Min pojkvän blir utnyttjad

[anonymys22]

Vet en familj där yngsta barnet helgonförklarades och inte kunde göra fel. Idoliserandet av den yngre brodern var så starkt att den äldste föll in i det.

Ser det emellanåt. Syskon har olika roller och olika ansvar, Föräldrar har favoritbarn. Det färgar även barnen.
TS partner har en roll som aldrig ifrågasatts. Ens av syskonen?

Jag har inte pratat med syskonen om detta men jag upplever att det är en hel del hemlighetsmakeri inför resten av familjen om hur mycket han egentligen gör för paret och framförallt hur mycket pengar som han har gett dem.

 

[Hermelin]

Tänker nog lite mer att det här är en fråga mellan TS o pojkvän o TS känsla på hur hon ser saker.

Jag personligen hade inte öppnat en tråd i ämnet på ett forum utan tagit dialogen m partner direkt.

Styrka eller inte? Jag vet inte. Förhållningssätt. Integritet kanske.

Men den här sortens trådar har vi genom åren haft dröser av. Det här är en plats där man kan diskutera sitt dilemma och kanske få lite nya perspektiv på saken. Lite nya perspektiv innan man sätter sig ner och pratar med sin partner, stallägare, medryttare, mamma eller allt vad det har varit. Det är väl en av de fina sakerna med buke?

 

[anonymys22]

Tänkte också på det, bland min mans kollegor finns flera unga ogifta män som ägnar mycket tid åt att passa systerns barn och köra grejor åt pappa osv, för att som ung och ogift har man större möjlighet och ansvar att hjälpa till. Det låter lite som att den familjen har lite av en sådan grej? Det kan ju vara en fin sak? Hjälper hans syskon också till mycket och engagerar sig i familjen?

kn: @anonymys22 För vissa kan det ju ge energi att hjälpa till också inte bara ta energi. Dock är det ju det här med köra bil mitt i natten som utbränd, det låter ju inte alls bra. Sedan Liseberg och nöjesfält, känner folk som verkar helt omedvetna om att det är dyrt, eller inte tycker det är dyrt (tex om de har miljonvilla och miljonbilar tycker de kanske att det inte är så mycket pengar att de ens tänker på det?). Själv är jag ju i en sådan bekantskapskrets att det känns ganska självklart att hjälpa släkt eller vänner att flytta, medan det finns kollegor som aldrig i livet skulle hjälpa en släkting eller vän med någonting alls, utan det är bara icke arbetande umgänge som gäller.

Vi är inte unga utan 40 +.
Nej kan inte se att det är fint i detta läge nej, skillnad om de förväntade sig att han skulle bjuda på en glass. Nej de hjälper inte till vad jag vet.

De sa till barnen att det var för dyrt med Liseberg men fråga mig och min pojkvän om vi skulle ta dem dit, de är därför väldigt medvetna om vad det kostar.

 

[Lingon]

Jag har en pojkvän som jag upplever blir utnyttjad av sin bonusfamilj (bonussyster med man) både för pengar och för tjänster och skulle vilja ha lite hjälp att med att ta upp detta med honom. Jag kan inte ge alla detaljer för att jag vill inte att ni vet vem han, jag eller familjen är men ska försöka ge en bra beskrivning av situationen. Min pojkvän har under det senaste året dessutom haft känningar av en utmattning, vilket bonusfamiljen vet om.

Situationen till en början var att han kom och hjälpte dem nästan varje helg med deras barn, längre fram har han och jag varit med varandra på helgerna och han tar då barnen ca 2 gånger per månad, han får ingenting betalt av dem för detta eller att de ger gentjänster tillbaks. De har flera gånger antytt på ett rätt ohyfsat sätt att ta det med min pojkvän och mig när barnen tar upp dyra saker som att åka till Liseberg och att föräldrarna tyckte att vi kunde bjuda dem på det. Jag sa blankt nej. De ville även att vi skulle komma och hjälpa dem att bygga på deras tomt under påsken men det sa pojkvännen nej till. Vi hade över några vänner en helg och drack lite vin, dagen efter söndagen kom mannen i paret och dumpade ett av barnen där medan han gjorde ärenden. Vad jag vet frågade han inte innan. Han har flera gånger sent på kvällen hjälpt dem med att köra bilar, flytta möbler och bära saker till olika ställen. De har några gånger försökt få min pojkvän att avbryta helgplanerna med mig och komma och passa barnen åt dem men det har som tur var inte hänt. Innan jag kom med i bilden har han betalt flera resor för barnen och inte fått någonting för det av föräldrarna.

Förmodligen hade jag haft en liten annan bild av dem om de hade varit trevliga och frågat om mig och mitt liv till en början och varit intresserade av att lära känna mig. Detta har inte hänt utan de är rätt själviska människor som vill ha min pojkvän singel enligt min uppfattning. När ni läser detta tänker ni säkert att de är fattiga människor men de har bra löner båda två, flermiljonsvilla och bilar för nån miljon.

När han fyllde år och under julen fick han inte ett paket av dem men han hade med en hel kasse åt dem i julklapp och har gett alla minst en present under året.

Jag har gått och dragit på det här för att det är ett känsligt ämne för honom och han står barnen nära men jag mår illa över hur de behandlar honom och att jag måste fejka att jag tycker om dem. Nu har dessutom frågan kommit upp om vi ska flytta ihop framöver men jag tvekar utifrån denna situation. Jag vill inte ha de och barnen springande hos mig hela tiden och jag vill inte bli utnyttjad för pengar.

Hur tar jag upp det här på ett bra sätt?

Jag tycker inte att de låter som så väldigt trevliga nej. Men, och det här är ett rätt stort men för mig: Jag råder dig att låta honom sköta relationen med hans familj. Så sköter du relationen med din familj. Du kan ju prata med honom och höra hur han uppfattar situationen. Han kanske trivs alldeles utmärkt med att vara en så pass stor del av barnens liv och att hjälpa sin släkt? Självklart kan du vid ett eller ett begränsat antal tillfällen säga hur du uppfattar det. Men hans relation med hans släkt är hans business, inte din.

 

[Lingon]

Vi är inte unga utan 40 +.
Nej kan inte se att det är fint i detta läge nej, skillnad om de förväntade sig att han skulle bjuda på en glass. Nej de hjälper inte till vad jag vet.

De sa till barnen att det var för dyrt med Liseberg men fråga mig och min pojkvän om vi skulle ta dem dit, de är därför väldigt medvetna om vad det kostar.

Det kan ju vara så att din pojkvän tidigare gjort den typen av aktiviteter med dem och att det är därför de säger så till barnen. Det är ju bara att säga samma som föräldrarna gjorde, att det tyvärr är lite för dyrt och sen föreslå en annan rolig men billigare aktivitet.

 

[Badger]

Vi är inte unga utan 40 +.
Nej kan inte se att det är fint i detta läge nej, skillnad om de förväntade sig att han skulle bjuda på en glass. Nej de hjälper inte till vad jag vet.

De sa till barnen att det var för dyrt med Liseberg men fråga mig och min pojkvän om vi skulle ta dem dit, de är därför väldigt medvetna om vad det kostar.

Ja då låter det som att de inte beter sig helt ok och det kan vara väl värt att fråga honom om han tycker det är väldigt roligt att köra bil mitt i natten osv. Om han tycker att det ger honom mycket så är det ju så.

 

[tanten]

Vi är inte unga utan 40 +.
Nej kan inte se att det är fint i detta läge nej, skillnad om de förväntade sig att han skulle bjuda på en glass. Nej de hjälper inte till vad jag vet.

De sa till barnen att det var för dyrt med Liseberg men fråga mig och min pojkvän om vi skulle ta dem dit, de är därför väldigt medvetna om vad det kostar.

 

[hundtant]

För mig låter det lite illavarslande att du går all in på att vara er känslomässiga projektledare. Du vill ändra på varje detalj i hans relation med sina anhöriga - men han kanske inte alls vill ändra på så mycket.

Jag förstår om du inte flyttar ihop med honom pga det här, det skulle inte jag heller göra. Men jag skulle heller inte flytta ihop med någon som inte vågade ta eventuella konflikter med sin familj, eller som jag hade en kommunikation med där jag hellre diskuterade allt i detalj med främmande nätfolk än med honom själv.

 

[anonymys22]

Jag tycker inte att de låter som så väldigt trevliga nej. Men, och det här är ett rätt stort men för mig: Jag råder dig att låta honom sköta relationen med hans familj. Så sköter du relationen med din familj. Du kan ju prata med honom och höra hur han uppfattar situationen. Han kanske trivs alldeles utmärkt med att vara en så pass stor del av barnens liv och att hjälpa sin släkt? Självklart kan du vid ett eller ett begränsat antal tillfällen säga hur du uppfattar det. Men hans relation med hans släkt är hans business, inte din.

Alltså hade vi inte planerat ett liv tillsammans hade jag förmodligen bara sagt att du får umgås med din släkt själv men nu går det inte iom att vi framöver har planer på att flytta ihop.

 

[Lingon]

Alltså hade vi inte planerat ett liv tillsammans hade jag förmodligen bara sagt att du får umgås med din släkt själv men nu går det inte iom att vi framöver har planer på att flytta ihop.

Ens partners släkt måste man också kunna leva med. Iaf den delen av släkten som partnern vill ha kontakt med. Du måste prata med honom om hur han upplever situationen och sen bedöma om du vill ha ett liv tillsammans med honom (släkt och allt).

När jag skrev att du ska låta din partner sköta relationen med sin släkt så menade jag inte att du inte skulle träffa dem alls. Bara att det är han som fattar alla beslut gällande hans släkt precis som du fattar alla beslut gällande din. Sen är det ju för den andra av er att acceptera och respektera de besluten om man vill leva ihop. Om man inte kan acceptera partnerns beslut gällande hans släkt så bör man kanske inte ha ett liv tillsammans. Det blir för mycket drama då...

 

[Otherside]

Alltså hade vi inte planerat ett liv tillsammans hade jag förmodligen bara sagt att du får umgås med din släkt själv men nu går det inte iom att vi framöver har planer på att flytta ihop.

Då är det ju en dealbreaker, som jag ser det. Inte att han behöver bryta med sin familj, men om så väldigt mycket av hans tid går åt till att serva dem, samtidigt som han är utmattad, behöver något ändras. Som sagt - prata om det. Ställ lite frågor. Han ska ju kunna vara ärlig med dig och reda ut hur han känner inför situationen med familjen. Utan att känna sig som en svikare eller förrädare.

 

[anonymys22]

Nu har jag bara läst huvudinlägget.

När jag träffade min make, så var han också springpojke åt sin mamma och systrar. De tog hjälp av honom till ALLT, från att städa huset inför bjudningar, laga cyklar, fixa diverse saker, till att köra och tanka bil mm mm, you name it. Köpte presenter, gåvor mm mm till syskonbarn vid resor osv.
Dessutom jobbade han i sin fars företag. Så det mesta i hans liv kretsade kring ganska familj.

När jag sedan kom in i hans liv och han plötsligt fick annat att fokusera på och lägga tid på, så blev det ju en chock för mamma och systrar, vem skulle nu hjälpa dem med allt?

Vi har ju såklart pratat en del kring detta, för jag var ju inte direkt intresserad av att utveckla vårt förhållande vidare om det skulle fortsätta på samma vis, vilket min make ju också förstod, men han såg inte det som något problem när han var singel, för han hade ju inget annat att göra ändå med den tiden han la på att hjälpa.

Men han insåg ju själv också, att det inte fanns någon hållbarhet i att fortsätta så, om vi skulle komma vidare i vårt förhållande med att bilda familj osv osv.

Nog har jag varit/är en nagel i ögat, framförallt hos mamman, eftersom jag inte har problem med att sätta ner foten och säga nej. Men det bryr jag mig inte så mycket om.

Syskonen har ju dock inte varit något problem senaste tiden. De har liksom fattat det hela


Du skrev att han har utmattningssyndrom. Är det relaterat till familjen, jobb eller att han känner att han dras mellan dig och familjen?
Vad säger han själv om nuvarande relation till familjen?

Utmattning hade han långt innan jag träffade honom så det är relaterat till en grundsjukdom, tidigare arbete, familjerelationer och en oförmåga att säga nej och se sina begränsningar enligt han själv. Vad jag vet tror han att jag tycker bra om hans familj.

Har inte direkt pratat med honom om relationen till familjen utom vad som har kommit fram i tidigare inlägg. Det han vet är att jag inte gillar vad de har sagt till mig om honom och att jag inte tycker om att han kör bil på natten.

 

[Sirap]

Att de ber om en massa hjälp, där tycker jag att det är upp till din pojkvän att sätta gränser. Om han alltid finns tillgänglig så blir det väl lätt så. Att de däremot förväntar sig att han ska betala sådana gånger de bett honom att ta barnen, det känns inte okej alls. Kanske är problemet där att de själva har det så bra ställt att de inte förstår att det kan vara en big deal att betala? Tycker nog att de känns rätt gränslösa av det du beskrivit, men som vuxen får man försöka säga ifrån själv också.
Prata med din pojkvän!

 

[Grazing]

Fast har man utmattningssyndrom kan precis allt upplevas som triggande och jättejobbigt.

Det är extremt individuellt. Ingen här vet huruvida att passa barnen osv eller inte påverkar den delen hos honom. Det är olika för alla vad som ger energi och vad som tar. Det är ingen annan än han själv som vet vad som påverkar åt vilket håll.

 

[Amha]

Alltså hade vi inte planerat ett liv tillsammans hade jag förmodligen bara sagt att du får umgås med din släkt själv men nu går det inte iom att vi framöver har planer på att flytta ihop.

Det går alldeles utmärkt att låta bli att träffa de i partnerns släkt man inte vill umgås med. Eller att bara träffa dem till t.ex födelsedagar/jul eller vad man nu vill ta för möjliga exempel.

 

[anonymys22]

I princip är jag ense.Dvs att problemet behöver diskuteras med partner.

Men om man inte har en enda vettig att prata om detta med - hur gör man då?
Sitter på sin kammare, ledsen och tvivlande och fattar beslut? Prata eller inte, prata hur, beredskap på reaktioner?

Vore jag i motsvarande situation - vem skulle jag prata med? Jag har inga så intimt nära vänner att jag kan dislutera en relation med dem.

Så ja, prata med partner.
Men först ta hjälp att få synpunkter.

Jag har ett par vänner som jag har pratat med om detta men de känner ju mig på ett plan som inte ni gör och jag vill ha lite annan input.

 

[anonymys22]

Ens partners släkt måste man också kunna leva med. Iaf den delen av släkten som partnern vill ha kontakt med. Du måste prata med honom om hur han upplever situationen och sen bedöma om du vill ha ett liv tillsammans med honom (släkt och allt).

När jag skrev att du ska låta din partner sköta relationen med sin släkt så menade jag inte att du inte skulle träffa dem alls. Bara att det är han som fattar alla beslut gällande hans släkt precis som du fattar alla beslut gällande din. Sen är det ju för den andra av er att acceptera och respektera de besluten om man vill leva ihop. Om man inte kan acceptera partnerns beslut gällande hans släkt så bör man kanske inte ha ett liv tillsammans. Det blir för mycket drama då...

Jag förstod att du inte menade att jag ska kapa alla träffar med dem men de går över gränsen hela tiden och det är svårt att ignorera när de gör på det sättet mot honom och mot mig, de sista två gångerna som vi har träffats har jag markerat på olika sätt mot dem (inte otrevligt) men tror inte att min pojkvän har märkt det och det lär bli ännu mer framöver. För även om de kan köra över honom, kan de inte bete sig hur som helst mot mig utan att jag markerar.

Får ta delen om förhållningsreglerna med honom som en annan föreslog, är det en dealbreaker får jag gå vidare.

 

[Rie]

Jag tänker att det kan vara bra att ta upp saken på ett respektfullt sätt. Att du upplever som att xxxxxxxxx.
Då får han möjlighet att fundera över allt han gör för denna familj, om han trivs med det eller att det har blivit för mycket.
Kanske han väljer att minska ned, låta det vara som det är eller förändra radikalt.
Men då har han i alla fall fått titta upp lite från sin bubbla och kanske försöka se det hela lite mer annan vinkel.

 

[Otherside]

Jag tänker också lite ang var ni ska bo när/om ni flyttar ihop. Situationen som den är nu kräver ju att ni bor nära hans familj. Vad skulle hända om ni flyttade 30 mil bort? Jag säger inte att ni bör, men OM. Hur skulle familjen lösa situationen då, skulle de bli upprörda, skulle din sambo känna skuld - träffas kan ni/de ju ändå göra omän inte hela tiden?

Oavsett: kan det vara så att han tycker om att vara betydelsefull hos familjen? Att det ger honom en känsla av värde och att han är en viktig person - på ett positivt sätt, alltså? De flesta vill ju känna sig betydelsefulla.

 

[Rie]

Jag förstod att du inte menade att jag ska kapa alla träffar med dem men de går över gränsen hela tiden och det är svårt att ignorera när de gör på det sättet mot honom och mot mig, de sista två gångerna som vi har träffats har jag markerat på olika sätt mot dem (inte otrevligt) men tror inte att min pojkvän har märkt det och det lär bli ännu mer framöver. För även om de kan köra över honom, kan de inte bete sig hur som helst mot mig utan att jag markerar.

Får ta delen om förhållningsreglerna med honom som en annan föreslog, är det en dealbreaker får jag gå vidare.

Jag förstår om de försöker behålla alla fördelar de har haft under åren. Så bekvämt och billigt.
Om ni skulle flytta ihop och få barn, skulle de ta med era barn och betala för dem på aktiviteter tror du? Tvivlar.
Alla "extraförmåner" som din sambos hjälp med pengar och barnpassning, vänjer man sig lätt med och ser som en självklarhet i stället för som en välkommen bonus.
Det borde vara på tiden att de inser det, om din pv fortfarande vill fortsätta som förr eller med vissa inskränkningar. Att de blir tacksamma för vad de får i ställt för att gnälla över vad de "förlorar".