Att bjuda in utan hundar eller barn (utbruten från Störiga saker vi stör oss på, del 37)

[MissFideli]

Ah, det var nog inte det jag syftade på utan kanske snarare att man ska sitta med lurar och hoodie i alla sammanhang där man träffar på folk man har svårt för. Det jag skrev var en respons på är att man bara kan strunta i att bjuda hem dem man inte gillar, så löser det sig (om du menade så). Det jag vill ha fram är väl att jag tycker tillvaron är med komplicerad än så. I det stora menar jag nog återigen att jag har lite svårt att känna igen mig i såväl trådstart som vissa inlägg, jag förstår inte svårigheten i att kommunicera med folk så att man kan förstå varandra kring när t.ex. hundar och barn är välkomna.

Man kan inte förstå allt. Måste inte förstå allt. Det man kan är att acceptera att andra är och tänker olika än en själv. Sitter man fast i att man måste förstå, är det nog svårare.

 

[Capybara]

Man kan inte förstå allt. Måste inte förstå allt. Det man kan är att acceptera att andra är och tänker olika än en själv. Sitter man fast i att man måste förstå, är det nog svårare.

Och jag tror att jag skrivit att "jag förstår och accepterar att" ... i snart sagt vartenda inlägg Är inte detta poängen med tråden? TS skrev om en grej hen tyckte var störig. Sedan har det vällt in olika perspektiv. Det jag har skrivit/beskrivit är att jag i mitt liv och mina relationer skulle tycka att det kändes konstigt att ha eller utsättas för barn- eller djurförbud.

Och jo, jag vill nog gärna förstå, men jag förstår att jag inte kommer göra det i alla lägen.

 

[sjoberga]

Ah, det var nog inte det jag syftade på utan kanske snarare att man ska sitta med lurar och hoodie i alla sammanhang där man träffar på folk man har svårt för. Det jag skrev var en respons på är att man bara kan strunta i att bjuda hem dem man inte gillar, så löser det sig (om du menade så). Det jag vill ha fram är väl att jag tycker tillvaron är med komplicerad än så. I det stora menar jag nog återigen att jag har lite svårt att känna igen mig i såväl trådstart som vissa inlägg, jag förstår inte svårigheten i att kommunicera med folk så att man kan förstå varandra kring när t.ex. hundar och barn är välkomna.

Jag tycker tråden speglar svårigheter som kan finnas, när kommunikationen om att i mitt hem passar det inte med småbarn eller hundar uppfattas på ett sätt som att då kan besök aldrig bli aktuellt, i ren princip-protest. Alltså, det är nog inte särskilt vanligt med den typen av konflikt ändå, det handlar väldigt mycket om att respektera varandra - och det gör man väl oftast i umgängesrelationer, annars blir de nog inte så långvariga oavsett.

 

[Capybara]

Jag är ganska autistisk med hjärntrötthet i bagaget efter en allvarlig olycka.

Och där har vi en situation som passar in på det jag skrev ovan om att det finns personer som inte kan/bör/ska/vill/etc behöva jobba med t.ex. sin acceptans i dessa situationer som vi pratar om. Jag antar att du kanske då inte heller går på en stojig restaurang och väntar dig att den ska vara helt fri från t.ex. barn eller högljudda vuxna.

 

[Capybara]

Jag tycker tråden speglar svårigheter som kan finnas, när kommunikationen om att i mitt hem passar det inte med småbarn eller hundar uppfattas på ett sätt som att då kan besök aldrig bli aktuellt, i ren princip-protest. Alltså, det är nog inte särskilt vanligt med den typen av konflikt ändå, det handlar väldigt mycket om att respektera varandra - och det gör man väl oftast i umgängesrelationer, annars blir de nog inte så långvariga oavsett.

Det är precis det här jag menar.

Och som jag skrev i nåt av mina första inlägg: det kanske också handlar om att man har olika umgängen. Jag bjuder sällan hem ytligt bekanta som jag inte har något sorts hum om hur de tänker i dessa lägen. Därför känner jag inte heller igen mig i t.ex. irritationen som kan uppstå av att nån 1) utan att fråga tar hit en stor ej kattvan hund 2) skulle tacka nej till att komma hit om jag sa att detta inte passar.

 

[Bison]

Och där har vi en situation som passar in på det jag skrev ovan om att det finns personer som inte kan/bör/ska/vill/etc behöva jobba med t.ex. sin acceptans i dessa situationer som vi pratar om. Jag antar att du kanske då inte heller går på en stojig restaurang och väntar dig att den ska vara helt fri från t.ex. barn eller högljudda vuxna.

Det handlar fortfarande inte om att jag inte accepterar barn och störiga vuxna

Skulle aldrig falla mig in faktiskt. Brukar inte vara barn på de ställen jag besöker och alkohol hjälper väldigt mycket

 

[Capybara]

Det handlar fortfarande inte om att jag inte accepterar barn och störiga vuxna

Skulle aldrig falla mig in faktiskt. Brukar inte vara barn på de ställen jag besöker och alkohol hjälper väldigt mycket

Nä. Låter bra! Och nu vet jag inte vad vi debatterar längre faktiskt

 

[kma]

Hos mig är inte hundar välkomna hur väluppfostrade de än är. Mina katter bodde iofs båda två hos uppfödare som har hund men lillpojken blir lätt stressad av höga ljud och för mycket snabba rörelser, han behöver ha det lugnt hemma. Dessutom så fungerar katterna så fint tillsammans, inte ett enda fräs förutom första dagen. Jag vill inte påverka deras tillit till varandra för att mina vänner vill att deras djur (oavsett vad för djur) ska få följa med. Jag tänker inte riskera att de inte är bästa kompisar efter en i deras värld traumatisk upplevelse.

Barn och deras föräldrar litar jag inte fullständigt på heller.
Min förra katt blev attackerad av barn hemma i sitt hus. Barnet slog och slet i honom. Det enda katten gjorde var att sätta upp en tass (utan klorna ute) i ansiktet och det är jag som för en rasande utskällning för att inte ha koll. Själv tyckte jag katten fick säga ifrån. Han skadade inte barnet ens utan sa ifrån.

Min syster med familj var här förra året. Sonen sprang efter, skrek högt och drog i svansen och lillkissen sprang och gömde sig och såg rädd ut och smög fram ibland. Han blev inte sig själv på ett par dagar.

I min värld har mina djur företräde i sitt egna hem.

Vänner träffar jag oftast hos dem eller på annat ställe. Om vi är här så tar de aldrig med barn eller djur. Aldrig ens kommit på tal.

 

[Lingon]

Nä och jag tycker väl att det därför blir lite konstigt att helt kategoriskt vara emot att umgås med barn ("barnförbud i hemmet"). Det finns många barn jag hellre träffar än vissa vuxna. Och ibland får jag köpa att ett barn hänger på om jag vill träffa en viss vän en viss dag. Men om jag läser tråden rätt så tycker vi olika här.

Men också lite på det temat: jag tycker som sagt att många vuxna är rätt tröttsamma, men jag har nog tagit nåt sorts beslut om att jag inte kan undvika dem i alla lägen, tillvaron skulle bli för jobbig då. Ibland får man jobba med acceptansen. Men det betyder ju inte att man behöver ha just dessa i sitt hem, nej.

Det väl så att för mig är det inte viktigt att träffas en specifik dag. Jag har inga problem att boka om till eller redan från början välja en annan dag då barnets andra förälder är hemma och kan ta hand om det.

 

[MML]

Nja hm ja. Jag tycker att man ibland hamnar i situationer där man behöver kunna samexistera med människor man har svårt för. Det kan vara i jobbsammanhang eller hemma hos andra. Det kan också vara i ens hem. Mina stora barn eller min man kan ha kompisar som jag helst inte vill umgås med mer än nödvändigt, det får jag acceptera.

Jag tycker livet verkar bli svårt om man är kategorisk och aldrig nånsin jobbar med sin acceptans. Sen kan det definitivt finnas personer som inte kan, vill, bör göra det. Men för snittmänniskan tror jag det kan vara en rätt så bra grej.

Det är nog väldigt olika vilket liv man lever och hur man umgås med sina vänner.

Jag har väldigt sällan vänner hemma på besök. När dottern var liten var det nog ännu mer sällsynt - antingen ville jag (som flera andra också varit inne på) få en liten paus från att vara mamma och ha lite vuxentid med min vän, eller så var det någon barnvänlig aktivitet där dottern hängde med. Väldigt sällan umgicks vi hemma hos någon, med barnen med. Eller, vi gjorde väl det också, men då var det just att träffas med barnen som var huvudsyftet med att ses där och då, och så fick vi vuxna passa på att umgås bäst vi kunde under tiden.

Jag ser inte heller det som nödvändigt att behöva umgås med personer (eller djur) man har direkt svårt för, i sitt eget hem. Här har jag nog blivit hårdare av livets erfarenheter - men skulle det vara någon i t. ex. min mans bekantskapskrets, eller någon av dotterns vänner, som jag hade så svårt för skulle jag helt enkelt säga att "jag tycker inte att det känns bra att X är hemma hos oss av den här anledningen, så jag skulle uppskatta om ni kunde ses hos hen/ute/annat alternativ". Det skulle även vara självklart för mig att inte bjuda hem personer som dottern eller mannen inte var bekväm med att ha i vårt gemensamma hem.

Just det här att det är vårt hem, där vi ska må bra och kunna slappna av och känna oss trygga, är enormt viktigt för mig och gäller tvåbenta såväl som fyrbenta. Jag ser inte att det handlar om att inte kunna acceptera andra människor (eller djur), utan om att sätta upp gränser för sitt eget välmående, och respektera sådana gränser från de vi valt att dela våra liv med (eller, i hundarnas fall, blivit påtvingade att dela sina liv med).

 

[Grazing]

Jag menar det flera uttryckt här i tråden, typ "jag är inte intresserad av mina vänners barn, det är bara mina vänner jag vill träffa" (eller till och med ha nån sorts barnförbud i hemmet, även för de nära vännernas barn) För mig känns det som en främmande inställning. Mina nära vänners barn är en stor del av mina nära vänners liv. Att inte ha nån koll på dem, veta vad de heter, ha träffat dem, skulle kännas konstigt.

Fast så är det väl inte bara för att man inte aktivt vill umgås med dom, iallafall inte när dom är småsmå. Jag är aktivt intresserad av mina vänners barn på det sättet att jag vill att dom ska må bra och mina vänner får gärna prata om dom. Men att umgås och träffas är inte något jag är jätteintresserad av, klart om dom hänger med till stallet eller vart som helst där dom måste så är dom ju med, inte så att jag aktivt säger nej till att umgås om barnen är med.

Det är inte så svart eller vitt, det går att vara vän med folk som har barn utan att inkludera barnen i vänrelationen. Mina vänner med barn är faktiskt inte heller jätteintresserade av att hälsa på mig när barnen är med, umgås vi så är det mycket för att dom vill ha lite egentid också.

 

[Capybara]

inte så att jag aktivt säger nej till att umgås om barnen är med.

Nä, men så jag har uppfattat att andra i tråden gör. Det är väl det jag menar med aktivt ointresserad.

Det är inte så svart eller vitt, det går att vara vän med folk som har barn utan att inkludera barnen i vänrelationen. Mina vänner med barn är faktiskt inte heller jätteintresserade av att hälsa på mig när barnen är med, umgås vi så är det mycket för att dom vill ha lite egentid också.

Jag fattar förstås att det går. Det jag har skrivit är att det skulle kännas konstigt för mig, tror jag (att "inte inkludera barnen i vänrelationen"). Nu tänker jag kanske främst på hur det var när de flesta av mina vänner hade yngre barn och ett ibland intensivt/ansträngande föräldraskap. Jag tycker inte att något av det jag har skrivit tyder på att jag ser det som svart eller vitt - jag har inte skrivit "hallå man kan inte vara vänner om man inte umgås med vännens barn". Däremot tror jag att det hade varit svårt för mig att bibehålla en vänskap med någon som varit helt ointresserad av/inte velat träffa mina djur eller barn.

 

[Capybara]

Det väl så att för mig är det inte viktigt att träffas en specifik dag. Jag har inga problem att boka om till eller redan från början välja en annan dag då barnets andra förälder är hemma och kan ta hand om det.

Och det är väl här jag menar att man/vi är olika (vilket det inte är något konstigt med alls). Jag planerar gärna in att kompisar kommer med barn ibland, dvs. det är inte så att jag tänker "okej då, ta med dig barnet" utan det är ett aktivt val för båda. Det kan vara jättekul. Ibland ses vi utan barnen. Också jättekul.

Och jag vill vara supertydlig med att jag förstår att alla inte tycker som jag.

 

[hastflicka]

Jag tycker att det låter jättebra och trevligt för er. Jag är också rätt säker på att det inte är något man kan förvänta sig av de allra flesta tvååringar, och jag skulle ifrågasätta sundheten i dessa "japanska föräldrars" metoder.

Vi hade grannar när barnen var små som tyckte det var lite jobbigt att våra barn var så fartiga (på temat trådstarten: vi var sällan hemma hos dem av den anledningen). De hade ett superlugnt barn. Sen fick de nästa barn och förstod oss nästan genast. Barn är individer, alla metoder funkar inte på samtliga och även de mest pedagogiska föräldrar kan få ett barn som inte kan sitta still på fin restaurang.

Mina barn var ordentligt "fartiga" ... men de kunde ocksa vara stilla nagon timma. Vi sag helt enkelt till att de hade sprungit, klattrat, anvant kroppen innan vi gick ut pa middag och da barnen var sma var middagen naturligtvis ganska tidig, innan de allra flesta middagsgaster kom till restaurangen.
Och vada ifragasatta "sundheten" i att lyfta ut barn som inte klarar av att sitta och ata utan att skrika och stalla till en scen? De allra flesta tvaaringar lar sig snabbt att det ar mycket trevligare att sitta kvar och ata ordentligt an att ha ett "tantrum" om man forbereder dem pa vad som kommer att handa och sedan ar konsekvent och ser till att det hander.

 

[Capybara]

Mina barn var ordentligt "fartiga" ... men de kunde ocksa vara stilla nagon timma. Vi sag helt enkelt till att de hade sprungit, klattrat, anvant kroppen innan vi gick ut pa middag och da barnen var sma var middagen naturligtvis ganska tidig, innan de allra flesta middagsgaster kom till restaurangen.
Och vada ifragasatta "sundheten" i att lyfta ut barn som inte klarar av att sitta och ata utan att skrika och stalla till en scen? De allra flesta tvaaringar lar sig snabbt att det ar mycket trevligare att sitta kvar och ata ordentligt an att ha ett "tantrum" om man forbereder dem pa vad som kommer att handa och sedan ar konsekvent och ser till att det hander.

Det jag menar är att jag inte tror att det finns metoder som funkar på alla barn, och jag blir lite trött när folk hävdar det. Om det är "lyfta ut ett barn som skriker" som du menar, så är det väl knappast en metod som bara "japanska föräldrar" använder.

Det finns gott om helt vanliga tvååringar (tvååringar!) som inte klarar av att sitta med under en måltid även om de blivit förberedda på vad som ska hända. Jag ifrågasätter inte att dina klarat det, men jag ifrågasätter att det skulle gå att göra så med samtliga. Jag vet inte ens om jag tycker det är speciellt sjyst att förvänta sig det. Jag hade känt mig ledsen och utpekad som kass förälder om någon sagt så till mig när mina var små.

 

[hastflicka]

Det jag menar är att jag inte tror att det finns metoder som funkar på alla barn, och jag blir lite trött när folk hävdar det. Om det är "lyfta ut ett barn som skriker" som du menar, så är det väl knappast en metod som bara "japanska föräldrar" använder.

Det finns gott om helt vanliga tvååringar (tvååringar!) som inte klarar av att sitta med under en måltid även om de blivit förberedda på vad som ska hända. Jag ifrågasätter inte att dina klarat det, men jag ifrågasätter att det skulle gå att göra så med samtliga. Jag vet inte ens om jag tycker det är speciellt sjyst att förvänta sig det. Jag hade känt mig ledsen och utpekad som kass förälder om någon sagt så till mig när mina var små.

Nu var mina och de flesta av vara vanners barn verbala vid tva ars alder och man kunde prata ordentligt med dem. Darmed kunde vi ocksa forklara vad som gallde och om de inte kunde uppfora sig sa tog ena foraldern ut barnet (det hande en gang med en av mina och jag lyfte ut sondottern en gang nar Maken och Jag hade med barnbarnen pa restaurang. Sedan visste de att det kommer att handa och det ar inte alls lika kul som att inte ha ett "tantrum" och kunna sitta kvar.)

Jag hade inte med nagra vanner till barnen som var under 5-6 ar, men det foljde med nagon van lite da och da och vi pratade om vad som var viktigt nar man gar pa restaurang, och gjorde det till ett aventyr, innan vi akte dit. Barn gillar for det mesta att fa vara med pa "viktiga" och "vuxna" aventyr, som att ga pa restaurang. Och naturligtvis var barnen i focus hos oss vuxna nar de var med pa restaurang, conversationer cirklade runt amnen barnen ville prata om och vi lyssnade activt till vad de hade att saga. Det var inte som hemma, nar vi foraldrar hade tva tusen saker att gora, tanka pa, och prata om ...

 

[Capybara]

Nu var mina och de flesta av vara vanners barn verbala vid tva ars alder och man kunde prata ordentligt med dem. Darmed kunde vi ocksa forklara vad som gallde och om de inte kunde uppfora sig sa tog ena foraldern ut barnet (det hande en gang med en av mina och jag lyfte ut sondottern en gang nar Maken och Jag hade med barnbarnen pa restaurang. Sedan visste de att det kommer att handa och det ar inte alls lika kul som att inte ha ett "tantrum" och kunna sitta kvar.)

Jag hade inte med nagra vanner till barnen som var under 5-6 ar, men det foljde med nagon van lite da och da och vi pratade om vad som var viktigt nar man gar pa restaurang, och gjorde det till ett aventyr, innan vi akte dit. Barn gillar for det mesta att fa vara med pa "viktiga" och "vuxna" aventyr, som att ga pa restaurang. Och naturligtvis var barnen i focus hos oss vuxna nar de var med pa restaurang, conversationer cirklade runt amnen barnen ville prata om och vi lyssnade activt till vad de hade att saga. Det var inte som hemma, nar vi foraldrar hade tva tusen saker att gora, tanka pa, och prata om ...

Låter trevligt!

 

[Grazing]

Däremot tror jag att det hade varit svårt för mig att bibehålla en vänskap med någon som varit helt ointresserad av/inte velat träffa mina djur eller barn.

Varför? Jag var vän med mina vänner långt innan dom skaffade barn. Det finns ju telefon att prata i om man inte kan träffas, det är inget att ta personligt att inte vännen vill umgås med ens familj.

Jag och mina vänner har den typen av vänskap att vi lyssnar/pratar om det som är viktigt för den ena oavsett om man har ett intresse för det eller inte, jag kan sitta i telefon med en vän som pratar om ett problem på sitt jobb en evighet trots att jag inte faktiskt har något intresse för det jobbet alls men lyssnar gör man ju ändå.

 

[Capybara]

Varför? Jag var vän med mina vänner långt innan dom skaffade barn. Det finns ju telefon att prata i om man inte kan träffas, det är inget att ta personligt att inte vännen vill umgås med ens familj.

Jag och mina vänner har den typen av vänskap att vi lyssnar/pratar om det som är viktigt för den ena oavsett om man har ett intresse för det eller inte, jag kan sitta i telefon med en vän som pratar om ett problem på sitt jobb en evighet trots att jag inte faktiskt har något intresse för det jobbet alls men lyssnar gör man ju ändå.

Varför? Alltså, varför tror jag inte att jag hade kunnat bibehålla en nära vänskap med någon som är helt ointresserad av mina djur eller barn? Jag vet inte om jag kan svara på den frågan, det är ju hur det känns för mig, min personlighet, hur det ser ut i mina nära relationer. "Det är inget att ta personligt" är ju en uppfattning som du har, som jag inte delar Återigen: man är olika.

Jag är övertygad om att jag skulle ha en mer aktiv/nära vänskap med min äldsta vän om hon också var hästintresserad. Nu har vi tillräckligt mycket gemensamt/trivs så pass bra ihop att det funkar ändå, men det är mycket som är viktigt för mig som hon inte kan relatera till. Lite så känner jag väl i fallet barn också. Och ja, mina djur och barn är viktigare för mig/har format mig mer än mina vänner. Jag har absolut inget problem med den känslan.

Och eftersom jag fått höra att jag uttryckt mig både svartvitt och kategoriskt i tråden, då: det är förstås olika. Jag skriver om hur jag ser på det/hur det är för mig.

Och disclaimer 2, igen: vi är nu väldigt långt från trådstarten och kanske bör ämnet "kan man vara vän med nån som är ointresserad av ens barn/djur" brytas ut.

 

[MiniLi]

Varför? Alltså, varför tror jag inte att jag hade kunnat bibehålla en nära vänskap med någon som är helt ointresserad av mina djur eller barn? Jag vet inte om jag kan svara på den frågan, det är ju hur det känns för mig, min personlighet, hur det ser ut i mina nära relationer. "Det är inget att ta personligt" är ju en uppfattning som du har, som jag inte delar Återigen: man är olika.

Jag är övertygad om att jag skulle ha en mer aktiv/nära vänskap med min äldsta vän om hon också var hästintresserad. Nu har vi tillräckligt mycket gemensamt/trivs så pass bra ihop att det funkar ändå, men det är mycket som är viktigt för mig som hon inte kan relatera till. Lite så känner jag väl i fallet barn också. Och ja, mina djur och barn är viktigare för mig/har format mig mer än mina vänner. Jag har absolut inget problem med den känslan.

Och eftersom jag fått höra att jag uttryckt mig både svartvitt och kategoriskt i tråden, då: det är förstås olika. Jag skriver om hur jag ser på det/hur det är för mig.

Och disclaimer 2, igen: vi är nu väldigt långt från trådstarten och kanske bör ämnet "kan man vara vän med nån som är ointresserad av ens barn/djur" brytas ut.

Sånt här brukar ju lösa sig av sig självt. Om du inte kan behålla en nära relation med någon som är ointresserad av dina barn är det ganska troligt att vännen har svårt att bibehålla en nära relation med en person som behöver att man är väldigt intresserad av barnet. Man lär i den situationen glida isär ganska okomplicerat.