga nynnande så säger hen bara att "vadå, jag hör ju vad du säger". Ska jag tolka beteendet som att det måste vara oerhört stress- och ångestframkallande att prata med mig?
Exempelvis att skärpa uppmärksamhet/fokus för att lyssna på vad som sägs, alltså lite på samma sätt som en fysisk fidget eller att lyssna på vitt brus fungerar för de som har behov av det.
Men socialt är det ju ett rätt märkligt beteende i en kommunikation. Så det är mest nonchalansen inför motparten som jag reagerar på, att avfärda det som en obefogad fråga. Istället för att förklara sig eller bjuda in till dialog, även om det är något hen kommer behöva fortsätta med.