Att bjuda in utan hundar eller barn (utbruten från Störiga saker vi stör oss på, del 37)

[Lingon]

Visst har väl den här tråden i hög grad kommit att handla om något annat än trådstarten?

För mig personligen känns det som en jättekonstig tanke att jag skulle vara aktivt ointresserad av mina nära vänners barn. De är ju en enorm del av deras liv. Detta trots att flera av mina vänner och jag är lite i ofas - jag fick barn tidigare än de flesta andra i min ålder, så mina barn är idag unga vuxna medan många jag känner har barn i tidig skolålder.

Jag har tyckt att det varit jättekul när nära vänners barn har varit pepp på att komma och hälsa på, delvis för att jag har djur. Sen betyder inte det att vi alltid måste umgås med barnen närvarande. Och sen har jag svårt att tänka mig att nära vänner inte skulle reagera om deras barn var osjysta mot djuren. Kanske är det det som är grejen? Jag har sällan ytligt bekanta hemma, där jag inte vet om de och deras barn har en rimlig syn på djur. Känns inte lockande.

Lite samma med andras hundar faktiskt. Och åt andra hållet - jag vet att min hund är välkommen hos mina nära vänner. Åker jag hem till en ny bekant som inte uttryckligt säger att han får följa med, får han stanna hemma. Jag tycker det är lätt att läsa av när det passar och inte.

Alla är inte så glada för barn. Personligen känner jag att jag gjort mitt med småbarn. Jag är inte heller så intresserad av valpar och kattungar utan föredrar att umgås med vuxna hundar och katter. När jag red föredrog jag kloka vuxna till äldre hästar med livserfarenhet framför unghästar.

Jag vet inte vad du menar med aktivt ointresserad. Finns det ett inaktivt ointresserad? Hur är man aktivt ointresserad jämfört inaktivt?

 

[Capybara]

Jag vet inte vad du menar med aktivt ointresserad. Finns det ett inaktivt ointresserad? Hur är man aktivt ointresserad jämfört inaktivt?

Jag menar det flera uttryckt här i tråden, typ "jag är inte intresserad av mina vänners barn, det är bara mina vänner jag vill träffa" (eller till och med ha nån sorts barnförbud i hemmet, även för de nära vännernas barn) För mig känns det som en främmande inställning. Mina nära vänners barn är en stor del av mina nära vänners liv. Att inte ha nån koll på dem, veta vad de heter, ha träffat dem, skulle kännas konstigt. Jag tycker det är jättetrevligt om min kompis kommer hit och fikar och har med sig barnen. Det betyder inte att barnen ska vara med i alla sammanhang.

Jag respekterar naturligtvis din inställning, men har en helt annan, och när jag tänkt på frågeställningen i tråden och försökt tänka mig in i hur det skulle vara, känns det främmade för mig att rakt av förbjuda samtliga barn. Jag tror också att en vänskap där vännen absolut inte velat träffa mina barn eller djur hade runnit ut i sanden.

 

[Lingon]

Jag menar det flera uttryckt här i tråden, typ "jag är inte intresserad av mina vänners barn, det är bara mina vänner jag vill träffa" (eller till och med ha nån sorts barnförbud i hemmet, även för de nära vännernas barn) För mig känns det som en främmande inställning. Mina nära vänners barn är en stor del av mina nära vänners liv. Att inte ha nån koll på dem, veta vad de heter, ha träffat dem, skulle kännas konstigt. Jag tycker det är jättetrevligt om min kompis kommer hit och fikar och har med sig barnen. Det betyder inte att barnen ska vara med i alla sammanhang.

Jag respekterar naturligtvis din inställning, men har en helt annan, och när jag tänkt på frågeställningen i tråden och försökt tänka mig in i hur det skulle vara, känns det främmade för mig att rakt av förbjuda samtliga barn. Jag tror också att en vänskap där vännen absolut inte velat träffa mina barn eller djur hade runnit ut i sanden.

Jag undrar mer över uttrycket aktivt ointresserad i det här sammanhanget.

Att det finns folk faktiskt inte tycker att barn är fantastiska alltid och i alla sammanhang får du acceptera.

Jag och mina vänner bor inte tillsammans. Vi umgås inte all vaken tid. Därför är det inga problem att umgås utan småbarn närvarande. Vi väljer helt enkelt att träffas tider då barnens pappor kan ta hand om sina barn. En i bekantskapskretsen är självstående och inte ens hennes barn brukar vara med varje gång. Det beror på vad gänget ska hitta på. När hon haft liten bebis har gänget träffats ute i naturen och haft med oss lunch och sen gått en promenad. Men går vi ut på restaurang följer de inte med.

 

[Capybara]

Jag undrar mer över uttrycket aktivt ointresserad i det här sammanhanget.

Att det finns folk faktiskt inte tycker att barn är fantastiska alltid och i alla sammanhang får du acceptera.

Jag och mina vänner bor inte tillsammans. Vi umgås inte all vaken tid. Därför är det inga problem att umgås utan småbarn närvarande. Vi väljer helt enkelt att träffas tider då barnens pappor kan ta hand om sina barn. En i bekantskapskretsen är självstående och inte ens hennes barn brukar vara med varje gång. Det beror på vad gänget ska hitta på. När hon haft liten bebis har gänget träffats ute i naturen och haft med oss lunch och sen gått en promenad. Men går vi ut på restaurang följer de inte med.

Jag vet inte vad jag skrivit som får dig att tro att jag inte accepterar det? Jag ser ju att ni är flera som skriver det. Jag har skrivit att det känns som en konstig inställning för mig. Jag tror inte heller att det skulle funka i längden i mina vänskaper. Det måste också få vara okej. Sen, som du ser, har jag också skrivit att jag gärna vill träffa vännernas barn, men att det inte betyder att de alltid måste vara med.

Jag antar att det delvis kan bero på hur ens liv och umgänge ser ut, men också såklart att man är olika. Om jag aldrig fått ta med barnen när de var små hade jag blivit helt socialt isolerad. Men så skaffade jag också nya vänner i den vevan, med barn i samma ålder.

Men som sagt: man är olika. Jag gillar unghästar och valpar också. (Jag blir för övrigt dödstrött efter en dag med mina syskonbarn, men jag skulle aldrig nånsin välja bort det.)

 

[MML]

Jag menar det flera uttryckt här i tråden, typ "jag är inte intresserad av mina vänners barn, det är bara mina vänner jag vill träffa" (eller till och med ha nån sorts barnförbud i hemmet, även för de nära vännernas barn) För mig känns det som en främmande inställning. Mina nära vänners barn är en stor del av mina nära vänners liv. Att inte ha nån koll på dem, veta vad de heter, ha träffat dem, skulle kännas konstigt. Jag tycker det är jättetrevligt om min kompis kommer hit och fikar och har med sig barnen. Det betyder inte att barnen ska vara med i alla sammanhang.

Jag respekterar naturligtvis din inställning, men har en helt annan, och när jag tänkt på frågeställningen i tråden och försökt tänka mig in i hur det skulle vara, känns det främmade för mig att rakt av förbjuda samtliga barn. Jag tror också att en vänskap där vännen absolut inte velat träffa mina barn eller djur hade runnit ut i sanden.

Man kanske läser in olika i det som skrivs?

Jag läser inte "jag är inte intresserad av mina vänners barn, det är bara mina vänner jag vill träffa" som att personen har något emot barnen som så, eller inte vet vad de heter eller alls vill träffa dem. Jag läser det nog mer som att "det är Oskar och Lisa som är mina vänner och jag vill ha den vuxna vänskapen vi har, och inte bli låst till att vänskapen ska kretsa kring pappa Oskar och mamma Lisa och deras barn".

Att inte vilja ha andras barn eller djur i hemmet, ser jag inte heller som synonymt med att man inte alls är intresserad av dem och inte vill träffa dem. Bara att man, av valfri anledning, inte är bekväm med att ha dem hemma hos sig.

 

[Capybara]

Bara att man, av valfri anledning, inte är bekväm med att ha dem hemma hos sig.

Nä och jag ser ju att många känner så, och för mig i mina vänskaper känns det konstigt och främmande. Jag ser det inte hända i mina relationer och om jag hade en nära vän som resonerade så skulle nog vänskapen ebba ut/övergå i bekantskap/kontakter i sociala medier eller så. Samma sak som om nån är helt ointresserad av mina djur/aldrig vill träffa dem. Jag tror bara inte att det skulle funka.

För mig betyder inte det heller att jag alltid måste umgås med vännens hela familj, att jag inte är närmast vän med individen.

Men däremot har ju flera uttryckt här i tråden att de helt enkelt inte gillar barn/helst inte vill umgås med barn? Vet inte hur man kan läsa det på olika sätt.

 

[Lingon]

Nä och jag ser ju att många känner så, och för mig i mina vänskaper känns det konstigt och främmande. Jag ser det inte hända i mina relationer och om jag hade en nära vän som resonerade så skulle nog vänskapen ebba ut/övergå i bekantskap/kontakter i sociala medier eller så. Samma sak som om nån är helt ointresserad av mina djur/aldrig vill träffa dem. Jag tror bara inte att det skulle funka.

För mig betyder inte det heller att jag alltid måste umgås med vännens hela familj, att jag inte är närmast vän med individen.

Men däremot har ju flera uttryckt här i tråden att de helt enkelt inte gillar barn/helst inte vill umgås med barn? Vet inte hur man kan läsa det på olika sätt.

Jag tycker helt enkelt att barn ofta är jobbiga. Just för att de är barn. Jag tycker att barnens föräldrar är tråkigare när deras barn är med. Jag får helt enkelt inte lika mycket positivt ut av det umgänget. Det blir ett umgänge som kostar energi istället för att ge.

En del umgänge ger mig energi och annat dränerar mig. Energin är begränsad och tiden likaså därför vill jag välja sånt umgänge som ger energi och är värt tiden det tar. Hade jag varit svinrik och inte behövt jobba och därmed haft mer tid och energi hade jag kunnat lägga viss tid och energi på umgänge som kostar. Men nu måste jag jobba och dessutom heltid. Då finns inte det utrymmet.

Jag har hållt på med hästar i större delen av mitt liv. Min bästa vän är helt ointresserad av hästar. Har aldrig träffat nån av de hästar jag ridit. Det är inget problem alls för mig. I min värld har man olika vänner till olika saker. Nån vän går jag på konserter med, nån annan tycker inte om det så vi gör annat och en tredje är hästtjej så vi åkte på ridläger, till Falsterbo Horse Show och pratade häst.

 

[Capybara]

Jag tycker helt enkelt att barn ofta är jobbiga. Just för att de är barn. Jag tycker att barnens föräldrar är tråkigare när deras barn är med. Jag får helt enkelt inte lika mycket positivt ut av det umgänget. Det blir ett umgänge som kostar energi istället för att ge.

En del umgänge ger mig energi och annat dränerar mig. Energin är begränsad och tiden likaså därför vill jag välja sånt umgänge som ger energi och är värt tiden det tar. Hade jag varit svinrik och inte behövt jobba och därmed haft mer tid och energi hade jag kunnat lägga viss tid och energi på umgänge som kostar. Men nu måste jag jobba och dessutom heltid. Då finns inte det utrymmet.

Ok, ja, då är det ju inte kul. Jag håller verkligen med om att somligt umgänge dränerar, och jag undviker också sådant, men för mig är det inte säkert att det är just barns närvaro som gör det.

Men jag tänker ur perspektivet trådstarten också. Jag försöker tänka mig in i situationen och jag tror att jag helt enkelt inte har så många relationer där det här inte är en kommunikationsfråga. "Hej, vill ni komma hem till oss på lördag?! "Ja, men vi behöver ta med Pluto (hund)/Pluttan (barn) på grund av XYZ, funkar det?" "Ja det går jättebra"/"Nej, vår ena katt är livrädd, det blir nog inte så bra". Jag ser inte en situation i de vänskaper jag har där detta inte skulle förstås/lösas av alla.

 

[Lingon]

Ok, ja, då är det ju inte kul. Jag håller verkligen med om att somligt umgänge dränerar, och jag undviker också sådant, men för mig är det inte säkert att det är just barns närvaro som gör det.

Men jag tänker ur perspektivet trådstarten också. Jag försöker tänka mig in i situationen och jag tror att jag helt enkelt inte har så många relationer där det här inte är en kommunikationsfråga. "Hej, vill ni komma hem till oss på lördag?! "Ja, men vi behöver ta med Pluto (hund)/Pluttan (barn) på grund av XYZ, funkar det?" "Ja det går jättebra"/"Nej, vår ena katt är livrädd, det blir nog inte så bra". Jag ser inte en situation i de vänskaper jag har där detta inte skulle förstås/lösas av alla.

För mig gör barn ofta att energin dräneras. Men det gör många vuxna människor också för den delen.

 

[MissFideli]

Jag tycker helt enkelt att barn ofta är jobbiga. Just för att de är barn. Jag tycker att barnens föräldrar är tråkigare när deras barn är med. Jag får helt enkelt inte lika mycket positivt ut av det umgänget. Det blir ett umgänge som kostar energi istället för att ge.

En del umgänge ger mig energi och annat dränerar mig. Energin är begränsad och tiden likaså därför vill jag välja sånt umgänge som ger energi och är värt tiden det tar. Hade jag varit svinrik och inte behövt jobba och därmed haft mer tid och energi hade jag kunnat lägga viss tid och energi på umgänge som kostar. Men nu måste jag jobba och dessutom heltid. Då finns inte det utrymmet.

Jag har hållt på med hästar i större delen av mitt liv. Min bästa vän är helt ointresserad av hästar. Har aldrig träffat nån av de hästar jag ridit. Det är inget problem alls för mig. I min värld har man olika vänner till olika saker. Nån vän går jag på konserter med, nån annan tycker inte om det så vi gör annat och en tredje är hästtjej så vi åkte på ridläger, till Falsterbo Horse Show och pratade häst.

Samma här.
Barn har en förmåga att avbryta och vilja ha uppmärksamhet. Jag tycker helt enkelt inte det blir så givande att inte kunna föra ett samtal när man knappt hinner få fram en hel mening innan föräldern måste lyssna/prata med barnet. Och det tröttar ut mig med, bara energin som småbarn har gör mig trött

 

[Nordthor]

Samma här.
Barn har en förmåga att avbryta och vilja ha uppmärksamhet. Jag tycker helt enkelt inte det blir så givande att inte kunna föra ett samtal när man knappt hinner få fram en hel mening innan föräldern måste lyssna/prata med barnet. Och det tröttar ut mig med, bara energin som småbarn har gör mig trött

Det tröttar ut föräldern med kan jag säga . Därav min önskan om att få umgås själv med mina vänner.

 

[Capybara]

Barn har en förmåga att avbryta och vilja ha uppmärksamhet.

Och jag tycker det finns rätt många vuxna som är sådana också

Alltså jag förstår hur ni menar och jag vet att det finns många som resonerar så. För mig skulle det kännas konstigt med en så kategorisk inställning som jag tycker att några uttryckt i tråden. Vill jag träffa min vän på ett glas bubbel på lokal ibland, utan barn? Ja såklart. Vill jag att hon ska komma hit och fika med barnen? Också ja. Lite samma med min medryttare förresten, hon frågade om hon fick ta med ett barn i sin närhet en gång. Ja, det gick jättebra, men de flesta gångerna rider vi ut utan barn.

Jag tror att jag sällan varit med om att det skulle vara en svår sak att resonera om/att man förstår varandra och vilket sorts sammanhang det är etc. Men återigen, det är olika lägen i olika liv..

 

[MissFideli]

Och jag tycker det finns rätt många vuxna som är sådana också

Alltså jag förstår hur ni menar och jag vet att det finns många som resonerar så. För mig skulle det kännas konstigt med en så kategorisk inställning som jag tycker att några uttryckt i tråden. Vill jag träffa min vän på ett glas bubbel på lokal ibland, utan barn? Ja såklart. Vill jag att hon ska komma hit och fika med barnen? Också ja. Lite samma med min medryttare förresten, hon frågade om hon fick ta med ett barn i sin närhet en gång. Ja, det gick jättebra, men de flesta gångerna rider vi ut utan barn.

Jag tror att jag sällan varit med om att det skulle vara en svår sak att resonera om/att man förstår varandra och vilket sorts sammanhang det är etc. Men återigen, det är olika lägen i olika liv..

Det finns absolut många vuxna som är så med och jag bjuder inte hem dom heller?

 

[MissFideli]

Det tröttar ut föräldern med kan jag säga . Därav min önskan om att få umgås själv med mina vänner.

Jag har en katt som är så, jag blir halvt galen på henne ärligt talat!

 

[Capybara]

Det finns absolut många vuxna som är så med och jag bjuder inte hem dom heller?

Nä och jag tycker väl att det därför blir lite konstigt att helt kategoriskt vara emot att umgås med barn ("barnförbud i hemmet"). Det finns många barn jag hellre träffar än vissa vuxna. Och ibland får jag köpa att ett barn hänger på om jag vill träffa en viss vän en viss dag. Men om jag läser tråden rätt så tycker vi olika här.

Men också lite på det temat: jag tycker som sagt att många vuxna är rätt tröttsamma, men jag har nog tagit nåt sorts beslut om att jag inte kan undvika dem i alla lägen, tillvaron skulle bli för jobbig då. Ibland får man jobba med acceptansen. Men det betyder ju inte att man behöver ha just dessa i sitt hem, nej.

 

[Bison]

Och jag tycker det finns rätt många vuxna som är sådana också

Alltså jag förstår hur ni menar och jag vet att det finns många som resonerar så. För mig skulle det kännas konstigt med en så kategorisk inställning som jag tycker att några uttryckt i tråden. Vill jag träffa min vän på ett glas bubbel på lokal ibland, utan barn? Ja såklart. Vill jag att hon ska komma hit och fika med barnen? Också ja. Lite samma med min medryttare förresten, hon frågade om hon fick ta med ett barn i sin närhet en gång. Ja, det gick jättebra, men de flesta gångerna rider vi ut utan barn.

Jag tror att jag sällan varit med om att det skulle vara en svår sak att resonera om/att man förstår varandra och vilket sorts sammanhang det är etc. Men återigen, det är olika lägen i olika liv..

Och den typen av vuxna blir jag inte kompis med så de kommer aldrig komma hem till mig, ganska stor skillnad

Visst att man kan träffa på den typen på jobbet men då kan jag sitta i ett hörn med lurar och hoodie så jag inte blir påverkad.

 

[Capybara]

Och den typen av vuxna blir jag inte kompis med så de kommer aldrig komma hem till mig, ganska stor skillnad

Visst att man kan träffa på den typen på jobbet men då kan jag sitta i ett hörn med lurar och hoodie så jag inte blir påverkad.

Nja hm ja. Jag tycker att man ibland hamnar i situationer där man behöver kunna samexistera med människor man har svårt för. Det kan vara i jobbsammanhang eller hemma hos andra. Det kan också vara i ens hem. Mina stora barn eller min man kan ha kompisar som jag helst inte vill umgås med mer än nödvändigt, det får jag acceptera.

Jag tycker livet verkar bli svårt om man är kategorisk och aldrig nånsin jobbar med sin acceptans. Sen kan det definitivt finnas personer som inte kan, vill, bör göra det. Men för snittmänniskan tror jag det kan vara en rätt så bra grej.

 

[MissFideli]

Nja hm ja. Jag tycker att man ibland hamnar i situationer där man behöver kunna samexistera med människor man har svårt för. Det kan vara i jobbsammanhang eller hemma hos andra. Det kan också vara i ens hem. Mina stora barn eller min man kan ha kompisar som jag helst inte vill umgås med mer än nödvändigt, det får jag acceptera.

Jag tycker livet verkar bli svårt om man är kategorisk och aldrig nånsin jobbar med sin acceptans. Sen kan det definitivt finnas personer som inte kan, vill, bör göra det. Men för snittmänniskan tror jag det kan vara en rätt så bra grej.

Nu är ju å andra sidan du väldigt kategorisk? Att jag inte bjuder hem barn hit, betyder inte att jag aldrig umgås med barn? Det finns mellanting.

 

[Capybara]

Nu är ju å andra sidan du väldigt kategorisk? Att jag inte bjuder hem barn hit, betyder inte att jag aldrig umgås med barn? Det finns mellanting.

Ah, det var nog inte det jag syftade på utan kanske snarare att man ska sitta med lurar och hoodie i alla sammanhang där man träffar på folk man har svårt för. Det jag skrev var en respons på är att man bara kan strunta i att bjuda hem dem man inte gillar, så löser det sig (om du menade så). Det jag vill ha fram är väl att jag tycker tillvaron är med komplicerad än så. I det stora menar jag nog återigen att jag har lite svårt att känna igen mig i såväl trådstart som vissa inlägg, jag förstår inte svårigheten i att kommunicera med folk så att man kan förstå varandra kring när t.ex. hundar och barn är välkomna.

 

[Bison]

Nja hm ja. Jag tycker att man ibland hamnar i situationer där man behöver kunna samexistera med människor man har svårt för. Det kan vara i jobbsammanhang eller hemma hos andra. Det kan också vara i ens hem. Mina stora barn eller min man kan ha kompisar som jag helst inte vill umgås med mer än nödvändigt, det får jag acceptera.

Jag tycker livet verkar bli svårt om man är kategorisk och aldrig nånsin jobbar med sin acceptans. Sen kan det definitivt finnas personer som inte kan, vill, bör göra det. Men för snittmänniskan tror jag det kan vara en rätt så bra grej.

Fördelen med att bo själv, jag bestämmer själv vilka som får komma hit.
Det handlar inte om acceptans, jag går inte runt och önskar småbarnsförbud överallt för att jag ska få lugn och frid. Jag accepterar att det finns både störiga barn och störiga vuxna och gör det anpassningar som behövs för att det ska fungera för mig.
Jag är ganska autistisk med hjärntrötthet i bagaget efter en allvarlig olycka.