Min mamma är lite märklig ibland, men jag har ju vant mig genom åren att verklighetsuppfattningen inte riktigt är som den ska.
Nu pratade vi, och hon meddelar glatt att hennes vän har fått barn! Va, undrar jag, hur är det möjligt, vännen är ju närmare 60 år? Nej det var ju vännens dotter som fått barn, visade det sig. Mamma bara tänkte att barnet ju ändå liksom egentligen nästan är vännens.
Sedan fortsatte det med hur en annan vän precis blivit student, och hur mamma hjälpt till med att sy en klänning som vännen skulle ha i samband med det. Oj, det var ju starkt gjort att ta studenten i 70 års ålder konstaterade jag, hur kom det sig att hon inte gjort det tidigare? Nehej, det var visst vännens barnbarn som tog studenten... Det bara kändes som att det nog till största delen var vännens förtjänst
Mamma verkade inte alls inse att hon båda gångerna pratade bara om vad vännerna gjort, inte att det egentligen handlade om deras barnbarn. Men så verkar hon ibland tro att mina barn är hennes också, och kommer med märkliga kommentarer om hur nöjd hon är över att ha uppfostrat X och Y så bra, eller hur bra hon tycker att deras lärare är och hur samarbetet med skolan fungerar. Vi träffas någon gång per år, och hon har aldrig träffat lärarna, pratat med dem eller kommit in i skolan.