Det var kanske ett lite onödigt generaliserande uttalande? Jag har då känt mig som femte hjulet på liknande familjeresa, och har hört fler som uttryckt samma sak....fast man är väl aldrig femte hjulet inom familjen?
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Det var kanske ett lite onödigt generaliserande uttalande? Jag har då känt mig som femte hjulet på liknande familjeresa, och har hört fler som uttryckt samma sak....fast man är väl aldrig femte hjulet inom familjen?
OkInte i den bästa av världar, nej.
Men verkligheten ser inte alltid ut som i filmerna.
...fast man är väl aldrig femte hjulet inom familjen?
Fast jag har nästan alltid varit i nästan samma sits som du. Någon enstaka pojkvän har jag haft med någon gång (jag är över 50) och annars har fått sova med syrrans son. På jular t.ex känner jag mig ofta ensam med mamma och pappa och syrran med familj, men jag har aldrig känt mig som femte hjulet. Ensam är inte för mig samma som femte hjulet som jag likställer med totalt utanför och "fel". Börja med att lämna det fula uttrycket "femte hjulet", är mitt tips, och inse att du är önskad att vara med - precis som du är. Annars skulle de ju inte bjuda sin familj på resa.Ptja min känsla är det, eftersom det alltid är jag som aldrig lyckas komma med nån respektive på såna här grejer. Det är ju inte jättekul att alltid dela boende med föräldrarna eftersom en alltid är den där överblivna. Känns onödigt att liksom hyra en lägenhet eller rum bara för mig, så jag har bott i extrasäng. Det funkar väl men känns sisådär vuxet och självständigt när en är i min ålder. Att bo med syrran med familj är inte ett alternativ, jag står inte ut med ungarna dygnet runt...
Samma känsla är det när en åker på släkt- och familjetillställningar och alltid är ensam. Det är också så att jag Alltid är den ensamma, övriga kusiner osv har iaf bytt pojkvänner men jag är minsann alltid ensam. Och har jag lyckats ha nån partner så har denne aldrig velat följt med på sånt. Tom är det så att på tack-kort, grattiskort osv är jag den som benämns som "Taggis och "hundens namn"" medan övriga står som par tex "Pelle och Lisa". Säger ju allt.
Jag har hamnat i ett dilemma med mig själv ang trådrubriken. Jag har alltid haft lite svårt för att bli bjuden på saker, ekonomiskt alltså. Jag tror att det handlar om min uppfostran då vi fick lära oss pengars värde och att klara oss själva, även om det aldrig varit märkbart skralt ekonomiskt i min familj så har vi barn fått det inpräntat att pengar ska en vara rädd om och ffa andras pengar. Om en blir bjuden ska en visa stor tacksamhet osv. Ganska sund inställning kan jag tycka. Det har varken slösats eller snålats med pengar, men vi har varit medvetna.
Nu i vuxen ålder när jag och min syster är utflugna sedan länge så har ju föräldrarna andra ekonomiska möjligheter att bjuda oss på saker en normalt sett inte räknar med. Iaf inte jag. Och i min familj älskar alla, utom jag, att resa... och där är en del av problemet. Jag skulle själv aldrig lägga mkt pengar på en resa, jag lägger hellre pengar på en varaktig investering. Därför blir det jättekonstigt för mig om nån annan ska betala för mig och det dessutom är en sak jag känner att jag inte har vett att uppskatta motsvarande kostnaden
Nu fyller min syster jämnt i sommar och familjen vill då göra en resa. Fine tänkte jag - åk ni, jag orkar ändå inte med en resa med alla (syrran + sambo + 2 barn samt våra föräldrar) av den anlednginen att jag blir helt utmattad i skallen av att resa öht och ffa i grupp. Det talades om att hyra ett hus en vecka, tex Gotland eller västkusten och jag tänkte då att fint, jag kan ta bilen dit och bara vara med två dagar och sen åka hem
Nu vill familjen istället åka till Alperna. Jag har väl förvisso också en dröm om att göra det nån gång för att vandra osv så jag kände när förslaget kom på tal att det låter kul, ffa eftersom det innebär motion = nåt att fördriva tiden med samt att en kan hoppas att det inte är så jäkla varmt. Men så kommer min pengaångest. Det är Dyrt att resa dit, bo på hotell och göra aktiviteter och eftersom vi är knutna till semestertider för att det ska passa allas respektive jobb/skola så handlar det väl om minst 20k för min del. Jag får panik över att nån ska beskosta det och tänk om jag inte ens kommer ha roligt? Mina föräldrar tycker såklart det är tråkigt att jag känner så men ja... nu gör jag ju det. Jag känner en press att detta nu måste bli så himla lyckat och roligt, för annars får jag ångest och dåligt samvete för alla bortslösade pengar.
I åtanken har jag främst två saker:
-För 6 år sedan gjorde vi en liknande familjeresa, i samband med jämnt födelsedagsfirande för båda föräldrarna. En vecka vid Medelhavet och jag har så dåligt samvete för jag längtade hem hela tiden. Varmt och eländigt och tätt inpå varandra, jag tål inte värme, jag hatar att äta restaurangmat hela dagarna (finns dessutom sällan nåt vettigt för mig som är veggo på de mindre ställen vi varit på = jag får leva på bröd och ris = jag sväller upp) och jag hade iaf dåförtiden saker att göra på hemmaplan i stallet.
-Jag är alltid den där singeln som aldrig har med nån respektive. Varken på dylika resor eller övriga sammankomster under året. Jag har haft relationer men de håller ju aldrig, så jag känner mig Alltid som den misslyckade mostern som blir 5e hjulet överallt. Jag passar inte direkt in i barnfamiljen pga mitt ointresse för barn överlag samt dito anpassade aktiviteter, och det känns ju sådär att hänga med sina föräldrar hela tiden för att de är de enda en har att umgås med. Läsa böcker kan jag göra gratis hemma. Nej jag är inte självgående och exploring när jag är utomlands på öar i Medelhavet så jag hittar inte på häftiga saker på egen hand heller.
Så jag känner mig både otacksam som inte älskar att resa, samt att jag känner mig misslyckad. Vet inte vad jag vill ha för svar eg, men nu har jag biktat mig.
Är det nån som känner nåt liknande och har tips på hur en ska kunna hantera det bättre? Jag vet att det är viktigt för familjen att vi gör detta tillsammans, men jag brukar i slutändan bli den där surpuppan som genomlider sista dagarna av resan innan det äntligen är dags att åka hem till mitt eget och stänga dörren. Som sagt, det behöver nån inte lägga 20k på...
Men om du vill känna dig mer självständig kanske ett steg är att faktiskt ha ett eget rum? Då får du möjlighet att få lite egentid. Och det kan ju också vara lämpligt om du inte vill bli bjuden att då betala merkostnaden för eget rum ur egen ficka.Ptja min känsla är det, eftersom det alltid är jag som aldrig lyckas komma med nån respektive på såna här grejer. Det är ju inte jättekul att alltid dela boende med föräldrarna eftersom en alltid är den där överblivna. Känns onödigt att liksom hyra en lägenhet eller rum bara för mig, så jag har bott i extrasäng. Det funkar väl men känns sisådär vuxet och självständigt när en är i min ålder. Att bo med syrran med familj är inte ett alternativ, jag står inte ut med ungarna dygnet runt...
Samma känsla är det när en åker på släkt- och familjetillställningar och alltid är ensam. Det är också så att jag Alltid är den ensamma, övriga kusiner osv har iaf bytt pojkvänner men jag är minsann alltid ensam. Och har jag lyckats ha nån partner så har denne aldrig velat följt med på sånt. Tom är det så att på tack-kort, grattiskort osv är jag den som benämns som "Taggis och "hundens namn"" medan övriga står som par tex "Pelle och Lisa". Säger ju allt.
Jag tänker att det låter som flera saker och inte bara att du tycker att det känns svårt att bli bjuden. Men angående att bli bjuden och stressen över att du inte ska uppskatta resan så tänker jag att du nog gör bäst i att inte se det som att resan kräver någon motprestation av dig ifråga om tacksamhet. Dina föräldrar vill ha DIG med, det är därför de bjuder - inte för att du ska gå runt och känna dig tacksam. Kanske ett sådant tankesätt kan hjälpa dig att följa med utan att känna stress över det?
Det andra som jag tänker - om du bestämmer dig att följa med - är att göra en plan hemifrån så att du skapar förutsättningar för en så trevlig vistelse som möjligt. Finns det ordnade vandringsturer som du kan boka in. Guidning? Träningsmöjligheter? Osv. Gör ett program för vistelsen så du får till rutiner och en aktiv resa. aplanera in dagarna. Mejla hotel och restauranger och kolla upp vegetariska alternativ. Jag som är allergiker brukar själv alltid kolla upp vilka restauranger som tycks ha mat som kan funka för mig.
Ptja min känsla är det, eftersom det alltid är jag som aldrig lyckas komma med nån respektive på såna här grejer. Det är ju inte jättekul att alltid dela boende med föräldrarna eftersom en alltid är den där överblivna. Känns onödigt att liksom hyra en lägenhet eller rum bara för mig, så jag har bott i extrasäng. Det funkar väl men känns sisådär vuxet och självständigt när en är i min ålder. Att bo med syrran med familj är inte ett alternativ, jag står inte ut med ungarna dygnet runt...
Samma känsla är det när en åker på släkt- och familjetillställningar och alltid är ensam. Det är också så att jag Alltid är den ensamma, övriga kusiner osv har iaf bytt pojkvänner men jag är minsann alltid ensam. Och har jag lyckats ha nån partner så har denne aldrig velat följt med på sånt. Tom är det så att på tack-kort, grattiskort osv är jag den som benämns som "Taggis och "hundens namn"" medan övriga står som par tex "Pelle och Lisa". Säger ju allt.
Såg nu att det verkar ha löst sig, och det är ju jättebra!
Annars när någon vill ha med mig på något som jag inte vill med på, så svarar jag ungefär: "Du vill nog inte ha med mig om jag går runt och är på dåligt humör för att den här aktiviteten inte passar mig. Det är precis så det kommer bli här, så det är bättre att jag stannar hemma".