Jag menar det flera uttryckt här i tråden, typ "jag är inte intresserad av mina vänners barn, det är bara mina vänner jag vill träffa" (eller till och med ha nån sorts barnförbud i hemmet, även för de nära vännernas barn) För mig känns det som en främmande inställning. Mina nära vänners barn är en stor del av mina nära vänners liv. Att inte ha nån koll på dem, veta vad de heter, ha träffat dem, skulle kännas konstigt. Jag tycker det är jättetrevligt om min kompis kommer hit och fikar och har med sig barnen. Det betyder inte att barnen ska vara med i alla sammanhang.
Nä och jag ser ju att många känner så, och för mig i mina vänskaper känns det konstigt och främmande. Jag ser det inte hända i mina relationer och om jag hade en nära vän som resonerade så skulle nog vänskapen ebba ut/övergå i bekantskap/kontakter i sociala medier eller så. Samma sak som om nån är helt ointresserad av mina djur/aldrig vill träffa dem. Jag tror bara inte att det skulle funka.
Ok, ja, då är det ju inte kul. Jag håller verkligen med om att somligt umgänge dränerar, och jag undviker också sådant, men för mig är det inte säkert att det är just barns närvaro som gör det.
Det tröttar ut föräldern med kan jag sägaSamma här.
Barn har en förmåga att avbryta och vilja ha uppmärksamhet. Jag tycker helt enkelt inte det blir så givande att inte kunna föra ett samtal när man knappt hinner få fram en hel mening innan föräldern måste lyssna/prata med barnet. Och det tröttar ut mig med, bara energin som småbarn har gör mig trött
. Därav min önskan om att få umgås själv med mina vänner.Och jag tycker det finns rätt många vuxna som är sådana också
Och jag tycker det finns rätt många vuxna som är sådana också
Alltså jag förstår hur ni menar och jag vet att det finns många som resonerar så. För mig skulle det kännas konstigt med en så kategorisk inställning som jag tycker att några uttryckt i tråden. Vill jag träffa min vän på ett glas bubbel på lokal ibland, utan barn? Ja såklart. Vill jag att hon ska komma hit och fika med barnen? Också ja. Lite samma med min medryttare förresten, hon frågade om hon fick ta med ett barn i sin närhet en gång. Ja, det gick jättebra, men de flesta gångerna rider vi ut utan barn.
Jag tror att jag sällan varit med om att det skulle vara en svår sak att resonera om/att man förstår varandra och vilket sorts sammanhang det är etc. Men återigen, det är olika lägen i olika liv..
Det tröttar ut föräldern med kan jag säga
Och jag tycker det finns rätt många vuxna som är sådana också
Alltså jag förstår hur ni menar och jag vet att det finns många som resonerar så. För mig skulle det kännas konstigt med en så kategorisk inställning som jag tycker att några uttryckt i tråden. Vill jag träffa min vän på ett glas bubbel på lokal ibland, utan barn? Ja såklart. Vill jag att hon ska komma hit och fika med barnen? Också ja. Lite samma med min medryttare förresten, hon frågade om hon fick ta med ett barn i sin närhet en gång. Ja, det gick jättebra, men de flesta gångerna rider vi ut utan barn.
Jag tror att jag sällan varit med om att det skulle vara en svår sak att resonera om/att man förstår varandra och vilket sorts sammanhang det är etc. Men återigen, det är olika lägen i olika liv..
Och den typen av vuxna blir jag inte kompis med så de kommer aldrig komma hem till mig, ganska stor skillnad
Visst att man kan träffa på den typen på jobbet men då kan jag sitta i ett hörn med lurar och hoodie så jag inte blir påverkad.
Ah, det var nog inte det jag syftade på utan kanske snarare att man ska sitta med lurar och hoodie i alla sammanhang där man träffar på folk man har svårt för. Det jag skrev var en respons på är att man bara kan strunta i att bjuda hem dem man inte gillar, så löser det sig (om du menade så). Det jag vill ha fram är väl att jag tycker tillvaron är med komplicerad än så. I det stora menar jag nog återigen att jag har lite svårt att känna igen mig i såväl trådstart som vissa inlägg, jag förstår inte svårigheten i att kommunicera med folk så att man kan förstå varandra kring när t.ex. hundar och barn är välkomna.
